Svenska djur i förbjudna system.

Emelie Rohdin, Studerande vid Etologi & Djurskyddsprogrammet SLU i Skara

Är det inte dags att Sverige tar ansvar för sina exporterade djur? Debatterna har gått höga och vilda om djurtransporter de senaste årtiondena, men i debatten har frågan om vad som händer med djuren sedan helt glömts bort. År 2003 publicerades en offentlig utredning av Djurtransportutredningen där man bland annat kan läsa att Sverige var den 6:e största exportören av levande grisar år 2000. Bland de som toppade importen, alltså några av slutdestinationerna för våra levande svenska grisar, tillhör Tyskland, Holland och Frankrike vilka har en annan djurskyddslagstiftning än vi i Sverige. Av dessa går de flesta direkt till slakt men det finns dock en andel djur som går på export som avelsdjur.  Detta är djur som vuxit upp med den svenska djurskyddslagen, men som sedan hamnar i djurhållningssystem som skulle vara förbjudna i Sverige. Några exempel kan illustreras med följande, tänk er en sugga som fött sin första kull smågrisar i ett Svenskt system där hon kunnat röra sig någorlunda i en box med sina kultingar. Efter detta går hon på export till något av de ovan nämnda länderna. Där kommer hon att fixeras inför nästa grisning d.v.s. låsas fast i en liten trång spilta där hon endast kan ta ett steg fram eller bak och knappt lägga sig ned. Vad gör inte detta för ett djur, att veta hur hon bör kunna interagera med sin avkomma, men är förvägrad vad som kommer för henne naturligt på grund av en stålbur? Ett annat exempel är när exporten används för att kringgå den svenska lagen eller praxisen, vilket bland annat sker med en del av våra Svenska kalvar. Enligt en rapport från Swedish Meats år 2000 förmedlas kalvarna vid sex veckors ålder från mjölkproducenten till kalvuppfödare i Sverige bland annat för att man vet att kalvar yngre än 6 veckor är väldigt känsliga för de påfrestningar som transport och foderbyte innebär. Men genom att exportera kalvarna kringgår man denna praxis, de svenska mjölkproducenterna har då möjlighet att sälja så unga djur som två veckors kalvar till uppköpare utanför Sverige. Vilket innebär att dessa kalvar som vi vet är väldigt känsliga för transport så tidigt får göra en ännu längre resa. Vi i Sverige klappar oss själva allt för ofta på axeln och påstår att vi har en så god djurvälfärd,men kan vi verkligen med gott samvete påstå detta? Vi skickar samtidigt djur till förhållanden som vi förkastar inom våra gränser. Om vi i Sverige börjar leva lite mer som vi lär även utanför våra gränser så skulle det skicka en signal till resten av världen att vi menar allvar med vår lagstiftning. Har inte vi konsumenter och producenter i Sverige ett moraliskt ansvar för de djur som föds i Sverige även om de exporteras.

Inlägget ingår som ett delmoment i kursen Djurmiljö (C-kurs i etologi- och djurskyddsprogrammet) med prof Bo Algers som kursledare.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om ,, ,

This entry was posted in djurskydd. Bookmark the permalink.

Comments are closed.