Låt inte Nagoyaprotokollets goda intentioner bli det godas fiende.

Av Jens Sundström, Institutionen för växtbiologi, SLU i Uppsala

När SLU lämnade remissvar på de förändringar i miljöbalken som kommer att ske om Nagoyaprotokollet implementeras var universitetet ganska tydlig:

Den svenska regeringen bör inte ratificera Nagoyaprotokollet och om den ändå gör det bör svenska myndigheter ges tillräckliga resurser för att minimera skadeverkningarna på svensk forskning.

I korthet innebär Nagoyaprotokollet att varje forskare som använder sig av en genetisk resurs insamlad i annat land måste ha ett avtal om nyttjanderätt med de nationella myndigheterna från vilken den genetiska resursen härstammar. Vad som räknas som en genetisk resurs är dock oklart och vilken nationalitet som ska tillskrivas mikroorganismer som lätt förflyttas mellan olika länder är inte lätt att förstå. Helt klart är dock att universitetet nu måste börja ge stöd och vägledning till de forskare som använder sig genetisk diversitet så att avtal upprättas i tid.

Enligt det regelverk som nu börjar gälla måste avtalen vara på plats när man tillträder forskningsmedlen från forskningsråden. Redan vid ansökningstillfället till VR i år skulle man lämna en redogörelse för hur det föreslagna projektet förhöll sig till Nagoyaprotokollet och biodiversitets konventionen. Om detta och den problematik som implementeringen av Nagoyaprotokollet innebär skriver jag om i dagens UNT.

På naturvårdsverkets hemsida ges en viss vägledning om hur man som användare av genetiska resurser ska bete sig för att följa det regelverk som nu byggs upp.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Pinnat på Intressant

 

 

This entry was posted in Okategoriserade. Bookmark the permalink.

Comments are closed.