Setting up a laboratory in the Galapagos, part 9

Av Beate Hillman, SLU.

Efter två nätter i Quito, Ecuadors huvudstad, gick resan vidare till Galapagos ön Baltra. Från flygplatsen tar man en buss ner till Canal de Itabaca, därifrån åker man med små båtar till ön Santa Cruz. Bagaget fraktas på båttaket.

Kajen på ön Santa Cruz, Galapagos.

Kajen på ön Santa Cruz, Galapagos.

Till kajen på ön Santa Cruz anländer alla turister och de som besöker eller jobbar på Charles Darwin Stationen, Charles Darwin Research Station (CDRS).

Kajen är en mycket kaotisk plats på ön Santa Cruz: mycket folk, många taxibilar, bussar och dessutom är det stekhett. En som kommer direkt från Sverige och bär bagage med sig som ska räcka för två månaders jobbuppehåll svettas enormt.

Tvärs över ön går en mycket gammal buss till staden Puerto Ayora, det tar cirka 1 timme. Där ska jag träffa Swen Lorenz, direktör för CDRS, som ställt en stuga till mitt förfogande under min tid på Galapagos. Det finns bara en väg dit: vattentaxi. Stugan ligger vid stranden, mellan mangrove och kaktusskog. Allt vårt bagage fraktas med taxibåt till andra sidan Puerto Ayora och släpas genom sandvägar till stugan.

Vattentaxi Santa Cruz.

Vattentaxi Santa Cruz.

Första tanken när jag var på plats: vatten, var finns det någonstans? Senast jag drack vatten var en liten klunk i flygplanet. Det finns vatten i stugan – dock bara regnvatten att tvätta sig med.

Mer än svettig som jag var fick jag omedelbart åka tillbaka med en annan taxibåt till Puerto Ayora, för att leta efter dricksvatten. Efter en liten stund i hettan hittade jag en affär som hade det mest efterlängtade till salu. Dricksvatten är ingen självklarhet. Dricksvatten är en lyxartikel som man ska vara rädd om. Det lär man sig i alla fall på Galapagosöarna.

Skolgården.

Skolgården.

Resan gör jag inte ensam, min dotter Luisa följer mig. Hon är inskriven i Privatskolan Tomas de Berlanga i Puerto Ayora. Medan jag jobbar på CDRS kommer hon att delta i undervisningen i den bästa skolan på Galapagosöarna. Skolan börjar varje dag kl. 7 och väckarklockan ringer varje dag kl. 5.15.

Några stressiga dagar följer: mat och dricksvatten ska handlas och fraktas till stugan, Luisas inskolning ska ske och jag ska börja jobba på CDRS. Tack och lov är stugan i sådant skick att det finns mindre av ”naturen” direkt i stugan att samsas med denna gång; d.v.s. färre myror och kackerlackor än i förra huset. Vi får nöja oss med några mycket stora spindlar och en flock geckoödlor. Några parasiter väljer också att slå sig ned i min mage. Vågorna från havet hörs hela tiden, så även några extremt högljudda vattenfåglar som lever i mangroven.

Donationssändningen från SLU till CDRS.

Basutrustning på väg.

Donationssändningen från SLU kom till CDRS samma dag som jag börjar jobba där, vilket glädjer mig. Denna gång var det fyra stora plastlådor med basutrustning och förbruksmaterial från SLU till det nya labbet.

Det som även gladde mig under första arbetsdagen var att det finns en stor längtan från CDRS sidan att bygga upp minst två laboratorier. Jag förberedde och presenterade några förslag på vilka möjligheter det finns på CDRS att bygga upp olika laboratorier med olika tyngdpunkter, och vilken basutrustning som då är nödvändig. I nuläget ser det mycket lovande ut och det finns ekonomiskt stöd för CDRS att kunna börja bygga om några rum i det marina institutet (Biomar) till laboratorierum.

Enligt planerna ska det bli ett rum där djur kan provtas, obduceras och dissekeras; sedan ska proverna hamna i det nya histolabbet, där SLU har i stort sätt bidragit med basutrustning och ”know how”. Även ett mikroskoprum och ett förberedningsrum ingår i planen. Det befintliga laboratorierummet ska i framtiden byggas om till ett ”sterillaboratorium”, eventuellt med möjligheter att jobba med PCR.

Verkligheten på labbet dag 1.

Verkligheten på labbet dag 1.

CDRS är på rätt väg, nu gäller det bara att stödja och hjälpa till att förverkliga framtidsplanerna. Den verklighet som möter mig första dagen på labbet ser annorlunda ut.

Det som skrämde mig mest var att det finns några som sitter här och gör sina paraffinsnitt trots stank och mögelangrepp, som t.ex. doktoranden Isabel Haro.

Verkligheten på labbet, 2.

Verkligheten på labbet, 2.

Innan basutrustningen kan placeras någonstans behövs det skapas en arbetsmiljö som är miljövänlig, trygg, säker, ren och funktionell – det finns mycket att göra.

Vänliga hälsningar från Beate

About Ann-Katrin Hallin

Fackredaktör / Science Editor
This entry was posted in galapagos, international, miljö. Bookmark the permalink.

One Response to Setting up a laboratory in the Galapagos, part 9

  1. Pingback: Setting up a laboratory in the Galapagos, part 10 | forskarbloggen