Landsbygden Enlandsbygde

Jag skulle egentligen lämna mitt forskarliv bakom mig. Gå i pension, snickra, spela flöjt och gosa med barnbarn. Jodå, jag har slutat åka till jobbet, jag vaknar långsamt och väljer själv hur dagarna ska förlupa. Men ofta vinner läsandet och skrivandet och föreläsandet kampen om min tid. Det är något väldigt starkt som driver, jag vill verkligen förstå och kommunicera om den mänskliga handlingsförlamningen inför klimathotet. Vi människor har så oerhört svårt att ge framtiden närvaro i nutid, att införliva kunskap om framtiden med våra handlingar i nuet. Vi vet att framtiden formas av summan av allt vi gör och inte gör men faller själva ständigt tillbaka i nuet. För min del är klimatfrågan och den svenska landsbygdens framtid ett evigt fokus. Och nu mera uppfattar jag ett stort sug efter reflektion på djupet kring dessa frågor.   

Världen är på väg mot en klimatkatastrof och planerna för omställning är totalt otillräckliga. FN uttrycker att den är tvingande, den är inte ett val vi har; den kommer över oss på ena eller andra sättet.Vi är illa ute, vi är riktigt illa ute, klimatet springer ifrån oss. Globalt fordras ungefär en halvering av klimatpåverkan varje årtionde för att inte vår civilisation ska dramatiskt hotas. Vi svenskar bidrar till klimatförändringen med ca 11 ton co2ekvivalenter/person. För att göra vår del av klimatläxan behöver vi komma ner till snarare 1 ton. Jag kan ibland förtvivla över att inte ens mina egna kollegor i akademin har funderat över sin egen roll i detta. Många har inte ens gjort de få knapptrycken till en app där man kan läsa av sin egen klimatpåverkan. Än färre har gjort sig av med ohållbara vanor. Ändå skulle nog de flesta i princip hålla med om att ansvaret för kommande liv är en viktig del av vad det är att vara människa.

Nu har klimatfrågan ramlat rakt ner i våra landskap, i våra samhällen, i våra kommuner, i företag och organisationer, i våra hushåll och våra egna liv. Och i det här perspektivet är våra städer och tätorter och landsbygder som ett museum över flydda tiders behov. Vi behöver göra nya avvägningar kring alla våra aktiviteter, hur vi producerar och hur vi konsumerar. Nästan ingenting skulle byggas likadant om vi fick börja om med det vi nu vet om klimatfrågan. Det är egentligen en ganska spännande uppgift att tänka sig in i det samhälle som vi skulle få med klimatfrågan löst. Men i alla våra institutioner finns det istället bromsar som består av allt från ekonomiska intressen, värderingar och vanor och beroenden.  Människan vill helst fortsätta som förut. Det har genom historien varit framgångsrikt att lära sig vad som funkar och sedan fortsätta med det. Men det kan vi inte hålla fast vid nu, det är speciellt för vår tid att kontinuitet är en katastrofal idé.

Hur långt har vi kommit i verklig omställning? Nästan ingenstans. Vi har inte minskat avtrycket ett enda dugg sedan 1990 när den första larmrapporten kom från FN:s stora forskarnätverk IPCC. Och vi måste konstatera att de allra flesta på landsbygden fortfarande röstar på partier som när det kommer till kritan tycker att klimatkrisen får lösas någon annan gång eller någon annanstans. Klimatfrågan är lite elitistisk också, den passar bra för protester mot etablissemanget. Motståndet är stort hos många i breda mot förnyelse som kommer uppifrån eller utifrån. Motvärn mot klimatomställning kan användas för att visa sitt utanförskap och avståndstagande.

Annonsbladets ledarskribent i Dalarna heter Thomaz Andersson. Han har en enorm känsla för dessa underströmmar. Så här stod det häromsistens. ”Har förstått att de som bestämmer tycker att vi borde köpa batteridrivna bilar. Folk med fel plånbok löper en risk att högst ofrivilligt bli miljöbovar”. Här är elbilen en fiende trots att elbilen redan 2023 väntas bli billigare än motsvarande dieselbil. Och den kostar bara 1,50 milen att köra. Den kan snart laddas effektivt var som helst, även hemma. Man slipper beroendet av de allt glesare bensinmackarna. Elbilen är perfekt för landsbygden där avstånden är stora. Men man vill inte ha den! Man vill ha sina dieseldoftande monster. Men den här formuleringen i Annonsbladet rider på speglar en klyfta som egentligen inte alls går mellan land och stad utan mellan den elit som formar framtiden och de som tvingas in i den. Här ser vi det upplevda utanförskap som vuxit fram.

Men det pågår en djupgående omprövning. Klimatfrågan är slutligen på väg att växa in som en central del av samhällsdebatten. Med plötsligt genomslag i media och den allmänna debatten; flygskam och ansvarstagande. Den typ av modernitet som industrisamhället byggde på med evig tillväxt som huvudidé har kommit till vägs ände. Här sitter vi med ett samhälle som är helt felbyggt i förhållande till det problem som måste lösas om vi alls ska kunna ha nån välfärd i framtiden.

Så vad är det som ska till? Klimatomställningen kan bara bli av om den kan få ett brett stöd hos människor. Det kan bara växa fram genom att ny kunskap etableras, att fler människor får kunskap om problem och lösningar. Det krävs en kombination av folkbildning och teknikutveckling. Mycket är redan på väg men det går hittills alldeles för sakta på många områden. Det krävs också att vi gör upp med några av våra favoritvanor och normer; få stopp på överkonsumtionen av varor och ett slut på det galna resandet runt om i världen. Landsbygden har många kvaliteter som skulle kunna medverka i en radikal omställning; den rymmer stora frihetsgrader för att den håller med oplanerad mark, med biologiska resurser, plats för experiment, ett livsutrymme för innovatörer och nytänkande. Men den måste också våga vända blicken framåt och fokusera på möjliga och nödvändiga förändringar.

Erik Westholm

Professor emeritus vid Institutionen för Stad och Land, SLU och vid Högskolan Dalarna

erik.westholm@slu.se

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *