Ser du smärtan i musens öga?

Av
Anna Olsson, Institute for Molecular and Cell Biology, Porto, Portugal

I The expressions of the emotions in man and animals hävdade Charles Darwin idén att det finns universella och artöverskridande mekanismer för att uttrycka känslor som smärta. Idén baserade han på sin teori om evolution genom naturligt urval, men också på forskning som han själv gjorde. Med hjälp av ett frågeformulär till landsmän som verkade i olika delar av världen kunde Darwin konstatera att så som européer höjde på ögonbrynen, rodnade, rynkade näsan och ryckte på axlarna, så gjorde också maoris, malaysier, afroamerikaner och nordamerikanska indianer. Nu vet vi också att nyfödda barn och medfött blinda visar samma ansiktsuttryck för smärta som vuxna människor – vilket tydligt talar för att dessa uttryck är medfött genetiskt betingade snarare än kulturellt inlärda.

Men är dessa ansiktsuttryck så universella att de finns också hos andra arter? Darwin menade att så var fallet och hans bok är rikligt illustrerad med exempel.

 

1872_Expression_F1142_fig09  

“Fig. 9. Cat, savage and prepared to fight. Drawn from life by Mr. Wood.” (Från http://darwin-online.org.uk/content/frameset?itemID=F1142&viewtype=text&pageseq=1)

Det evolutionära argumentet för denna idé är förstås att om ansiktsuttrycken är medfödda och genetiskt betingade hos oss människor så torde de också förekomma hos andra närbesläktade arter. Innebär denna förmåga en överlevnadsfördel för oss borde det vara samma sak för andra arter – eller? Det är inte alldeles självklart att så är fallet. Är man ett litet djur med många fiender kan det vara bättre att låta bli att signalera sina svagheter. En mus som har ont är ett lättare byte – men det är onödigt att säga ”aj” så att katten hör det.

Att det är svårt att se om en mus har ont,eftersom det
lönar sig för bytesdjur att dölja smärta och sjukdom för
potentiella rovdjur,
är vad vi lär ut på kurser i försöksdjurskunskap för forskare. Men i
en artikel
i senaste Nature Methods
visar en kanadensisk
forskningsgrupp att om man bara tittar tillräckligt noga så kan man utläsa
smärtuttryck i mössens ansikte.

Professor Jeffrey Mogil och hans forskningsgrupp utsatte
laboratoriemöss för en rad tester som rutinmässigt används i djurförsök i
smärtforskning, där man genom injektioner eller kirurgiska ingrepp framkallar smärta
av varierande grad och varaktighet. Man filmade mö
ssen och tog sedan
stillbilder från dessa filmer som beskars så att bara musens ansiktsuttryck var
synligt. Man visade sedan en blandning av bilder av möss med och utan smärta
för en grupp människor som inte visste vilken behandling mössen utsatts. Med
utgångspunkt från skalor för mänskliga ansiktsuttryck fick panelen poängsätta
mössens ansiktsuttryck.

Det visade sig att försökspanelens bedömning av om en mus
uttryckte smärta stämde överens med den behandling musen fått i upp till 97% av
fallen när högupplösningskameror användes. Det tycks framför allt vara smärta
av medellång varaktighet, från tio minuter upp till tolv timmar, som avspeglar
sig i musens ansiktsuttryck. En mus s
om har ont lägger öronen tillbaka, spretar
med morrhåren, kisar med ögonen och putar med kinder och nos. Vi människor har
ju som bekant inga morrhår och inte vidare rörliga öron, men de tre sistnämnda
är också delar av det mänskliga smärtuttrycket.

 Paper Figure 1 (for distribution)
Ansiktsuttryck hos möss. Skalan 0, 1 och 2 anger graden av smärta.

Figure
kindly provided by Jeffrey Mogil and not-for-profit reproduction licensed by
Nature Publication Group. Originally
published in Nature Methods 7, 447-449, 2010
.

Samma forskningsgrupp har tidigare visat att möss
reagerar när andra möss utsätts för smärta och man hänvisar också till
kommande resultat som visar att honmöss håller sig nära en släkting som har
ont. Det är oklart om de här forskningsresultaten får Watson
, Skinner och de
andra behavioristerna att rotera i sina gravar. Förvisso har Mogil och hans
kollegor inte bevisat att mössen vad mössen känner
är ungefär det samma som en människa med motsvarande smärta upplever. Men
forskningsresultaten ter sig onekligen som
ännu en spik i kistan för idén att andra djurs upplevelser a
v smärta är så
annorlunda än vår att vi inte behöver bekymra oss särskilt mycket om den.

Om man kan förvänta sig att ingreppet skulle vara
smärtsamt för en människa så ska man utgå från att det är smärtsamt för ett
djur, är en annan princip vi lär ut till forskare. I framtiden kan vi komma att
lägga till ”Om du tror att det gör ont, se musen i ögonen”.
   

This entry was posted in Anna Olsson, djurskydd. Bookmark the permalink.

3 Responses to Ser du smärtan i musens öga?

  1. Välskrivet och intressant. Utan en sådan här post blir resultaten stillsamt begravda i Nature Methods. Jag önskar att fler svenska forskare skulle blogga.

  2. Anna Olsson says:

    Tack Thomas, det värmer!
    En klar anledning till att inte fler forskare bloggar är att det tar mycket tid att skriva ett bra inlägg.
    Att skriva ett bra inlägg med vetenskapligt innehåll kan ta upp till en halv dag. Att läsa artikeln noga och fundera över dess roll i ett större sammanhang är förstås relevant för mig som forskare. Men resten av tiden går åt till sådant som uteslutande hör bloggandet till: skriva själva inlägget, leta efter andra intressanta länkar, be forskaren i fråga om en bild, kolla upp hur det är med publiceringsrättigheterna och så att få formateringen att fungera i TypePad.
    Efter detta är din kommentar alldeles särskilt välkommen!!

  3. Camilla says:

    Vill även hävda att smärta hur man uttrycker den, också kan vara kulturellt betingad.
    Visst en bebis som uttrycker smärta är en sak. Men vuxna människor i olika kulturer brukar uttrycka smärta på olika sätt, något man kan se inom sjukvården.
    I södra Europa kan det vara mer så att man uttrycker smärta, man grimaserar och skriker etc. medan i norra Europa där kan inte sällan kulturen lära oss att dämpa på vårt smärtuttryck (hela grejen med smärtlindring med tabletter är ju också en diskussion).
    Själv föredrar jag att uttrycka min smärta ordentligt!

Ser du smärtan i musens öga?

I The expressions of the emotions in man and animals hävdade Charles Darwin idén att det finns universella och artöverskridande mekanismer för att uttrycka känslor som smärta. Idén baserade han på sin teori om evolution genom naturligt urval, men också på forskning som han själv gjorde. Med hjälp av ett frågeformulär till landsmän som verkade i olika delar av världen kunde Darwin konstatera att så som européer höjde på ögonbrynen, rodnade, rynkade näsan och ryckte på axlarna, så gjorde också maoris, malaysier, afroamerikaner och nordamerikanska indianer. Nu vet vi också att nyfödda barn och medfött blinda visar samma ansiktsuttryck för smärta som vuxna människor – vilket tydligt talar för att dessa uttryck är medfött genetiskt betingade snarare än kulturellt inlärda.

 

Men är dessa ansiktsuttryck så universella att de finns också hos andra arter? Darwin menade att så var fallet och hans bok är rikligt illustrerad med exempel.

 

1872_Expression_F1142_fig09 
  

 

Det evolutionära argumentet för denna idé är förstås att om ansiktsuttrycken är medfödda och genetiskt betingade hos oss människor så torde de också förekomma hos andra närbesläktade arter. Innebär denna förmåga en överlevnadsfördel för oss borde det vara samma sak för andra arter – eller? Det är inte alldeles självklart att så är fallet. Är man ett litet djur med många fiender kan det vara bättre att låta bli att signalera sina svagheter. En mus som har ont är ett lättare byte – men det är onödigt att säga ”aj” så att katten hör det.

 

Att det är svårt att se om en mus har ont, eftersom det lönar sig för bytesdjur att dölja smärta och sjukdom för potentiella rovdjur, är vad vi lär ut på kurser i försöksdjurskunskap för forskare. Men i en artikel i senaste Nature Methods visar en kanadensisk forskningsgrupp att om man bara tittar tillräckligt noga så kan man utläsa smärtuttryck i mössens ansikte.

“Fig. 9. Cat, savage and prepared to fight. Drawn from life by Mr. Wood.” (Från http://darwin-online.org.uk/content/frameset?itemID=F1142&viewtype=text&pageseq=1)

This entry was posted in Anna Olsson, djurskydd. Bookmark the permalink.

Comments are closed.