Trämytologi

Thomas Nilsson, Fakulteten för skogsvetenskap, SLU

Det finns många myter om trä, men inga om plast. Detta beror på att trä har utnyttjats som material sedan urminnes tider, ett material som varje människa kunde använda. Plast däremot, är ett nytt material, vars industriella framställning få människor har kunnat ha synpunkter på. Myterna om trä handlar främst om beständighet mot röta. Många myter finns samlade i en skrift utgiven 1982 av Nordiska museet och Riksantikvarieämbetet. Skriften utges vara en orientering om traditionellt svenskt virkeskunnande. Uppgifterna är hämtade ur Nordiska museets frågelista ”Virke och virkesbehandling” samt ur äldre byggnadsläror. Man får veta att virke bör avverkas under en viss månfas eller på en extra kall vinterdag. Då får virket en överlägsen beständighet. Ännu idag citeras delar av skriften när man vill få stöd för sin uppfattning, speciellt när det gäller virkets beständighet mot röta. Många myter lever alltså kvar ännu idag och nya tillkommer. Jag träffade för några år sedan några italienska arkitekter, som på fullt allvar menade att månfasen vid avverkningen hade en avgörande betydelse för virkets beständighet. Man visste dock inte vilken månfas som var mest beständighets-främjande.

510969162_1c4005755e_m
Enligt en modern myt, som till del skapats av forskare vid SLU, är lärkkärna mycket beständig, så beständig att den kan ersätta tryckimpregnerat virke. Helst ska det vara sibirisk lärk. De vetenskapliga studier som gjorts visar att såväl furu- som lärkkärna är måttligt beständiga och vida underlägsna tryckimpregnerat virke. Lärkentusiasterna har nämnt olika konstruktioner vars höga ålder bevisar lärkkärnans överlägsna beständighet. Frånvaron av referensmaterial,dvs identiska konstruktioner i andra träslag gör det svårt att bedöma bevisvärdet. Dessutom har ofta ett omfattande byte skett av delar som ruttnat eller på annat sätt förstörts. Det är känt att omfattande reparationer skett av de norska stavkyrkorna.

Venedig är byggd på miljontals pålar. Lärkentusiasterna hävdar att de huvudsakligen består av lärk och att dessa visat sig mycket beständiga. De som vill föra fram ett annat budskap säger att Venedig står på alpålar,som därmed måste vara beständiga. Sanningen om Venedig är att pålarna består av ett flertal träslag, bl a lärk och al, men också alm och poppel. Förmodligen använde man de träslag som fanns närmast tillhands. De undersökningar som gjorts av Venedigs pålar visar att flertalet, oavsett träslag, är i dåligt skick beroende på bakterieangrepp.

Uppgifterna om alvirkets beständighet är intressanta. I en i år utgiven  bok, ”Svenska träd” författad av Pelle Holmberg och Marie-Louise Eklöf, kan man läsa följande om alveden: ”Den rötskadas och förstörs på land, speciellt vid fuktigt klimat. Under vatten är veden däremot mycket hållbar och användes förr till vattenledningar och pålningsarbeten. I boken ”Träd i marker och myter” skrev Jan Danielsson (2002) följande: ”Alvirket är visserligen obeständigt om det utsätts för luft. Men i vatten och framför allt i dy har det stor beständighet. Förr gjorde man vattenledningar av urholkade alstockar och virket har ibland använts för pålningsarbeten, när det gäller att förstärka marken inför byggnation. Den sägenomspunna staden Venedig lär till stora delar vila på stockar av al”.

I flertalet populärvetenskapliga böcker kan man läsa liknande påståenden. Även i mer vetenskapliga böcker kan man också läsa om alvirkets beständighet under vatten. Att det finns så många samstämmiga uppgifter tyder väl på att uppgifterna är sanna, eller? Jag har förgäves sökt efter vetenskapliga studier som kan bekräfta uppgiften om alens höga beständighet under vatten. I våra studier av arkeologiskt vattendränkt trä har vi ibland undersökt al. Alen har alltid varit lika rutten som asp, björk, bok och lind. De enda träslag som klarat sig någorlunda mot röta är kärnved av furu och ek. Våra observationer tyder på att alens höga beständighet under vatten är en myt.

Det är inte så svårt att gissa hur myten uppkommit. Alvirket är lättillgängligt, relativt mjukt, lätt att bearbeta och urholka. Det kom därför att användas för vattenledningsrör och pålar. Virket hamnade därför ofta i vattendränkta miljöer. Eftersom man här oftast använde al, fanns det aldrig andra träslag att jämföra beständigheten med. Hade man använt andra träslag hade man nog också sett att de var lika eller till och med mer beständiga som alvirket. Eftersom det handlade om praktisk användning av virke, gjordes sannolikt aldrig någon grundlig analys av virkets tillstånd. Virket låg där väldigt länge och såg friskt ut. Senare forskning har visat att allt trä ruttnar mycket långsammare under vatten än på land. Detta beror på att de mest aggressiva rötsvamparna inte kan angripa trä under vatten. I denna miljö är det istället mikrosvampar och bakterier som orsakar rötan. Jämfört med landmiljön går nedbrytningen därför mycket långsamt. Den nedbrutna vedsubstansen ersätts med vatten, vilket gör att virket ser ut som friskt virke. Det är först när man provar hårdheten med en kniv eller liknande som man finner att virket är ruttet.

En forskare måste alltid vara kritisk och ifrågasättande. Det bör även författare av populärvetenskapliga skrifter vara. Utan kritisk granskning får många myter ett nästan evigt liv.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

This entry was posted in skogsbruk. Bookmark the permalink.

2 Responses to Trämytologi

  1. Mycket intressant inlägg. Tillhör faktiskt dem som trodde lärk var så hållbart och har haft ett växthus i detta träslag, dock inte så många år att jag kunde dra några slutsatser om hållbarheten. Är före detta skogsägare, mycket miljöintresserad och har bl a fått för mig att en utvecklad och stor virkesproduktion i första hand med inriktning på timmer är ett bra sätt att lagra kol på, bättre än som koldioxid i atmosfären. Har själv skrivit en del om det. Jag är också stor älskare av alléer. Sådana verkar tyvärr sällsynta – både älskarna och alléerna. Vet du någon så skicka honom till mig.
    hälsn Bengt

  2. Växthus says:

    Tack för en verkligen intressant artikel.