Är du homogen lille vän?

Vad är en kommunikatör? Vad ska en kommunikatör göra för att nå hög status inom sitt yrke? Vi som arbetar som kommunikatörer kan förstås ge svar på första frågan, även om svaren säkert kan skilja sig åt beroende på bakgrund och aktuell arbetssituation. Den andra frågan är kanske klurigare, och man kan även fråga sig om det är viktigt med hög status?

Jag börjar med att stanna upp helt kort vid den sista frågan: är det viktigt med hög status? Det verkar som att forskning svarar ”ja” på den frågan: individens egen upplevelse av sin status påverkar hälsan. Den som upplever sig ha hög status har också bättre hälsa än den som tycker sig ha låg status. Längre utbildning och högre lön påverkar ofta statusen till det bättre, men det är även viktigt att den yrkesverksamma känner att hen får arbeta med det som kan förväntas utifrån t.ex. utbildning- och erfarenhetsbakgrund.

Change makers?

Ok, vad karaktäriserar oss som arbetar som kommunikatörer och vad ger oss högre yrkesstatus? Om det skriver Charlotte Nilsson i masteruppsatsen ”Change-makers? Självbilder och världsbilder inom det svenska kommunikationsfältet.” Hennes resultat säger att hög status inom kommunikatörsyrket är nytänkande, förändring och framtidsfokus. Men, samtidigt sänks statusen för den kommunikatör som inte visar upp rätt normer, värderingar och övertygelser – och det bidrar till en homogenisering inom yrket. Vi ska alltså vara nytänkande och förändringsinriktade, men agera enligt rådande normer?

Charlotte skriver i sin uppsats att hon observerar en kultur som präglas av både det mjuka, lekfulla (relationer, nyfikenhet, inställning) och det krävande hårda (utbildning, prestation, övertidsarbete) – och det är detta som kommunikatören måste erbjuda sin uppdragsgivare en perfekt avvägning av.

Förmågan att tänka och handla på nya sätt är ytterst central och statusfylld; det gäller att bejaka nyheter, vara innovativ, hänga på trender och absolut inte hamna efter i utvecklingen. Framtidsfokus är det som gäller. Och kommunikatörer ser sig som konsulter eller rådgivare, men upplever att man ständigt måste definiera och legitimera det man gör.

Om framtidsfokus är starkt och statusfyllt, så blir uppföljning och utvärdering mindre statusfyllt. Dessutom hyllas ungdom, att vara äldre höjer inte statusen. Genomgående syns en homogen yrkesgrupp, som tycks utestänga både det avvikande och det skeptiska. Skeptiker ses som okunniga bakåtsträvare.

Rannsakning

Dags att rannsaka sig själv som kommunikatör? Såhär svarar jag:

  • Nyfiken: ja
  • Framtidsinriktad: ja
  • Prestationsinriktad: ja
  • Övertidsarbete: nej
  • Rådgivare: ja
  • Behöver ofta definiera och legitimera det jag gör: nej
  • Börjar bli äldre: ja

Men visst, jag passar säkert in bättre i den homogena kommunikatörsyrkesgruppen än vad jag kanske skulle vilja erkänna. Jag gillar ju människor som törs kritisera, avvika och gå sin egen väg! Förutom det faktum att jag kanske hamnat här, i det här yrket och där jag nu befinner mig, för att jag tycker så mycket om att se framåt och hitta nya lösningar för att lyckas med mitt arbete – enligt förväntningar som ställs förstås, men som jag sällan själv upplever som besvärande. Och så det där med statusen, som förstås är eftersträvansvärt (man vill ju må bra!).

Jag är säker på att det i alla fall är nyttigt, för alla, att emellanåt fundera över sin yrkesroll, hur man agerar i den och varför. Det råd som Charlotte Nilsson avslutningsvis ger i sin uppsats är att vara modig! Våga ställa frågor och motfrågor. DET kan man behöva påminnas om ibland.

Vad gör folk på webben?

Några av kollegorna var på NUAS kommunikationskonferens och lyssnade där bland annat på Gerry McGovern. Den föreläsningen finns inte publicerad på nätet men här hittade vi en från 2011 där han pratar om sitt favorittema: Manage the tasks, not the content. Grundtanken är att besökarna alltid har ett uppdrag när de kommer till din webbplats – väldigt få surfar runt helt planlöst för att se om de hittar något spännande :-). Fokusera på att hjälpa dina besökare att utföra de uppgifter de kom för att göra så har du kommit en lång väg med din webbplats.

Gerry McGovern — Keynote: Manage the tasks, not the content from Together London on Vimeo.

Är bloggen död?

Facebook är mitt medium måste jag erkänna. Den som vill nå mig hittar mig där och sådant jag får veta utan att aktivt leta efter det hittar jag där. Jag sprider i mitt facebooknätverk både personliga och mindre personliga betraktelser, åsikter och länkar till sånt som intresserar mig.

Idag leddes jag in till ett blogginlägg, via en person jag följer (men inte är vän med) på Facebook. Inlägget har rubriken ”R.I.P. The Blog, 1997-2013” och författaren skriver bland annat:

”Sometime in the past few years, the blog died. In 2014, people will finally notice. Sure, blogs still exist, many of them are excellent, and they will go on existing… Today, teens are about as likely to start a blog (over Instagramming or Snapchatting) as they are to buy a music CD. Blogs are for 40-somethings with kids.”

Min erfarenhet är precis som han skriver: jag läser vissa blogginlägg, om de länkas upp i de flöden (t.ex. Facebook) där jag är aktiv. Så hittade jag ju detta blogginlägg.

I mitt arbete tar jag emot några bloggar via RSS (t.ex. SLU-Rektorsbloggen), men aldrig i mitt privatliv.

Jag tror detta är en viktig aspekt att beakta om vi på SLU har en ambition att nå ut med våra bloggar: det räcker inte med att bara blogga. Man måste länka ut inlägget i de kanaler där vi når den avsedda målgruppen. Så gör vi till viss del redan nu: har ingångar via vår webb och via nyhetsbrevsutskick. Men där når vi bara dem som redan följer oss. För större spridning (om man önskar det) måste inläggen ut via fler arenor – där människor, precis som jag brukar göra, snubblar över sånt de inte aktivt letar efter och när de gillar fyndet sprider det vidare.

Gott Nytt 2014 önskar jag er alla! Ett år för digitalsociala upptäcksfärder?!

P.S: Min 15-åriga dotter använder också Facebook, men hennes medium är Tumblr. Och jag som är en 40+ förälder sitter här och bloggar 😉

Att mäta och göra förbättringar

Den 21 november ordnade ett företag i webbanalysbranschen en konferens om hur man gör saker smartare än konkurrenterna. Bland talarna fanns webbplatsoptimerare, analytiker och utvecklare från Google. Det mesta handlade om att få besökarna att göra något på vår webbplats som vi vill att de ska göra; köpa något, anmäla sig till ett nyhetsbrev, svara på en enkät.

En av talarna, Ben Hunt, visade exempel på hur man genom att göra små förändringar kan få stor effekt när det kommer till att få besökarna att göra något. Genom att köra A/B tester där hälften av besökarna får se version A och hälften version B går det att testa sig fram till det mest effektiva. Han menade att ”innehåll spöar alltid design” när det kommer till den här sortens optimering. De fall där han laborerat med enbart designen av en webbplats brukade sällan ge någon ökning av antalet uppfyllda mål.

Ett tydligt budskap från Ben var att vi alltid måste berätta vad besökaren får i utbyte. För det handlar alltid om utbyte, handel. Vi vill till exempel ha besökarens epostadress. Då gäller det att vara tydlig med vad hen får i utbyte. Istället för att bara skriva ”Prenumerera på vårt nyhetsbrev” måste det tydligt framgå vad vinsten för besökaren är. ”Häng med i det senaste om [ämnet]. Våra världsledande forskare skriver för dig.” Ben tycker också att det är viktigt att välja sina ord när vi skriver om det som på engelska heter ”call to action”, till exempel på en knapp. Exemplen på engelska men ganska talande:

  • Submit – Send my…
  • Sign up – Add free membership
  • Buy Now – Booking info
  • Price – Now only $
  • Learn – Discover

En tredje sak mr Hunt pratade om var ”självförtroendekurvan” (confidence curve) som något att tänka på när vi utvecklar webbstruktur. Så gott som alla besökare har ett tydligt mål med sitt besök på din webbplats och då ska navigation och möjligheter vara så tydliga som möjligt så att besökaren helst upplever att hen hela tiden kommer närmare sitt mål. En sida på din webbplats som är en återvändsgränd, som inte leder fram till något mål – ska den finnas kvar?

Instagramraketen – är du där målgruppen är?

IIS publicerar idag statistik om svenskarnas användning av sociala medier. Genomsnittligt leder Facebook fortfarande ligan: 66 % av internetanvändarna använder tjänsten. Men Instagram är en raket, speciellt bland flickor 12-15 år, med 71 % användare!

Detta väcker hos mig tankar om målgrupper. För är det något vi som jobbar med kommunikation måste ha fokus på och kunskap om är våra målgrupper. Vill man nå ut med information eller ha ett utbyte av information måste man finnas där målgruppen är.

Enligt dagens statistik kan vi se att alla i Sverige som besöker sociala nätverk på webben besöker Facebook, totalt 66 % av alla som använder internet. Däremot har daglig användning av Facebook bland barn och unga minskat något, men fler äldre användare har tillkommit.

Unga människor, 12-25 år, tillbringar en tredjedel av sin internettid, drygt 4 timmar i veckan, på sociala nätverk. Äldre använder en timme mindre.

Det som sticker ut är den stora ökningen av användare av Instagram, särskilt bland unga – det har blivit de ungas medium. Drygt hälften av alla unga, 12-19 åringar, finns på Instagram och allra mest aktiva är flickorna med drygt 70 % användare! Dessutom kan man se att användningen av Instagram sprider sig uppåt i åldrarna.

Som kommunikatör kan man börja med att ställa sig frågan om man syns i sociala medier på webben? Går det att vara kommunikatör idag utan att använda sociala medier; kan man låta bli att finnas på Facebook när alla internetanvändare är där? Och om man har en ung målgrupp är ett tips att skaffa sig ett Instagram-konto, som med fördel kan kopplas ihop med den Facebooksida man använder.

SLU har ännu inte ett SLU-Instagramkonto. Många av våra målgrupper möter vi fortfarande bäst på andra ställen skulle jag tro: äldre, yrkesaktiva forskare och andra. Men kanske skulle vi bli mer intressanta för fler blivande studenter om vi fanns på Instagram? Om jag ska gissa, så gissar jag att vi snart syns på ett Instagramkonto nära dig 🙂

(Sedan handlar det förstås vad man fyller sin kanal med för innehåll för att bli intressant för målgruppen. Om det skulle man kunna säga mycket. En annan gång.)

Nytt verktyg för rådgivning

Google introducerar snart något man kallar GoogleHelpout. Som i praktiken är ett verktyg för onlinerådgivning. De som vill ge råd anmäler sig till Google som (genom en videointervju med frågor om kvalifikationer) verifierar att rådgivaren verkar veta vad den pratar om. Sen bokar man videomöten och det enda som behövs för det är en dator med kamera och internetuppkoppling.

Tjänsten är tänkt att användas av konsulter och rådgivningsföretag och kommer färdig med betalningskanal (givetvis Googles egna Merchant account) och integration med Google Calendar. Det ska bli intressant att se om det får något genomslag, till exempel finns ju en hel del rådgivningsverksamhet inom jordbruksnäringen. Kanske kan en del av den göras utan besök på plats?

 

 

Statistik om medieanvändning bland barn och unga

Något att tänka på. Fler än hälften av alla treåringar använder internet och nästan alla tonåringar, 94 procent, surfar via mobilen idag. Det framgår av två rapporter från Statens medieråd som kom ut i veckan. Och medan 12 procent av 15-åringarna använde internet i mobilen år 2010 ligger motsvarande siffra idag på 94 procent.

 

Studie av internkommunikationen i Framtidens SLU

Karin Lind, student i medie- och kommunikationsvetenskap vid Stockholms universitet, har skrivit kandidatuppsatsen ”Budskap i förändring. En studie av internkommunikationen vid Sveriges lantbruksuniversitet” apropå våra pågående organisationsförändringar (Framtidens SLU). Som kommunikatör knuten till förändringsprojektet är jag en av informanterna i uppsatsen. Även om hennes underlag är litet och studien begränsad kan den väcka frågor till grund för diskussion om vår internkommunikation.

Uppsatsen pekar bland annat på svårigheten att nå ut till alla i en organisation av SLU:s storlek. Karin har dessutom valt att endast tala med personer vid campus Ultuna för att minska risken att studien färgas av kommunikationsproblem orsakade av skilda geografiska placeringar. Studien vill svara på tre frågeställningar:

  1. Hur har SLU valt att arbeta med internkommunikationen angående de planerade organisationsförändringarna?
    Här beskriver hon hur kommunikationsarbetet planerats och organiserats, bl.a. med kommunikationsplan och kommunikatör för projektet. En central aspekt i planen är att förstärka dialogen mellan ledning och anställda.
  2. Hur kan strategier kring utförandet av intern kommunikation vid organisationsförändringar kopplas till deras tilltänkta arbete?
    Karin konstaterar att vi inte medvetet använt oss av någon specifik strategi för kommunikationsarbetet, men att de tankegångar som presenteras ändå har  vissa likheter med några strategier kring förändringsorganisation, bl.a. tankarna kring dialog och återkoppling.
  3. Hur upplever de anställda på SLU internkommunikationen och hur förhåller sig deras syn på internkommunikation till kommunikationsplanen samt till strategierna?
    Till grund för svaren på den här frågan ligger intervjuer med fyra personer vid campus Ultuna. Slutsatserna är att kommunikationsplanens mål att medarbetarna ska känna sig informerade om förändringsarbetet har uppnåtts. Målet att medarbetarna ska känna sig delaktiga har delvis uppnåtts. Däremot kritiseras ledningen för bristande erkännande av anställdas oro och att man också upplever brister i att få svar på de frågor som finns.

Karin säger att studier visar att det ofta är en praktisk omöjlighet att ta emot feedback från alla anställda i en organisation av SLU:s storlek och att målen om dialog, återkoppling, delaktighet och förståelse är beundransvärda. Hon tycker ändå att vi skulle kunna vara bättre på att ge återkoppling under mer personliga former (direkta möten i mindre grupper mellan ledning och anställda).

Det är också viktigt att både ledning och kommunikatörer förstår att vi som kommunikatörer planerar insatser och är budbärare av information, men det är ledningen som står för själva informationsinsatserna. Även organisationens ledning behöver alltså ha kunskap om internkommunikationens roll vid organisationsförändringar. Ledningen syn på internkommunikationen och dess roll i ett förändringsarbete är avgörande för hur en kommunikationsavdelning kan och får arbeta. Karin säger att det vore intressant att göra en mer grundlig intervjustudie med universitets- och projektledning för ökad förståelse för hur de ser på internkommunikationen och hur det kan ha påverkat vad som når medarbetarna och inte.

Jag, som kommunikatör i förändringsprojektet Framtidens SLU, kan se uppsatsen som en utvärdering av vårens arbete och ett diskussionsunderlag inför höstens arbete när vi delvis går in i en implementeringsfas. Flera beslut om den framtida organisationen togs av styrelsen vid juni-mötet, så höstens arbete handlar till del om att utforma lösningar för genomförandet. Det innebär fortsatt stort behov av fungerande internkommunikation och en möjlighet att mötas i dialog på många nivåer.

Lästips: Budskap i förändring. En studie av internkommunikationen vid Sveriges lantbruksuniversitet.

Till dig som önskar lite mer att sätta tänderna i, nypublicerat om kommunikation i offentlig sektor:

Jag ser fram emot en spännande höst – men först önskar jag oss alla en skön sommarsemester!

Gratis onlinekurser i USA

Vinterns buzzword i USA – i alla fall när det gäller högre utbildning – är MOOC eller Massive  Open Online Courses. Succén, i antal studenter, är verkligen också massiv där till exempel det största företaget redan har 2,5 miljoner studenter på 215 olika kurser.

Här skriver Jeff Selingo från The Chronicle of Higher Education om hur fenomenet kommer att förändra de amerikanska universiteten – eller inte.

Se framtiden genom Googles glasögon

Google utvecklar ju glasögon för förstärkt verklighet (augmented reality). I dagarna har de släppt en film som visar hur brillorna fungerar – eller känns:

Är det så här det kommer att bli i framtiden? Integrerar vi onlineinformation och funktioner som kamera och videoinspelning med våra andra vardagliga hjälpmedel? I bilen, på fönsterrutan hemma? Kommer alla att gå runt och prata med sina glasögon? Just det senare upplever jag själv som det som talar emot en omedelbar succé. Men det bygger ju å andra sidan på de sociala normer som är aktuella idag. De ändras ju hela tiden, ta bara och jämför hur vi beter oss i allmänna utrymmen idag jämfört med för tjugo år sen – pratar i telefon, videochattar, filmar och fotograferar.

Att få in tekniken i våra befintliga prylar funkar redan – nästa utmaning blir hur vi ska kontrollera dem.Jag bloggade tidigare om en artikel som kritiserar den begränsade fantasin hos de som utvecklar för framtiden: Är framtiden bara bilder under glas?

Jag tror att vi kommer att behöva se (ursäkta ordvitsen) stora genombrott på ögonstyrningens område. Istället för att du behöver prata med dina Google-glasögon känner de av när du tittar på olika saker (kanske någon form av meny) i gränssnittet.Tankestyrning? Det gissar jag ligger längre bort. 🙂

Vad tror du?

/Rickard Wolrath