Är bloggen död?

Facebook är mitt medium måste jag erkänna. Den som vill nå mig hittar mig där och sådant jag får veta utan att aktivt leta efter det hittar jag där. Jag sprider i mitt facebooknätverk både personliga och mindre personliga betraktelser, åsikter och länkar till sånt som intresserar mig.

Idag leddes jag in till ett blogginlägg, via en person jag följer (men inte är vän med) på Facebook. Inlägget har rubriken ”R.I.P. The Blog, 1997-2013” och författaren skriver bland annat:

”Sometime in the past few years, the blog died. In 2014, people will finally notice. Sure, blogs still exist, many of them are excellent, and they will go on existing… Today, teens are about as likely to start a blog (over Instagramming or Snapchatting) as they are to buy a music CD. Blogs are for 40-somethings with kids.”

Min erfarenhet är precis som han skriver: jag läser vissa blogginlägg, om de länkas upp i de flöden (t.ex. Facebook) där jag är aktiv. Så hittade jag ju detta blogginlägg.

I mitt arbete tar jag emot några bloggar via RSS (t.ex. SLU-Rektorsbloggen), men aldrig i mitt privatliv.

Jag tror detta är en viktig aspekt att beakta om vi på SLU har en ambition att nå ut med våra bloggar: det räcker inte med att bara blogga. Man måste länka ut inlägget i de kanaler där vi når den avsedda målgruppen. Så gör vi till viss del redan nu: har ingångar via vår webb och via nyhetsbrevsutskick. Men där når vi bara dem som redan följer oss. För större spridning (om man önskar det) måste inläggen ut via fler arenor – där människor, precis som jag brukar göra, snubblar över sånt de inte aktivt letar efter och när de gillar fyndet sprider det vidare.

Gott Nytt 2014 önskar jag er alla! Ett år för digitalsociala upptäcksfärder?!

P.S: Min 15-åriga dotter använder också Facebook, men hennes medium är Tumblr. Och jag som är en 40+ förälder sitter här och bloggar 😉

Studie av internkommunikationen i Framtidens SLU

Karin Lind, student i medie- och kommunikationsvetenskap vid Stockholms universitet, har skrivit kandidatuppsatsen ”Budskap i förändring. En studie av internkommunikationen vid Sveriges lantbruksuniversitet” apropå våra pågående organisationsförändringar (Framtidens SLU). Som kommunikatör knuten till förändringsprojektet är jag en av informanterna i uppsatsen. Även om hennes underlag är litet och studien begränsad kan den väcka frågor till grund för diskussion om vår internkommunikation.

Uppsatsen pekar bland annat på svårigheten att nå ut till alla i en organisation av SLU:s storlek. Karin har dessutom valt att endast tala med personer vid campus Ultuna för att minska risken att studien färgas av kommunikationsproblem orsakade av skilda geografiska placeringar. Studien vill svara på tre frågeställningar:

  1. Hur har SLU valt att arbeta med internkommunikationen angående de planerade organisationsförändringarna?
    Här beskriver hon hur kommunikationsarbetet planerats och organiserats, bl.a. med kommunikationsplan och kommunikatör för projektet. En central aspekt i planen är att förstärka dialogen mellan ledning och anställda.
  2. Hur kan strategier kring utförandet av intern kommunikation vid organisationsförändringar kopplas till deras tilltänkta arbete?
    Karin konstaterar att vi inte medvetet använt oss av någon specifik strategi för kommunikationsarbetet, men att de tankegångar som presenteras ändå har  vissa likheter med några strategier kring förändringsorganisation, bl.a. tankarna kring dialog och återkoppling.
  3. Hur upplever de anställda på SLU internkommunikationen och hur förhåller sig deras syn på internkommunikation till kommunikationsplanen samt till strategierna?
    Till grund för svaren på den här frågan ligger intervjuer med fyra personer vid campus Ultuna. Slutsatserna är att kommunikationsplanens mål att medarbetarna ska känna sig informerade om förändringsarbetet har uppnåtts. Målet att medarbetarna ska känna sig delaktiga har delvis uppnåtts. Däremot kritiseras ledningen för bristande erkännande av anställdas oro och att man också upplever brister i att få svar på de frågor som finns.

Karin säger att studier visar att det ofta är en praktisk omöjlighet att ta emot feedback från alla anställda i en organisation av SLU:s storlek och att målen om dialog, återkoppling, delaktighet och förståelse är beundransvärda. Hon tycker ändå att vi skulle kunna vara bättre på att ge återkoppling under mer personliga former (direkta möten i mindre grupper mellan ledning och anställda).

Det är också viktigt att både ledning och kommunikatörer förstår att vi som kommunikatörer planerar insatser och är budbärare av information, men det är ledningen som står för själva informationsinsatserna. Även organisationens ledning behöver alltså ha kunskap om internkommunikationens roll vid organisationsförändringar. Ledningen syn på internkommunikationen och dess roll i ett förändringsarbete är avgörande för hur en kommunikationsavdelning kan och får arbeta. Karin säger att det vore intressant att göra en mer grundlig intervjustudie med universitets- och projektledning för ökad förståelse för hur de ser på internkommunikationen och hur det kan ha påverkat vad som når medarbetarna och inte.

Jag, som kommunikatör i förändringsprojektet Framtidens SLU, kan se uppsatsen som en utvärdering av vårens arbete och ett diskussionsunderlag inför höstens arbete när vi delvis går in i en implementeringsfas. Flera beslut om den framtida organisationen togs av styrelsen vid juni-mötet, så höstens arbete handlar till del om att utforma lösningar för genomförandet. Det innebär fortsatt stort behov av fungerande internkommunikation och en möjlighet att mötas i dialog på många nivåer.

Lästips: Budskap i förändring. En studie av internkommunikationen vid Sveriges lantbruksuniversitet.

Till dig som önskar lite mer att sätta tänderna i, nypublicerat om kommunikation i offentlig sektor:

Jag ser fram emot en spännande höst – men först önskar jag oss alla en skön sommarsemester!