Måste jag bli vegetarian nu?

Av Anna Olsson, IBMC – Institute for Molecular and Cell Biology, Porto, Portugal

Det var Ekot som satte bollen I rullning: Danska grisar plågas före slakt. Svd.se har följt upp med ett antal artiklar, först om den danska svinproduktionen men snart kom också en kritisk artikel om den svenska, där SLU-professorn Bo Algers kommenterade att inte heller svenska grisar alltid har det så bra som de borde. Tack för den nyanseringen, Bosse och svd.se – för ett ögonblick hörde jag Ernst-Hugo Järegård vråla Danskjävlar! men det är förstås inte där skon klämmer. I ett anmärkningsvärt uttalande sätter ordföranden för danska svinproducenterna fingret på en öm punkt:

Det är en fabrik vi har. Du ska inte tro att jag har 1700 suggor här ute för att de är söta djur som jag ska klia bakom örat. Jag har dem för att jag ska tjäna pengar på dem, säger Torben Paulsen till Ekot

Marknaden. Efterfrågan. Så länge vi envisas med att äta så mycket kött som vi gör i västvärlden, och vilja betala så lite för det som vi gör, kommer vi att ha en storskalig djurproduktion där vinstmaximering i stor utsträckning handlar om att skära ner på kostnader. Svensk djurskyddslagstiftning och svenska djuromsorgsambitioner är föredömliga – och de danska är inte så uschliga de heller – men med rådande marknadskrafter lurar frestelsen att tumma på reglerna hela tiden runt hörnet. Det ska man vara medveten om som konsument.

Måste vi då följa i min danska kollegas fotspår och bli vegetarer om vi bryr oss om djuren (och miljön)? Med det här blogginlägget vill jag slå ett slag för ett alternativt tankesätt som jag önskade att alla konsumenter övervägde: om man äter kött mer sällan kan man välja godare, dyrare och djur/miljövänligare kött de gånger man sätter kniven i en biff (eller en riktigt god köttfärslimpa, eller långkokt,mustig kalops). Eller alternativt uttryckt,hellre tofu på tisdag och naturbetesbiff på söndag än trista fläskkotletter varje dag.

För femtio år sedan var kött dyrt i förhållande till genomsnittseuropéns inkomster. Man åt mindre kött, mer sällan, fler delar av slaktkroppen och mer utdrygat. Rent kött var för många en lyxvara, vikt för söndagsmiddagar och högtidliga tillfällen. Numera är kött vardagsmat, och vi äter långt mer än vad vi näringsmässigt behöver* så det finns gott om utrymme för att skära ner. Och gott om etiska vinster att göra med en minskad konsumtion, som Dennis Eriksson redan pekat på här på bloggen. Med mitt förslag ger man sig själv en del av vinsterna tillbaka, i det en del av de pengar man sparar under vegetariska dagar kan gå till bättre och dyrare kött på söndagen. Liksom min mormorsmor antagligen gjorde, fast av tvång snarare än av fri vilja.

Lever jag själv som jag lär? Ja, i så stor utsträckning jag kan. I jämförelse med kött från den iberiska svarta grisen som bökar under korkekarna och bidrar till det unika montado-landskapet i södra Portugal och Spanien eller någon av de traditionella nötraser som föds upp huvudsakligen på bete och grovfoder, som marones– eller mirandesa-boskap – är en vanlig tisdaglig fläskkotlett en högst tveksam historia. I Sverige är naturbeteskött en motsvarighet, fast vi tyvärr inte har samma rikedom av lokalt anpassade lantraser som fortfarande finns i Sydeuropa.

Det är klart att mina smakpreferenser är partiska. Men resonemanget håller. Och det finns en poäng till: bättre betalt för bättre kött i mindre mängd är ett alternativ för, inget hot mot, det inhemska lantbruket.

* Enligt agronomstuderande Madeleine Arnquists examensarbete om köttkonsumtion, klimatpåverkan och hur mycket kött vi kan äta inom ramen för miljömässig bärkraft äter vi i Sverige 219 g / person och dag, att jämföra med Livsmedelsverkets rekommendationer om 140 g / person och dag.

This entry was posted in Anna Olsson, djurskydd, etik, husdjur, klimat, miljö. Bookmark the permalink.

Comments are closed.