Har vi råd att vara sämst i klassen?

Av: Ann Dolling, vicedekan, lika villkorsfrågor

Ann Dolling, vicedekan.
Ann Dolling, vicedekan.

Jaha, så får vi då stå där med hundhuvudet igen på skogsfakulteten. ”Sämst i klassen” när det gäller upplevd diskriminering och studiesocial miljö för fakultetens studenter. Vi som jobbar med att införliva lika villkorsfrågor i utbildningen, som informerar om diskrimineringslagstiftning, normer, härskartekniker och jämställdhet. Vi gör det, om ännu i en ganska blygsam skala. Och faktiskt, det syns också i studiesociala enkäten där fler av fakultetens studenter än övriga SLU-studenter känner till att diskrimineringslagstiftningen gäller även för dem.

Kan det vara så att det är just för att fakultetens studenter känner till diskrimineringsgrunderna och lika villkor som de faktiskt uppmärksammar det som händer runt omkring dem? Kan det vara så att det är just det som händer när vi börjar ”lyfta på locket” och synliggör och diskuterar diskriminering?

Kanske är det så att våra studenter ser att det finns ett utrymme för förändring och därför påtalar detta i den studiesociala enkäten? Då visar det dåliga resultatet snarare att det finns en acceptans för att dryfta frågorna än att diskrimineringen har ökat.

För precis som när det gäller sexuella trakasserier på festivaler är det egentligen inte ett nytt fenomen, utan snarare att det har blivit synliggjort, vilket gör att fler anmäler.

Kan vi då på skogsfakulteten slå oss för bröstet för att vi är så bra på lika villkorarbete och att synliggöra diskrimineringen i vår studie- och arbetsmiljö. Icke! Tvärtom måste vi ta tag i den diskriminering som synliggörs i studiesociala enkäten och på andra sätt. Det handlar om att kritiskt granska normer och att förändra i en grupp som börjat förstå problemet. Men för att kunna skapa förändring måste fler vara med. Det räcker inte med att våra studenter får kunskap om normer och diskriminering. Vi måste alla vara med i förändringsarbetet.

Vilka är det som är våra studenters förebilder och som för normer vidare? Jo, våra lärare. Vad kan våra lärare om diskrimineringslagstiftning och normer? De flesta kan ingenting. Varför inte? Därför att nästan hela lärarkåren utgör normen i samhället; medelålders vita män.

En grupp som inte är öppet diskriminerande men som ändå utgör normen utifrån vilket allting utgår: överordnad, medålders, manlig, hetero, orädd, macho och jägare (en beskrivning som några av våra kvinnliga studenter använt för att beskriva kulturen på fakulteten) och där väldigt få förstår att de ÄR normen. Många har ingen egen erfarenhet av att bli diskriminerad och har därför ingen insikt i att de agerar ojämställt eller att de bidrar till att sprida och cementera gamla diskriminerande mönster till våra studenter.

För att fakulteten ska vara fri från diskriminering och vara inkluderande för alla måste vi alltså utbilda våra lärare i diskrimineringslagstiftning och lika villkor. Det finns idag en nätbaserad likavillkorskurs framtagen på fakulteten och som fakultetsnämnden och fakultetskansliet just nu går. Målet är att så många som möjligt ska gå kursen: nämnder, kommittéer, chefer, handledare, studierektorer, kursansvariga, lärare. Självklart så ska fakulteten inte ha lärare som accepterar diskriminering! Så då utbildar vi då! Men, så var det, det där med tid och resurser för att kunna bedriva kompetensutveckling som t ex att gå en kurs. Idag finns inte det utrymmet. Det måste skapas! Hur kan vi frigöra tid och resurser? Det är något som vi måste jobba med att lösa. För har vi råd att stå där med hundhuvudet igen och vara sämst i klassen när det gäller en diskriminerande studiesocial miljö? Tror vi att det är en bra studiemiljö för att attrahera nya studenter till våra utbildningar?

Can we afford to be the worst?

By: Ann Dolling, Vice dean, equal opportunities

Ann Dolling, vicedekan.
Ann Dolling, Vice Dean.

Well, so there we go again. The Forestry Faculty is ”the worst” in terms of perceived discrimination and social environment for the faculty’s students. We are working to incorporate equal opportunity issues in education, informing about the Discrimination Act, norms, suppression techniques, and gender equality. We do that, if even in a fairly modest scale. And indeed, it is also seen in the survey about the study social environment, in which a larger number of the faculty’s students, compared with other SLU students, are aware of the fact that the Discrimination Act also applies to them.

It is possible that the reason that our students are paying attention to discriminating acts around them emanate from their knowledge about discrimination and equal opportunity issues? Could it be that this is precisely what happens when we begin to ”open the lid” and start to identify and discuss discrimination?

Perhaps our students can see that there is room for change and therefore makes this clear in the “student social survey”? If so, the poor result rather mirrors the acceptance to discuss the issue rather than proves that discrimination has increased.

For just as in the case of sexual harassment at festivals, it is not really a new phenomenon, but rather that it has been made visible, which increases the number of reports made to the police.

Is it OK for us at the Forestry Faculty to be complacent because we are so good at equal opportunity issues and  making the discrimination visible in our study and work environment. No! On the contrary, we must take hold of the opportunity that the discrimination have been made visible in “student social survey” and in other ways. We have to critically scrutinize norms and make changes in a group students that have started to understand the problem. But in order to create change, more people have to be involved. It is not enough that our students have knowledge about norms and discrimination. All of us must be involved in the changing process.

Who are the living examples for our students and who are the ones that put the norms forward? Well, our teachers. What do our teachers know about discrimination legislation and norms? Most of them don’t know anything. Why not? Because almost all of the teaching staff represent the norm in society; middle-aged white men.

A group that isn’t openly discriminatory but which still constitute the norm from which all emanates: superior, middle-aged, male, straight, fearless, macho and hunters (a description that some of our female students used to describe the culture at the Faculty) and where very few understand that they represent the norm. Many have no personal experience of being discriminated against and therefore have no knowledge that they act unequal or that they contribute to spread and perpetuating the old discriminatory patterns to our students.

To become a faculty free from discrimination and being a place which is inclusive for all, we must train our teachers in discrimination laws and equal opportunity issues. Nowadays there is a web-based course about equal opportunities, developed at the Faculty. The Faculty Board and Faculty Office are currently attending the course. The aim is that as many as possible will attend this course: councils, committees, managers, supervisors, directors of studies, course managers, and teachers. Of course, the Faculty shall not have teachers who accept discrimination! So let’s train then! But, then it was this with time and resources to conduct skills such as taking a course. Today there is no room in the organization for this. It has to be created! How can we free up time and resources? This is something we have to work with to solve. I just ask: Can we afford to stand there again and to “be the worst” when it comes to discriminatory study environment? Do we think that’s a good study environment to attract new students to our forestry programs?

2 reaktioner på ”Har vi råd att vara sämst i klassen?

  1. Svåraste är alltid att inse när en själv utgör normen och är den priviligerade. Här är vi alla lite hemmablinda. Det är nog sällan någon med direkt avsikt kränker eller agerar ojämställt, men det är omedvetenheten om strukturer och det egna privileget som är problemet.
    Oavsett om en är medveten eller ej, är kränkningen lika fullt en kränkning. Kör du på någons hälsena med kundvagnen gör det lika ont oavsett om du gjorde det medvetet eller om det var en olycka. Om du råkar ”köra på” någon, be om ursäkt och gör vad du kan för att lära dig köra vagnen säkert och undvik så gott det går att göra om misstaget. Varför börja ifrågasätta om det verkligen gjorde ont eller om den påkörda egentlige borde haft högre skaft på skorna och där med har sig sjäv att skylla?
    Det är dessutom svårt att bemöta och synliggöra härskartekniker då den som utsätts oftast redan är i underläge och den som använder teknikerna har tolkningsföreträde. /Vit, medelålders högutbildad, medelklasskvinna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *