Vargar – antal och genetik i konflikt – Del4

Av Dag Lindgren
Detta är det fjärde och sista i en serie inlägg på SLU:s forskarblogg om varg.

Förlust av genetisk variation i en liten vargstam
Oro finns för att den svensk/norska vargstammen skulle vara för liten för att bevara den genetiska variationen i önskvärd omfattning. Eftersom tillförsel av nya individer sker naturligt från Finland, så kommer den genetiska variationen att öka inom överskådlig framtid. Några gener och någon variation från de ursprungliga tre grundarna går förlorade i ett inavelsreducerande program som avsiktligt reducerar deras inflytande, men mångdubbelt fler gener och mer variation tillkommer genom nya invandrare, särskilt om deras gener förstärks med selektiv jakt.

Långsiktig genetisk uthållighet fordrar fler vargar än som finns i Sverige
Långsiktig genetisk uthållighet inkluderande evolutionär potential fordrar fler vargar än som finns i Sverige. Vore det frågan om att långsiktigt bevara en art, som bara fanns i Sverige, och dog ut om den svenska stammen dog ut, skulle en väsentlig ökning av vargstammen vara mycket väl motiverad. Vore det en lätthanterligare art kunde man hantera större antal än vad som är strikt nödvändigt. Storleksproblemet kan lösas genom att slå ihop vargstammar över gränserna och se Sveriges insats som en del av en bevarandeinsats. Vargar vandrar ibland 100 mil mellan generationerna. Vargstammar har ofta någon eller några medlemmar, som härrör storleksordningen 40 mil från stammens centralområde. I Nordeuropa fryser sjöar och floder och hindrar inte migration. Vi skulle inte haft någon vargstam i Sverige idag, om inte dessa långa migrationer förekom. Hur kan Sverige ge ett betydelsefullt bidrag en sådan internationell ”metapopulation”? Ja, inte genom att blåsa upp den smala genetiska bas som efterkommande till de tre grundarna utgör idag! Den svenska vargstammen blir ett värdefullare internationellt bidrag om den först berikas med ytterligare minst tio grundare och inaveln sänks väsentligt. Därför bör debatten om lämpligt vargantal i ett internationellt perspektiv uppskjutas tills de nationella problemen kommit närmare en lösning. Det vore destruktivt för den långsiktiga uthålligheten att blåsa upp den nuvarande svenska vargstammen innan den förstärkts.
Man kan få ihop 3000-5000 vargar utan att den svenska vargstammen ökar

Rovdjursutredningen nämner ett vargantal på 3000-5000, som anses behövligt för en långsiktigt livskraftig vargpopulation. Det har förmodligen aldrig funnits 5000 vargar i Sverige tidigare, så det känns lite konstigt att antalet förs upp till diskussion nu. Utredningen nämner att historiskt och genetiskt utgör bestånden i Sverige, Norge, Finland och ryska Karelen en gemensam vargpopulation som varit sammanhängande. Detsamma kan också sägas om ”den nordeuropeiska vargen” vars historiskt sammanhängande utbredningsområde sträcker sig till Uralbergen, uppåt norra Ishavet och nedåt Kaspiska havet. Detta är en population på 35000 – 50000 vargar. En ”metapopulation” måste ha tillräcklig ”regional” täthet och geografisk spridning. Tidvis och lokalt kan delar tvina och komma igen. Populationen kan sägas ha fragmenterats, men när undersökningar gjorts mellan närliggande ”fragment” så verkar de ofta stå i en viss genetisk kontakt (en föräldravarg per generation migrerar), och de beskrivningar som gjorts talar oftast om inte klart avgränsade stammar. De referenser som nämns av rovdjursutredningen motsäger inte detta. Vetenskapen om sådana här ”metapopulationer” och hur de bäst hanteras bevarandebiologiskt är inte väl utvecklad. ”Metapopulationen” kan konstrueras med tonvikt på geografiskt täckning. Inavel i enstaka delstammar är knappast ett argument att inte ta med dem i metapopulationen om området annars blir dåligt representerat. Det framförs ofta en hypotes att hybridisering med hund skulle kunna ”förorena” vargstammen, detta kan vara en aspekt att beakta i struktureringen av en metapopulation. När vi nu tar in djurparksvalpar och överväger import av vuxna nordeuropeiska vargar, så kommer den svenska stammen att vara en mer naturlig del av den nordeuropeiska megapopulationen. Det är inte självklart att all fragmentisering är av ondo, en viss variation mellan komponenter är positivt i förhållande till maximal omblandning både för genbevarande och bevarande av genetisk variation. Generna kan röras om successivt. Även om enstaka vargar sällan rör sig hundratals mil, så kan generna blandas stegvis under flera generationer. Mönstret med fragmentering har ändrats och kommer att ändras över tiden, vargstammarna har en dynamisk utveckling. Det är mer ett böljande hav än statiskt avgränsade stammar. Det är troligt vi lär oss minska fragmentisering, t ex att bygga mindre fragmentiserande kommunikationsleder. Vi håller på att lära oss tekniken att övervinna fragmentering med vargflytt. Det första steget Sverige bör göra för det långsiktigt uthålliga över nationsgränser är att satsa på uppbyggnaden av en mindre inavlad vargstam med fler grundare. Samtidigt kan strukturering och förvaltningsdiskussioner bedrivas om en nordeuropeisk metapopulation, som den svenska stammen är en del av med ett antal vargar, som inte behöver vara större än vad som finns. Skulle det visa sig problematiskt att få med en stor del av den nordeuropeiska vargen i en sådan metapopulation, kan istället en mindre del med 5000 eller 3000 vargar närmare Sverige/Finland avgränsas. En diskussion om detta måste inkludera åtminstone representanter från de Baltiska staterna och några av Rysslands delar och kanske andra tidigare delar i Sovjetunionen, dvs. en vidare krets än den svenska rovdjursutredningen inkluderat, innan det blir dags att påverka den norsk/svenska stammens långsiktiga dimensionering. Det finns inget skäl att nu anta att Sveriges del av denna metapopulation blir större än nuvarande vargstam.

Avslutning inklusive reservationer
Det händer mycket administrativt som rör svensk varg. En förvaltningsplan för varg och en slutrapport från rovdjursutredningen (SOU) skall publiceras om några månader. Dessa kan tillföra ny information och nya planer. Ett nytt vargpolitiskt beslut kan påräknas av riksdagen innan året är slut. Just nu råder mycket stor osäkerhet om vargens framtid eftersom den regleras av ett riksdagsbeslut 2009, som sattes ur spel av ett regeringsbeslut 2011. Denna vargdebatt på SLUs forskarblogg ligger kanske bra i tiden, inför dessa dokument och beslut. Djurparksutsättningen till vilda lyor planeras påbörjad före sommaren. Delar av denna text kommer att bli inaktuell under året på grund av dessa händelser.

Jag delar rovdjursutredningens uppfattning att en reduktion av inaveln bör gå före en eventuell antalsökning. Jag delar den uppfattningen regeringen och många forskare hade 2010, att det är bättre med högst 210 genetiskt friska vargar än minst 450 gravt inavlade som målsättning det närmaste decenniet. Jag har försökt stödja denna uppfattning.

Det finns skäl att ha varg i Sverige som inte är genetiska (ekologiska, kulturella mm.). Kostnader, sociala effekter och utvecklingen av acceptans för varg borde beaktas. Dessa har jag inte behandlat, mitt huvudintresse är att förstärka vargens genetik på ett bra och rimligt sätt. Varg är på många sätt unik genom sin viktiga kulturella och historiska roll; sin nära association med hund; sin betydelse som symbolfråga för olika inflytelserika grupper; den låga acceptans och förankring i förening med bristande myndighetstilltro för stora delar av de grupper som har mest kontakt med varg; oförmågan av samhället att hantera den ”lokala” acceptansen. Att föra resonemang om varg på SLUs forskarblogg höjer tilltron för resonemangen, eftersom de utsätts för kompetenta forskares ögon.
Inlägg om varg på forskarbloggen listas med länken http://blogg.slu.se/forskarbloggen/?cat=73, än är det bara mina fyra inlägg. Jag har sedan ett halvår en blogg om vargfrågor på http://vargdag.wordpress.com/. Versionen av den här artikeln där har blivit marginellt bättre.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

 

 

This entry was posted in naturvård, Varg, vetenskap. Bookmark the permalink.

Comments are closed.