Är universiteten ineffektiva?

Scroll down for English version

I en rapport daterad 2017-11-16 svarar Riksrevisionen tydligt ”ja” på frågan! De statliga universiteten och högskolorna har sparat över 12 miljarder kronor i oförbrukade anslag och andra överskott. SLU har sparat 700 miljoner kronor enligt rapporten. Till dessa räknas inte så kallade periodiserade bidrag från forskningsråden, det vill säga medel som förutsätts förbrukas under en tidsperiod framåt.

Kapitalöverskottet ses som bevis för att vi inte använder de skattemedel vi tilldelats på ett effektivt sätt. Man kan i och för sig undra om förbrukning av medel alltid leder till effektiv och bra verksamhet – men ett sådant filosoferande imponerar knappast på våra styrande politiker och Finansdepartementet. Vi må ha många argument för att försvara vårt sparande. Men vi är skattefinansierade och de sparade medlen kunde ha använts aktivt till något i många politikers ögon mer behjärtansvärt än sparande, till exempel åldringsvård eller förbättringar av skolsystemet.

Det är viktigt att förstå var de sparade medlen finns och varför de sparats. Vid SLU ligger i dagsläget cirka 600 miljoner som sparat kapital. Av dessa ligger 50 miljoner som centrala medel och 10 miljoner inom administrationen, medan 80, 260, 90 och 100 miljoner finns vid LTV-, NJ-, S respektive VH-fakulteterna. De sparade medlen på fakulteterna ligger till stor del ute på institutionerna. Det leder oss till orsaker till sparandet. En anledning är den upplevda osäkerheten i framtida finansiering hos våra lärare och forskare.

SLU:s styrelse har regeringens uppdrag att tillse att vi använder våra resurser effektivt. Styrelsen beslöt under 2016 att kapital som överskrider gränsen 10 procent av omsättningen vid respektive enhet ”beskattas” med 10 procent. Beloppet förs till SLU centralt för att sedan återföras till verksamheten som riktade satsningar. Ett annat beslut togs för några veckor sedan och rörde ökad statsanslagsfinansiering av seniora lärare/forskares löner.

Det är utomordentligt viktigt att vi ökar tilliten till att använda tilldelade medel. Använder vi och andra universitet inte de resurser vi får, kommer vi att fråntas medel. Detta kan komma att kompletteras med ökade krav på styrning uppifrån, ökade krav på att vi finansierar dyra forskningsinfrastrukturer (vilket redan skett) och ökad projektstyrning. Varje projekt kan komma att hanteras som ett enskilt ekonomiskt stuprör, som inte samspelar med andra resurser. Det vore en mardröm med tanke på de negativa konsekvenserna för forskningens frihet och för kreativt tänkande!

Vad gör jag som rektor och myndighetschef i dessa sammanhang? Först och främst bejakar jag vårt uppdrag att använda de skattemedel vi tilldelats och de beslut SLU:s styrelse tagit. Utåt, inte minst i möten med vårt departement, är det enkelt och naturligt för mig att starkt framföra att SLU verkligen levererar fantastiska resultat (trots vårt överskott) inom forskning, grundutbildning och fortlöpande miljöanalys. Jag kommer naturligtvis också att företräda krav på fri forskning och förklara varför det sparas, för att minska risken att eventuella åtgärder blir missriktade. Jag ser det därutöver som centralt att diskutera forskningspolitiken med kollegor vid andra universitet och högskolor. Som enskilt lärosäte kommer vi nämligen att påverkas av regeringens syn på sektorn i sin helhet. Universiteten behöver en gemensam strategi.

Men detta är inte tillräckligt. Hela SLU måste engageras i problematiken med överskott. Dekaner och prefekter behöver arbeta utifrån insikten att Riksrevisionens rapport har tydliggjort att vi (och andra universitet) försatt oss i en besvärlig position. En ökad medelsförbrukning av de medarbetare som har resurserna, kräver tillit till att institutionerna står som en garant om finansieringen via bidrag sviktar. Beslutet om ökad anslagsfinansiering till seniora lärare och forskare syftar till att öka tilliten och därmed viljan att använda befintliga resurser.

Situationen kräver att man överger den klassiska positionen ”rör inte mina pengar”. För statsmakten ser det inte så, utan att vi fått ansvaret att använda tilldelade medel, inte spara dem. Och det är vägen framåt.

Peter Högberg, rektor


Are universities inefficient?

In a report (written in Swedish) dated 16 November 2017, the Swedish National Audit Office’s answer to that question is an unequivocal “yes”. The public universities and higher education institutions have saved over SEK 12 billion in unspent funding and other surpluses. According to the report, SLU has saved SEK 700 million. This does not include accrued grants from research councils, i.e. funds that are assumed to be spent during a future period.

This capital surplus is viewed as evidence that we do not use the tax revenue we have been given in an efficient way. However, one can wonder whether using funds always leads to efficient and good operations – but such philosophising will hardly impress our politicians and the Ministry of Finance, responsible for allocating resources. We may have many arguments for why we have decided to save money, but the fact is we are funded by taxes. The saved funds could have been actively used for something that the politicians consider more deserving, e.g. healthcare for the elderly or improving the school system.

It is important to understand where the saved funds are and why they have been saved. At SLU, we have about SEK 600 million in saved capital. Of these, SEK 50 million are central funds, and SEK 10 million belong to administration. The LTV, NJ, S and VH faculties have SEK 80, 260, 90 and 100 million saved, respectively. The saved funds from the faculties are mainly intended for the departments. This leads us to why the funds have been saved: one reason is our teachers’ and researchers’ insecurity about future funding.

The SLU Board is tasked by the government to ensure that we use our resources efficiently. In 2016, the board decided that capital exceeding 10 per cent of a unit’s turnover will be subject to a 10 per cent “tax”. The amount is transferred to SLU centrally and is then restored to the operation as targeted funding. Another decision was made a few weeks ago on increased government funding of senior teachers/researchers’ salaries.

It is extremely important that we build trust when it comes to using our funds. If we and other universities do not use the resources we are given, they will be taken away. In addition, there may be increased control requirements from higher up, increased requirements that we fund expensive research infrastructures (this has already happened) and increased control of projects. Each project may be handled separately, as something that does not interact with other resources. This would be a nightmare considering the negative impact on research freedom and creative thinking.

What will I do about this, as SLU vice-chancellor and head of a public authority? First of all, I recognise our assignment to use the tax revenue given to us and the decisions of the SLU Board. Outwardly, not least in meetings with our ministries, it is simple and natural for me to strongly convey that SLU certainly delivers fantastic results (despite our surpluses) when it comes to research, education and environmental monitoring and assessment. Naturally, I will also highlight requirements for free research and explain why money is being saved in order to reduce the risk of any misdirected measures. I also think it is important to discuss research politics with colleagues from other universities and higher education institutions. As a single university, we will be affected by the government’s view of the sector in general. All universities need a common strategy.

But this is not enough. All of SLU must commit to the problems with surpluses. Deans and heads of departments need to act based on the knowledge that the Swedish National Audit Office’s report has clarified that we (and other universities) have put ourselves in a difficult situation. Employees that have funds and increase their use of them must trust that the departments act as guarantors, should funding through grants waver. The decision to increase grant funding to senior teachers and researchers aims to increase trust and the will to use existing resources.

The situation requires that we abandon the classic position of “do not touch my money”. The Government does not see it like that; we are responsible for using allocated funds, not saving them. That is the way forward.

Peter Högberg, Vice-Chancellor

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *