Energiproduktion och upprepning av historien?

av Åsa Össbo vid Ubmejen universitiähta – Umeå Universitet

Kanske är det för att jag är historiker, men just i det fält jag forskar – konsekvenser av energiproduktion med fokus på samiska samhällen – upplever jag ofta att historien verkar gå igen.

I miljöbalken (16 kap. 4 §) har vindkraften en särställning: det går endast att ge tillstånd till en vindkraftanläggning om den kommun där anläggningen ska byggas har godkänt det (kommunalt veto). Det finns undantag, om regeringen har tillåtit verksamheten. Det kommunala beslutet behöver inte motiveras, vidare saknas en tidsgräns för när kommunen måste fatta ett sådant beslut. Några beslutskriterier finns inte heller och kommunen har även möjlighet att ändra inställning i ett senare skede.

Naturvårdsverket och Energimyndigheten utredde det kommunala vetot 2016. Två scenarion undersöktes: tidig tillstyrkan (alltså tidssättning av tillstyrkan) och att upphäva kommunal tillstyrkan helt. Slutsatsen blev att upphävande ansågs bäst ur perspektivet rättssäker och förutsägbar process för vindkraftprojektens tillståndssökare medan det kommunala självstyret och planmonopolet kunde tillses på annat sätt, bl.a. genom översiktsplanering. Men hänsyn togs inte till frågan om hur lång tid det tar och hur mycket resurser som krävs för att göra nya översiktsplaner för lands- och glesbygdskommuner.

Den 19 oktober 2020 tillkännager regeringen att de tillsätter en utredning som ska se över möjligheten att ta bort kravet i miljöbalken på kommunal tillstyrkan av vindkraftsanläggningar.

Svensk Vindenergi uppger på sin hemsida att de har föreslagit att kommunernas veto i vindkraftfrågor ska ”justeras så att kommunens beslut uttalat gäller lokaliseringen, samt att besked lämnas tidigt och inte kan ändras under processens gång.” Det framstår alltså som att en branschorganisation har föreslagit en snabbutredning av borttagandet av det kommunala vetot i vindkraftfrågor. På regeringens hemsida finns en kort motivering:

Bestämmelsen /…/ har fått kritik av att den saknar beslutskriterier, krav på motivering och tidsgräns. Många aktörer anser därför att den är oförutsägbar och ett hinder i processen att bygga vindkraft. Utredningen ska lämna in sitt betänkande senast den 30 juni 2021. Utredningens uppdrag är att ta fram förslag som ska remissbehandlas – därefter kommer regeringen att ta ställning till förslagen.

Skrivningen ”Många aktörer anser….” väcker mitt intresse men även känslan av upprepning: vilka ”aktörer” avses? Är det kommuner, medborgare, sakägare i vindkraftmål såsom samebyar? Eller är dessa aktörer vindkraftbolag, investerare och politiker som förespråkar en vindkraftdriven omställning? Som utredare utses en f.d. riksdagsledamot för miljöpartiet.

Det framgår inte huruvida utredningen ska närma sig det kommunala vetot med frågor som ”hur ser det ut i andra länder?”; ”vilken inverkan har det?”; ”hur uppfattar kommunerna ansvaret/möjligheten?”, utan just borttagandet av det.

Vi (re)ser tillbaka:

Den 30 september 1939 föreslår Kungliga Vattenfallsstyrelsen och Svenska Vattenkraftföreningen förenklade förfaranden för vattenkraftutbyggnad mot bakgrund av krigsutbrottet. En snabbutredning tillsätts och redan den 20 oktober 1939 presenteras lagen med särskilda bestämmelser om tillfällig vattenreglering – en tillfällig lag om tillfällig vattenreglering som skulle tas bort efter kriget.

Denna ”krislag” tog bort krav på skade- och ersättningsutredningar som ”hindrade en snabb utbyggnad”, även offentliggörande av ansökan togs bort vilket omöjliggjorde för kännedom om och insyn i processerna. Lagen ledde till att ”orörda” sjöar i norr och renskötselområdet blev utbyggda (trots att lagen inte fick användas vid reglering av tidigare oreglerade sjöar), långdragna rättsprocesser då ersättningar inte fastställdes och många ouppklarade skador. Lagen fick användas till 1961, därefter blev den ”vilande krislag” igen. Sammantaget blev lagen avgörande för hur vattenkraft från Sápmi på svensk sida blev betraktad som ”billig el från norr” på grund av rättsosäkerhet och avfärdandet av sakägares rättigheter.

Konsekvenserna av lagen förde med tiden även något gott med sig: i kölvattnet av förluster och av det motstånd mot vattenkraftexpansionen som växte fram, togs nya regler fram som gav lokalsamhället mer insyn och inflytande under 1950-talet, även om det formellt sett inte gav så stor inverkan på vattenkraftexpansionen förrän långt senare. Läs mer i min artikel Recurring Colonial Ignorance.


Vy mot exploateringsområde med väg på annars obrutet fjäll i Norge, Øyfjellet vindkraftverk, september 2020 foto: Åsa Össbo

På norsk sida påbörjas nu en översyn av koncessionssystemet för vindkraft. Det norska systemet kan ses som mer centraliserat än det svenska, därför kan dessa två parallella processer gå i motsatta riktningar:

Regeringen avser ändra koncessionsbehandlingen för att uppnå en bättre lokal och regional förankring av nya vindkraftprojekt. /…/ Regeringen vill samtidigt förbättra beslutsunderlaget ge­nom grundligare samhällsekonomiska värder­ingar av för- och nackdelar. Koncessionsmyndig­heternas vägningar av för- och nackdelar skall synliggöras bättre vid beslut om vindkraft.

De båda länderna kan ha utbyte av varandras processer. I Norge har kritik framförts kring förfarandet där bolag kan sluta avtal med privata markägare innan planerna offentliggörs, detta är ett särskilt stort problem i samiska områden där egendomsrätt föreligger parallellt med äganderätt, men det gör det ju även i många andra områden. Många kommuner har gått samman för att kräva kommunalt veto. Båda utgångspunkter, det svenska avhändandet av kommunalt inflytande genom miljöbalkens bestämmelser och det norska som syftar mer till att närma sig ökat regionalt och kommunalt inflytande, lär ha bäring för såväl energipolitik som landsbygdspolitik. Och kanske borde utredaren på svensk sida blicka i backspegeln för att undvika att börja om på ruta ett: Kommunal tillstyrkan till vindkraftanläggningar har en historia som är starkt kopplad till vattenkraftutbyggnadens baksida vilket sedermera ledde till mer lokal insyn och visst inflytande i utbyggnadsfrågor.

Åsa Össbo, PhD., forskare vid Várdduo – Centrum för samisk forskning, Umeå universitet

asa.ossbo@umu.se

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *