Ståndpunkter emot ekologisk odling bör problematiseras, inte accepteras

Av Jan Bengtsson, Inst. Ekologi och Framtidens Lantbruk, SLU, Uppsala.

Frågorna om ekoodling och miljön har under mina 25 år på SLU dykt upp med cirka fem års mellanrum, drivna av samma grupp forskare, och varje gång utan att mycket nytt tillförs. Det är tröttsamt och improduktivt.

Nu får dessa forskare också stöd av Lars Christersson (UNT 31/1) som med viss arrogans menar att eko-odlingen fått ”kalla fötter”. Det tråkiga är att såväl Christersson som tidigare Kirchmann med flera (i bland annat SvD 16/11 -14) inte ger en korrekt bild av dagens kunskapsläge om ekoodlingens miljöeffekter. De visar dålig förståelse för moderna vetenskapliga arbetssätt, och verkar inte förstå att deras självsäkra ståndpunkter – exempelvis ”Ekologisk odling – vägen till svält” (SvD 16/11) – är fyllda av värderingar och grundas på tvivelaktiga antaganden som bör problematiseras, inte accepteras (se t ex Gunnar Rundgren, SvD 29/1 -15).

Ett antal kvantitativa vetenskapliga synteser visar tydligt att eko-odling vanligtvis inte alls är sämre för miljön. Det finns vissa aspekter som är problematiska för ekoodlingen, precis som för allt jordbruk. Dit hör kvävefrågorna, men också att eko-odlingen – givet allt annat lika – på grund av lägre skördar behöver mer jordbruksmark. Kirchmann m fl och Christersson överdriver dock skillnaderna. Ekoodlingens skördar anges felaktigt som 60 procent av konventionella, en riktigare siffra är kring 80 procent men den varierar mellan grödor (Ponisio m fl, PRSB 2014).

Men för andra miljöaspekter visar forskningen att eko-odlingen är miljövänligare: ingen pesticidanvändning, mindre energianvändning, högre mullhalt i marken, högre biologisk mångfald, och bättre ekosystemtjänster. Tyvärr har varken Christersson eller Kirchmann m fl har förstått styrkan i ett evidensbaserat arbetssätt – Christersson kritiserar raljant metaanalys, som numera är en kraftfull metod för att undersöka vad man generellt vet och vilka faktorer som påverkar till exempel biologisk mångfald. Metoden är vanlig inom exempelvis medicinämnena.

I stället framhärdar de i att se sina egna studier på några platser i Sverige som viktigare, riktigare och mer sanna än synteser av den stora mängd undersökningar som gjorts internationellt och publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Jag tycker att erfarna forskare borde förstå att även de egna undersökningarna är behäftade med problem i design och skala (fält, gårdar, landskap). Det går inte att generalisera från t ex studier på enskilda fält i Mälardalen till Europa eller världen, eller ens Skånes landskap. Tjugo års studier av biologisk mångfald i ekoodling har lärt mig hur beroende av plats, metodval och frågeställning även väl utförda enskilda studier är (se t.ex. Tuck m fl, Journal of Applied Ecology, 2014). De är också ofta behäftade med stor osäkerhet som metaanalyser delvis kan hantera, men som är något som inte diskuteras av Kirchmann m fl eller Christersson.

Det är också problematiskt att använda dagens konventionella jordbruk – eller ibland snarare en drömbild om ett idealt konventionellt jordbruk – som representativt för ett hållbart jordbruk. Då gör man ett ideologiskt val. Det svenska jordbruket kan se hållbart ut, men dels exporteras många miljöeffekter till andra länder, dels välter det över hållbarhetsfrågorna på nästa generation att lösa. Jag menar att detta är både vetenskapligt och etiskt svårt att acceptera.

Kirchmann m fl och Christersson väljer att undvika komplexiteten i jordbruk-, matproduktion- och hållbarhetsfrågorna. Därför blir jämförelserna de gör både ideologiska och förenklade. De intar en extrem ståndpunkt i en diskussion som till syvende och sist handlar om olika världsbilder och en mycket förhoppningsfull tro på teknologiska lösningar. Den delas inte av alla. Denna diskussion återkommer med jämna mellanrum inom vetenskapen, och det är utifrån dagens kunskapsläge felaktigt att förfäkta ett enda synsätt på frågor som har komplexa och värdeladdade svar. Vilka aspekter man väljer att betona är ideologiskt och subjektivt, även hos professorer.

Vad är viktigast? Klimatpåverkan? Kvävefrågan? Biologisk mångfald? Pesticidanvändning? Markens mullhalt, energianvändning, långsiktig hållbarhet? Matproduktion – och i så fall vilken mat? Energiproduktion på åkermark? Resiliens mot naturliga eller ekonomiska chocker, eller kanske det senaste modet ekosystemtjänster? Man kan som Lars Christersson tycka vad man vill om till exempel biologisk mångfald, men att hävda att just denna eller någon annan aspekt är oviktig eller viktig är ett val som inte är självklart och tål att diskutera.

Många av oss som arbetar för att utveckla ett mer hållbart jordbruk är trötta på att föra en i praktiken meningslös diskussion med en grupp forskare som verkar anse att just de har SVAREN på alla dessa komplexa frågor. Om man vill gå vidare och utveckla andra lösningar på jordbrukets hållbarhetsfrågor än fortsatt intensifiering, då är ekologisk odling ett viktigt redskap.

Så nej, Lars Christersson, ekoodlingen behöver inte få kalla fötter. Den bidrar med viktiga perspektiv på framtidens matproduktion. Utan dessa perspektiv är risken att jordbruket trosvisst och taktfast utvecklas längs en enda väg mot ökad intensifiering och storskalighet. Många etablerade jordbruksforskare anser att det intensiva jordbruket har nått vägs ände (t.ex. EC Standing Committee on Agricultural Research, 2011). Det är varken önskvärt eller ens möjligt utifrån många framtidsscenarios där naturresurser spås bli begränsande (t.ex. Öborn m fl, Fem framtidsscenarier för 2050 – förutsättningar för lantbruk och markanvändning. Framtidens Lantbruk, SLU, 2011; Ambio, 2014). Men om framtiden kan vi intet veta, så varje utsaga är problematisk, och måste bli just osäker, känslomässig och ideologisk. Tyvärr. Därför behövs ett öppet samtal kring olika perspektiv och möjliga lösningar, inte de färdiga men ändå vilseledande svar som levereras från vissa forskare vid mitt stackars universitet.

Och därmed har jag sagt mitt.

Jan Bengtsson, professor i ekologisk miljövård, Inst. Ekologi och Framtidens Lantbruk, SLU, Uppsala.

Detta är en något uppdaterad version av en artikel som publicerades i Upsala Nya Tidning 2014-02-08 med titeln ” Tröttsamt med meningslös anti-eko-debatt”, http://www.unt.se/asikt/debatt/trottsamt-med-meningslos-anti-eko-debatt-3588251.aspx,.

Pingat på Intressant

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

This entry was posted in Okategoriserade. Bookmark the permalink.

One Response to Ståndpunkter emot ekologisk odling bör problematiseras, inte accepteras

  1. Pingback: Ekoodlingens utvärdering måste stå på saklig grund | forskarbloggen