TEORINS BEROENDE AV PRAKTIKEN

Om varför förlusten i Skara är en förlust för hela SLU

Av Peter Sylwan, vetenskapsjournalist och ledamot av SLUs styrelse

SLU vill vara ett universitet i världsklass och har nyss avstått från ett medel att bli det. Vad är det SLUs forskning och hela SLU går miste om genom att utbildningarna i Skara flyttas till Ultuna? Jag reserverade mig mot beslutet just därför att jag tror att jag vet.

Eftersom jag inte längre kan ringa Olle Pettersson – vännen, agronomen och statskonsulenten som skulle fyllt 70 i höst och som tänkte och skrev djupare än de flesta om SLUs inre liv och framtid – frågar jag Albert Einstein om saken. Han funderar en stund. Tänker på Skara. Jämför med Ultuna och så berättar han vad som är vitsen med vetenskapen.

– The whole of science is a nothing but the refinement of everyday thinking, säger han. Vetenskap är förädling av vardagligt tänkande! Som Einstein ser på saken finns det då rimligen mer att hämta och förädla i Skara än i Uppsala. Att det förstås finns mycket fler akademiker och en mycket tätare akademisk miljö i Uppsala är en annan sak.

SLU i Skara, Foto: Carla Karlsson

 

Med hjälp av de mest välkända exemplen – låt vara att de är schabloner – på vetenskapliga genombrott ser man var Einstein får sin definition ifrån. Det var ju en vardaglig pomologisk iakttagelse som gav oss mekaniken, integralkalkylen och upptäckten av de lagar som gjorde det möjligt att skicka ut satelliter i rymden. Det är inte i de akademiska trädgårdarna som äpplena faller – det är i de vanliga vardagliga planteringarna. På universiteten tar man inte heller några bad som för tankarna till några archimediska principer.

Flyttar vi fokus till jorden och djuren så var det några slemmiga sockersaftsprover från skånska betor som ledde till grundforskning – med hjälp av kaniner – och slutade med dextran och blodersättningsmedlet och Pharmacias miljardsäljare Macrodex. Det läkemedel som lade grunden för Astras internationella succé började med några bleka kornplantor i Svalöv, någon som såg dem, fattade vad det betydde, trodde sig med deras hjälp kunna bygga upp ett proteinernas periodiska system – och i stället upptäckte Xylocain. Så där kan man hålla på.

Framgångsrik grundforskning omkring e-vitamin och selén kommer från iakttagelser av bristsjukdomar hos kor. Grundläggande kunskaper om det raffinerade samspelet och ”samspråket” mellan suggor och smågrisar – ända ner på molekylär och hormonell nivå – har inte bara gett oss helt nya etiskt, estetiskt och ekonomiskt tilltalande sätt att föda upp smågrisar. Den har också lett till nya europeisk djurskyddslagar (som många bryter mot utan att handeln bryr sig). Den forskningen har också klarlagt viktiga universella samspelsmekanismer mellan mor och barn och vad ”närhet” betyder för upp(till)växt och välbefinnande. Kunskaper som letat sig vidare både till sjukvården – och hälsoindustrin. Men vem utan egen närkontakt av minst tredje graden med suggor och smågrisar skull kommit på tanken att forska på saken, gå på djupet och föra kunskapen vidare.

Den moderna bioteknikens hetaste verktyg som gjort nästan all annan DNA-forskning och alla andra DNA-tillämpningar möjliga upptäcktes av en naturälskande forskare på semesterbesök i den verkliga världens heta källor i Yellowstone Park.  En riktigt häftig nutida (Nature 29 aug 2012) variant på temat är nyfikna frågor om töltande islänningar, galopperande travare och svar från grundforskning som upptäckt att enkla genmutationer bestämmer över hästen gångarter. Vart den upptäckten kommer att ta vägen i kommersiella tillämpningar i travsporten kan man bara spekulera om. Eller vad funderingar om varför bönderna odlat annuella växter i 10 000 år när de flesta växter är perenna kan leda till. Frågor som nu lett till grundforskning bl. a i Alnarp och Umeå om vad som gör att vissa växter kommer år efter år från samma rötter. Så långt har den forskningen gett en skymt av en vision om ett jordbruk utan erosion, som slänger ut plogen, minskar sitt behov av fossil energi och slutar läcka jord och gödsel till Östersjön – och begraver hela industrialismens hotande växthusgaser där de hör hemma – i underjorden.

En av vår tids mer märkliga grundvetenskapliga upptäckter inom SLUs område – det hållbara bruket av våra livsresurser – handlar om epigenetiken. Alltså det som kommer ”efter” eller ”ovanpå” all gammal vanlig genetik. Grundforskning som visar oss på mängder av komplexa och dynamiska mekanismer som slår på och av gener i samspel med miljön. Och vad som är mest märkligt. Epigenetiken lämnar sina spår. Det är inte bara mobilens basstationer och servrar som lagrar information om vad vi varit med om i livet. I epigenetikens basstationer finns informationen lagrad om hur väl – och illa – vi har levt. Perioder av stress – och misshandel i barndomen – sätter sina spår i hjärnans epigenetiska track record. Sjukdomar, näringstillgång, tillväxt, svält – mycket blir registrerat i epigenetikens biologiska lagringsminne. Hur mycket och hur detaljerat är det ingen som vet – ännu.

Men vem annars skulle komma på tanken att forska på saken – och komma på idén att tillämpa svaren på grisar – än forskare som både haft närkontakt med vanlig vardaglig grisuppfödning och dessutom själv kan forska på – eller förstår – epigenetiken?  En framgångsrik forskning i ämnet kan kanske ge oss ett säkert och djurbaserat välfärdsmått över grisen liv och leverne från smågris till slaktkropp. Att en artikel om den forskningen har en given plats i både Science och Nature är förstås uppenbart. Att den forskningen dessutom skulle kunna ge oss en grisnäringens motsvarighet till bilindustrins Euro NCAP borde rimligen ge en viss uppmärksamhet bland alla som intresserar sig för hur vi skall kunna föda upp grisar i framtiden med allt strängare krav på etik i djuruppfödningen. Ett litet chip vid födseln, ett DNA-test vid slakten och alla uppfödare som vågar och vill vara med i EFSAs nya (sedan 2015) Euro PWAP (Pig Wellfare Assesment Program) kan få sina testresultat publicerade på nätet och en öppen dörr till de handelskedjor som bara säljer fläsk från grisar med en garanterat lycklig barndom, en trivsam uppväxt i en stimulerande miljö. Allt troligen villkor för att man överhuvudtaget kommer att kunna föda upp kännande och medvetna varelser till slakt och göra mat av dem i framtiden. Att ett EuroPWAP dessutom skulle kunna erbjuda en säker DNA baserad ID-taggning som kan identifiera minsta lilla grisrest varhelst den uppträder – antingen det handlar om Findus Lasagne eller IKEAs köttbullar – är ju ett intressant sidospår. Tala om spårbarhet. Och vad skulle inte alla dessa intressanta ideér och möjligheter kunna ge i form av forskningsanslag och legitimitet för ett sektorsuniversitet?

När EuroNCAP kom någon gång på 1990- talet tog det bara några år så hade hela den europeiska bilindustrin börjat bygga bilar med massor av säkerhetsutrustning – och bilarna blev bara billigare!

– Slumpen gynnar det förberedda sinnet, sa en gång Louise Pasteur. Grundforskning värd namnet är de oväntade upptäckternas evigt oavslutade projekt. I djupare mening är det alltid en serie tillfälligheter – slumpen om man så vill – som leder och lett till den kunskap och den teknik vi har och använder idag. Vad som däremot inte är en slump är hur vi väl vi hjälper den på traven och om vi har förmåga att fånga tillfälligheterna i flykten. Den som aldrig sett en trattkantarell kan trampa runt bland tusen utan att se en enda. Den som förbereder sig väl och får syn på en kan se dem alla.

Täta forskningsmiljöer i all ära. Det är förvisso sant att alla kreativa vetenskapliga miljöer med nobelprisvärstingen Cambridge i spetsen, beskrivs som täta intellektuella – och kulturella – miljöer. Men vad som framförallt utmärker en kreativ miljö är mångfalden av olika sorters människor med vitt skilda kunskaper och skiftande erfarenheter från livets mångfald av miljöer. Människor med svampögon av lika skiftande karaktär som deras ägare har varierande kunskaper och bakgrund och dessutom utrustade med ett högt toleransindex för udda tankar och små minoriteter. Det är inte riktigt vad jag tycker präglar dagens följa John rankade och konserveringsindexerade kunskapsfabriker? De som rekryterar sina kunskapsarbetare direkt från gymnasieskolan utan mellanliggande livserfarenheter eller utbildningar. Medarbetare som förvisso både kan vara nyttigt produktiva och konstruktivt innovativa men knappast de kreativa tvärviggar som kan göra galna kopplingar mellan helt åtskilda världar. Kopplingar som ingen annan kommit på men som lägger ett helt nytt mönster och lär oss se saken på ett helt nytt sätt. De som både ser de enskilda träden och upptäcka att de egentligen är en snårskog.

Egentligen är SLU bättre rustat än andra universitet för allt detta. Allt finns ju ”in house”. Den geografiska spridningen över hela landet på många orter. Mångfalden av ämnen både på djupet och på tvären. De historiska rötterna väl förankrade i jord, djur, skog och natur och bland de människor som förvaltar alltsammans – våra gemensamma livsresurser. Dessutom med en gemensam vision om att kunna utveckla kunskap som gör att vi kan bruka dessa livsresurser på ett sätt som håller för all framtid – eller åtminstone så länge evigheten varar.  Och så en allt starkare insikt om att allt liv är egentligen ett enda liv – så vad skall vi egentligen med några fakultetsgränser till? Utom möjligen för att hålla någon sort rent administrativ ordning. Allt hänger ju samman.

Det är något av möjligheterna att rekrytera forskare till SLU med något av denna mångfald och närkontakt med vardagens och verkligheten som nu går förlorade när Skarautbildningarna flyttas till Ultuna. Om det som blir kvar i Skara är så viktigt som både region och näringslivet hävdat i debatten inför flyttbeslutet så kommer Skara dock att utvecklas med resurser från andra håll än också SLU. Förhoppningsvis också med forskning som håller internationell toppklass. Och är det något man vet om forskare så är det att de är (nästan) som alla andra människor.

– The desire to teach is almost visceral, säger Michael Bishop (Nobelpris1989) i sin bok ”How to win the Nobel Prize”. Lusten att undervisa sitter i magen. Den är en del av människans natur. Överallt där det finns forskning kommer det att uppstå undervisning. De nya utbildningar som därmed förr eller senare kommer att uppstå i Skara gör det förhoppningsvis i nära samarbete med resten av SLU. Men både Chalmers, KU och Århus Universitet ligger ju inom samma räckhåll som alla andra universitet i världen där det kan finnas väl så intressanta forskning och intresserade forskare som på SLU.

För SLU i sin helhet kan Skara förstås också utvecklas till en ny resurs på ett nytt sätt. Om nu närkontakt med verkligheten och mångfalden av erfarenheter är så viktig för forskningen är det förstås både enklare och billigare att flytta studenter och forskarstudenter till jorden, djuren, fisket, skogen, landskapet och naturen än tvärtom. I min dröm om ett SLU (Swedish Life Resource University) ingår ett förberedande (eller kompletterande) kreativitetsår i alla utbildningar. Ett skaparår där en av tyngdpunkterna för alla husdjursvetenskapliga utbildningar t.ex. kan ligga i Skara. Där finns ju också närkontakt med Nordens Ark och Havsforskningen i Lysekil. Både Umeå och Alnarp rymmer goda möjligheter till vardagliga närkontakter för alla växt- och markvetenskapliga utbildningar. Och allt som har med stad, land och landskap att göra kan hämta en mångfald vardagliga erfarenheter både i närheten av Ultuna och Alnarp.

I mitt drömda mångfaldsår får alla SLU-studenter en gemensam plattform av allmän vetenskapshistoria och vetenskapsteori – kanske dock med lite extra tyngd mot biovetenskaperna, var de kommer ifrån och vart de är på väg. Vi kommer ju högst troligt att få se lika stora samhällsomvandlingar kopplade till livsforskningen under de närmaste 100 åren som vi har sett under 1900-talet kopplade till fysik och kemi. Samhällsvetenskap, humaniora och beteendevetenskap är förstås också självklara inslag för alla.

– På SLU får man lära sig allt om hur man sköter skogen – men det första man måste lära sig när man kommer ut i skogen är hur man sköter människor – sa en luttrad jägmästare till mig i en nylig gjord intervju.

Det gigantiska misslyckandet med att anpassa gentekniken till människors värderingar och de krampaktiga men misslyckade försöken att anpassa människornas värderingar till gentekniken bär väl också syn för sägen; att det är mycket viktigare för SLUs – och alla andra forskare – att de lär sig förstå människor och samhälle än att människorna skall lära sig förstå forskare och vetenskapen. Kommunikation är med andra ord också ett viktigt strategiskt område som ingår i mitt drömda sabbatsår. Och så till sist och störst; mycket praktiskt arbete och många möten med alla de kreativa och inspirerande vardagsmänniskor, innovatörer och uppfinnare som sköter studiebesökens och praktikplatsernas alla skogar, stallar, åkrar, djursjukhus, byggföretag, livsmedelsindustrier, storkök, arkitektkontor, kommunala förvaltningar, skogsindustrier, oljeraffinaderier, biogasreaktorer, återvinningsanläggningar, vedpannor, växthus, travbanor och hundkennlar… Alla de människor och miljöer som inspirerar till och på ett eller annat sätt kommer att påverkas av den kunskap om hållbart bruk av våra gemensamma livsresurser som det är SLU´s strategiska sektorsuppdrag att ta fram. Det är ju där ute i det praktiska, vardagliga livet som alla frågor börjar och dit alla svaren skall ta vägen. Det är därför att är så viktigt för forskningen att vara nära praktiken. Att praktiken också får nytta av forskningen och att studenterna blir mer anställningsbara är förstås en intressant bieffekt som inte saknar betydelse – men det är liksom inte det som är vitsen med vetenskapen. Det är att försöka förstå hur alltsammans hänger samman.

Och om det nu till sist ändå är någon som undrar varför något så handfast som att odla jorden, sköta djuren, få skogen att växa och designa stad och land har ett så stort behov av djup teori och avancerad grundforskning så hade Olle Pettersson ett bra svar också på den frågan. När vi som kom från det lilla huset på prärien läste fysik inne På Det Stora Universitetet i staden fick Olle den frågan av en skeptisk kamrat från fysikum. Olle funderade en stund och sa som det var;

– Det kan vara bra att ha något att tänka på när man sitter på traktorn.

 

Pingat på Intressant

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

This entry was posted in forskningspolitik, SLU. Bookmark the permalink.

6 Responses to TEORINS BEROENDE AV PRAKTIKEN

  1. Bo Algers says:

    Det går alltmer upp för mig att SLUs ledning studerat och utvärderat verksamheten i Skara genom att titta på excelfiler! Det blir uppenbart när man läser ”Om lokalisering av utbildningarna vid SLU – Konsekvenser och bedömningar av utbildningsutredningens förslag” som utgör ett beslutsunderlag för SLUs styrelse. Man vilar tryggt på utbildningsutredningen – en utredning som inte ens åkte till Skara och med egna ögon studerade verksamheten på plats. Hade man gjort det så hade man blivit medveten om att här finns ett djursjukhus med ett ungefär lika stort patientunderlag som UDS, men till en kostnad för SLU som är en bråkdel av kostnaden för UDS. Nu ska alla studenter samsas om patientunderlaget i Uppsala – en tydlig kvalitetsförsämring.
    Som verksam i Skara så har det genom alla år fascinerat mig hur fascinerade våra sällsynta besökare från SLUs ledning och styrelse varit varje (sällsynt) gång de varit på besök i Skara. Detta trots att vi oftast bara får minuter på oss att berätta om eller visa upp vår verksamhet. Nu Plockar man fram gamla argument från 60-talet om att studenterna ska vistas i en större och bredare akademisk miljö. Hallå, vakna! Det var i förra århundradet som en forskare hade tid att sätta av till en student som släntrar in på rummet och frågar om någonting. Och det var i förra århundradet som studenter tog sig tid att släntra in till en forskare och fråga om något. Nu handlar det om att nyttja tiden optimalt för både forskare och studenter och i den världen finns inte den universitetsromantik som SLUs ledning och styrelse ger uttryck för. Det var länge sedan vi trodde på kärnkraftverk och kritisk massa. Idag stavas framgång nätverk – ungefär som vindkraftverk fungerar. Mycket säkrare, miljövänligare och effektivare! Och nätverk – det har både vi forskare/lärare och studenterna i Skara!

  2. Anna Hessle says:

    Fantastiskt bra skrivet!

  3. Margareta Stigson says:

    Tack Peter för din fantastiska förmåga att flytta perspektiv och se sammanhangen. Vi behöver fler som du som inspiratörer. Framtiden är den enda tid vi kan påverka, så låt oss göra det, för kommande generationer och här och nu för SLU:s bästa!

  4. Lena Svendenius says:

    Tack för så många kloka ord! Javisst är det konstigt att man i SLU:s styrelse inte ser att det hade varit ett strategiskt beslut att bibehålla förankringen till djur, lantbruk och livsmedelsproduktion som
    finns här idag och med stor sannolikhet i en överskådlig framtid i Skara.
    Jag håller också med om hur viktigt det är att våra studenter har förmågan att kommunicera och umgås med människor. Vi behöver varandra vi människor! Förmågan att kommunicera och skapa nätverk är en framgångsfaktor och kunskap är inte till någon större nytta om den inte kan förmedlas till andra. I människan finns också en enorm kraft om hon vågar ha tillit till andra människor och se att alla kan bidra med sina erfarenheter och sin kunskap. Ett öppet sinnelag öppnar upp för kreativa tankar och nya relationer. Människor som vill skapa utveckling tillsammans med andra och som delar med sig av sina livserfarenheter skapar trygga relationer att bygga vidare på. Jag vet att Skara-andan är något vi kommer att förvalta väl och att det finns förutsättningar för att skapa något nytt och ännu bättre. Vi kommer att gå stärkta ur detta!

  5. Pingback: Sylwan, han är klok, han! Nr 34 av #Blogg100 | Ärligt Talat i Sverige

  6. Peter Sylwan says:

    Praktiken och teorin – igen.

    Tack för kommentarer och reflexioner (en del kom bara till min mejlbox) efter mina funderingar om förhållandet mellan praktik och teori. De bekräftar att Olle Pettersson, jag och Albert Einstein har rätt; det är landskapet, bonden, djuren, växterna, vardagen och verkligheten som är de viktiga för vetenskapen. En annan utforskare av verkligheten – Gunnar Ekelöf – lägger till en annan dimension på relationen.

    – Det opraktiska är det enda praktiska i längden.

    Det är bara den fria och ”opraktiska” nyfikenforskaren som – utan tanke på tillämpningen – vill veta hur allt hänger samman, som i längden får betydelse för praktiken. I den här ostyrbara pendelrörelsen mellan praktik, teori och tillbaka igen borde SLU med sin praktiska förankring ha en given fördel framför andra universitet. Men då måste vi vara minst lika angelägna om att vårda och utveckla förankringen i vardagen och verkligheten som vi är intresserade av att SLU platsar högt bland internationella rankinglistor och citeringsindex. Det ena ger sig av det andra och den snabbaste och kortaste vägen mellan två punkter går oftare på obruten mark än längs en rak och färdig motorväg. Det om något har jag lärt mig av alla år som lantbruks- och vetenskapsjournalist.

    Liksom att det aldrig blir som man tänkt sig. Det som ser ut som en försvagning av Skara kan mycket väl utvecklas till något helt nytt och starkare. Beslutet att flytta utbildningarna har ju triggat en massa motkrafter. Vem vet. Blir de tillräckligt starka blir Skara kanske Sveriges första mångvetenskapliga centrum för framtidens internationella E-forskning. Den som skall ge oss det ekonomiskt, ekologiskt, etiskt, estetiskt och empatiskt hållbara landskaps-, vatten-, skogs-, jord och djurbruket. Men det kommer förstås att gälla hela SLU – Swedish Life Resource University?