Har du blivit utLASad än, min lille vän?

Av Jens Sundström Institutionen för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Den 9/11 anordnade Future Faculty ett seminarium om hur LAS (lagen om anställningsskydd) påverkar yngre forskares möjlighet att fortsätta sin forskargärning. Medverkade gjorde Robert Anderssons från SULF, Elisabeth Askebro  Hansson från SLUs personalavdelning, Dekanus Kristina Glimelius (NL-fakulteten) samt Astrid Taylor (Future Faculty).

Seminariet inleddes med en presentation av Robert Andersson om vad LAS innebär och vilka undantag från LAS som finns inom det akademiska systemet (hela Robert Anderssons presentation finns att ladda ner via FFs hemsida). I korthet innebär LAS att en anställd maximalt kan inneha visstidsanställning under två år, därefter måste anställningen avslutas eller övergå i en tillsvidareanställning. Inom akademin finns dock olika anställningsformer som är undantagna från LAS: doktorandtjänst (4 år), postdoc (2 år) samt forskarassistenttjänst (4 år). Om man vill fortsätta verka som forskare efter forskarassistenttjänsten har man två år på sig som visstidsanställd varefter anställningen, i enlighet med LAS, måste övergå i en tillsvidareanställning eller avslutas.

Därefter presenterade Elisabeth Askebro Hansson den karriärstege som universitetsledningen tänkt sig för sina forskare. I korthet gäller det för den enskilda forskaren att under forskarassistenttiden meritera sig tillräckligt för att kunna erhålla docentkompetens. Därefter kan man ansöka om att erhålla en tillsvidareanställning. Den utvärderingen görs och beslutet tas av fakultetsledningen när ansökan inkommit från den institution där personen verkar.

Seminariet avslutades med en paneldebatt som även den finns att titta på via FFs hemsida.

En personlig reflektion: Problemet är att man som svensk forskare verkar i ett system där forskaren ansöker om medel inte bara för det projekt han eller hon vill bedriva utan också för den egna lönen. Det innebär att uteblivna anslag i många fall också innebär utebliven anställning. Det vill säga, om du ska erhålla en tillsvidareanställning efter forskarassistenttiden måste du i praktiken erhålla anslag från något av forskningsråden och så fort dessa uteblir riskerar anställningen att upphöra; oavsett anställningsform. Eftersom universiteten inte har tillräckliga statsanslag för att anställa sina egna forskare blir LAS därmed endast ytterligare ett hinder i vägen för den yngre forskaren. Högskoleverket genomförde 2005 en kartläggning av karriärgången från doktorsexamen till anställning. Den undersökningen visade att endast 2.6 % av de som disputerar erhåller en forskarassistenttjänst och endast 10 % av forskarassistenterna har en tillsvidareanställning 10 år efter doktorsexamen. En anställning som forskarassistent är därmed inte bara det första steget i en forskarkarriär utan för de flesta även det sista.

Min före detta postdoc-handledare uttryckte en viss förvåning när jag helt nyligen bad om ett rekommendationsbrev för en tjänst utomlands: ’I'm surprised–has your position not been renewed?’… och då bör man komma ihåg att hon själv har passerat tenure-systemet på Yale, vilket är ett av de svåraste universiteten i USA att få tillsvidareanställning på.  Om tillsättningen av forskarassistenttjänster ska vara var ett led i en fakultets långsiktiga vetenskapliga strategi borde fakulteten åtminstone överväga att fortsatt finansiera anställningen för några av de yngre forskarna längre än de 4 år som en forskarassistenttjänst varar. I andra länder, läs USA, sker en utvärdering av yngre forskare på motsvarande nivå av fakulteten och om forskaren producerat tillräckligt ges möjlighet till fortsatt anställning. I Sverige görs också en utvärdering men även om man passerar,och därmed kan få titulera sig docent,så finns det inga lönemedel kopplade till titeln.  Den egentliga utvärderingen sker därmed av forskningsrådens beredningsgrupper som inte med nödvändighet ser till fakultetens eller institutionens strategiska mål. Om nu inte universitets strategi är att endast ha kvar de som förmår dra in sina egna medel, men då talar vi inte primärt om en vetenskaplig strategi utan snarare om en budgetstrategi.

Harald Cederlund på skor längtar ut tar även upp frågan om utLASning och de kreativa grepp som institutionerna tar till för kunna behålla de yngre forskare som ännu inte är forskarassistenter.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

This entry was posted in forskningspolitik, Jens Sundström, SLU. Bookmark the permalink.

2 Responses to Har du blivit utLASad än, min lille vän?

  1. Anna Olsson says:

    Det här är en viktigt fråga. Min svenska doktorand har påtagligt bättre villkor (lön på hyfsad nivå med alla sociala förmåner) än mina portugisiska doktorander (stipendium utan a-kassa). Men trots att vi gärna ser till Sverige som ett föredöme måste jag erkänna att som ”yngre senior forskare” har jag det lättare än mina svenska kollegor, då jag varken måste dra in min egen lön eller mina doktoranders.
    Hur stor procent av forskarassistenterna försvinner ur systemet? När? Vart går de? Vet man detta?

  2. Här på SLU har vi en ganska bra möjlighet att studera vad som händer med forskarassistenterna eftersom NL-fakulteten på kort tid har gjort en strategisk satsning och inrättat ett stort antal forskarassistenttjänster (för att bli av med ett budgetöverskott). Egentligen borde man i det sammanhanget också undersöka hur FORMAS förändrade riktlinjer slår mot små forskargrupper. Det står ju uttryckligen i FORMAS handbok att de inte har något arbetsgivar-ansvar (vilket kanske är rimligt) men om man i huvudsak väljer att stödja större grupperingar kommer det att påverka de som försöker att etablera sig efter forskarassistenttiden.