månadsarkiv: september 2016

Har vi råd att vara sämst i klassen?

Av: Ann Dolling, vicedekan, lika villkorsfrågor

Ann Dolling, vicedekan.
Ann Dolling, vicedekan.

Jaha, så får vi då stå där med hundhuvudet igen på skogsfakulteten. ”Sämst i klassen” när det gäller upplevd diskriminering och studiesocial miljö för fakultetens studenter. Vi som jobbar med att införliva lika villkorsfrågor i utbildningen, som informerar om diskrimineringslagstiftning, normer, härskartekniker och jämställdhet. Vi gör det, om ännu i en ganska blygsam skala. Och faktiskt, det syns också i studiesociala enkäten där fler av fakultetens studenter än övriga SLU-studenter känner till att diskrimineringslagstiftningen gäller även för dem.

Kan det vara så att det är just för att fakultetens studenter känner till diskrimineringsgrunderna och lika villkor som de faktiskt uppmärksammar det som händer runt omkring dem? Kan det vara så att det är just det som händer när vi börjar ”lyfta på locket” och synliggör och diskuterar diskriminering?

Kanske är det så att våra studenter ser att det finns ett utrymme för förändring och därför påtalar detta i den studiesociala enkäten? Då visar det dåliga resultatet snarare att det finns en acceptans för att dryfta frågorna än att diskrimineringen har ökat.

För precis som när det gäller sexuella trakasserier på festivaler är det egentligen inte ett nytt fenomen, utan snarare att det har blivit synliggjort, vilket gör att fler anmäler.

Kan vi då på skogsfakulteten slå oss för bröstet för att vi är så bra på lika villkorarbete och att synliggöra diskrimineringen i vår studie- och arbetsmiljö. Icke! Tvärtom måste vi ta tag i den diskriminering som synliggörs i studiesociala enkäten och på andra sätt. Det handlar om att kritiskt granska normer och att förändra i en grupp som börjat förstå problemet. Men för att kunna skapa förändring måste fler vara med. Det räcker inte med att våra studenter får kunskap om normer och diskriminering. Vi måste alla vara med i förändringsarbetet.

Vilka är det som är våra studenters förebilder och som för normer vidare? Jo, våra lärare. Vad kan våra lärare om diskrimineringslagstiftning och normer? De flesta kan ingenting. Varför inte? Därför att nästan hela lärarkåren utgör normen i samhället; medelålders vita män.

En grupp som inte är öppet diskriminerande men som ändå utgör normen utifrån vilket allting utgår: överordnad, medålders, manlig, hetero, orädd, macho och jägare (en beskrivning som några av våra kvinnliga studenter använt för att beskriva kulturen på fakulteten) och där väldigt få förstår att de ÄR normen. Många har ingen egen erfarenhet av att bli diskriminerad och har därför ingen insikt i att de agerar ojämställt eller att de bidrar till att sprida och cementera gamla diskriminerande mönster till våra studenter.

För att fakulteten ska vara fri från diskriminering och vara inkluderande för alla måste vi alltså utbilda våra lärare i diskrimineringslagstiftning och lika villkor. Det finns idag en nätbaserad likavillkorskurs framtagen på fakulteten och som fakultetsnämnden och fakultetskansliet just nu går. Målet är att så många som möjligt ska gå kursen: nämnder, kommittéer, chefer, handledare, studierektorer, kursansvariga, lärare. Självklart så ska fakulteten inte ha lärare som accepterar diskriminering! Så då utbildar vi då! Men, så var det, det där med tid och resurser för att kunna bedriva kompetensutveckling som t ex att gå en kurs. Idag finns inte det utrymmet. Det måste skapas! Hur kan vi frigöra tid och resurser? Det är något som vi måste jobba med att lösa. För har vi råd att stå där med hundhuvudet igen och vara sämst i klassen när det gäller en diskriminerande studiesocial miljö? Tror vi att det är en bra studiemiljö för att attrahera nya studenter till våra utbildningar?

Can we afford to be the worst?

By: Ann Dolling, Vice dean, equal opportunities

Ann Dolling, vicedekan.
Ann Dolling, Vice Dean.

Well, so there we go again. The Forestry Faculty is ”the worst” in terms of perceived discrimination and social environment for the faculty’s students. We are working to incorporate equal opportunity issues in education, informing about the Discrimination Act, norms, suppression techniques, and gender equality. We do that, if even in a fairly modest scale. And indeed, it is also seen in the survey about the study social environment, in which a larger number of the faculty’s students, compared with other SLU students, are aware of the fact that the Discrimination Act also applies to them.

It is possible that the reason that our students are paying attention to discriminating acts around them emanate from their knowledge about discrimination and equal opportunity issues? Could it be that this is precisely what happens when we begin to ”open the lid” and start to identify and discuss discrimination?

Perhaps our students can see that there is room for change and therefore makes this clear in the “student social survey”? If so, the poor result rather mirrors the acceptance to discuss the issue rather than proves that discrimination has increased.

For just as in the case of sexual harassment at festivals, it is not really a new phenomenon, but rather that it has been made visible, which increases the number of reports made to the police.

Is it OK for us at the Forestry Faculty to be complacent because we are so good at equal opportunity issues and  making the discrimination visible in our study and work environment. No! On the contrary, we must take hold of the opportunity that the discrimination have been made visible in “student social survey” and in other ways. We have to critically scrutinize norms and make changes in a group students that have started to understand the problem. But in order to create change, more people have to be involved. It is not enough that our students have knowledge about norms and discrimination. All of us must be involved in the changing process.

Who are the living examples for our students and who are the ones that put the norms forward? Well, our teachers. What do our teachers know about discrimination legislation and norms? Most of them don’t know anything. Why not? Because almost all of the teaching staff represent the norm in society; middle-aged white men.

A group that isn’t openly discriminatory but which still constitute the norm from which all emanates: superior, middle-aged, male, straight, fearless, macho and hunters (a description that some of our female students used to describe the culture at the Faculty) and where very few understand that they represent the norm. Many have no personal experience of being discriminated against and therefore have no knowledge that they act unequal or that they contribute to spread and perpetuating the old discriminatory patterns to our students.

To become a faculty free from discrimination and being a place which is inclusive for all, we must train our teachers in discrimination laws and equal opportunity issues. Nowadays there is a web-based course about equal opportunities, developed at the Faculty. The Faculty Board and Faculty Office are currently attending the course. The aim is that as many as possible will attend this course: councils, committees, managers, supervisors, directors of studies, course managers, and teachers. Of course, the Faculty shall not have teachers who accept discrimination! So let’s train then! But, then it was this with time and resources to conduct skills such as taking a course. Today there is no room in the organization for this. It has to be created! How can we free up time and resources? This is something we have to work with to solve. I just ask: Can we afford to stand there again and to “be the worst” when it comes to discriminatory study environment? Do we think that’s a good study environment to attract new students to our forestry programs?

Strategier för SLU, fakulteten och institutionerna

 

Av: Göran Ståhl, dekan

Göran Ståhl, SLU Foto: Viktor Wrange, SLU
Göran Ståhl, SLU
Foto: Viktor Wrange, SLU

Som de flesta känner till fastställde styrelsen tidigare i år en SLU-gemensam strategi för 2017-2020. Fakultetsvisa strategier och handlingsplaner utarbetas nu under hösten – och under våren 2017 ska institutionsvisa strategier och handlingsplaner utarbetas. Strateger måste vara uthålliga!

Väldigt mycket i den SLU-gemensamma strategin är i högsta grad relevant för skogsfakulteten. Några exempel är stärkt arbete för studentrekrytering, konsolidering av forskningsinfrastruktur, fortsatt satsning på framtidsplattformar (i nya format), samt särskilda insatser för att utveckla några för SLU viktiga områden. Jag tänkte i denna blogg uppehålla mig kort vid de senare.

Biobaserade material är ett strategiskt viktigt område när globalsamhället diskuterar övergång från en fossilbaserad ekonomi till en bioekonomi. Material som idag framställs av olja ska i fram­tiden tillverkas av biomaterial. SLU har starka forskargrupper inom området, men de är små och vi behöver utveckla samsyn kring vilka forskningsnischer SLU ska fokusera på, hur vi ska samarbeta internt, och hur vi bör samarbeta med externa aktörer. En SLU-intern workshop i november blir startskottet för detta!

Ekonomi är ett annat SLU-gemensamt utvecklingsområde. Detta identifierades i en tidigare utredning (den s.k. HSK-utredningen); det fortsatta arbetet fram till konkreta förstärkningsåtgärder leds av vicerektor Erik Fahlbeck.

Ett tredje SLU-gemensamt område av intresse för skogsfakulteten är människors hälsa kopplat till djur, natur och trädgård. En av de fyra nya framtidsplattformarna kommer att fokusera på dessa frågor. Medverkan från SLU:s samtliga fakulteter förutses.

Fakultetens strategiutkast diskuterades häromdagen på fakultetsnämndens möte. Det revideras nu och skickas därefter (slutet av september) på synpunktsrunda till institutionerna. Ett tillfälle för många medarbetare att diskutera delar av fakultetsstrategin erbjuds vid fakultetsdagarna den 18-19 oktober. Vi hoppas på god uppslutning, inte enbart för att diskutera strategi utan även för allmänt idéutbyte med kollegor på andra institutioner. Fakultetens strategi fastställs därefter – preliminärt – på fakultetsnämndens möte i november.

Strategies for SLU, our faculty and the departments

By: Göran Ståhl, dean

As most of you know, the university board earlier this year decided upon a strategy for SLU for 2017-2020. Faculty-level strategies and action plans are being drawn up this autumn – and in the spring of 2017, departmental strategies and action plans will be developed. Strategists must be persistent!

Very much of the SLU-level strategy is highly relevant to our faculty. Some examples are strengthened work for student recruitment, consolidation of research infrastructure, continued investment in future platforms (although in new formats), and efforts to develop some strategically important areas. A few words about the latter follows.

Bio-based materials is a strategically important area as the global community discusses the transition from a fossil-based economy to a bio-economy. Materials currently produced from oil in the future should be made of biomaterials. SLU has strong research groups in this field, but they are scattered and small and we need to develop consensus on what research niches SLU should focus on, how we should cooperate internally, and how we should cooperate with external actors. An SLU-internal workshop in November will be the kick-off for this development!

Economics is another development area identified at the SLU level. It was identified in an earlier investigation, by the so-called HSK group. Further work towards concrete activities to strengthen this area is led by pro-vice chancellor Erik Fahlbeck.

A third area of common interest at the SLU-level is human health linked to animals, nature and gardening. One of the four new future platforms will focus on these issues. Involvement of all faculties is foreseen.

A draft strategy for our faculty was discussed at the faculty board meeting last week. The strategy is now being revised and it will then be sent (end of September) to all departments for comments. An opportunity for many to discuss the faculty strategy will be offered during the faculty days (18-19 October). We hope for good attendance, not only to discuss strategy, but also for general exchange of ideas with colleagues from other departments. The faculty strategy will then – preliminarily – be decided upon at the faculty board meeting in November.

Nytt läsår och nya studenter på våra program

Av: Anders Alanärä, vicedekan

Som de flesta läsare av dekanbloggen känner till så har vi på fakulteten med viss oro sett fram emot höstens intag av nya studenter. Vi har haft ett vikande söktryck till våra yrkesprogram – skogsmästare och jägmästare – de senaste åren. Prognosen var att vi inte skulle fylla alla platser på programmen.

Förra veckan var det upprop och till vår glädje blev resultatet bättre än vad vi vågat hoppas på. Till uppropet på skogsmästarprogrammet kom 48 stycken studenter vilket innebär att vi fyller programmets 45 platser. Motsvarande siffra för jägmästarprogrammet var 81 studenter vilket gör att vi precis fyller programmet. Kom ihåg att vi på uppropet för jägmästare för ett år sedan endast hade 61 studenter på plats.

Tyvärr är det så att andelen kvinnor minskat bland de nyantagna. På skogsmästarprogrammets upprop var det 15 % kvinnor och på jägmästarprogrammet lite drygt 30 %. Därmed bryter vi en positiv trend under de senaste åren.

I samband med uppropet delade vi ut en nybörjarenkät i syfte att ta reda på vart studenterna i huvudsak växt upp, vilka fritidsintressen de har, samt framförallt hur dom fått information om våra program. Den senare frågan är i syfte att fånga upp om de marknadsföringsinsatser vi genomförde under våren haft någon inverkan på söktrycket. Denna analys är i nuläget inte färdig utan jag får be att återkomma med det resultatet senare.

Vad är det då för typ av studenter som söker våra utbildningar? Bland skogsmästarstudenter kommer 30 % från så kallad mellanstora städer (27000–90000 invånare), 37 % från storstäder eller storstadsregioner, samt 34 % från landsbygd eller glesbygd. Bland Sveriges landsdelar var fördelningen relativt jämn; 38 % från Norrland, 34 % från Svealand och 28 % från Götaland. Dom rekryteringsmässigt viktigaste länen var Jämtland, Dalarna, Gävleborg, Stockholm, samt västra Götaland.

Jägmästarstudenterna kommer i relativt stor utsträckning från storstäder och storstadsregioner (52 %). Relativt få kommer från mellanstora städer (9 %), medan landsbygd och glesbygd står för en betydande andel (39 %). Bland landsdelarna dominerar Norrland med 56 %, följd av Götaland med 27 % och Svealand med 17 %.

En jämförelse över tid, från 1954-77 när utbildningen låg i Stockholm till idag, ger en trend med ökat antal studenter från Norrland och motsvarande minskning från Svealand.

Antalet studenter från Götaland ligger däremot relativt stabilt på ca 30 % under hela perioden. De viktigaste länen för jägmästarprogrammet var Västerbotten, Västernorrland, Jämtland, västra Götaland, Gävleborg, samt Stockholm.

Sammantaget kan man säga att rekryteringen till våra program geografiskt skiljer sig något, men gemensamt är att det finns stora luckor i delar av landet där skoglig kompetens borde vara viktig. Jag kan inte säga att årets resultat skiljer sig särskilt mycket utan problemen har funnits under en lång tid. Kort och gott kan man säga att en breddad rekrytering fortsatt kommer att vara prioriterad från fakulteten.

 

New school year and new students in our programs

By: Anders Alanärä, vice dean

Alanara-300-jsgAs most readers of the Dean Blog knows we have at the faculty with some concern looking forward to this autumn’s intake of new students. We have had a declining number of applicants to our professional programs – jägmästare and skogsmästare – in recent years. The forecast was that we could not fill all the seats on the programs.

Last week was the call and to our delight the result was better than we had dared hope for. 48 students came to petition for the skogsmästarprogrammet, which means that we fill the program’s 45 seats. The corresponding figure for jägmästarprogrammet was 81 students, which means we just fill the program. Remember that we on the call for jägmästare a year ago only  had 61 students present.

Unfortunately, the proportion of women declined among new enrollments. This year, only  15%  were women on the skogmästarprogrammet and on jägmästarprogrammet little over 30%. Thus, a positive trend in recent years is broken.

In connection with the petition we distributed an entry-level survey in order to find out where students are mainly grown up, what hobbies they have, and especially how they got information about our programs. The latter issue is in order to catch up on the marketing efforts we undertook in the spring had an impact on the number of applications. This analysis is currently not finished, and I must will have to come back with result later.

What then is the type of students who apply for our programs? Among skogsmästarstudenter comes 30% from the so-called medium-sized cities (27,000 to 90,000 inhabitants), 37% of large cities or metropolitan regions, and 34% from rural or sparsely populated areas. The distribution was relatively even; 38% from North Sweden, 34% and 28% Svealand from Götaland. The significant recruitment areas,  in terms of counties, are Jämtland, Dalarna, Gävleborg, Stockholm and Västra Götaland.

In relatively large extent, jägmästarstudenterna come from the bigger cities and metropolitan areas (52%). Relatively few come from small cities (9%), while rural and sparsely populated areas account for a significant proportion (39%). Among parts of the country northern Sweden dominates with 56%, followed by Götaland 27% and Svealand by 17%. 

A comparison over time, from 1954-77, when the program was in Stockholm until today, gives a trend of increasing number of students from northern Sweden and corresponding reduction of Svealand.

The number of students from Götaland remained relatively stable at about 30% throughout the period. The main counties for jägmästarprogrammet was Västerbotten, Västernorrland, Jämtland, Gävleborg, and Stockholm.

Overall, one can say that recruitment to our programs geographically is slightly different, but common is that there are large gaps in parts of the country where forestry skills should be important. I cannot say that this year’s results is very different and the problems have been around for a long time.  In short, one can say that a broader recruitment will continue to be a priority of the faculty.