Setting up a laboratory in the Galapagos – part 12

By Beate Hillmann, SLU

Reflections and aims

Back at the Department of Biomedical Sciences and Veterinary Public Health (BVF)/SLU, I am content with the support we have given the Darwin Station concerning the lab facilities. During the time I worked at the Charles Darwin Research Station (CDRS), I got even more knowledge about their important work for the Galapagos Islands, a Human World Heritage site since 1978.

Many factors are threatening the health of marine wildlife populations in the Galapagos, including the rapidly expanding human population, increasing tourism industry (over 170000 tourists each year), the increase in contamination and in maritime traffic, and on top of that also climate changes as well as other changes in ecosystems.

Veterinary surgeon Carolina Garcia examining a dead sea turtle. Photo: David Acuna.

Veterinary surgeon Carolina Garcia examining a dead sea turtle. Photo: David Acuna.

An important project for the Galapagos Islands is the project lead by the wildlife veterinary surgeon Carolina Garcia at the Charles Darwin Foundation (CDF). She has established, in cooperation with the Galapagos National Park, a baseline for a long-term surveillance and monitoring program to evaluate the health status and threats to some of the most emblematic marine species in the Galapagos Marine Reserve.

Carolina Garcia mainly works with passive health surveillance, collecting data from all the individuals found sick, injured or dead throughout the archipelago, performing complete necropsies on dead specimens and clinical examinations of live specimens.

Only macroscopic examinations have been possible due to lack of funds to analyse the samples in a specialized pathology laboratory. Since the Swedish University of Agricultural Sciences (SLU) donated the histology equipment in 2011, the Darwin Station got the possibility to prepare histological cuts.

A sea lion found dead at Santa Cruz Island. Veterinary surgeon Carolina Garcia doing the necropsy. Photo: David Acuna.

A sea lion found dead at Santa Cruz Island. Veterinary surgeon Carolina Garcia doing the necropsy. Photo: David Acuna.

 

Veterinary surgeon Carolina Garcia still needs a specialist to analyse the slides in order to better understand the causes of death and the possible link to wildlife diseases or even zoonotic diseases (that is, infectious diseases that are transmitted between species from animals to humans or from humans to other animals).

A whale found dead on Isabela Island, Galapagos. Veterinary surgeon Carolina Garcia doing the necropsy.

A whale found dead on Isabela Island, Galapagos. Veterinary surgeon Carolina Garcia doing the necropsy. Photo: David Acuna.

 

My aim is to support her work with my experience in histology lab techniques so that she can apply for more funds to make it possible for the Charles Darwin Foundation (CDF) to cooperate with a veterinarian pathologist.

I have just spent my holidays, from the middle of February to the end of Mars, working as a volunteer at the Darwin Station, using the histology lab, to support Carolinas project. As a result I have helped her to prepare 65 samples, taken from marine animals with unknown cause of death (see pictures), by embedding them in paraffin, cutting them with the microtome and colouring them. Now the samples are ready for the transport to a veterinary pathologist for diagnostics.

My/our aim at the BVF department is/are to cooperate with the CDF, the Galapagos National Park and the Biosecurity (before Agrocalidad), to start an exchange of scientists and to promote cooperation related to the environmental monitoring and assessment (EMA) program ”Non-Toxic Environment” at SLU (coordinated by Pia Larsson).

Greetings from Galapagos in a very humid and hot season!

Posted in galapagos, international, miljö | Kommentarer inaktiverade för Setting up a laboratory in the Galapagos – part 12

Dom är här nu -vattenbufflarna!

För drygt 4 år sedan skrev jag om dem på Forskarbloggen (http://blogg.slu.se/forskarbloggen/utbyta-biodiversitet-gudfar-till-vattenbuffelflicka-och-snart-finns-de-kanske-vid-tamnaren/). Och nu är dom här: vid sjön Tämnaren på Ängsholmens gård i norra Uppland hos familjen Elvingson – sedan februari  2012 (www.angsholm.se). Vägen dit gick via besök i slutet av april 2011 på en buffelfarm söder om Birmingham i England (http://buffalomilk.co.uk/) där en tjur och ett antal kor/kvigor valdes ut för att gå i karantän.

Bob Palmer och Pontus Elvingson på Upper Nineveh Farm Shipston on Stour, Warwickshire, april 2011

Bob med den snälle tjuren på kanske 7-800 kg….

 

Vid hemresan till Sverige hade vi med oss en hink med avföringsprover från bufflarna för analys bl a på SVA. Vid check in på Heathrow den 28/4 för flyg hem till Sverige utropade markvärdinnan ”My Goodness!” när vi förklarade vad hinken innehöll. Hon lindade ca 6 meter röd tejp runt hinken –och efter vi visat ”exportintyg” ställdes hinken i en särskild vagn som försvann mot bagagelinjen. Och den rödtejpade hinken var första bagage ut på Arlanda när vi sent på kvällen anlände dit!  Tyvärr klarade bufflarna ej kontrollerna efter de två karantänerna i England. Några av bufflarna visade vid provtagningarna ´möjliga´ tecken på någon sällsynt mikrob. Man ville inte ha en ny galna kosjukan-situation på sig…  Så rekryteringen från England avbröts.

 

Under hösten 2011 besökte Pontus Elvingson buffelgårdar i nordöstra Tyskland. Och till slut blev det napp. Med långtradare fördes 1 tjur och 12 kor/kvigor i januari 2012 från Tyskland till karantän på en granngård till Ängsholmens gård. Efter drygt en månad var alla prover tagna och veterinären förklarade att hjorden var smittofri. Den 23 februari lastades bufflarna på täckt lastbil. Med viss möda som innehöll många ”turer” när tjuren ångrade sig på flaket och gick tillbaka in i lagården och kvigorna följde efter. Vid ankomst till Ängsholmens nybyggda lösdriftsgård fick bufflarna för första gången på ca 5 veckor röra sig fritt. De sprang i både yster och nyfiken glädje in mellan stålstaketen,  halkade på golven och brölade framför fjällkorna. Och naturligtvis skulle hierarkin i flocken återbekräftas. Det small ganska ofta i lagårn av buffelpannor som stötte ihop. De undviker nogsamt att använda hornen! Korna/kvigorna var dräktiga. Nu började ett omfattande arbete för familjen Elvingson att få lagårdens infrastruktur att fungera: mockning, utfodring samt slutförande av installationerna för mjölkning mm. I början av maj 2012 var det dags för buffelsläpp. Om detta skrev Pontus på Ängsholmens webbsida:

”…Bufflarna for ut i samlad tropp och tog sig snabbt iväg till andra sidan hagen, forcerade stängslet mellan hagarna, skrämde slag på hästen som gick och finkulerade i hagen bredvid så att hon i sin tur forcerade sitt stängsel och rymde till nästgrannen och sprang under några timmar runt i hans nysådda havreåker till allmän förtret. Jag fick agera grindstolpe och sträcka på stängslet så att bufflarna hejdade sig, sen var allt lugnt. Det tog dock några månader innan hästen hade slutat titta snett på bufflarna.

Månntro det kan bli ett skådespel även denna gång.”  I år äger buffelsläppet rum kl 13.00 söndag den 5 maj. Det blir första gången buffelkalvarna får möta frodiga betesängar och springa fritt.

Den 19 juni förra året var det dags för landshövding Peter Egardt och TV4 att besöka Ängsholmen.

Pontus Elvingson, Peter Egardt och SLU´s VH-dekanus prof Kerstin Svennersten-Sjaunja

Lojt sommarbete på Ängsholmens marker

 

Det var ett ganska stort uppbåd besökare som fick se landshövdingen tillsammans med Pontus närma sig den lojt vilande buffelhjorden.  Mot sensommaren var det dags att förbereda för kalvningen. Och under september/oktober föddes 2 tjur- och 7 kvig-kalvar.

 

5 månader senare

5 veckor gammal buffelkalv (okt-12)

Mot senhösten kom mjölkningen igång. Och produktionen av hårdostar, mozzarella, grädde och smör kom igång. I det moderna mejeriet får familjen Elvingson arbeta hårt för att ta fram de s k nisch-produkter man har som affärsidé. En del av produkterna säljs på ”Bondens marknad” på Vaksala Torg eller vid Centralstationen i Uppsala. Restauranger och livsmedelskedjor i Stockholm och Uppsala har börjat visa intresse för Ägnsholmsmejeriets produkter I januari 2013 fick samtliga buffelkalvar flytta ihop med två fjällkokalvar i en större box.  Det är intressant att konstatera att de mer skygga fjällkokalvarna tagit intryck av buffelkalvarnas nyfikenhet och behov av nära kontakt med människor. Om de känner igen dig stormar de fram till stålgrinden sticker ut huvudet för att få nosa, lukta och slicka på dig. Samma gör mammorna och tjuren som vrider igenom sitt huvud för att dito få nosa –och gärna bli ryktade. När det är dags för vila och idisslande lägger kalvarna sig tätt tillsammans i ett hörn av den stora boxen. Det gör även mammorna och tjuren i sin box.

Det är en närmast religiös upplevelse att försiktigt gå in i lagårn när de lagt sig till ro.

Och prata litet med dem…
de ser, de hör, de känner, de signalerar, de vet vem du är! Som vår ´närmaste´ djurvän –hunden…

 

I Italien och t ex Frankrike används vattenbufflar även för våtmarksrestaurering. Familjen Elvingson för nu diskussioner med sjön Tämnarens Vänner om att använda bufflarna för att öppna upp kanterna fram mot Sörsjön och rensa igenvuxna strandängar som ej längre betas av boskap. Detta kan också bidraga till att öka den biologiska mångfalden i området. Kanske kommer det se ut så här i strandkanten på Sörsjön i sommar?

Familjen Elvingsons affärsidé och genomförandet av densamma är sannerligen oerhört arbetskrävande.  Och kräver många självuppoffringar och tålamod som går långt utöver det vanliga. Det kräver även realism, tålmodighet och målinriktat tänkande och arbete. Familjen Elvingson är härvidlag ett närmast enastående exempel på framåtanda och uthållighet för att genomföra sin egen vision rörande lokalproducerad mat. Att familjen dessutom omger sig med en veritabel Noaks Ark (här finns bl a lösgående fjällkor, får, kalkoner, hundar, katter, hästar -tidigare även renar) gör Ängsholmens Gård och dess mejeri till ett unikt initiativ i landsbygdssverige. Och här har Sveriges Lantbruksuniversitet en suverän möjlighet att studera en ny boskapsarts introduktion i Sverige: genetik och avel, utfodring och vård, etologi och djurskydd, landskapsvård mm.

Vad trevligt att just du hälsar på

 

Carl-Gustaf Thornström

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om
,
,

Posted in Carl-Gustaf Thornström, husdjur, jordbruk | Kommentarer inaktiverade för Dom är här nu -vattenbufflarna!

Synd på så rara ärtor!

Av Bo Algers, SLU Skara

Förslaget om en ny djurskyddslag – SOU  2011:75, ett långvarigt och gediget arbete som Eva Eriksson och många andra gjort för att modernisera samhällets syn på hur vi ska förhålla oss till våra djur – lägger nu regeringen mer eller mindre i skrivbordslådan!

Massor med remissinstanser har engagerat sig och utredningen, tillsammans med remissvaren, utgör ett fantastiskt bra underlag för de folkvalda att formulera hur vi medborgare ska förhålla oss till de djur som vi älskar, de djur som vi sportar med, de djur som vi har för spel, de djur som vi använder som ”verktyg” och de djur som vi äter.

I ett samhälle som glider allt längre bort från det gamla bondesamhället när vi växte upp tillsammans med djuren och där numera djur är allt ifrån älskade familjemedlemmar som sover mitt i dubbelsängen, via accessoarer i handväskan, totalisatormaskiner, laboratorieinstrument, m m till köttgeneratorer men där alla dessa djur är kännande varelser som kan lida, förmår inte den valda regeringen att göra mycket för att reglera vårt förhållande till dessa kännande varelser.

Möjligen blir det förbjudet att ha sex med dem. Men längre sträcker sig inte regeringens vilja att leva upp till Lissabonfördragets paragraf 13 där det helt klart står att eftersom våra husdjur är kännande varelser så ska vi i alla sammanhang ta hänsyn till deras välfärd. Frågan är av samma dignitet i EU som frågan om könens likaberättigande!

Eva Erikssons utredning lämnade en rad viktiga förslag som var väl förankrade i såväl forskning som praktik. Men av den fina kostymen blev det knappt en tummetott. Regeringen vill ingenting!

Pingat på Intressant

 

Läs även andra bloggares åsikter om
,,

Posted in djurskydd | 1 Comment

TEORINS BEROENDE AV PRAKTIKEN

Om varför förlusten i Skara är en förlust för hela SLU

Av Peter Sylwan, vetenskapsjournalist och ledamot av SLUs styrelse

SLU vill vara ett universitet i världsklass och har nyss avstått från ett medel att bli det. Vad är det SLUs forskning och hela SLU går miste om genom att utbildningarna i Skara flyttas till Ultuna? Jag reserverade mig mot beslutet just därför att jag tror att jag vet.

Eftersom jag inte längre kan ringa Olle Pettersson – vännen, agronomen och statskonsulenten som skulle fyllt 70 i höst och som tänkte och skrev djupare än de flesta om SLUs inre liv och framtid – frågar jag Albert Einstein om saken. Han funderar en stund. Tänker på Skara. Jämför med Ultuna och så berättar han vad som är vitsen med vetenskapen.

– The whole of science is a nothing but the refinement of everyday thinking, säger han. Vetenskap är förädling av vardagligt tänkande! Som Einstein ser på saken finns det då rimligen mer att hämta och förädla i Skara än i Uppsala. Att det förstås finns mycket fler akademiker och en mycket tätare akademisk miljö i Uppsala är en annan sak.

SLU i Skara, Foto: Carla Karlsson

 

Med hjälp av de mest välkända exemplen – låt vara att de är schabloner – på vetenskapliga genombrott ser man var Einstein får sin definition ifrån. Det var ju en vardaglig pomologisk iakttagelse som gav oss mekaniken, integralkalkylen och upptäckten av de lagar som gjorde det möjligt att skicka ut satelliter i rymden. Det är inte i de akademiska trädgårdarna som äpplena faller – det är i de vanliga vardagliga planteringarna. På universiteten tar man inte heller några bad som för tankarna till några archimediska principer.

Flyttar vi fokus till jorden och djuren så var det några slemmiga sockersaftsprover från skånska betor som ledde till grundforskning – med hjälp av kaniner – och slutade med dextran och blodersättningsmedlet och Pharmacias miljardsäljare Macrodex. Det läkemedel som lade grunden för Astras internationella succé började med några bleka kornplantor i Svalöv, någon som såg dem, fattade vad det betydde, trodde sig med deras hjälp kunna bygga upp ett proteinernas periodiska system – och i stället upptäckte Xylocain. Så där kan man hålla på.

Framgångsrik grundforskning omkring e-vitamin och selén kommer från iakttagelser av bristsjukdomar hos kor. Grundläggande kunskaper om det raffinerade samspelet och ”samspråket” mellan suggor och smågrisar – ända ner på molekylär och hormonell nivå – har inte bara gett oss helt nya etiskt, estetiskt och ekonomiskt tilltalande sätt att föda upp smågrisar. Den har också lett till nya europeisk djurskyddslagar (som många bryter mot utan att handeln bryr sig). Den forskningen har också klarlagt viktiga universella samspelsmekanismer mellan mor och barn och vad ”närhet” betyder för upp(till)växt och välbefinnande. Kunskaper som letat sig vidare både till sjukvården – och hälsoindustrin. Men vem utan egen närkontakt av minst tredje graden med suggor och smågrisar skull kommit på tanken att forska på saken, gå på djupet och föra kunskapen vidare.

Den moderna bioteknikens hetaste verktyg som gjort nästan all annan DNA-forskning och alla andra DNA-tillämpningar möjliga upptäcktes av en naturälskande forskare på semesterbesök i den verkliga världens heta källor i Yellowstone Park.  En riktigt häftig nutida (Nature 29 aug 2012) variant på temat är nyfikna frågor om töltande islänningar, galopperande travare och svar från grundforskning som upptäckt att enkla genmutationer bestämmer över hästen gångarter. Vart den upptäckten kommer att ta vägen i kommersiella tillämpningar i travsporten kan man bara spekulera om. Eller vad funderingar om varför bönderna odlat annuella växter i 10 000 år när de flesta växter är perenna kan leda till. Frågor som nu lett till grundforskning bl. a i Alnarp och Umeå om vad som gör att vissa växter kommer år efter år från samma rötter. Så långt har den forskningen gett en skymt av en vision om ett jordbruk utan erosion, som slänger ut plogen, minskar sitt behov av fossil energi och slutar läcka jord och gödsel till Östersjön – och begraver hela industrialismens hotande växthusgaser där de hör hemma – i underjorden.

En av vår tids mer märkliga grundvetenskapliga upptäckter inom SLUs område – det hållbara bruket av våra livsresurser – handlar om epigenetiken. Alltså det som kommer ”efter” eller ”ovanpå” all gammal vanlig genetik. Grundforskning som visar oss på mängder av komplexa och dynamiska mekanismer som slår på och av gener i samspel med miljön. Och vad som är mest märkligt. Epigenetiken lämnar sina spår. Det är inte bara mobilens basstationer och servrar som lagrar information om vad vi varit med om i livet. I epigenetikens basstationer finns informationen lagrad om hur väl – och illa – vi har levt. Perioder av stress – och misshandel i barndomen – sätter sina spår i hjärnans epigenetiska track record. Sjukdomar, näringstillgång, tillväxt, svält – mycket blir registrerat i epigenetikens biologiska lagringsminne. Hur mycket och hur detaljerat är det ingen som vet – ännu.

Men vem annars skulle komma på tanken att forska på saken – och komma på idén att tillämpa svaren på grisar – än forskare som både haft närkontakt med vanlig vardaglig grisuppfödning och dessutom själv kan forska på – eller förstår – epigenetiken?  En framgångsrik forskning i ämnet kan kanske ge oss ett säkert och djurbaserat välfärdsmått över grisen liv och leverne från smågris till slaktkropp. Att en artikel om den forskningen har en given plats i både Science och Nature är förstås uppenbart. Att den forskningen dessutom skulle kunna ge oss en grisnäringens motsvarighet till bilindustrins Euro NCAP borde rimligen ge en viss uppmärksamhet bland alla som intresserar sig för hur vi skall kunna föda upp grisar i framtiden med allt strängare krav på etik i djuruppfödningen. Ett litet chip vid födseln, ett DNA-test vid slakten och alla uppfödare som vågar och vill vara med i EFSAs nya (sedan 2015) Euro PWAP (Pig Wellfare Assesment Program) kan få sina testresultat publicerade på nätet och en öppen dörr till de handelskedjor som bara säljer fläsk från grisar med en garanterat lycklig barndom, en trivsam uppväxt i en stimulerande miljö. Allt troligen villkor för att man överhuvudtaget kommer att kunna föda upp kännande och medvetna varelser till slakt och göra mat av dem i framtiden. Att ett EuroPWAP dessutom skulle kunna erbjuda en säker DNA baserad ID-taggning som kan identifiera minsta lilla grisrest varhelst den uppträder – antingen det handlar om Findus Lasagne eller IKEAs köttbullar – är ju ett intressant sidospår. Tala om spårbarhet. Och vad skulle inte alla dessa intressanta ideér och möjligheter kunna ge i form av forskningsanslag och legitimitet för ett sektorsuniversitet?

När EuroNCAP kom någon gång på 1990- talet tog det bara några år så hade hela den europeiska bilindustrin börjat bygga bilar med massor av säkerhetsutrustning – och bilarna blev bara billigare!

– Slumpen gynnar det förberedda sinnet, sa en gång Louise Pasteur. Grundforskning värd namnet är de oväntade upptäckternas evigt oavslutade projekt. I djupare mening är det alltid en serie tillfälligheter – slumpen om man så vill – som leder och lett till den kunskap och den teknik vi har och använder idag. Vad som däremot inte är en slump är hur vi väl vi hjälper den på traven och om vi har förmåga att fånga tillfälligheterna i flykten. Den som aldrig sett en trattkantarell kan trampa runt bland tusen utan att se en enda. Den som förbereder sig väl och får syn på en kan se dem alla.

Täta forskningsmiljöer i all ära. Det är förvisso sant att alla kreativa vetenskapliga miljöer med nobelprisvärstingen Cambridge i spetsen, beskrivs som täta intellektuella – och kulturella – miljöer. Men vad som framförallt utmärker en kreativ miljö är mångfalden av olika sorters människor med vitt skilda kunskaper och skiftande erfarenheter från livets mångfald av miljöer. Människor med svampögon av lika skiftande karaktär som deras ägare har varierande kunskaper och bakgrund och dessutom utrustade med ett högt toleransindex för udda tankar och små minoriteter. Det är inte riktigt vad jag tycker präglar dagens följa John rankade och konserveringsindexerade kunskapsfabriker? De som rekryterar sina kunskapsarbetare direkt från gymnasieskolan utan mellanliggande livserfarenheter eller utbildningar. Medarbetare som förvisso både kan vara nyttigt produktiva och konstruktivt innovativa men knappast de kreativa tvärviggar som kan göra galna kopplingar mellan helt åtskilda världar. Kopplingar som ingen annan kommit på men som lägger ett helt nytt mönster och lär oss se saken på ett helt nytt sätt. De som både ser de enskilda träden och upptäcka att de egentligen är en snårskog.

Egentligen är SLU bättre rustat än andra universitet för allt detta. Allt finns ju ”in house”. Den geografiska spridningen över hela landet på många orter. Mångfalden av ämnen både på djupet och på tvären. De historiska rötterna väl förankrade i jord, djur, skog och natur och bland de människor som förvaltar alltsammans – våra gemensamma livsresurser. Dessutom med en gemensam vision om att kunna utveckla kunskap som gör att vi kan bruka dessa livsresurser på ett sätt som håller för all framtid – eller åtminstone så länge evigheten varar.  Och så en allt starkare insikt om att allt liv är egentligen ett enda liv – så vad skall vi egentligen med några fakultetsgränser till? Utom möjligen för att hålla någon sort rent administrativ ordning. Allt hänger ju samman.

Det är något av möjligheterna att rekrytera forskare till SLU med något av denna mångfald och närkontakt med vardagens och verkligheten som nu går förlorade när Skarautbildningarna flyttas till Ultuna. Om det som blir kvar i Skara är så viktigt som både region och näringslivet hävdat i debatten inför flyttbeslutet så kommer Skara dock att utvecklas med resurser från andra håll än också SLU. Förhoppningsvis också med forskning som håller internationell toppklass. Och är det något man vet om forskare så är det att de är (nästan) som alla andra människor.

– The desire to teach is almost visceral, säger Michael Bishop (Nobelpris1989) i sin bok ”How to win the Nobel Prize”. Lusten att undervisa sitter i magen. Den är en del av människans natur. Överallt där det finns forskning kommer det att uppstå undervisning. De nya utbildningar som därmed förr eller senare kommer att uppstå i Skara gör det förhoppningsvis i nära samarbete med resten av SLU. Men både Chalmers, KU och Århus Universitet ligger ju inom samma räckhåll som alla andra universitet i världen där det kan finnas väl så intressanta forskning och intresserade forskare som på SLU.

För SLU i sin helhet kan Skara förstås också utvecklas till en ny resurs på ett nytt sätt. Om nu närkontakt med verkligheten och mångfalden av erfarenheter är så viktig för forskningen är det förstås både enklare och billigare att flytta studenter och forskarstudenter till jorden, djuren, fisket, skogen, landskapet och naturen än tvärtom. I min dröm om ett SLU (Swedish Life Resource University) ingår ett förberedande (eller kompletterande) kreativitetsår i alla utbildningar. Ett skaparår där en av tyngdpunkterna för alla husdjursvetenskapliga utbildningar t.ex. kan ligga i Skara. Där finns ju också närkontakt med Nordens Ark och Havsforskningen i Lysekil. Både Umeå och Alnarp rymmer goda möjligheter till vardagliga närkontakter för alla växt- och markvetenskapliga utbildningar. Och allt som har med stad, land och landskap att göra kan hämta en mångfald vardagliga erfarenheter både i närheten av Ultuna och Alnarp.

I mitt drömda mångfaldsår får alla SLU-studenter en gemensam plattform av allmän vetenskapshistoria och vetenskapsteori – kanske dock med lite extra tyngd mot biovetenskaperna, var de kommer ifrån och vart de är på väg. Vi kommer ju högst troligt att få se lika stora samhällsomvandlingar kopplade till livsforskningen under de närmaste 100 åren som vi har sett under 1900-talet kopplade till fysik och kemi. Samhällsvetenskap, humaniora och beteendevetenskap är förstås också självklara inslag för alla.

– På SLU får man lära sig allt om hur man sköter skogen – men det första man måste lära sig när man kommer ut i skogen är hur man sköter människor – sa en luttrad jägmästare till mig i en nylig gjord intervju.

Det gigantiska misslyckandet med att anpassa gentekniken till människors värderingar och de krampaktiga men misslyckade försöken att anpassa människornas värderingar till gentekniken bär väl också syn för sägen; att det är mycket viktigare för SLUs – och alla andra forskare – att de lär sig förstå människor och samhälle än att människorna skall lära sig förstå forskare och vetenskapen. Kommunikation är med andra ord också ett viktigt strategiskt område som ingår i mitt drömda sabbatsår. Och så till sist och störst; mycket praktiskt arbete och många möten med alla de kreativa och inspirerande vardagsmänniskor, innovatörer och uppfinnare som sköter studiebesökens och praktikplatsernas alla skogar, stallar, åkrar, djursjukhus, byggföretag, livsmedelsindustrier, storkök, arkitektkontor, kommunala förvaltningar, skogsindustrier, oljeraffinaderier, biogasreaktorer, återvinningsanläggningar, vedpannor, växthus, travbanor och hundkennlar… Alla de människor och miljöer som inspirerar till och på ett eller annat sätt kommer att påverkas av den kunskap om hållbart bruk av våra gemensamma livsresurser som det är SLU´s strategiska sektorsuppdrag att ta fram. Det är ju där ute i det praktiska, vardagliga livet som alla frågor börjar och dit alla svaren skall ta vägen. Det är därför att är så viktigt för forskningen att vara nära praktiken. Att praktiken också får nytta av forskningen och att studenterna blir mer anställningsbara är förstås en intressant bieffekt som inte saknar betydelse – men det är liksom inte det som är vitsen med vetenskapen. Det är att försöka förstå hur alltsammans hänger samman.

Och om det nu till sist ändå är någon som undrar varför något så handfast som att odla jorden, sköta djuren, få skogen att växa och designa stad och land har ett så stort behov av djup teori och avancerad grundforskning så hade Olle Pettersson ett bra svar också på den frågan. När vi som kom från det lilla huset på prärien läste fysik inne På Det Stora Universitetet i staden fick Olle den frågan av en skeptisk kamrat från fysikum. Olle funderade en stund och sa som det var;

– Det kan vara bra att ha något att tänka på när man sitter på traktorn.

 

Pingat på Intressant

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Posted in forskningspolitik, SLU | 6 Comments

Nytt obefogat larm om GM-grödor

Av Jens Sundström, Institutionen för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Titt som tätt så dyker det upp historier på nätet om GM-grödors påstådda farlighet som föranleder journalister att höra av sig och fråga om utsagorna verkligen är sanna. I höstas hade vi ett cancerlarm arrangerat av den franska professorn Gilles-Eric Séralini och i förra veckan var det dags igen med ett rykte om en okänd giftig gen som skulle finnas med i alla tidigare godkända GM-grödor.

Ryktet som plockats upp av the Daily Mail härrör från en misstolkning av en bioinformatisk studie av Nancy Podevin och Patric du Jardin där de tittat på den promotor som vanligtvis ingår i genetiskt modifierade växter (GMcrops2012-Podevin).

En promotor är den DNA-sekvens som ligger uppströms om den proteinkodande delen av en gen och som bestämmer var och när genen ska uttryckas och ge upphov till en genprodukt (vanligast ett protein).

Den aktuella promotorn kallas 35S-promotorn och kommer ursprungligen från ett virus (Cauliflower mosaic virus) som angriper växter inom familjen Brassicaceae. 35S-promotorn används i GM-växter därför att den har förmåga att driva uttryck av gener i hela växten.

Promotorns sekvens har varit känd sedan länge och det har också varit känt att den delvis överlappar med den gen (P6) som ligger uppströms om 35S-genen. I deras studie har Podevin och du Jardin jämfört sekvensen i de element av P6-genen som ligger i  35S-promotorn med sekvenser av gener vars proteiner kan ge upphov till allergiska besvär eller som kan ha toxisk effekt, utan att hitta några signifikanta sekvenslikheter. Det finns därmed inte någon anledning att anta att de element av P6-genen som ingår i 35S-promotorn skulle kunna ge upphov till något ”giftigt protein” som antyds i the Daily Mail.

Det bästa är dock om sådana teoretiska studier kan kompletteras med experimentella data.  Utöver den dokumentering och riskanalys av 35S-promotorn som gjorts i samband med att olika GM-grödor genomgått riskbedömningar finns det, i det här fallet, en hel del information att hämta från naturligt förekommande virus som angriper växter. En stor andel av de växter som vi äter är infekterade av virus och växterna innehåller många rester av integrerade virus. Det finns dock inga studier som visar att virus som angriper växter skulle vara skadliga för människor eller andra däggdjur. Det är vanligt att banan är  infekterade med virus som är besläktade med Cauliflower mosaic virus.  De flesta äpplen och hallon som kommer från gamla trädgårdsplantor är också virusinfekterade även om det i dessa fall rör sig om ett virus som inte är nära besläktat med Cauliflower mosaic viruset. Detsamma gäller för tomater och potatis som ofta är virusinfekterade utan att detta utgör någon fara för oss människor.

Podevin och du Jardin nämner dock att beroende på var i genomet som 35S-promotorn integreras så kan det leda till oförutsedda händelser i växten. Dels så kan P6-elementen hamna bakom en befintlig promotor i växten och aktiveras och dels så kan integrationen av 35S-promotorn påverka  aktiviteten av omkringliggande gener. Det är därför som man regelmässigt tar fram flera oberoende linjer när man producerar GM-växter. Linjer där transformationen påverkar omkringliggande gener och plantans fenotyp kan därmed förkastas på ett tidigt stadium och endast de linjer som beter sig enligt förväntan behålls för vidare förädling.

De möjligheter till oförutsedda händelser i växten som kan ske vid en integration av 35Spromotorn och som diskuteras av Podevin och du Jardin är därmed endast av relevans för den forskare eller växtförädlare som vill ha en möjlig förklaring till varför vissa transformantlinjer inte beter sig enligt förväntan och inte lämpar sig fortsatta studier. Det påverkar inte den riskbedömning som gjorts av de GM-grödor som nått godkännande inom EU.

Virus som infekterar växter är ett allvarligt problem för världens lantbrukare eftersom växtsjukdomar orsakade av virus påverkar både skördens kvantitet och kvalitet. Det finns däremot inget som tyder på att växtvirus-DNA skulle utgöra någon hälsorisk för människor och djur. Därmed finns det heller ingen anledning att misstänka att 35S-promotorn skulle utgöra någon särskild hälsorisk när den ingår i GM-grödor.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Pingat på Intressant

Jag har placerat min blogg i Uppsalabloggkartan.se!

 

 

Posted in GMO, Jens Sundström | Kommentarer inaktiverade för Nytt obefogat larm om GM-grödor

Setting up a laboratory in the Galapagos, part 11

Vardagen som volontär på Charles Darwin Research Station (CDRS)

Av Beate Hillmann, SLU

Här är stugan vid stranden Playa de los Alemanes som chefen för CDRS, Swen Lorenz, ställde till vårt förfogande under min vistelsetid som volontär på Darwinstationen.

Stugan som vi bodde i under min tid som volontär. Foto: Beate Hillmann, SLU.

Stugan som vi bodde i under min tid som volontär. Foto: Beate Hillmann, SLU.

 

Kl. 20.30. Det är läggdags, värmen och uppgifterna under dagen gör mig så trött. Mygg plågar mig, gecko ödlorna jagar varandra högljutt och på stugans tak finns det måsar som är osams, skrattar och beter sig som galningar. God natt, sov gott.

Kl. 5.15. Väckarklockan ringer: duscha, förbereda frukosten, dottern Luisa ska också duscha. Jag äter frukost, borstar tänderna – stopp. Det sitter en jätte stor myra direkt på borsten. Bort med den och tvätta tandborsten i desinfektionslösning. Innan jag lämnar stugan tar jag på mig skorna – stopp. Högerfoten får inte plats i skon. Det sitter en jätte kackerlacka i skon, ut med den…

Kackerlackan som gärna vill bo i min sko. Foto: Beate Hillmann, SLU.

Kackerlackan som gärna vill bo i min sko. Foto: Beate Hillmann, SLU.

 

Kl. 6.15. Vi skyndar oss från stugan till båtplatsen (1 km att gå) och håller utkik efter en vattentaxi som ska ta oss till Puerto Ayoras centrum där skolbussen avgår ifrån. Vi väntar 5, 10, 15, ibland 20 minuter och längre innan en taxibåt kommer och hämtar oss. I dag har vi tur.

Kl. 6.40 kommer skolbussen och hämtar Luisa. Jag behöver en taxi för att komma till Nationalparkens entré. Tyvärr kan jag inte ta cykeln dit eftersom stora huvudgatan Avenida de Charles Darwin byggs om. Från Nationalparkens entré går en cirka 2 km lång väg genom Galapagos Nationalpark till CDRS. Den sträckan kan jag däremot cykla.

Under mangroveträden vid entrén står min lånecykel. I lådan på cykeln lägger jag smutstvätten som fått lov att tvätta i stationens tvättmaskin. När jag är framme parkerar jag cykeln vid huset som kallas ”Botaniken”.

I väntan på vattentaxi. Foto: Beate Hillmann, SLU.

I väntan på vattentaxi. Foto: Beate Hillmann, SLU.

Nationalparksentrén. Foto: Beate Hillmann, SLU

Nationalparksentrén. Foto: Beate Hillmann, SLU

Lånecykeln med tvättlåda parkerad vid "Botaniken" på CDRS. Foto: Beate Hillmann, SLU.

Lånecykeln med tvättlåda parkerad vid ”Botaniken” på CDRS. Foto: Beate Hillmann, SLU.

 

Kl. 7.00. Jag är redan svettig på grund av värmen och luftfuktigheten eller så är det kanske det monsunliknande regnet som blött ned mig. När jag inte jobbar i labbet så sitter jag i rummet bredvid och skriver. I hörnet finns lådorna med donationsvaror från SLU: basutrustning till labbet. En egenhet är att de papper jag lämnade på skrivbordet igår ser lite annorlunda ut idag: en gecko har lämnat sina spår.

Skrivrummet intill labbet.

Skrivrummet intill labbet.

 

Mellan kl. 12 och 14 är det lunchrast för all personal. Tyvärr finns det ingen möjlighet att köpa lunch på CDRS.  I början lämnade även jag stationen och åkte hem, men det var alltför besvärligt, så jag började tillbringa lunchen i och omkring CDRS. I dag tvättar jag till exempel. Sedan sätter jag mig med min smörgås och kollar på havsleguanerna. I december månad är det mycket liv bland dem eftersom parningstiden närmar sig och hanarna strider om sina revir. Efter det är det tid för en liten skräpinsamlingstur på forskningsstationens strand.

Lunchutsikt: havsleguaner. Foto: Beate Hillmann, SLU.

Lunchutsikt: havsleguaner. Foto: Beate Hillmann, SLU.

Lunchsyssla: skräpinsamling på stranden. Foto: Beate Hillmann, SLU.

Lunchsyssla: skräpinsamling på stranden. Foto: Beate Hillmann, SLU.

 

Kl. 13.00 är jag tillbaka och fortsätter med jobbet fram till kl.14.30 då jag lämnar stationen för att träffa min dotter som åkt skolbuss tillbaks till Puerto Ayora. Eftersom det inte finns någon affär alls i närheten av stugan, måste jag handla varje dag: vatten – mycket vatten (finns inget dricksvatten i stugan), allt för frukosten, lunchen och middagen.

Kl. 16.00 är vi tillbaks i stugan, hänger upp tvätten, duschar en gång till, lagar mat, gör läxor och samsas med alla djur som finns i stugan. Och det är många, fram för allt myror – tusentals små myror men även stora. Utöver det har vi sällskap av geckoödlor, kackerlackor, spindlar och ibland även giftiga tusenfotingar.

Snart är det läggdags igen, god natt!

Tusenfoting på oväntad plats i stugan. Foto: Beate Hillmann, SLU.

Tusenfoting på oväntad plats i stugan. Foto: Beate Hillmann, SLU.

Utsikt från stugan. Foto: Beate Hillmann, SLU.

Utsikt från stugan. Foto: Beate Hillmann, SLU.

 

Posted in galapagos, international, miljö | Kommentarer inaktiverade för Setting up a laboratory in the Galapagos, part 11

Setting up a laboratory in the Galapagos, part 10

Av Beate Hillmann, SLU

Laboratoriekaoset före upprensning.

Laboratoriekaoset före upprensning.

Som jag berättade i mitt förra blogginlägg fanns en hel del att göra för att få vävnadslabbet på Charles Darwin Research Stationen (CDRS) användbart. Första tanken när jag mötte kaoset i laboratoriet var hur det kunde vara möjligt att labbet hamnat i den här situationen?

Det visade sig att bero på en brist i kontinuitet och kunnighet. Personalen byttes hela tiden på CDRS och det saknades struktur och kunskap i labbledningen. Det var först med nya medarbetare och vetenskapliga frågeställningar/projekt, som CDRS började förstå värdet av det befintliga laboratorierummet, om det bara hade förutsättningarna att kunna användas och jobbas i.

Ulf Hardter och Pelayo Salinas de León.

Under några möten presenterade jag mina förslag ”Proposal for the CDRS how to design different basic laboratories” och ”How to get a functional and safe laboratory” för cheferna Swen Lorenz, Ulf Hardter och Pelayo Salinas de León. Nu ville de med min hjälp och SLU:s stöd ändra situationen. Jag fick en volontär, ibland två,  till hjälp för att skapa en bra arbetsmiljö.

 

Disk av utrustningen.

Disk av utrustningen.

 

Var börja? En av plastlådorna från SLU fick fungera som diskbalja. Alla glasvarorna diskades. Kemikalierester, avfall, gamla prover, och kemikalierna kollades genom. De kemikalier som sparades skrevs in i kemikaliepärmen och kemikalierna transporterades till ett förråd. Allt behandlades med ett svampdödande medel eftersom mögel hade angripit hela labbet.

 

Ordning bland prylarna.

Ordning bland prylarna.

Geckoavförningen togs bort, och täta förslutbara lådor beställdes i Quito och fraktades till Galapagos. Detta för att kunna förvara förbruksmaterial utan att geckoödlorna kliver in bland laboratoriematerialet.

 

 

Geckofria skåp.

Geckofria skåp.

Informationsskyltar skrevs, hantverkare anlitades för att bygga om väggskåpen att även de bli ”geckofri-zon”. Skåpen förseglades på baksidan och även på framsidan byggdes en trälist, så att geckoödlorna hindras komma in och leva bland mikrotomknivar, färgställningar, täckglas och objektglas.

 

Nybyggt dragskåp i plexiglas.

I donationssändningen fanns plexiglasdelar som snittades till på SLU (tusen tack Calle i Ekologihuset!) och ett plexiglaslim, så att jag kunde limma ihop ett enkelt dragskåp. Det gamla ”dragskåpet” placerades om. Det nya, enkla dragskåpet placerades i Marinbiologi huset, BIOMAR. Det ska framöver användas vid snittning och fixering av vävnadsmaterial i formalin.

 

Instruktioner och första hjälpen på plats.

Instruktioner och första hjälpen på plats.

”Instruction  Manuals”-, ”Chemicals”- och ”Histology”- pärm sattes på plats. Första hjälpen hörnet skapades i labbet. Nu var den donerade basutrustningen och informationsmaterial på plats. Efter fem intensiva veckors arbete kunde vi börja använda labbet.

 

Eosin tillverkat.

Eosin tillverkat.

Eosin för infärgning av vävnader gjordes efter recept på labbet vid Institutionen för biomedicin och veterinär folkhälsovetenskap (BVF) på SLU, och med hjälp av den donerade utrustningen (magnetrörare, magnetstavar, m.m.). Min kollegas (Agneta Boström, Biomedicinsk anaytiker, BMA, på BVF) gamla mikrotom kommer att användas flitigt.

 

Veterinären Carolina Garcia fick hjälp att bädda in sina första formalinfixerade prover. Doktorand Isabel Haro kunde färga sina snitt med det nya Eosinet. Medarbetaren Jenifer Suarez bäddade och snittade sina första algprover.

Carolina Garcia i färd med att bädda in sina prover.

Carolina Garcia i färd med att bädda in sina prover.

Isabel Haro och Jenifer Jenifer Suarez arbetar i labbet.

Isabel Haro och Jenifer Jenifer Suarez arbetar i labbet.

Nu är laboratoriet i ordning!

Nu är laboratoriet i ordning!

 

Labbet känns fräscht, rent och i skick att kunna användas. Nu gäller det att informera forskare, studenter, volontärer om vilka möjligheter till studier som labbet ger och skapa möjligheter att samarbeta.

Med vänliga hälsningar

Beate Hillmann

Posted in galapagos, international, miljö | Kommentarer inaktiverade för Setting up a laboratory in the Galapagos, part 10

Setting up a laboratory in the Galapagos, part 9

Av Beate Hillman, SLU.

Efter två nätter i Quito, Ecuadors huvudstad, gick resan vidare till Galapagos ön Baltra. Från flygplatsen tar man en buss ner till Canal de Itabaca, därifrån åker man med små båtar till ön Santa Cruz. Bagaget fraktas på båttaket.

Kajen på ön Santa Cruz, Galapagos.

Kajen på ön Santa Cruz, Galapagos.

Till kajen på ön Santa Cruz anländer alla turister och de som besöker eller jobbar på Charles Darwin Stationen, Charles Darwin Research Station (CDRS).

Kajen är en mycket kaotisk plats på ön Santa Cruz: mycket folk, många taxibilar, bussar och dessutom är det stekhett. En som kommer direkt från Sverige och bär bagage med sig som ska räcka för två månaders jobbuppehåll svettas enormt.

Tvärs över ön går en mycket gammal buss till staden Puerto Ayora, det tar cirka 1 timme. Där ska jag träffa Swen Lorenz, direktör för CDRS, som ställt en stuga till mitt förfogande under min tid på Galapagos. Det finns bara en väg dit: vattentaxi. Stugan ligger vid stranden, mellan mangrove och kaktusskog. Allt vårt bagage fraktas med taxibåt till andra sidan Puerto Ayora och släpas genom sandvägar till stugan.

Vattentaxi Santa Cruz.

Vattentaxi Santa Cruz.

Första tanken när jag var på plats: vatten, var finns det någonstans? Senast jag drack vatten var en liten klunk i flygplanet. Det finns vatten i stugan – dock bara regnvatten att tvätta sig med.

Mer än svettig som jag var fick jag omedelbart åka tillbaka med en annan taxibåt till Puerto Ayora, för att leta efter dricksvatten. Efter en liten stund i hettan hittade jag en affär som hade det mest efterlängtade till salu. Dricksvatten är ingen självklarhet. Dricksvatten är en lyxartikel som man ska vara rädd om. Det lär man sig i alla fall på Galapagosöarna.

Skolgården.

Skolgården.

Resan gör jag inte ensam, min dotter Luisa följer mig. Hon är inskriven i Privatskolan Tomas de Berlanga i Puerto Ayora. Medan jag jobbar på CDRS kommer hon att delta i undervisningen i den bästa skolan på Galapagosöarna. Skolan börjar varje dag kl. 7 och väckarklockan ringer varje dag kl. 5.15.

Några stressiga dagar följer: mat och dricksvatten ska handlas och fraktas till stugan, Luisas inskolning ska ske och jag ska börja jobba på CDRS. Tack och lov är stugan i sådant skick att det finns mindre av ”naturen” direkt i stugan att samsas med denna gång; d.v.s. färre myror och kackerlackor än i förra huset. Vi får nöja oss med några mycket stora spindlar och en flock geckoödlor. Några parasiter väljer också att slå sig ned i min mage. Vågorna från havet hörs hela tiden, så även några extremt högljudda vattenfåglar som lever i mangroven.

Donationssändningen från SLU till CDRS.

Basutrustning på väg.

Donationssändningen från SLU kom till CDRS samma dag som jag börjar jobba där, vilket glädjer mig. Denna gång var det fyra stora plastlådor med basutrustning och förbruksmaterial från SLU till det nya labbet.

Det som även gladde mig under första arbetsdagen var att det finns en stor längtan från CDRS sidan att bygga upp minst två laboratorier. Jag förberedde och presenterade några förslag på vilka möjligheter det finns på CDRS att bygga upp olika laboratorier med olika tyngdpunkter, och vilken basutrustning som då är nödvändig. I nuläget ser det mycket lovande ut och det finns ekonomiskt stöd för CDRS att kunna börja bygga om några rum i det marina institutet (Biomar) till laboratorierum.

Enligt planerna ska det bli ett rum där djur kan provtas, obduceras och dissekeras; sedan ska proverna hamna i det nya histolabbet, där SLU har i stort sätt bidragit med basutrustning och ”know how”. Även ett mikroskoprum och ett förberedningsrum ingår i planen. Det befintliga laboratorierummet ska i framtiden byggas om till ett ”sterillaboratorium”, eventuellt med möjligheter att jobba med PCR.

Verkligheten på labbet dag 1.

Verkligheten på labbet dag 1.

CDRS är på rätt väg, nu gäller det bara att stödja och hjälpa till att förverkliga framtidsplanerna. Den verklighet som möter mig första dagen på labbet ser annorlunda ut.

Det som skrämde mig mest var att det finns några som sitter här och gör sina paraffinsnitt trots stank och mögelangrepp, som t.ex. doktoranden Isabel Haro.

Verkligheten på labbet, 2.

Verkligheten på labbet, 2.

Innan basutrustningen kan placeras någonstans behövs det skapas en arbetsmiljö som är miljövänlig, trygg, säker, ren och funktionell – det finns mycket att göra.

Vänliga hälsningar från Beate

Posted in galapagos, international, miljö | 1 Comment

Setting up a laboratory in the Galapagos, part 8

Institutionen för Biomedicin och Veterinär Folkhälsovetenskap, BVF, ska för SLU:s räkning fortsättningsvis bidra till att bygga upp ett laboratorium för analys av vävnadsförändringar på Charles Darwin Research Station, Galapagos, Ecuador. Syftet är att kunna följa påverkan av miljöföroreningar på vilda djur.

Charles Darwin Research Station, Galapagos. Foto: Beate Hillmann, SLU.

Charles Darwin Research Station, Galapagos.

Charles Darwin Research Station ligger i utkanten av staden Puerto Ayora, med cirka 15000 invånare, på ön Santa Cruz, Galapagos. Foto: Beate Hillmann, SLU.

Av Beate Hillmann

Reflektioner inför nästa resa till Galapagos

Jag lämnade Charles Darwin Research Station (CDRS) i januari 2012 med blandade känslor. Målet som jag hade då, att donera utrustningen dit, träna personalen på plats i histologi och se till att forskarna kunde jobba självständigt med analyserna, lyckades jag med.

Det som gjorde mig besviken var, att själva labbrummet där labbutrustningen placerades inte var i det skick att personalen och forskarna från alla världsdelar kan använda det material som donerats. Kemikalier och färgburkar skapade en så dålig luft i rummet att man knappt vågade andas in på grund av rädslan att bli sjuk. Det var helt enkelt för farligt att andas i labbrummet.

Bordsdragskåpet var en sorts ”bur” med öppet nät utan (!) drag, där det låg ägg från geckoödla. Formalinfixerat material fick snittas till på en vanlig arbetsbänk. Allt detta skrämde mig och jag beslöt mig för att skriva om missförhållandena till centrets direktör Swen Lorenz och föreslog samtidigt några åtgärdsförslag.

Svaret kom omedelbart: en inbjudan till CDRS, för att hjälpa till med att bygga upp ett säkert och funktionellt laboratorium!

Ett mycket enkelt bordsdragskåp, utan drag (!). Foto: Beate Hillmann, SLU.

Ett mycket enkelt bordsdragskåp, utan drag (!).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett mycket enkelt bordsdragskåp, utan drag (!), men där geckoägg syns som vita små prickar till vänster i skåpet. Foto: Beate Hillmann, SLU.

Stödpengar kom från SLU:s rektor och flera avdelningar på SLU har bidragit med begagnad basutrustning. En donationssändning kunde skickas till Quito och jag fick stöd från institutionen för Biomedicin och Veterinär Folkhälsovetenskap för att resa till Galapagos. Jag har jobbat hela sommaren för att spara så många av mina semesterdagar som möjligt, och tar nu ytterligare tjänstledighet utan lön. Charles Darwin Foundation har även lovat att bidra med ekonomiskt stöd och nu står jag inför nästa resa dit.

På plats finns bland annat doktorand Isabel Haro som ser mycket fram emot att träffa mig igen. Hon är den första doktorand som använde den donerade utrustningen för att kunna upptäcka förändringar i fiskgonader och göra en åldersbestämning av fiskar. Mitt mål är nu är också att skapa den första samarbetskontakten mellan SLU och CDRS. Jag planerar till exempel att hjälpa en student i husdjursvetenskap att göra sitt examensarbete på CDRS på Galapagos. Från och med 15 oktober till och med 15 december kommer jag att jobba på CDRS och samtidigt vara inskriven som volontär.

Isabel Haro gör rent mikrotomen som donerats av BVF på SLU. Foto: Beate Hillmann.

Isabel Haro gör rent mikrotomen som donerats av BVF på SLU.

 

 

 

 

 

 

 

 

Isabel Haro gör rent mikrotomen, som donerats av BVF på SLU, efter snittningen. Foto: Beate Hillmann, SLU.

Sedan jag lämnade Galapagos förra gången har det hänt något mycket sorgligt: Lonesome George, den sista jättesköldpaddan av en underart, från ön Pinta, dog i juni. Han befann sig i Galapagos Nationalpark, i anslutning till CDRS och jag besökte honom lite då och då när jag jobbade på CDRS i november 2011 till januari 2012.

Lonesome George i januari 2012. Han blev ca 100 år gammal. Foto: Beate Hillmann, SLU.

Lonesome George i januari 2012.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lonesome George i januari 2012. Han blev ca 100 år gammal. Foto: Beate Hillmann, SLU.

Det finns planer att stoppa upp honom och placera honom i ett av visningsrummen i Nationalparken, som många turister dagligen besöker– som ett monument för utrotningshotade arter på jorden.

Hälsningar från
Beate Hillmann

Posted in galapagos, international, miljö | Kommentarer inaktiverade för Setting up a laboratory in the Galapagos, part 8

Bidrar riskbedömningen av GM-grödor till ökad oro?

Av Jens Sundström, Institutionen för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Alla grödor som förädlats med moderna förädlingstekniker och som klassas som  genetiskt modifierade organismer (GMO) genomgår en omfattande riskvärdering där grödans eventuella negativa påverkan på människor och djurs hälsa och den omgivande miljön analyseras.  Motsvarande analys saknas för konventionellt förädlade grödor och man kan fråga sig om den ojämna riskanalysen i sig bidrar till att vi känner större oro för GM-grödor än för konventionellt förädlade grödor?

En faktor som kan spela in är hur forskaren som genomför riskanalysenväljer att presentera sina resultat för allmänheten. I de enstaka fall där en studie påvisat någon förändring har det allt som oftast funnits brister i den experimentella uppställningen som gör att det är svårt att veta om studien påvisat en verklig förändring eller endast mätt naturlig variation inom ett försöksmaterial (Snell, C. et al., 2012). Det är också viktigt att vara medveten om att varje GM-gröda värderas var för sig och det går därför i allmänhet inte att dra några generella slutsatser om andra grödor utifrån enskilda studiers resultat.

I enlighet med internationellt överenskomna riktlinjer genomförs rutinmässigt 90-dagars födostudier på råttor för att se om en GM-gröda avsedd för foder påverkar råttorna negativt. I flera fall där forskare har tyckt sig se en påverkan har dock de försöksdjur som ingått i kontrollgruppen inte fått en jämförbar diet. Det finns också en oenighet i hur man statistiskt ska behandla resultaten från sådana födostudier. I huvudsak är det en fransk forskargrupp ledd av Gilles-Eric Séralini som med stöd av Greenpeace har applicerat en okonventionell statistik på redan genomförda studier; för att påvisa förändringar som övriga delar av forskarsamhället avfärdat som naturlig variation inom försöksmaterialet.

Frånvaro av tydliga effekter i de 90-dagars studier som genomförts tolkas som att GM-grödorna är likvärdiga med sina konventionellt förädlade föräldralinjer. Krav på längre studier har dock framförts eftersom man inte lyckats visa att GM-grödorna innebär någon risk i 90-dagars studierna. Inte heller i dessa längre studier har man sett någon påverkan (Snell, C. et al., 2012). I veckan som gick publicerades dock en långtids-studie av Séralini och medarbetare i den vetenskapliga tidskriften Journal of Food and Chemical Toxicology som vid en ytlig genomläsning kunde ha fått mig att backa för från nyss nämnda utsaga (Séralini, G.-E. et al., 2012).

Vid en närmare genomläsning visar det sig dock att det är tveksamt om de data som redovisas i artikeln stödjer de slutsatser förs fram av författarna; nämligen den att råttor som äter en viss sorts GM-majs och/eller utsätts för herbiciden glyfosat i högre grad utvecklar cancer än råttor som äter konventionellt förädlad majs.

Själva publiceringen av artikeln var omgärdad av ett visst hemlighetsmakeri följt av en välregisserad presskonferens där de journalister som fått tillgång till artikeln innan publicering har fått skriva på ett kontrakt om att inte kontrollera de data som presenterades med andra oberoende forskare.  Efter publiceringen har dock de data som redovisats nagelfarits av flera olika forskare och jag ska här ge några exempel:

Även de få råttor som inkluderats som kontroll utvecklar cancer. Ett av huvudproblemen som många forskare har fört fram är att Séralini och medarbetare har använt sig av en råttstam (Sprague-Dawley råttor) som är benägen att utveckla tumörer och vars normala livslängd ligger runt två år. Därför har både kontroller och GM-råttor utvecklat tumörer och frågan är om resultaten inte är en fråga om slump. För att klargöra detta krävs ett väl tilltaget antal råttor får en kontrolldiet av konventionellt förädlad majs.

I de resultat som redovisas saknas information om hur mycket råttorna fått äta. Det är en information som vanligtvis bifogas i liknande studier eftersom uppkomst av tumörer i Sprague-Dawley råttor påverkas av födomängden (Liu, P. et al., 2012). Utan sådana data är resultaten därför svårbedömda.

Inget samband mellan dos och respons. Seralini redovisar den högsta förekomsten av tumörer i råttor som fått den lägsta dosen av GM och eller glyfosat. Seralini spekulerar i artikeln att det kan röra sig om ett tröskelvärde. Det är en utsaga som är tämligen enkelt att kontrollera och det är därför förvånande att de som granskat artikeln innan publikation inte krävt att författarna  styrker denna spekulation experimentellt.

Vatten innebär en högre cancer-risk än ett måttligt intag av glyfosat. Om man ska utgå från siffrorna som presenteras så verkar det som att vatten ger en högre risk för att utveckla tumörer än ett måttligt intag av den provade herbiciden. Det är ett resultat som inte kommenteras men som tyder på att andra faktorer som ligger utanför författarnas kontroll har påverkat resultaten i studien.

För att räta ut dessa och andra frågetecken har EFSA nu fått i uppdrag att göra en oberoende bedömning av resultaten och de rådata som ligger bakom utsagorna i studien. Hur det än går med den bedömningen kan vi i alla fall konstatera att forskarlarm som detta förmodligen inte bidrar till att öka allmänhetens förtroende för den riskbedömning som omgärdar odling och import av GM-grödor i Europa.

Uppdatering 5/10-2012:

EFSA har nu lämnat ett utlåtande som finns att läsa: här

I korthet säger EFSA

”The European Food Safety Authority has concluded that a recent paper raising concerns about the potential toxicity of genetically modified (GM) maize NK603 and of a herbicide containing glyphosate is of insufficient scientific quality to be considered as valid for risk assessment.”

Per Bergman, who led EFSA’s work, said: “Some may be surprised that EFSA’s statement focuses on the methodology of this study rather than its outcomes; however, this goes to the very heart of the matter. When conducting a study it is crucial to ensure a proper framework is in place. Having clear objectives and the correct design and methodology create a solid base from which accurate data and valid conclusions can follow. Without these elements a study is unlikely to be reliable and valid.””

Referenser

Snell, C. et al., 2012. Assessment of the health impact of GM plant diets in long-term and multigenerational animal feeding trials: a literature review. Food and chemical toxicology : an international journal published for the British Industrial Biological Research Association, 50(3-4), p.1134-48. Available at: http://dx.doi.org/10.1016/j.fct.2011.11.048.

Séralini, G.-E. et al., 2012. Long term toxicity of a Roundup herbicide and a Roundup-tolerant genetically modified maize. Food and Chemical Toxicology, null(null). Available at: http://dx.doi.org/10.1016/j.fct.2012.08.005.

Liu, P. et al., 2012. A 90-day subchronic feeding study of genetically modified maize expressing Cry1Ac-M protein in Sprague-Dawley rats. Food and chemical toxicology : an international journal published for the British Industrial Biological Research Association, 50(9), p.3215-21. Available at: http://dx.doi.org/10.1016/j.fct.2012.06.009.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Posted in GMO, Jens Sundström, vetenskap | Kommentarer inaktiverade för Bidrar riskbedömningen av GM-grödor till ökad oro?