månadsarkiv: september 2018

Var får döden plats i landsbygdsutveckling?

OBS – långt inlägg! För dig som undrar över kurser utomlands!

Efter mitt senaste inlägg vill jag tydliggöra hur de kurser jag läser här passar in i mitt program hemma. Kanske är du som läser sugen på en utbytestermin, kanske inte student än, eller bara generellt undrar hur jag får fotografering och ritualer att passa in i mitt agronomprogram.

Först och främst vill jag klargöra en sak: De kurser jag läser den här terminen har jag valt själv. I våras hade jag ett möte med programstudierektorn hemma och gick igenom vilka kurser som kändes rimliga och inte. Utifrån det samtalet hade jag ett bra hum om vad jag kunde läsa och sökte fyra kurser. Jag kom dock bara in på en av de fyra pga att jag inte hade rätt förkunskapskrav, men eftersom jag haft det där samtalet några månader tidigare kände jag att jag hade en bra känsla för vad som skulle gå och inte. Sen är inget hundra procent säkert förrän efter att utbytet är över eftersom det är först då beslutet tas gällande om poängen kan överföras eller inte.

Agronominriktningen landsbygdsutveckling är en samhällsvetenskaplig inriktning och därmed också väldigt bred. Jag kan under de här fem åren rikta in mig på det jag är intresserad av, vilket innebär frihet för mig.

Jag läser alltså fyra kurser. Den första är ”Maori Knowledge” och den berör kunskap ursprungsbefolkningen besitter, deras språk Te Reo, historia och läget just nu. Genom att beröra jämställdhet, kolonial historia, rättigheter till mark och naturresurser samt större kännedom om lokalbefolkningen passar den alltså perfekt in på landsbygdsutveckling.

Den andra är ”Introduction to Food & Nutrition” vilket precis som namnet antyder är en introduktion till hälsa, näringslära och olika typer av kost genom livet. Den berör också politiska debatter om kost, vilka studier man kan lita på, trender, säkerhet och sjukdomar. Kost är ett ämne jag själv är väldigt intresserad av och tycker att kursen är en perfekt kombination av egna intressen och agronomlinjen.

Den tredje kursen jag läser är ”Ritual & Belief” som är en kurs i antropologi. Den berör andlighet, religion och ritualer och är en kurs med människor från vitt skilda bakgrunder och syn på livet. Jag valde den av två anledningar; dels för att ämnet intresserar mig, dels för att det ä en antropologikurs, vilket jag på vissa sätt tycker att landsbygdsutveckling är ibland också. I kursen tittar vi på vardagliga och speciella händelser i våra och andras liv från en mängd perspektiv och teorier. Ämnet tror jag är väldigt viktigt för att kunna sätta sig in i människors liv och vardag, vilket ju är en stor del av arbetet som agronomi, oavsett vilken riktning man väljer.

Den fjärde och sista kursen är ”Creative Communication” vilket är en kurs i precis det; kreativa sätt att kommunicera på. Kursen är indelad i tre delar; kreativt skrivande, digital media och teater. Detta är än en gång ämnen jag tycker är väldigt roliga och som jag är intresserad att lära mig mer om, men kommunikation kommer också att vara en stor del av min framtid som landsbygdsutvecklare. Att kunna sälja in sina tankar och idéer, förklara saker och berätta i bilder, muntliga framföranden och genom text tror jag kommer att bli superviktigt. Att öva på det och att öva på att göra det på mer kreativa sätt för att få uppmärksamhet tror jag inte kan göras för mycket.

Jag vet alltså ännu inte om dessa kurser kommer att bli godkända för mitt program. Jag tror inte att jag behöver vara alltför orolig, men skulle någon av dem inte passa in så är det i alla fall extremt lärorikt och nyttigt att få läsa kurser jag själv tycker är intressanta. Jag kommer definitivt att ha nytta av dem på något sätt! Kunskap är aldrig i onödan!

Vårkänslor

Förra veckan knackade sjukdom på min dörr. Absolut inget allvarligt, men jag var ändå helt utslagen i två dagar. Jag tror att det är våren som kommit. I vanliga fall är jag pollenallergiker, men jag har ingen aning om hur de halterna ser ut i den här delen av världen. Ska jag skylla ifrån mig på någon är det snarare det välkända scenariot att klä sig för en årstid som inte riktigt är här än. Samt att vistas kvällstid i Auckland City med en kofta för lite.

Efter att ha spenderat en hel och två halva dagar i mitt lilla rum med dator,nässpray, te och sömn mådde jag i torsdags mycket bättre, men hade också väldigt mycket energi jag inte visste var jag skulle göra av. Jag gick till gymmet på morgonen och satt därefter ute i solen med kaffetermos och podd i lurarna. Den där glädjen efter att ha haft varm sol smeka kinderna efter månader utan – mmmh va härligt.

Mellan lunch med vänner och eftermiddagslektion gick jag en promenad till bäcken Oteha precis vid campus. Jag följde en gömd stig längs med vattnet och lyssnade på fågelkvitter.

Lektionen som följde var i antropologikursen ”Ritual & Belief” där veckans tema var själar, spöken och döden. Vår lärare började med att fråga oss om vi sett spöken. Det är en grymt spännande kurs och väldigt lärorik. Vi är en mindre grupp men studenter med mycket olika bakgrunder och diskussionerna är alltid givande. Som svar på frågan kom en del kusliga berättelser. Vi gick också genom olika religioners begravningsritualer, syn på andar och hur döden påverkar samhällen. Döden är inte något jag gillar att prata om på grund av rädsla, men den här lektionen gav en ny tappning av ämnet och var enklare att hantera än jag väntat mig.

Jag hade en inlämning i slutet av förra veckan också, i ”Creative Communication”. Det var examinationen som följde efter tre veckor på temat digital media som handlat om fotografering, planering och skapandet av film. Uppgiften var att skapa en handling i bilder utan att använda ord. Jag tog inspiration från veckans förkylning och skapade en berättelse om te och kampen att få av honungen från skeden.

Här är jag, frisk och kry nu i alla fall! Ny vecka nya tag!

Hot-pot och fåglar

I fredags fyllde min vän Lucy år. Hon fick bestämma vad vi skulle hitta på och hon ville att vi alla skulle gå och käka hot-pot på en lokal kinesisk restaurang. Hon är ursprungligen från Kina, men läser sin master på Massey, så hon hade alltså självklart koll på hela upplägget och menyn. Det är verkligen helt ovärderligt att ha någon i sällskapet som kan språket och kulturen på en för oss andra ny restaurangupplevelse. Hot-pot är alltså en typ av fondue, där hela sällskapet tillagar råa ingredienser i tre olika buljonger som står och puttrar i mitten av bordet.

Utöver grönsaker, tofu, skaldjur och kött beställde även Lucy in några extra överraskningsgrejer. Den som fick mest uppmärksamhet var någon del av kons mage, jag vet ännu inte riktigt vad det var. Jag gillar att testa nya grejer, men komagen var lite för mycket. Dessutom äter jag väldigt sällan kött. Dem som smakade hade väldigt svårt att tugga. Några fick ner det, andra inte… Men det var helt klart något nytt! Och en himla rolig middag! Här är hela gänget:

I lördags satt jag i en av tre bilar som begav sig till Muriwai beach på västkusten av Auckland, cirka 45 min med bil från Albany. Jag och de fyra andra i min bil stannade och inhandlade picknickmat och lyssnade på Manu Chao hela vägen dit. Stranden är ett riktigt surfnäste så några av mina vänner hyrde brädor och gav sig ut i vågor och undervattensströmmar, men stranden är även känd för att vara en plats där många fåglar häckar. Jag och några andra tog oss upp på klipporna och var helt tagna av de här vyerna:

Framförallt är det svalor och Takapu (havssula) som håller till här, framförallt tack vare vinden som hjälper fåglarna och deras ungar att ta av och landa. De var även uppradade väldigt finurligt. De är precis så nära de kan vara för att alla få plats, men samtidigt inte kunna picka på och irritera varandra.

Efter fågelspaning och surfning smakade pickningen extra bra!

Bibliotekskärlek

Nu är lovet över och alla platser i bibblan är upptagna igen! Jag lyckades knycka åt mig en på femte och högsta våningen dock, så här sitter jag och spanar ut över allt lummigt grönt nedanför och framför mig. Jag har ända sedan jag var liten varit fascinerad av bibliotek, och älskat dem. Jag har besökt många. Suttit där och stresspluggat körteori, jobbat på grupparbeten i gymnasiet, läst, utforskat hörn och vrår, dragit med pekfingret längs med ryggarna, tagit en kaffe, spanat folk och insupit stämningen. Min personliga favorit är Stadsbibblan på Avenyn i Gbg, men jag är kanske lite partisk. Biblioteket på campus här är inte helt dumt det heller. Det består av fem våningar, mängder av böcker och ännu fler studieplatser. På femte våningen, min personliga favorit, är det fönster längst med alla väggar, och alltså har jag en rätt spektakulär utsikt oavsett var det finns en ledig stol. Fjärde och femte våningen är dessutom helt tysta våningar, alltså en produktiv plats. Jag skulle inte våga göra annat. Hit tar man inte med sig chips eller en ångande curry om man inte vill ha vresiga blickar. Det kan låta strängt, men efter att jag lärde mig hur det funkar har jag stor respekt för det. Är jag sugen på att prata eller käka Domino’s pizza tar jag det på första eller andra våningen bara. Enkelt!

Igår hade jag en inlämning i Māori Knowledge. Jag har haft några inlämnar i olika ämnen såhär halvvägs genom terminen med resultat. jag är nöjd med. Men den senaste jag hade, i Māori Knowledge, gick rätt kasst om jag ska vara ärlig. Jag strävar alltid efter att göra bra ifrån mig, så det betyget var inte så kul att få tillbaka. Det berodde framförallt på två saker – referenser och min engelska. Jag vet att jag inte är dålig i engelska, men akademisk universitetsengelska är en annan sak. En annan grym grej med det här biblioteket är dock att de kan hjälpa en med inlämningar! Så jag bokade in en konsultation igår, och fick då en massa hjälp med för mig ett nytt sätt att referera på: APA. Och vad skulle en göra utan fantastiska vänner? En himla fin en erbjud sig att läsa igenom min text igår, och efter de två hjälpmedlen var jag redo för inlämning! Jag var sjukt tacksam igår för den hjälpen. Det kanske inte var en så stor grej för dem, men för mig betydde det mycket att någon tog sig tid för mig, helt osjälviskt. Det är de små sakerna som gör en själv och andra lyckliga 🙂

MTB del 2 – Roadtrip till Napier & Lake Taupo

Att ha nya CD-skivor i högtalarna för resan mellan Gisborne och Napier gjorde nog stor skillnad i energinivån i bilen. Något som helt klart också bidrog var den fantastiska kust vi körde längs med! En av stränderna var precis nedanför vägen, och vi var tvungna att hoppa av. Den svarta sanden mot mängder av vit drivved och stora vågor var ett av våra bättre stopp. I bilderna nedan kan en se ett annat, rätt vanligt stopp vi gjorde.

Väl i Napier sken solen för första gången hittills under roadtrippen. Här ville vi verkligen tälta, men staden hade mindkat rejält på antalet campingar runtom för att gynna hotell och hostels, vilket ledde till att en campingplats var dubbelt så dyr som en natt på hostel… Så vi valde det senare, än en gång. Jag saknar verkligen allemansrätten. Även detta hostel bestod av oss fem samt säsongsarbetare från hela världen. Här träffade jag de två första svenskarna jag mött sedan jag lämnade Göteborg i juli, två killar från Norrbotten, här för att jobba.

Napier är känt för sina vinodlingar, så dagen efter begav vi oss till två av dessa för vinprovning. Ingen av oss är några experter, men provningen lades på en bra nivå för oss och det var supertrevligt. Och vilka herrgårdar! I Napier spanade vi även in Te Mata Peak – en riktigt ball utkiksplats, samt provsmakade oss igenom arton olika sorters honung på en gård specialiserad på biodling. En smarrig dag helt klart.

Dagen efter körde vi till Lake Taupo som ska vara väldigt fint och en utmärkt plats för kanotpaddling och forsränning bland annat. Dock får vi nog ta och återvända dit en annan dag, för vi stannade inte ens en natt haha. Det VRÄKTE ner (bara för att klargöra – nordöns vinterväder innebär regn. Den första september började dock våren, men den såg vi tyvärr inte mycket av) och dessutom började en av oss bli ganska sjuk. Därför satt vi ihopkurade på en indisk restaurang och åt värmande grytor, varefter vi bestämde oss för att besöka några platser och sen börja köra hemåt igen, tillbaka till Albany. En grym resa rakt igenom! Inte det bästa vädret men vi lyckades hitta saker att göra trots det, och hade så kul ihop!

Drivvedsstrand
Ett annat nödvändigt stopp; snacks under bakluckan i regn invid vägen, självklart med våra universitetshoodies
Te Mata Peak
Te Mata Peak
Maraetotara Falls
Arataki Honey
Vinprovning på Mission Estate Vinery
Mission Estate Vinery
Avslutade Lake Taupo-besöket med att se den enda plats där vatten rinner FRÅN sjön. En bild gör inte floden rättvisa

MTB del 2 – Roadtrip till Rotorua & Gisborne

Efter att vi kom hem från Pinnacles och Coromandel tisdag kväll, fanns det ingen tid att vila! Istället tog jag och fyra vänner våra ömma vader till Pak’n’Save för att handla mat till vår roadtrip de fem kommande dagarna. Vi höll oss till nordön, och var rätt spontana i vad vi gjorde. Vi hade dock i förhand bestämt oss för att göra följande rutt: Albany – Rotorua – Gisborne – Napier – Lake Taupo – Albany.

Med en fullpackad bil bestående av tält, energibars, CD-skivor och regnkläder gav vi oss av söderut onsdag morgon. Fyra timmar senare befann vi oss i den stinkande staden Rotorua. Hela området har hög geotermisk aktivititet, och alltså luktar det ruttna ägg pga svavel… Det positiva är dock att det därmed finns varma källor överallt! Vi började vårt besök med att bada i en sådan! Varmt och skönt i duggregn! Innan duggregnet hade regnet fallit mycket kraftigare, och marken var alldeles för blöt för att tälta på tyvärr. Detta visade sig vara ett problem under alla dagar vi var borta, och tyvärr fick vi inte mycket användning för tälten… Istället blev det hostel! Vi tog in på ett och sov som drottningar!

Dagen efter tog vi oss till Redwood Forest, en skog med stora höga Redwood-träd, utforskade naturen runtomkring och körde sedan mot Gisborne! Det är den ort i världen som först ser solens strålar varje dag, så därför bestämde vi oss att verkligen göra det också, och tog oss därför till stranden tidig morgon. Efter flera dagar av regn var solen efterlängtad, och ännu mer älskad! I Gisborne bodde vi på ett hostel som tidigare varit nunnekloster, vilket märktes på byggnaden, kyrkfönsterna och de katolska symbolerna. Kök och sovrum delade vi med framförallt säsongsarbetare. Från många platser i världen kommer människor till NZ på ett Working Holiday Visa, och just nu är vädret på nordön mer förlåtande än på sydön, och därför mötte vi många människor som bott på hostel i några månader och levde av Nya Zeelands jordbruk och odlingar, kiwiodlare som mandarinplockare. Efter två dagar i bilen hade våra tre CD-skivor börjat gå oss åt huvudet och vi besökte tre av Gisbornes Op-Shops (2hand-butiker) och inhandlade några fler, däribland Tracy Chapman, Frank Sinatra, Britney och soundtracket till ”Love Actually”. Bara goingar alltså!

Här nedan följer bilder från de första två dagarna, de resterande tre publicerar jag i nästa inlägg!

Hela gänget taggade på roadtrip!
Dopp i varm källa

Redwood Forest
Det stinker i Rotorua..

Från nunnekloster till säsongsarbetarhostel
Första att se solen

MTB del 1 – Pinnacles

Förra veckan samt kommande vecka har jag två veckor utan föreläsningar eller inlämningar, kallat ett ”mid term break”. Detta betyder också att hälften av terminen snart gått, vilket känns helt overkligt!

Första delen av lovet spenderade jag tillsammans med 22 andra personer på halvön Coromandel på östra nordön. I början av terminen gick jag som nämnt i ett tidigare inlägg med i vandringsklubben på skolan, och terminens första resa bar iväg dit. Vi åkte bil i två timmar, för att sedan ge oss ut och vandra Kauaeranga Kauri Trail, vilket är en vandringsled som tar en hela vägen upp till Pinnacles, en topp med fantastisk utsikt. Vi var borta två dagar, varav den första erbjöd fantastiska vyer, mycket vandring uppför och strålande väder. Jag har varit scout hela min uppväxt, men det har blivit mindre av hajker, vandring och övernattningar de senaste åren tyvärr. Därför var den här vandringen efterlängtad och fantastiskt.

På eftermiddagen kom vi till stugan där vi skulle sova. Jag hade förväntat mig något väldigt provisoriskt och hade varit tacksam för det efter dagens ansträngningar, men boendet var fantastiskt; En stuga mitt i skogen, omgiven av träd och berg, byggd för tjugo år sedan just för förbipasserande som vi. För en som drömmer om att bo litet och mitt bland natur var det här stället väldigt drömmigt. Lagom till solnedgång gick vi den sista vandringsbiten på ca en timme upp till toppen av Pinnacles och njöt av utsikten. Väl tillbaka i stugan lagade vi mat, spelade spel, tog en promenad ut i mörkret för att titta på stjärnor och kröp sedan till kojs i våra sovsäckar.

Morgonen efter lagade vi frukost, packade ihop och begav oss tillbaka igen, neråt. Vi tog en annan väg som var längre, men också gav andra vyer. Dock, på grund av regn veckan innan var det här spåret väldigt lerigt, och ganska utmanande. Jag är förvånad att ingen halkade mer än vi gjorde! Vi lämnade Coromandel på eftermiddagen, då lerigare, med nyfunna vänner och ömma vader. Två superbra dagar, och ja – NZ är vackert.

Kauaeranga Kauri Trail, på väg till The Pinnacles

En välförtjänt paus med snacks
”The Hut”
Början av sista vandringen upp till toppen av Pinnacles
Utsikt på vägen upp

Nöjda tjejer på toppen