Jordbruk, handel och utveckling- mot ökad samstämmighet

Av Agnar Kjeller, Agronomistuderande, SLU, Ultuna

Inledning
En gång i tiden kunde vi i Sverige utveckla vårt jordbruk från ett självhushållningsjordbruk till ett jordbruk som kunde sälja på marknaden. För många länder i tredje världen är jordbruket en viktig startpunkt och en del av vägen mot välfärd. Dessa länder behöver därför få samma möjlighet som vi en gång fick: kunna sälja på den lokala marknaden, förse sina städer med livsmedel, handla med angränsande länder, för att sedan kunna konkurrera på världsmarknaden.

Recension
Människan står inför en mycket stor utmaning då vi förväntas vara uppåt 10 miljarder människor år 2050. Samtidigt har vi redan 1 miljard svältandes människor världen över. Forskarna är överens om att livsmedelsproduktionen måste mer än fördubblas- och det måste göras på hållbart sätt!

Författarna av boken Jordbruk, handel och utveckling tar i olika kapitel upp olika orsaker till varför fattigdomen kommit att öka på senare år. Alla är de överens om att en snedvriden marknad och global jordbrukspolitik är en av orsakerna till den utbredda fattigdomen. Några av författarna går till och med så långt att de kallar EU:s och USA:s jordbrukspolitik för diskriminerande gentemot u-länderna (Gerremo & Wramner. 2006; s. 173). Orsakerna till detta kommer jag till nu.

EU:s jordbrukspolitik har missgynnat den globala jordbruksutvecklingen på olika sätt. Främst genom exportsubventioner och importregleringar som kommit att påverka produktionen i fattiga länder negativt (Falkenmark & Rockström. 2006; s. 9). Detta gör det svårt för fattiga bönder i u-länderna att få någon lönsamhet på sin produktion. Samtidigt för man en mycket protektionistisk jordbrukspolitik mot exporten från tredje världen, med höga avgifter och tullar, men också med höga bidrag och stöd åt det egna jordbruket.
Stefan Edman (2006) menar på att det miljö- och landsbygdsstöd från EU som ges till djurbönder inom unionen, ska ses som en högst berättigad ersättning för att de ska kunna hålla marker med höga natur- och kulturvärden levande. Edmans frågeställning är om man kan stötta världens fattigaste bönder och/men samtidigt kunna grilla svensk biff? Han tar bland annat upp att många av världens minst utvecklade länder (MUL-länder) sänkt sina tullar som resultat över lånevillkor från IMF och världsbanken. Detta har lett till ökad livsmedelsimport och på så sätt försämrad livsmedelstrygghet för de fattiga jordbrukarna som producerar för hemmamarknaden. Edman konstaterar att det är bättre att handla svensk biff, från djur som hållit vårat landskap öppet, artrikt och vackert, än kött från djur som betat på skövlad regnskogsmark på andra sidan jorden.

Livsmedelsförsörjningen har blivit allt mer globaliserad. Detta har fått både positiva och negativa följder. Den möjliggör ett utbud av produkter som inte går att producera i Sverige samt större exportmöjligheter. Men leder också till en större miljöpåverkan och större prispress på varor samtidigt som vi blivit beroende av andra länders produktion. WTO har dessutom regler som bland annat säger att man inte får ställa krav på andra länders produktionsmetoder (Deutsch 2006).

I kapitlet ”Afrikas livsmedelskris” frågar sig författarna (Djurfeldt, Holmen och Jirström) varför Afrikas gröna revolutioner inte visat sig hållbara. Man jämför med Asien. Det man kommer fram till är att det handlar om politik. De afrikanska regeringarna har ofta haft andra prioriteringar. Moderniseringssatsningarna har ofta bara lett till kortlivade produktionsökningar. Småbrukarnas och landsbygdsbefolkningens försörjning har under tidigare år inte uppfattats som ett problem. De kortlivade produktionsökningarna har mestadels bara handlat om att trygga stadsbefolkningens matbehov genom att hålla nere priset på baslivsmedel.

Fahlbeck (2006) är mycket kritisk till EU:s jordbrukspolitik och menar på att den håller upp priserna och produktionen av jordbruksvaror inom unionen, men pressar ner priserna och produktionen utanför EU. Han lyfter även fram liberalisering som en viktig förutsättning för tillväxt och fattigdomsbekämpning: att en öppnare internationell handel tycks leda till ökad produktivitet och att ”öppnare” ekonomier har en bättre ekonomisk tillväxt än mer slutna länder. Falbeck ser gärna en ökad liberalisering av EU:s jordbrukspolitik och menar på att en minskad produktion inom EU skulle ge utrymme för expansion i andra länder.

De Vylder (2006) anser att de fattigaste länderna blivit mer och mer beroende av importerad mat och att de rika länderna på så sätt fått ökad kontroll över den globala livsmedelsförsörjningen. Västvärldens stora institutioner som WTO, IMF, världsbanken med flera har ett avgörande inflytande över spelreglerna- ofta till de rika ländernas fördelar. Han kritiserar EU:s politik med liknande argument som Falbeck och ger en rejäl känga åt EU:s stödformer. Karl Erik Olsson (fd jordbruksminister) är i sitt kapitel, ”Det biologiska samhället”, inne på samma linje. Olsson skriver bland annat att EU:s dumpning av varor sänker priset på världsmarknaden och gör att EU sedan måste skydda sin produktion, mot de låga priser de själv skapat.

Men hur ska den gigantiska uppgift vi har framför oss kunna lösas? Samtliga författare vill se en bättre samordning av jordbukshandels-, bistånd- och utvecklingspolitiken liksom ökad satsning på forskning och utbildning. Samtidigt måste den fortsatta samhällsutvecklingen bygga på en biologisk grundsyn. Men man är överens att nyckeln till framgång är satsning på jordbuket och landsbygdsutveckling då detta är motorn till allmän utveckling och tillväxt!

Reflektioner
Antologin utgavs 2006. Kärnfrågorna idag som då ser mer eller mindre likadana ut. Men en del har förändrats. Debatten och den globala livsmedelssituationen har blivit allt mer upptrissad och vi har dessutom fått en relativt ny spelare på den globala livsmedelsarenan- utländska markinvesteringar. Hotet om en global livsmedelskris har ökat och det har lett till att länder med stor befolkning nu börjar köpa upp miljontals hektar mark i framförallt Afrika. Frågan är om utländska markinvesteringar är ett hot eller bidrag mot hållbar utveckling?
Författarna vill gärna se en mer öppen marknad och en liberalisering av jordbrukspolitiken i övrigt. Detta kan jag hålla med om men inte till den grad att vi går ”all in” på spelplanen och säljer ut vårat egna jordbruk och med de värden som finns i det. ”Eller måste det svenska kulturlandskapet offras på den globaliserade mathandelns altare?” (Edman. 2006; s.59).

Det finns andra vägar att vandra. För det första måste det satsas och diskuteras mer om vad som kan göras på ett lokalt plan. Författarna av antologin säger själva att investeringar i det lokala jordbruket är nyckeln till ekonomisk tillväxt bland världens fattiga länder! (Falkenmark & Rockström. 2006; s.10). Småbönders rättigheter måste kunna stärkas: det kan gälla rätten till produktionsmöjligheter, handeln (lokal och global) samt politiskt och ekonomiskt inflytande. Makten över produktionsresurserna kommer inte tillfalla dem om de inte kan organisera sig fackligt, ekonomiskt och politiskt. Utbildning, bistånd och landsbygdsutveckling är ett steg på den vägen. Ett annat problem som finns på nationell nivå, är att befolkningen i många av de afrikanska länderna inte har något förtroende för den egna staten. Bristen på legitimitet är kännbar (Rothstein 2010).

För det andra måste IMF och världsbanken se över och eventuellt justera de lånevillkor man lagt på utvecklingsländerna (Edman 2006). Alla länder bör ha rätt att kunna utveckla och skydda sitt jordbuk. Om marknaden ska kunna bli öppnare så krävs det också att EU gör sig av med exportsubventionerna samtidigt som WTO bör ändra på handelsreglerna.

CAP kommer att göras om efter 2013. Hur det kommer att se ut är ännu oklart (McCormick 2008). Stöden har ansetts vara för stora, för ineffektiva och gynna de rikaste. Den enskilt största mottagaren av EU:s jordbruksstöd sägs till exempel vara det brittiska kungahuset (de Vylder. 2006; s.128). Samtidigt måste stöden även gå till de som faktiskt också producerar något! Reformen 2013 kan mycket väl komma att få negativa konsekvenser, som att fler bönder lägger spaden på hyllan, att det är småbönderna som drabbas värst och viktiga värden i landsbygden går förlorade.

Avslutningsvis är det bara att konstatera att världen inte är svartvit. En lösning kommer inte lösa alla de utmaningarna vi står inför. Som en (förhoppningsvis) framtida agronom och landsbygdsutvecklare måste man kunna se möjligheterna. Det är en spännande tid vi har framför oss!

Referenser:

Byström Marie & Einarsson Peter. 2006. ”Biologisk mångfald i jordbruket är ingen lyx”, i Jordbruk, handel och utveckling- Mot ökad samstämmighet
Deutsch Lisa. 2006. ”Hur svensk är en svensk ko?”, i Jordbruk, handel och utveckling- Mot ökad samstämmighet
De Vylder Stefan. 2006. ”Mot en ljusare framtid för bönder?”, i Jordbruk, handel och utveckling- Mot ökad samstämmighet
Djurfeldt Göran, Holmen Hans & Jirström Magnus. 2006. ”Afrikas livsmedelskris”, i Jordbruk, handel och utveckling- Mot ökad samstämmighet
Edman Stefan. 2006. ”Får matglobalisten älska den svenska kohagen?”, i Jordbruk, handel och utveckling- Mot ökad samstämmighet
Fahlbeck Erik. 2006. ”Internationell handel med jordbruksvaror, ekonomisk utveckling och EU:s jordbrukspolitik”, i Jordbruk, handel och utveckling- Mot ökad samstämmighet
Falkenmark Malin & Rockström Johan. 2006. ”Räcker vattnet för att häva hungern i världen?”, i Jordbruk, handel och utveckling- Mot ökad samstämmighet
Gerremo Inge & Wramner Per. 2006. ”Diskussion och vägen framåt”, i Jordbruk, handel och utveckling- Mot ökad samstämmighet
McCormick John. 2008. ”Agricultural policy”, i Understanding the European union- a concise introduction.
Olsson Karl-Erik. 2006. ”Det biologiska samhället”, i Jordbruk, handel och utveckling- Mot ökad samstämmighet
Persson Anna & Sjöstedt Martin. 2010. “ Den svaga staten: demokrati och förvaltning i utvecklingsländer”, i Politik som organisation

This entry was posted in bistånd, Okategoriserade. Bookmark the permalink.

Comments are closed.