Greenpeace bekänner färg om modern växtförädling

Av
Dennis Eriksson, Institutionen för växtförädling och bioteknik, SLU Alnarp

 


1980-talet hade forskarna just lärt sig en metod för att genmodifiera växter, i
betydelsen att ta en enskild gen från vilken organism som helst och stoppa in i
en växt. Detta var något helt nytt i den vetenskapliga växtförädlingens drygt
hundraåriga historia och oanade möjligheter öppnades. Samtidigt så började
politikerna diskutera behovet av kontroll av denna nya genteknik och år 1990
antogs ett direktiv
i EU (dåvarande EG) om reglering av GMO, genetiskt modifierade organismer.
Detta direktiv blev till viss del uppdaterat år 2001, men definitionen av vad som är och inte är
GMO-tekniker var i stort sett oförändrad. Direktivet om reglering av GMO har
alltså nästan 20 år på nacken och det säger sig självt att en ordentlig
uppdatering är nödvändig. Många nya metoder har sedan dess utvecklats som
hamnar i en gråzon. Just nu sitter en arbetsgrupp
och granskar de nya metoderna för att utreda vad som egentligen ska räknas som
GMO eller inte. Jens Sundström har även tidigare, under rubriken ”Vad är GMO?,
berört ämnet här på Forskarbloggen. Några av de metoder i gråzonen som
arbetsgruppen tittar på är följande:

 

1.
Ympning på GM-grundstammar

Inom
förädling på fruktträd ympar man ofta in växtmaterial på grundstammar. Om man
då använder genmodifierade grundstammar, till exempel för förbättrad rotning,
och konventionellt material som ympas in, så blir inte frukten som plockas
genmodifierad. Frukten är exakt likadan som frukter odlade på konventionella
grundstammar. Ska dessa frukter klassas som GMO eller ej?

 

2.
Cisgena grödor

Man
nämner ofta ”transgen” när man pratar om GM-grödor, och det betyder att växten
har fått gener från annat håll,till exempel från en bakterie eller från en
obesläktad växt. Nuförtiden så har man dock börjat särskilja ”transgen” och
cisgen”. Cisgen betyder också att växten är genmodifierad,men att man antingen
har jobbat med växtens egna gener eller stoppat in en gen från en växt som är
korsningsbar med den man har modifierat. Detta skulle alltså kunna göras med
traditionella korsningar, men det skulle ta mycket längre tid och vara mindre
specifikt. Ska cisgena grödor, som är helt likvärda konventionellt förädlade
grödor, gå under samma regelverk som transgena grödor?

 

3.
Riktad mutagenes

Under
många årtionden har man använt mutagena kemikalier och strålning för att skapa
mutationer i växtgener. Dessa mutationer har varit helt slumpmässiga och man
har sedan screenat många tusentals plantor för att hitta några fåtal med
lämpliga egenskaper. De senaste åren har forskare utvecklat ett par olika
gentekniker som gör att man kan mutera en specifik gen helt och hållet
kontrollerat och med avsedd effekt. Till exempel så har företagen Cibus
och BASF tagit fram en herbicidresistent raps med en sådan metod. I USA klassas
Cibus/BASF:s raps ej som GMO. Hur ska den klassas i EU?

 

4.
Reverse breeding

I
utsädesproduktion så vill man gärna ha ett växtmaterial som är homozygot
för vissa anlag. Det innebär att samtliga frön (avkomman) kommer att bära på de
önskade anlagen, till skillnad från ett heterozygot material då man får
en blandning av anlag i avkomman. Att ta fram homozygota linjer tar flera
generationer och väldigt lång tid. Man har nu utvecklat en metod där man
genmodifierar utgångsmaterialet för att få det att producera homozygota linjer
direkt. Hälften av avkomman kommer att bära på transgenen. Man kan sedan välja
ut de homozygota plantor som har de önskade anlagen och som inte bär på
transgenen och använda dessa för utsädesproduktion. Det kommer alltså att vara
GMO under ett steg i processen, men utsädet man producerar i slutänden är inte
GMO, och inte heller plantorna som utsädet kommer direkt ifrån. Metoden kallas
”reverse breeding” och fördelen är alltså att det spar väldigt mycket tid.
Frågan är hur utsädet ska klassas?

 

Tilläggas
bör att när det gäller flera av dessa metoder så får man i slutänden en produkt
som inte på något sätt går att särskilja från konventionellt förädlade
jordbruksprodukter. Om då dessa likväl ska klassas som GMO så blir ju frågan om
spårbarhet och märkning omöjlig att lösa.

 

Greenpeace
har i ett brev till EU-kommisionen den 25 maj 2009 framfört åsikten att en
revision av regelverket för GMO är onödig. Brevet (som jag länkar till längst
ner) är författat av Dr. Janet Cotter, geolog på Greenpeace Research
Laboratories

i Storbritannien. Hon skriver:
Whilst new techniques are becoming available, Greenpeace does not think it
is necessary to re-evaluate the definition of a GMO.
Redan här
visar hon att deras inställning till genteknik aldrig kommer att ändras,
oavsett hur mycket riskforskning som utförs, oavsett hur mycket vi lär oss om
hur gener fungerar. Det spelar ingen roll att nya tekniker utvecklas – en GMO
är en GMO, punkt slut. Men faktum är ju att den nuvarande definitionen av GMO i
direktivet gör klassificeringen av vissa nya tekniker svår, för att inte säga
omöjlig. Hon skriver sedan: ”The
deliberate release of GMOs is of concern, not only because of the consequences
of the introduced trait, but because of the genetic modification process.
Det
spelar alltså ingen roll att GM-grödor påvisas vara helt likvärdiga
konventionella grödor – en GMO är potentiellt farlig, punkt slut. Hon går
vidare med att kritisera metoden som Cibus/BASF har utvecklat och hon tycker
att risken är stor att oförutsedda saker ska hända i växten på grund av de
enstaka nukleotider (DNA:s byggstenar) som de använder när de muterar en gen. ”Although
only a few base pairs are changed, there are unanswered questions regarding the
unintended effects of the changes.
For example, what happens to the ejected base pairs or the carrier DNA?Då kan jag upplysa Dr.
Cotter om att varje gång hon äter så får hon i sig ett antal biljoner
nukleotider, som tas upp i kroppen. Det cirkulerar hela tiden ett oräkneligt
antal av dessa DNA-byggstenar i våra celler, som används och återanvänds.
Byggstenarna är i sig inte farliga. De fåtal nukleotider som frigörs i
Cibus/BASF:S metod kommer antingen att användas av växten eller brytas ner.

 

Greenpeace vill tydligen att samtliga nya
tekniker som utvecklas ska GMO-klassas. ”With this in mind, we hope you will
not change the definition of GMOs in the EU, but evaluate new techniques within
the existing process-based definition.
Även om teknikerna inte ger
upphov till GMO. För säkerhets skull, liksom. En ny teknik är ju en ny teknik.
Även om de förädlade grödor som den nya tekniken ger upphov till verkar vara
normala och smakar som de brukar och växer som de alltid har gjort, så finns det
säkert något farligt med dem någonstans som vi inte kan upptäcka i växthus
eller fältförsök……..någon gång i framtiden kanske……säkert…..eh…farligt……man
vet ju aldrig……

 

I
brevet framgår det tydligt att Greenpeace överhuvudtaget inte bryr sig om
slutprodukten (den förädlade grödan) eller hur den uppför sig och fungerar i
sin miljö. Det enda de bryr sig om är processen, dvs den teknik som används.
Det är uppenbart att det inte är målet (ett hållbart jordbruk) som är
det viktiga för Greenpeace, utan snarare vägen (en ideologiskt
romantiserad bild av det ”naturliga” och ”traditionella” jordbruket). Vart
vägen leder hän spelar mindre roll. Jag gillar inte ordet reaktionär, men när
det gäller Greenpeace inställning till modern växtförädling så är det verkligen
motiverat att kalla dem reaktionära.

Download Letter from Greenpeace

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

About Dennis Eriksson

Jag doktorerade vid SLU i Alnarp, där jag jobbade med att utveckla ett perennt odlingssystem med fältkrassingen som insådd fröoljegröda. Numera är jag anställd som postdoc vid Köpenhamns universitet, där jag jobbar med att effektivisera kvävemetabolismen i korn för att kunna utveckla sorter som ger bibehållen avkastning vid lägre näringstillförsel. Min ambition i yrkeslivet är att bidra till ett miljömässigt hållbart jordbruk genom att utnyttja genetiska resurser till att utveckla resurssnåla och högpresterande grödor.
This entry was posted in bioteknik, Dennis Eriksson, forskningspolitik, GMO, jordbruk. Bookmark the permalink.

3 Responses to Greenpeace bekänner färg om modern växtförädling

  1. frida says:

    hej,vi håller på med ett projektarbete om genomodifiering/växtförädling, inom området resistens mot sjukdomar. Jag hittade din blogg och tyckte den verkar seriös eftersom du är forskare. Vi skulle vilja bli besvarade på några fråor om detta och undrar om du har tid. Frågor som exempelvis: har man kommit på något som fungerar, att växter blir resistenta mot olika sjukdomar med hjälp av genmodifiering?och hur ser den processen ut? Hur går det till att växtförädla fram växter som är resistenta mot sjukdomar? Hur ser forskningen ut inom detta? Vad vill man åstakomma i framtiden? Nackdelar, fördelar? risker? vilka tycker du överväger?
    Mvh

  2. frida says:

    Hur kan vi kontakta dig?

  3. Dennis Eriksson says:

    Hej Frida,
    Spännande projektarbete! Jag ska försöka svara så gott jag kan, och ni kan sen kontakta mig om ni vill ha mer information, e-post: eriksson.den@gmail.com eller tel: 073-5669522.
    Gentekniken som metod i växtförädlingen har nog sin största potential just när det gäller växtskyddet. Att ta fram resistenta grödor är ett arbete som aldrig tar slut, eftersom patogenerna hela tiden utvecklas och finner nya sätt att överkomma resistensen i grödorna, det är en slags kapprustning kan man säga. Gentekniken kan hjälpa oss att effektivisera resistensförädlingen och ligga steget före patogenerna.
    Men resistensförädling är ett brett forskningsfält, och genmodifiering är bara ett av alla verktyg som används. Ibland funkar det bra att använda GM, ibland använder man andra tekniker. Det handlar ofta om att försöka korsa in resistensgener från andra närbesläktade växter som har en betydligt högre grad av resistens. Till exempel har man i många år försökt göra detta med potatis och bladmögelresistens. Potatisen har många vilda släktingar som är resistenta mot bladmögel (en svampliknande sjukdom), och på 1950- och 60-talet korsade man in flera resistensgener i odlad potatis. Men tyvärr har inga av dessa visat sig ge hållbar resistens, eftersom bladmögeln är väldigt flexibel och har lyckats överkomma resistensen. Man har identifierat massor av sådana resistensgener (R-gener), eller kluster av gener (så kallade QTLs), i många andra vilda potatissläktingar, men ett problem är att många av släktingarna är svåra att korsa med odlad potatis på grund av den genetiska strukturen med olika antal kromosomer. Och det är då gentekniken kan komma till nytta, så att man istället försöker klona resistensgenerna och sedan stoppa in de enskilda generna i odlad potatis utan att behöva hålla på med besvärliga korsningar. Tex så har Plant Science Sweden, ett BASF-ägt företag, fältförsök här i Sverige med en GM-potatis som är transformerad med två gener från en vild potatissläkting och är resistent mot bladmögel.
    En mycket stor fördel med gentekniken är också att det underlättar att stoppa in inte bara en utan flera resistensgener samtidigt i en växt, vilket relativt nyligen har blivit möjligt tack vare teknikutvecklingen. Detta är mycket besvärligt och tar lång tid med traditionella korsningar eftersom det kräver väldigt många återkorsningar och massor av generationer av växter, om det ens är möjligt. Fördelen med många resistensgener i en och samma växt är att det blir mycket svårare för patogenen att överkomma resistensen.
    En annan stor fördel är att man slipper det som kallas ”linkage drag” (vet inte vad det kallas på svenska). När man vill föra över resistens från en växt till en annan så vill man ju bara föra över de relevanta generna, men problemet med korsningar är att genomen blandas i stor utsträckning när man korsar två växter, och man får alltså med sig mycket mer än bara de gener man är intresserad av. Det är det som kallas linkage drag, och man blir till viss del av med problemet genom att återkorsa till föräldraplantan i 7-8 generationer eller mer (vilket alltså tar lång tid). Det är också inte ovanligt att linkage drag innebär vissa negativa effekter i växten, som tex lägre avkastning. Detta problem slipper man med gentekniken eftersom man direkt för över den enda gen man är intresserad av.
    När man pratar om sjukdomsresistens i växter så måste man också skilja på så kallad kvantitativ och kvalitativ resistens. Kvantitativ resistens styrs av många gener, som ofta sitter i kluster (så kallade QTL) på kromosomerna. Denna form av resistens ger ofta inte fullständig resistens, utan patogenen kan fortfarande infektera i viss mån, men resistensen minimerar infektionen. Kvalitativ resistens styrs av en enda resistensgen (R-gen). Denna resistens är ofta mer fullständig, och den är dessutom lättare att ”jobba med” som växtförädlare, framförallt när man använder genteknik, eftersom det bara handlar om en eller ett par gener att pilla med och föra över till grödan. Men problemet med kvalitativ resistens är att den inte är lika långsiktigt hållbar, patogenen överkommer resistensen mycket lättare än vad som är fallet med kvantitativ resistens.
    En annan aspekt som kan vara värd att ta upp är att gentekniskt modifierad resistens i grödor bygger på två olika principer. Den ena innebär att man förstärker växtens egna försvar genom att föra in gener som gör att växten kan sätta igång sina egna biokemiska försvarsreaktioner när den blir infekterad av en patogen. Ofta är resultatet av en sådan försvarsreaktion att de celler som har blivit infekterade dör, för att förhindra att patogenen sprider sig vidare i växten. Den andra principen är att få växten att producera något som angriper patogenen själv.
    Den sistnämnda principen har varit mest framgångsrik hittills när det gäller virussjukdomar, och metoden påminner om vaccinering, dvs att man för in i växten något som härstammar från viruset. Ett paradexempel på detta är det mycket lyckade projektet för att rädda papayaproduktionen på Hawaii på 90-talet. Papayaodlingarna höll där på att slås ut helt och hållet av papaya ringspot virus (PRSV) men räddades av transgena sorter som började odlas 1998. Andra exempel på transgena virusresistenta grödor som är under utveckling eller redan finns på marknaden är squash, tomat, ris, sötpotatis och kassava. De två sistnämnda kommer att få stor betydelse för livsmedelssäkerheten i Afrika söder om Sahara.
    För övrigt finns det oerhört mycket forskning för närvarande på sjukdomsresistens i grödor, och jag kan som några bland de viktigaste nämna rostsvamp och mjöldagg i vete, sigatoka (en svamp) i banan, svampen Magnaporthe (blast) i ris, ovan nämnda bladmögel i potatis och tomat, bacterial blight i olika grödor, och inte minst alla nematoder på olika grödor. De närmaste åren kommer vi förmodligen att få se stora framsteg i grundforskningen på hur växters försvarsmekanismer fungerar, och detta kommer ge oss stora möjligheter att med genteknikens hjälp utveckla nya grödor med långvarig resistens.
    Om du kontaktar mig på mail så kan jag skicka lite artiklar också (på engelska) så att ni kan fördjupa er i ämnet.
    Mvh Dennis

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>