Den här veckan har vart otroligt intensiv. Det har nu blivit fredag och jag är helt slut. Gjort ett par intervjuer för det projekt vi jobbar med vilket varit väldigt givande, men det tar också mycket energi från mig just nu, mer än jag trodde.
Har funderat en hel del på det här med projektformen, som numera är det mest vanliga sättet att arbeta på, både privat och i kommunala förvaltningar. Vi läser för tillfället en kurs i projekt- och processledning och tanken är att vi ska lära oss hur man kan genomföra en förstudie till ett projekt, göra en projektansökan, sätta upp projekt- och effektmål, dela upp projektet i arbetspaket m.m. Jag tycker att det på många sätt är väldigt roligt och intressant att lära mig det här, för det är något vi kommer behöva ha kunskap om, kunna förhålla oss till men kanske framförallt använda oss av i yrkeslivet. Samtidigt finns det många problematiska aspekter med att jobba i projekt utifrån syftet att bidra till en hållbar samhällsutveckling.
Projekt utgår ju i grunden från en kortsiktighet, och när budgeten för ett projekt är slut så finns det inte några direkta förutsättningar för att fortsätta jobba med det. Det kräver att man sätter upp tydliga mål i ett tidigt skede, innan man egentligen har så mycket kunskap om projektet, platsen, förutsättningarna och att målen sedan ska kunna utvärderas. Här finns det väl dessutom en risk att de mål som sätts upp är sådana som är ”lätta” att utvärdera och uppnå, och att man missar andra mjuka värden som är mycket svårare att utvärdera?
En del av arbetet med våra projekt är att vi ska hämta inspiration från det entreprenöriella arbetssättet med att ta fram innovativa lösningar – innovation är ju ett sånt där modeord just nu i samhällsplanering. Intervjuade en person på kommunen i onsdags som var väldigt kritisk till hur innovativ man egentligen kan vara när man jobbar i projekt. Om man börjar med att sätta upp projekt och effektmål, hur innovativ kan man då egentligen vara? Gör man inte bara om det andra redan gjort? Kräver inte innovation också testande av spontana lösningar under tiden, lösningar som också kan misslyckas? Om allt är detaljstyrt från början finns det ju inte några direkta möjligheter för detta. Jag tycker han lyfte ett par viktiga poänger som vi nog behöver reflektera över.
Dessutom finns ett stort problem med projekttrötthet i många områden, och frågan är om det är genom projekt som man kan skapa varaktig utveckling och förändring? Matilda Molander på DN skrev en intressant ledare häromdagen som handlade just om att det i många områden kanske är viktigare att jobba med långsiktiga åtgärder som visserligen kanske inte ses så ”innovativa” och nytänkande – men som kanske är nödvändiga för samhället. Måste verkligen alla lösningar vara innovativa och nytänkande? Självklart finns det mycket som vi nog behöver tänka om och göra annorlunda, och en del kan säkert göras med innovativa projekt, men samtidigt ska vi nog inte glömma bort att de mer konventionella, kanske ibland något ”tråkiga” lösningarna kan bidra med en långsiktighet som krävs i många sammanhang för att få mer hållbara samhällen.
Nu låter jag kanske väldigt negativ, och jag vill verkligen poängtera att jag tror att projekt kan vara väldigt bra och det är spännande att samhällsplanerare allt mer pratar om innovation – men det är minst lika viktigt att vara kritisk till de här projekten, att fundera över i vilka sammanhang de är lämpliga och vad de egentligen åstadkommer.
Vad tänker ni? Skulle vara spännande att höra era tankar och reflektioner!