Annonser, annonser, annonser

Det har varit en bilagetät vår. Nio av tio samtal till mej inleds med: Jag ringer från mediaföretaget Si och Så, vi har bestämt oss för att göra en utbildningsbilaga att distribueras med tidningen XX i mars-april. Säger ni det, svarar man vänligt intresserat, ja, ni verkar lustigt nog inte vara de enda.

I detta fall handlar det om att ta ställning till en annons som vänder sig till en väldefinierad målgrupp och en avgränsad period då universitetet har behov av att synas. Självklart kan det vara vettigt att någon gång medverka i en annons, på papper eller på en sajt, och på olika sätt dra nyfikna blivande studenter till vår webbplats och programutbud.

I forskarvärlden är det dock lite annorlunda. Aldrig har jag hört något enda exempel på att en forskare fått erkännande, anslag eller samarbetspartners genom betalda annonser. Däremot är företagen som försöka skära guld med täljknivar i universitetsvärlden många, med imponerade namn (typ International Innovation, Public Service, Paneuropean Networks etc.) och ofta också EU-klingande namn eller mejladresser. Vanligtvis blir man uppringd av en snabbpratande engelskspråkig säljare, det är bråttom, man får erbjudandet att finnas med på en sida mittemot en EU-kommissionär, en regeringstalesman, en representant från ett forskningsråd (ja, dessa har förstås inte själva betalt något för intervjun). Besked gärna samma eftermiddag.

Men smakar det så kostar det. Det brukar handla om mellan 70-80 000 för en exponering, en intervju eller artikel som går ut i så och så många exemplar och distribueras bland beslutfattare, regeringstjänstemän, osv. Samma affärsidé finns också nationellt, typ Forskarbladet, men där är notan något beskedligare. Affärstidningen Näringsliv är en annan produkt där det offentliga i hög grad tycks stå för vinsten.

Självklart avråder jag ingen med för mycket pengar från att stödja det privata näringslivet!

Bara man inte gör det i tron att beslutsfattare, forskningsfinansiärer och näringslivstoppar hämtar sina idéer och referensramar ur betalda annonsorgan, och att dessa inte skulle förstått skillnaden mellan dessa och peer reviewade tidskrifter.

De svenska forskningsråden (Formas och VR) har flera gånger varnat för affärsmetoderna, nu senast i tidskriften Curie. Även EU:s tjänstemän är noga med att klargöra att det inte är detta man menar med den obligatoriska skyldigheten att nyttiggöra forskningsresultaten. Och på universiteten är vi kommunikatörer ett bra och luttrat bollplank för den som är tveksam. Flera universitet har också skrivit om detta, och även i internationella bloggar finns en livlig forskardebatt att ta del av, för den som inte automatiskt vill hoppa på de fantastiska erbjudandena.  

Tina Zethraeus

Kommunikationschef

En reaktion på “Annonser, annonser, annonser

  1. Så dumt att det inte går att ha NIX på universitetstelefonerna… Annonsförsäljare är ett gissel och har alltid varit. De tycks inte precis bli färre… (Jag blir ofta uppringd privat av säljare – trots NIX på såväl fasta telefonen som mobilen. Alla som överträder anmäler jag!)
    Hälsa ”alla”! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *