Lika villkorsutbildning, behövs det?

Av: Ann Dolling, vicedekan, lika villkorsfrågor

Ann Dolling, vicedekan.
Ann Dolling

Fakulteten har tagit fram en lika villkorsutbildning i tre steg. Steg 1 behandlar lika villkorslagstiftningen och SLUs styr- och strategidokument och hur lika villkor behandlas där. Det finns även ett avsnitt som handlar om härskartekniker. Steg 2 och 3 handlar om att studera organisationen ur ett normkritiskt perspektiv och att kunna tillämpa och föreslå lösningar utifrån lagstiftning och SLUs styrdokument. Men, tänker nog många:

Behövs det verkligen? Kan vi inte alla det här med lika villkor och jämställdhet? Det här vi ju pratat och skrivit om de sista 30 åren och de flesta anser nog att de är upplysta och vet vad som gäller.

Trots detta så har det inte hänt särskilt mycket på fakulteten. Om vi nu är så medvetna och har jobbat för en jämställd fakultet, varför ser det då fortfarande ut som det gör? Såväl våra utbildningar som lärar- och forskarkår domineras fortfarande av män. Varför är det så? Är det för att det är enklast att vara och jobba med de som är som en själv, som den unge, manlige taxichauffören sa till mig häromdagen. ”Vad är det för bra att blanda en massa olika människor, det blir ju bara besvärligt då”, sa han, när jag sa att jag jobbade för att få en större mångfald i skogssektorn. Är det kanske så att trots all kunskap om genus, jämställdhet och mångfald som vi har, så trampar vi på i samma gamla ullstrumpor och förstår inte att de val vi gör, inte är jämställda. Och att det är våra omedvetna val som bidrar till att så lite händer.

I fredags installerade fakulteten fyra nya professorer. En kvinna och tre män. I och för sig är de tre männen inte svenska utan två är från Australien och en från Tyskland, så det finns ju ändå en geografisk spridning. Dessvärre får vi nog ändå acceptera att de representerar det som är normen på vår fakultet när det gäller högre forskartjänster; medelålders vita män.

Låt oss uppehålla oss vid det här med norm. Vad menar vi när vi pratar om normer och normkritik? Monika Johansson från Make equal, var och föreläste för Lika villkorskommittén härom veckan. Hon använde sig av rulltrappor när hon skulle förklara norm och normkritik. I tunnelbanan vet alla stockholmare att man står till höger i rulltrappan, så att de som har bråttom kan springa förbi till vänster. Det finns ingen lag eller regel för det men alla vet att det är så en gör. Normen är att stå på höger sida. När det då kommer sådana som jag, som står lite var som helst i rulltrappan, så blir jag åthutade och föst åt sidan. Jag är en avvikare och håller mig inte till normen och de försöker få mig att passa in i ramen. De gör det inte av elakhet utan för att de oreflekterat anser att det är så en gör.

Om vi återgår till fakulteten där det är de medelålders vita männen som är normen, alltså det normala, de som är vi så blir övriga, kvinnorna, de med en annan etnisk bakgrund, det avvikande och de andra. Att inte tillhöra vi-et kan leda till att kvinnor väljer bort en forskarkarriär och istället söker sig till arbeten utanför akademin där de inte är avvikare. Detta kan vara en förklaring till att vi inte kan behålla våra disputerade kvinnor på fakulteten. För det är så att kvinnorna är väldigt få på de högre tjänsterna. En annan orsak till att vi inte lyckas rekrytera fler kvinnor till högre positioner kan bero på rekryteringsprocessen. Även om vi strävar efter att ha jämn könsfördelning i våra nämnder och kommittéer så är det inte säkert att de som sitter där, oavsett kön, gör könsneutrala bedömningar. Precis som i rulltrappan så är de val som görs ofta oreflekterade och följer normen. Det finns studier som visar att kvinnor och mäns kompetens bedöms olika.

Till exempel så kan en man, som ägnat sig åt många olika projekt, anses ha bredd i sin forskning,  medan en kvinna anses vara spretig.

Så behöver vi en lika villkorsutbildning? Svaret är ja! För att kunna bli en jämställd fakultet där vi alla har samma förutsättningar behöver vi en utbildning i lika villkor. Vi behöver alla titta på vår organisation med ett normkritiskt perspektiv så att vi kan förändra våra strukturer och normer och inte reproducera ett exkluderande av alla som inte passar inte i mallen. Därför håller nu fakultetsnämnden på att utbilda sig i lika villkor. Målet är att alla nämnder, kommittéer, chefer, kursledare, handledare osv och helst alla på fakulteten ska genomgå lika villkorsutbildningen.

Med en större kunskap och medvetenhet om normer och lika villkor kan vi göra medvetna val. Val som kan bidra till en fakultet med mindre enfald och större mångfald. En mångfald som i sin tur kan leda fram till en jämställd fakultet.

Equal opportunities training. Do we need it?

By: Ann Dolling, Vice Dean for Equal Opportunities

Ann Dolling, vicedekan.
Ann Dolling

The faculty has developed a course for equal opportunities in three stages. Step 1 deals with equal legislation and SLU control and strategy and how equal opportunities are dealt with there. There is also a section on suppression techniques. Steps 2 and 3 deals with the organization from a norm-critical perspective and how to be able to apply and propose solutions based on legislation and policy documents SLU. However, many probably think:

Is it necessary? Are we not already familiar to equal opportunities and gender equality? We have been talking and writing about it for the last 30 years and most people probably think that they are enlightened and know what to do.

Despite this, not much has happened at the faculty. If we are so aware and has worked for an equal faculty, why does it still look like it does? Our education as well as our research community is still dominated by men. Why is it like that? Is it because it is easiest to be and work with those who are as I am, as the young, male taxi driver said to me the other day. ”What´s good with mixing a lot of different people, it only becomes inconvenient,” he said, when I told him that I was working to improve the diversity in the forestry sector. Despite all of our knowledge about gender, equality and diversity we all “pedal on in the same old socks” and do not understand that the choices we make are not equal. And it is our unconscious choices that contribute to the lack change.

We installed four new faculty professors last Friday. One woman and three men. In itself, the three men are not Swedish but two are from Australia and one from Germany, so it is anyway a geographical spread. Unfortunately, we probably still have to accept that they represent the norm at our faculty when it comes to higher research positions; middle-aged white men.

Let us dwell on this with the norm. What do we mean when we talk about norm and norm criticism? Monika Johansson from Make Equal was lecturing at the Equal Opportunities Committee last week. She used the escalators when she explained norm and norm criticism. In the Stockholm subway all natives from Stockholm know that you´re supposed to stand to the right of the escalator, so that those who are in a hurry can pass on the left hand side. There is no law or rule for this, but everyone knows that’s the way to do it. The norm is to stand on the right side. People like me, who stands anywhere in the escalator, is then reprimanded and pushed to the side. I’m an outlier and I don’t keep to the norm. The natives are trying to get me to fit into the frame. They do not do it out of malice but because they unreflective consider it the way to do.

If we return to the faculty where the middle-aged white man is the norm, accordingly the normal and those who are we, the rest as women and those with a different ethnic background becomes the deviant and the other. Being viewed as deviants can lead women to opt out of a research career, and instead seek to work outside the academy where they not are seen as deviants. This may be one reason why we cannot keep our female PhDs at the faculty. It´s obvious that women are very few in the senior positions. Another reason for the low recruitment of women to higher positions may depend on the recruitment process. Although we strive to have gender balance in our boards and committees, it is not certain that those sitting there, regardless of gender, making gender-neutral assessments. Just as in the escalator so are the choices often unreflective and follow the norm. There are studies that show that women’s and men’s skills are assessed differently.

For example, a man can be considered to have breadth in his research when engaged in many different projects while a woman is considered to be sprawling.

So do we need an equal education? The answer is yes! In order to become an equal faculty where we all have the same opportunities, we need an education in equal opportunities. We all need to study our organization with a norm critical perspective so that we can change our structures and norms and not reproduce the exclusion of everyone that does not fit the template. Accordingly, the Faculty Board is now taking the first step in the equal opportunities course. The goal is that all councils, committees, managers, trainers, tutors, etc., and preferably all of the faculty should undergo equal opportunities education.

With a greater knowledge and awareness of norms and equal conditions, we can make conscious choices. Choices which can contribute to a faculty with less stupidity and more diversity. A diversity, which in turn can lead to a equal faculty.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *