Vargar – antal och genetik i konflikt – del 2

Av Dag Lindgren, professor emeritus i skogsgenetik vid SLU.

Detta är det andra bidraget i en serie inlägg på SLU:s forskarblogg om varg.

Verkar obeaktat att effekten av tillförda vargar kan mångfaldigas genom urval
Genom urval kan effekten av tillförda vargar mångfaldigas. Detta har inte beaktats i underlaget till den svenska vargpolitiken. För mig är det självklart, ändå är det väldiga problem att förklara och jag har inte ens hittat bra belägg i litteraturen för tanken. Myten att man inte kan ”skjuta vargar till bättre hälsa” verkar seglivad och bevarandevetenskapen verkar behöva utvecklas.

Det är antalet vargar som för sina gener vidare som spelar roll, ”föräldravargarna”
För att diskutera varggenetik i långt tidsperspektiv är det oväsentligt hur många vargar det finns, det som spelar roll är de vargar som får avkomma (valpar) och för sina gener vidare, ”effektiva vargar”, jag kallar dem nedan föräldravargar. Antalet föräldravargar ligger nära begreppet effektiv populationsstorlek. Föräldravargarna lever under större delen av livet i geografiskt avgränsade revir där ett par föräldravargar och deras avkomma lever i en kärnfamilj, man kan se det som en ”vargflock”. I den fridlysta svensk/norska vargstammen förde en föräldravarg sina gener vidare till 3.7 föräldravargar i nästa generation. Detta är trots hög inavel och avgångar som till väsentlig del beror på s.k. tjuvjakt. En varggeneration är fem år och antalet föräldravargar nästa fördubblas per generation, vilket svarar mot lite mindre än 20 % tillväxt per år, vilket är vad som observerats. Om vargpopulationen var i balans och hade konstant storlek skulle varje föräldravarg i genomsnitt bli förälder till två föräldravargar.

Fridlysning av en del föräldravargar gynnar deras gener
För att hålla vargpopulationen i balans måste man eliminera (vanligen skjuta) vargar så att vargantalet inte ökar. Genom att låta nyinvandrade (tillförda) föräldravargar vara fortsatt fridlysta och fortsätta att ge upphov till 3.7 föräldravargar i nästa generation medan mindre önskvärda vargar elimineras i sådan grad att de ger upphov till något färre än två föräldravargar i nästa generation. Då för den ”nya” vargen dubbelt så mycket av sina gener vidare till nästa generation som de mindre önskvärda. Samma procedur kan göras i nästa generation, avkommorna till invandrarvargarna och deras familjer kan fridlysas och den eliminering, som behövs för att hålla populationen konstant, kan riktas mot andra vargar. Effekten av de ursprungligen införda vargarna kanske kan fyrdubblas. Jag har inte observerat motsvarande resonemang på någon annan plats. En mer sofistikerad och något effektivare procedur kan vara att beräkna det genetiska värdet för varje revir i stil med revirets bidrag till stammens genomsnittliga släktskap, och med ledning av rangordningen av sådana värden skydda de mest önskvärda och slå ut de minst önskvärda, liknande förslag har förekommit i den svenska vargdebatten. Tekniken torde inte vara färdigutvecklad än, men sådana mer avancerade metoder blir nog nödvändiga om några år när det blir en mer kontinuerlig fördelning av revirens ”genetiska värde”

Skydd av ”genetiskt värdefulla” vargar tillämpades vid licensjakterna 2010 och 2011. Av 47 fällda vargar var ingen ”genetiskt värdefull”, man kan rikta licensjakt så den får genetisk effekt. Detta urval gav en mätbar effekt skattad från vargarnas stamtavlor, som bygger på DNA analys. Invandrarna och deras avkommor verkar hittills hävda sig bättre reproduktivt. Vargstammen tillväxte dock även 2010 och 2011, vilket reducerar effekten. Även de ”icke önskvärda” vargarnas gener förökas i en växande population. Invandrarvargarnas införda gener måste tillåtas påverka jakten ett decennium för att effekten skall få fullt genomslag. Även om man håller en konstant vargstam blir effekten i realiteten inte en faktor (multiplikator) fyra, som en tumregel föreslår jag att man räknar med en multiplikator 2. Det måste gå att kompromissa och ibland rikta skyddsjakt mot en invandraravkomma som visat sig orsaka mycket stora olägenheter (dödar många får). Alla revir kan inte fridlysas om stammen skall kontrolleras och det finns jaktliga skäl att inte hålla alla revir fridlysta för mycket lång tid. Jakten kommer att göra misstag eftersom det kommer att röra sig om fler fridlysta revir och vargar i framtiden. Att vara genetiskt värdefull varg innebär extra risker. De brukar förses med sändarhalsband för att kunna följas, och det har inträffat dödsfall i samband med denna märkning, halsbandet kan orsaka sjukdomar, möjligen är det också mer tjuvjakt mot sådana vargar.

Hur genetiskt effektiva är nya vargar?
Införda vargar lider inte av inavelsdepression, som de inavlade vargarna i den svensk/norska vargpopulationen gör. Tvärtom är det troligt att det blir en ”heterosiseffekt”. Det är ett vanligt fenomen att ”nytt blod” stimulerar. När det kommit obesläktade vargar in i inavlade populationer har deras gener snabbt fått större andel i populationen än om deras gener inte haft någon fördel. Man kan nog räkna med en multiplikator 1.25 för de nya generna av denna orsak.

Två föräldravargar som invandrat från Finland fick valpar 2008. Invandringen från öst har alltså varit 5 ”effektiva” vargar den sista varggenerationen. En invandrare hade i höstas tillsammans med en partner etablerat ett revir och valpar förväntades till sommaren 2012, men paret flyttades eftersom reviret låg i renbetesområdet och kunde förväntades störa rennäringen. Därmed förhindrades att det blev valpar i sommar, men det kan fortfarande vara femtio procent chans att det blir valpar 2013. EU:s rovdjursriktlinjer och de flesta forskare säger att minst en effektiv invandrare är tillräckligt, så Sverige/Norge förefaller alltså att ha god genetiska kontakten österut. Den har varit lite sämre förut, detta beror på att den mottagande vargstammen i vargbältet var så liten att det var svårt för de sällsynta invandrarna att finna en partner.

Inaveln beror av två motverkande krafter – genetisk drift och migration
Det finns huvudsakligen två motverkande krafter som påverkar den svenska vargpopulationens inavel i motsatta riktningar. Båda krafterna beror på populationsstorleken, men påverkan är lika stor i motsatt riktning, så jämviktsläget påverkas inte av populationsstorleken. Den ena är genetisk drift som beror på att genfrekvenser varierar stokastiskt slumpmässigt vid generationsskiften, detta ökar inaveln vid varje generationsskifte. Den andra är migration av obesläktade effektiva vargar från öst som minskar inaveln. Det spelar ingen roll för detta jämviktsvärde hur stor populationen är, däremot spelar storleken stor roll för hur fort jämvikten inställer sig, man kan uttrycka det som att det tar dubbelt så lång tid om population görs dubbelt så stor.

tabellen visas den inavel (mätt som inavelskoefficienten F) som en population närmar vid migration (invandring).

Effektiva vargar per generation Inavelsgrad vid jämvikt
0.6 0.3
1 0.2
2 0.11
3 0.08

Som jämförelse är avkomma till helsyskon F=0.25 och till kusiner F=0.0625. Immigranterna förutsetts vara obesläktade med varandra och mottagarpopulationen.

Invandringen har historisk varit under en effektiv varg per generation före 2008 och inavelsgraden har varit nära F=0.3, så historiskt stämmer tabellen. Om invandringen den sista varggenerationen håller i sig kommer inaveln att sjunka väsentligt, fast det tar många generationer tills man kommer nära det nya jämviktsläget, eftersom vargpopulationen nu blivit stor. Under förutsättning av selektiva beståndsbegränsande åtgärder (som licensjakt) förefaller det inte finns något behov av ytterligare tillförsel utöver den naturliga för att sänka inaveln.

Det finns skäl att tro att den ökade takten av framgångsrik invandring har att göra med att stammen i vargbältet nu blivit stor nog för att de invandrare som når fram lätt kan finna en partner. Det har initierats ett program för att transportera vargar som kommit in spontant till renbetesområdet i norr (säg Jokkmokk) till vargbältet. Detta förväntas höja den effektiva naturliga invandringen framöver.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Pingat på Intressant

This entry was posted in naturvård, Varg, vetenskap. Bookmark the permalink.

5 Responses to Vargar – antal och genetik i konflikt – del 2

  1. Anders B says:

    Kommer verkligen varginvandringen från Finland att hålla i sig på en nivå med två reproduktiva vargar varje femårsperiod? Vargstammen i Finland har minskat kraftigt och är koncentrerad till finsk-ryska gränsen ganska långt söderut.

  2. Dag Lindgren says:

    Anders: Antalsmålet för Finlands vargförvaltning är ca 200 vargar. För fem år sedan fanns det fler, därefter minskade det till under 150 (huvudorsak anses vara illegal jakt) och verkar nu långsamt på väg upp igen. Det finska renskötselområdet är som det svenska undantaget från varg, men omfattar inte kusten lika långt söderut som det svenska. Jag har denna vinter hört talas om fyra vargar i gränstrakterna Finland-Sverige, så ganska många kan uppenbarligen även idag komma nära landgränsen. Vargarna kan också tänkas gå över isen även så långt söderut som Vasa till Umeå. Historiskt har många fler vargar invandrat än som nått fram och reproducerat sig i vargbältet. Tjuvjakten i Sverige på varg verkar ha minskat avsevärt den sista femårsperioden. Den högsta prioriteten inom svensk vargförvaltning borde vara att få Finland att öka till 200 med tonpunkt på nordvästra delen. Sverige satsar ju på valpflytt delvis som en gardering om den framtida naturliga invandringen inte skulle räcka. Nu har vargflytt tillkommit i arsenalen av vargförvaltningsverktyg. Visserligen har det misslyckats att få en tik att stanna kvar i södra Sverige efter flytt från renbeteslandet, men vi har inte sett slutet på historien, kanske lyckas den tredje flytten. Tiken flyttades från omedelbart norr om vargbältet, kanske en flytt direkt från gränsen till Finland har bättre chans att lyckas. Det är trångt mellan vargreviren som vetter mot renbeteslandet, en invandrare som skjutsas direkt till ett vargglest område söder om vargbältet kanske stannar. Statsmakternas tolerans mot vargetablering i renbetesområdet borde ökas, jag tycker man borde kunna tolerera att direktinvandrade vargar bosätter sig där. Åtminstone om de återvandrar norrut efter första flyttförsöket. Det finns en betydande reservoar av vargar i finska renbeteslandet som nu skjuts, Finland har inget emot att de transporteras till Sverige istället. Det finns en oro att de för med sig smitta från Ryssland, men kanske Finland kan gå med på omedelbar GPS-märkning följt av transport till Sverige efter ett antal månader (mot lämplig ersättning till den finska rennäringen förstås). Så JA, jag tror vi kan hoppas på fortsatt två invandrare vart femte år.

  3. Nils Forsman says:

    Läste en artickel om ”Kirovkorsning” som Eirik Granqvist, överkonservator vid Helsingfors universitets zoologiska museum, skrivit. Är de vargar vi har, som påstås i artickeln bärare av gener från en sådan korsning mellan laika hund och varg? Skulle vara intressant att höra hur ni ser på saken. Bifogar en länk till artickeln.
    http://www.voittajakennel.com/ARTIKKELIKOIRASUSISTAPDF.pdf

    • Mikael Åkesson says:

      Till skillnad från vad som hävdas i denna artikeln är det fullt möjligt att via DNA särskilja mellan varg och hund och därmed korsningar dem emellan. Ett flertal vetenskapligt granskade artiklar visar att det med DNA mycket väl går att särskilja varg från hund, liksom olika populationer av varg och till och med olika hundraser. De genetiska analyser som gjorts hittills på den s.k. Kilsbergstiken (som det talas om i artikeln) visar inte några indikationer på att avvika avsevärt från andra vargar i Finland och Ryssland. Det finns därmed inga indikationer på att tiken skulle vara en hybrid mellan varg och hund. Utseendemässigt avviker inte Kilsbergstiken från en varg. Att gulaktika pälsfärgen som hon har skulle indikera att hon är varg-hundhybrid är vanskligt eftersom vargar visar på en stor variation i pälsfärg.

      De genetiska analyser som vi gjort möjliggör identifieringen av första och andra generationens hybrider med relativt hög säkerhetsgrad. Det är fullt möjligt att testa om hybridisering skett längre bak i generationerna, men det kräver mer omfattande genetiska analyser ju längre bak i generationerna man vill studera.

  4. lena De wall says:

    Dna i all ära. Men hur förklarar ni skillnaden i skelett?
    har man ett felaktivt jämförelse material från början. är det inte konstigt att man får det resultat man vill ha. Men förklara skelettskillnaderna
    Lena