Jordbrukets roll i landsbygders utveckling

av Cecilia Waldenström, Sveriges Lantbruksuniversitet

Hur bidrar jordbruket till landsbygdernas utveckling? Det är förstås en fråga med många olika svar. Förutsättningarna för jordbruket är ju så olika i vårt avlånga land. Här kommer jag helt kort att beskriva några skeenden som påverkar lantbrukets möjligheter. När man fördjupar sig i frågan om lantbruk och landsbygdsutveckling så öppnar sig svindlande framtidsfrågor om klimat, miljö, mat och kostvanor, om landsbygdernas utveckling och landskapens karaktär. Ett spännande och mångfacetterat område!

På kort sikt ser det dystert ut för lantbruket som en drivkraft i utvecklingen på landsbygden. Antalet jordbruk minskar stadigt, den odlade arealen minskar och produktionen koncentreras till stora specialiserade företag som främst ligger på slätterna i södra Sverige. Lantbrukarna pressas till att producera allt billigare av en alltmer globaliserad livsmedelsindustri. Samtidigt stiger kostnaderna. Att öka arbetsproduktiviteten med hjälp av ny teknik, kemiska insatsmedel och specialisering har varit kungsvägen för att kunna vara kvar i jordbruket alltsedan 1950-talet. Framförallt är det de mindre lantbruken som försvunnit. De som ökar idag är de med mer än 200 ha, eller de allra minsta, men då rör det sig oftast om ett landsbygdsboende med lite egen odling, kanske några hästar och uthus för skrymmande verksamheter.

Landskap i Skåne (Bild: Institutionen för stad och land)

Idag är bara lite drygt en procent av alla förvärvsarbetande sysselsatta i lantbruket. Med de anställda i livsmedelsindustrin, och andra företag som kan kopplas till lantbruket, ökar naturligtvis jordbrukets bidrag till sysselsättningen. Men de som är engagerade i själva markanvändningen och djurhållningen, är alltså en mycket liten del av befolkningen. Avståndet till produktionen på åkrar, i hagar och i stallar, har ökat och allt färre är förtrogna med hur maten vi äter produceras.

Det här är den dominerande trenden som syns i statistiken.  Det är dessutom en trend som kan komma att förstärkas av det ökade intresset för att producera annat än mat på åkrarna. I bioekonomin, som förhoppningsvis ska ersätta den fossilberoende ekonomin, ingår stora förhoppningar om att kunna producera energi, fibrer, kemikalier och annat på åkermark. Liksom inom livsmedelsindustrin finns här starka intressen för en produktion med hög arbetsproduktivitet och låga priser.

Den här trenden undergräver lantbrukets betydelse för landsbygdernas utveckling. Ett lantbruk i bygden innebär inte bara att någon arbetar där och att landskapet hålls öppet. Det kan också innebära andra arbetstillfällen, tjänster som t ex grävarbeten och snöröjning, och bidrag till den lokala ekonomin. En lokal produktion av mat och andra ekosystemtjänster ej att förglömma. Flera små jordbruk ger fler sådana effekter än få stora gör. När gårdar läggs ner försvinner allt detta från bygden.

Det finns dock andra vägar än storskalighet. Många lantbrukare har ju blivit deltidsbrukare och har andra inkomster från företag eller tjänst. En del har hittat nya sätt att använda gårdens resurser. Det kan till exempel vara Bed & Breakfast, rehabilitering, att hyra ut ekonomibyggnaderna som garageplatser eller göra om dem till festlokaler.

En viktig väg är att försöka få ett högre pris för det man producerar. Man kan till exempel övergå till en annan produktion som ekologisk odling, odla specialgrödor eller söka upp särskilda marknader. Att sälja direkt till konsumenter kan vara ett annat sätt. Man kan dessutom börja med egen förädling och sälja exempelvis ost eller mjöl för att få högre pris. Gårdsbutiker, Bondens Marknad, kött- och grönsakslådor och framförallt REKO-ringar har ökat stort de senaste åren. Idag har REKO drygt 700 000 medlemmar.

Kor i fjällen (Bild: Cecilia Waldenström)

Vad man kan göra som lantbrukare beror naturligtvis på ens egna intressen och på gårdens förutsättningar, men också på var den ligger. Självklart är det enklare att sälja direkt till konsumenter om man verkar i en mer tättbebodd del av landet. Men synen på jordbruket tycks vara på väg att förändras. Det märks både i det ökade intresset för lokal mat och i nya politiska initiativ. Från att jordbrukets uppgift setts som att producera billigaste maten, och att vi bör importera det som kan fås billigare utifrån, har ett nytt intresse vuxit fram för den inhemska produktionen. 2016 kom till exempel en nationell livsmedelsstrategi. Det har följts av regionala och till och med kommunala strategier. Dessutom har frågan om krisberedskap fått nytt liv. Både torkan 2018 och pandemin i år har visat hur sårbart livsmedelssystemet kan bli. Kanske är det viktigt att ha en lite högre självförsörjningsgrad än dagens 50 procent? Frågan om livsmedelssäkerhet har fått en ny relevans i ljuset av klimatförändringar, pandemier, geopolitiska spänningar och livsmedelsskandaler.

Frågan om hur maten producerats har också lyfts alltmer. Miljöproblem som läckage av näringsämnen som leder till övergödning av vattendrag och rester av bekämpningsmedel finns i vattendrag, är en konsekvens av den teknik som pressar ner priserna. Utsläpp av växthusgaser bidrar till klimatförändringarna. Samtidigt minskar biodiversiteten dramatiskt. I EU har man nyligen tagit upp diskussionen om dessa frågor genom strategin Från jord till bord. Där knyter man för första gången samman frågor om jordbruk, livsmedelsindustri, hälsa och arbetsmiljöfrågor, allt med hållbarhet som ledord. Man vill bl a sätta tydliga mål för en minskad användning av bekämpningsmedel, för minskat näringsläckage från jordbruket och en ökad andel ekologisk odling.

Även om det är lätt att lyfta fram lantbrukets miljöproblem finns det också många olika saker man kan göra för att lösa dem. Vi kan utforma ett jordbruk som bidrar till att binda kol i marken, som ökar dess bördighet och vars miljöbelastning är bra mycket mindre. Och vi kommer att behöva göra det. Vi kommer antagligen även att behöva bruka all den odlingsmark vi har i landet. Globalt kommer klimatförändringarna att både minska tillgången på mark och minska skördarna. Den småbrutna marken, som inte är på slätterna lämpar sig inte för storskalighet och slätterna skulle behöva brukas på nya sätt för att gynna biodiversitet och markens bördighet.

Så vart är vi på väg? Är det mot mer av storskalighet, eller är det mot ett jordbruk som är mer inbäddat i de lokala sammanhangen? Kommer nya förutsättningar och miljöhänsyn, och intresset för lokal mat att leda till även de mindre gårdarna åter blir lönsamma? Antagligen är det både och, men intresset för jordbruket och för hur maten produceras lär öka, och det bådar gott för lantbrukets betydelse för landsbygdernas utveckling.

Cecilia Waldenström, Forskare vid Institutionen för stad och land, SLU

cecilia.waldenstrom@slu.se

Läs mer:

Hajdu F, Eriksson C, Waldenström C and Westholm E. 2020. Sveriges förändrade lantbruk – Lantbrukarnas egna röster om förändringar sedan 1990-talet och strategier inför framtiden. SLU Future Food Reports 11, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU Future Food. https://www.slu.se/globalassets/ew/org/centrb/fu-food/publikationer/future-food-reports/slu-futurefood_rapport_11.pdf

Waldenström, C. 2018. Lantbrukets roll i framtidens landsbygder. I: Syssner, J (ed) Nya visioner för landsbygden. Boxholm: Linnefors förlag, sid 203-231.

Livsmedelsstrategin:https://www.regeringen.se/4908a0/contentassets/89c5b3e5d23f473d843d12f12379d07b/livsmedelsstrategin_kortversion_170130.pdf

Från jord till bord: https://ec.europa.eu/info/strategy/priorities-2019-2024/european-green-deal_sv

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *