Vargar – antal och genetik i konflikt – Del 1

Av Dag Lindgren, professor emeritus i skogsgenetik vid SLU.

Detta är den första i en serie inlägg på SLU:s forskarblogg om varg, vargstammens storlek och genetik som tillsammans kan ses som en artikel. Det är nedbrutet i delar för att vara mer hanterbart för läsaren. En kladd på hela artikeln finns på http://vargdag.wordpress.com/2012/02/08/antal-och-genetik/. Oftast finns också utförligare beskrivningar på bloggen av vad jag här sammanfattar.

Kommentera gärna, men om kommentaren hör bättre hemma i anslutning till ett senare inlägg kanske kommentaren kan vänta.

Artikeln skrivs för att jag – som genetiker – tycker det var en bra idé att – som rovdjursutredningen i våras föreslog -, först reducera inaveln och sedan öka stammens storlek om det behövs fler vargar, och jag tyckte 2010 års vargpolitik var genetiskt rätt bra (genetiskt selektiv populationsbegränsande jakt med sikte på reduktion av inaveln). Men vargpolitiken förändrades i augusti, min förhoppning är att bidra till att vargpolitiken blir bättre igen. Artikeln är lång och försöker vara enkel, en del resonemang är förenklade, alla förutsättningar listas inte, nästan inga referenser ges och relevanta faktorer förbigås. Men förhoppningsvis är resonemangen i stort riktiga. Jag tycker också att det i någon mån är missbruk av genetik, när mycket höga vargantal framförs i debatten med så stort eftertryck så att det politiska systemet tar till sig att det behövs mycket stora vargantal i Sverige av genetiska skäl, när andra genetiska skäl – åtminstone på några decenniers sikt – faktiskt talar för färre vargar än som finns. Det är inte lätt att förstå vad de artbevarande regelverken egentligen vill och fordrar, här är utrymmet stort för tolkningar och avancerad juridik och det klarar jag inte av att fördjupa mig i.

Artikelserien kommer att ta upp stammens storlek, vandringar och invandring, flytt av djurparksvalpar till vilda lyor, inavel och dess betydelse, den effektiva migrationens samband med selektiv jakt, effektiva vargar, föräldravargar, balansen mellan migration och genetisk drift, chansen att vargstammen går under, förlust av genetisk variation, långsiktig genetisk uthållighet

Bakgrund
Sverige har en vargstam i ett bälte norr om Vänern och Mälaren, som nu ökar drygt 20 procent om året. En rovdjursutredning presenterade ett delbetänkande i april 2011 (SOU 2011:37) som preciserade långsiktiga mål för vargpolitiken, som förenklat kan formuleras: 1) sänk först inaveln till F=0.1 och 2) öka därefter antalet vargar till minst 450 (från riksdagens fortfarande gällande beslut högst 210). Det pågår ett program med genetiskt förstärkning, som närmast omfattar flytt av vargar från renbetesland till södra Sverige och flytt av valpar från djurparker till vilda lyor. Men regeringens vargpolitik ändrades i augusti 2011. Istället för att sänka inaveln först, så ökar nu vargantalet okontrollerat. Ett försök att bromsa tillväxten med licensjakt gjordes 2010 och 2011, men stoppades för att EU hotar att annars ”åtala” Sverige vid EU-domstolen. Endast skyddsjakt med stränga krav är tolerabelt.

Det finns genetiska skäl som talar emot politiken 2012 och för politiken 2010. ”Hellre en genetiskt frisk vargstam med 200 vargar än en gravt inavlad men stor”. Ett ökande antal borde tills vidare motiveras med andra skäl än genetiska, om statsmakterna anser det behövligt.

Vad är F?
F är inavelskoefficient, ett mått på inavelsgraden, sannolikheten att gener är identiska eftersom de är kopior av samma gen i en gemensam anfader. F för avkommen till obesläktade är 0, för helsyskon 0.25, och för den nuvarande vargpopulationen 0.28. Detta är en populär och ofullständig förklaring. Det är det genomsnittliga släktskapet som är viktigt och F är ett relativt och inte absolut mått, men dessa distinktioner är förvirrande för andra än professionella genetiker, så jag går inte in på dem i denna artikel.

Vargar kan vandra mycket långt
Vargar kan vandra mycket långt mellan generationer, det förekommer att vargar vandrar över hundra mil. Det invandrar vargar från Finland (ibland ursprungligen från Ryssland) till vargbältet, men invandrarna decimeras innan de når den vargtillåtna södra halvan av Sverige, och många når inte fram. Varg tolereras bara tillfälligt i norra landshalvan, eftersom den är mycket störande för rennäringen. Den nuvarande vargstammen grundades av två individer 1983. Det kom en tredje invandrare 1993 och två ytterligare 2008. Det låga antalet grundare har lett till att stammen är allvarligt inavlad sedan stammen bildades, vargarna är mer släkt med varandra än helsyskon, de nya invandrarna 2008 har kommit när stammen redan var ganska stor och har liten påverkan. Det råder stor enighet i forskarvärlden att denna inavel är ett allvarligare problem än det låga antalet vargar. Det enda sättet inaveln kan sänkas är genom tillförsel av obesläktade vargar. Det enklaste, naturligaste och minst kontroversiella sättet är att utnyttja den naturliga invandring, som faktiskt förekommer. Man har försökt hjälpa vargar att komma ner från renskötselområdet till det vargtillåtna området, men flyttar har aldrig hittills lyckats. Huvudorsaken är att vargarna visserligen klarar flytten, men vandrar långt från flyttpunkten, vanligen tillbaks mot varifrån de hämtats. Att detta var en möjlighet visste man, men erfarenheter från USA gjorde troligt att många vargar skulle stanna inom kanske drygt tio mil från flyttpunkten.

Sveriges ambition att sänka inaveln gör det praktisk omöjligt att sänka inaveln
Jag skall argumentera för att Sveriges ambition att sänka vargens inavel leder till att inavelssänkning knappast blir möjlig (”moment 22”). Bevarandevetenskapen, inklusive den genetiska delen, och de bevaranderegler den lett till (som EU:s direktiv, som Sverige kan ha brutit mot) verkar inte anpassad för den svensk/norska vargens situation. Att Sverige vill sänka inaveln leder till att gynnsam bevarandestatus inte kan uppnås, eftersom EU inte vill acceptera ett tak för vargantalet uppehållet med selektiv jakt. Även om EU så småningom skulle acceptera beståndsbegränsande jakt utan gynnsam bevarandestatus, hinner beståndet bli för stort för effektiv inavelsreduktion.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Pingat på Intressant

This entry was posted in biodiversitet, naturvård, Varg, vetenskap. Bookmark the permalink.

5 Responses to Vargar – antal och genetik i konflikt – Del 1

  1. Alice Tross says:

    Problemet är mycket lätt att lösa! Låt vargar som invandrar norrut få passera gränserna utan att bli tjuvjagade, så fort de kliver över gränsen! De bör få leva ifred och få vistas i norra delen av Sverige, och inte bara finnas i mellersta delen av landet! Ytorna där uppe är oändliga och plats finns både för rovdjur och människor! Samerna kunde förr i tiden leva med varg omkring sig, så varför inte nu!? Sametinget får ersättning med 60 miljoner av oss skattebetalare för några enstaka renar som de påstår rovdjuren tar! Får inte vargen finnas där, så ska ersättningen dras in..anser jag!

    • Dag Lindgren says:

      Alice Tross: Mycket tänkvärda synpunkter och du har nog rätt att det sannolikt skulle lösa inavelsproblemet. Men det politiska beslutet är att den 54% nordligaste delen av Sverige är reserverat för rennäring och där får varg nog bara uppehålla sig mycket tillfälligt. Denna politiska vilja accenturerades nyligen av den stora skyddsjaktdelegering Jämtland fick, där finns ju ingen fast vargnärvaro. Själv tycker jag att invandrare skulle tolereras även om de upprättade revir med en partner, det skulle bara bli ett fåtal föryngringar, mindre än en tiondel av vad det är i vargbältet.

  2. Det är mycket märkligt att en genetiker fortfarande kan tro att det går att förändra inavelskoeffecienten genom jakt. Till och med Olof Liberg har ju uttryckt sig tydligt om att jakten inte motiverades för att minska inaveln:

    ”– Miljöministern har missuppfattat om han tror det är möjligt att skjuta ”rätt” varg. Vi kan inte skilja de inavlade vargarna från de nya, säger Olof Liberg.” (Från http://www.svd.se/nyheter/inrikes/friska-vargar-skjutna_4078911.svd)

    Det enda sättet att minska inavelskoeffecienten, och därmed de inavelsdefekter som faktiskt finns i den Skandinaviska vargstammen, är att BÅDE öka antalet vargar OCH tillåta invandring av nya individer som bara är avlägset släkt med befintliga. Att hävda något annat, att välja antingen eller, kan inte jag se som annat än populism. Och då spelar det inte någon roll vad som kommer att följa efter det här inlägget eftersom grundförutsättningarna inte uppfylls.

    För som Hans Ellegren mycket riktigt har sagt; ”Det är en missuppfattning att de inavlade vargarna är värdelösa, påpekar Hans Ellegren, professor i evolutionsbiologi vid Uppsala universitet.

    – Miljöministern har möjligen missförstått att om vissa vargindivider är mer värdefulla så kan de andra lika gärna tas bort. Som genetiker kan jag inte se någon logik i det. Ju fler individer det finns i en stam, desto mindre blir förlusten av genetisk variation. ” (Från http://www.svd.se/nyheter/inrikes/friska-vargar-skjutna_4078911.svd)

    • Dag Lindgren says:

      Tack för denna introduktion av de tankar som ligger bakom den nuvarande vargpolitiken! Den som fått nyfikenheten väckt om att det kan finnas resonemang därutöver kan klicka next för att läsa mitt nästa inlägg.

  3. Emma S says:

    @Alice Tross: Enstaka renar? Muliplicera det med ett par tiotusental så närmar du dig sanningen. Visst går det inflation i siffrorna som redovisas beroende på vem som presenterar, men att avfärda rovdjur i renskötselområdet som ett litet problem när det faktiskt rör sig om högst påtagliga förluster tjänar ingen på, allra minst rovdjuren. Det polariserar bara debatten ännu mer och det kommer aldrig leda till något konstruktivt. Ska du tycka och tänka om rovdjur och renar bör du sätta dig in i problematiken först, annars gör du bara större skada. Gör inte misstaget att se rovdjursersättningen som något slags bidrag – det är ersättning för reella skador och i många fall helt otillräcklig sådan. Detta säger jag som icke-renskötare/same, som förespråkare för rovdjur och som någon som vill att vi hittar samarbetsformer som gör att vi kan arbeta för att kunna ha samtliga stora rovdjursarter representerade även inom renskötselområdet. Glöm inte att norra renskötselområdet har majoriteten av Sveriges järvpopulation (och majoriteten av järvföryngringarna), en stor andel av Sveriges lodjurspopulation, två av björnens kärnområden (med bitvis mycket täta bestånd) och naturligtvis kungsörn.