Finns det en gräns för tillväxtoptimismen?

Av Alf Hornborg, antropolog och humanekolog vid Lunds universitet

Eftersom min f.d. lärare Göran Djurfeldts angrepp (24/10) på resonemangen i min bok Myten om maskinen (Daidalos, 2010) inte kan betraktas som en recension, utan som ett debattinlägg, kan jag inte låta bli att fästa läsarnas uppmärksamhet på några av de många tankefel han begår.

Ingen kan undgå att vara medveten om de utmaningar som ställs av en växande världsbefolkning med rättmätiga anspråk på vad Djurfeldt kallar ”västerländsk” standard. De som såg TV-programmet om Peak Oil den 12 oktober (Korrespondenterna, del 6) vet att det i Kina endast finns två bilar per 100 personer, medan det i Sverige finns 50. Kinesernas ambition att bli lika bilburna som européer är fullt begriplig men bekymmersam. Som programmet visade kramar oljebolagen nu ut den olja man kan ur djuphavsborrhål i Västindien och ”tjärsand” i Kanada, med oöverskådliga miljökonsekvenser för ekosystem och atmosfär. För att hitta något hoppfullt halmstrå att gripa efter sökte sig TV-journalisterna till en avlägsen by i Algeriet, där man installerat solpaneler för att driva några glödlampor. Glödlamporna var uppskattade så länge de fungerade, trots att byborna fick vänta i åratal på reparationer. Journalisternas andra exempel var en liten vindpinad ö bland Kanarieöarna, som lyckats pumpa upp vatten till sina odlingar och nu hoppades bli självförsörjande på el. Vår kollektiva dröm om en teknisk frälsning bortom oljetoppen vilar tyvärr på just så bräckliga grunder. Glödlampor i all ära, men skulle vi efter 40 års retorik om solkraft äntligen kunna få se tåg eller grävmaskiner drivna av solenergi? Visst, solen har drivit livets utveckling på jorden i miljarder år, men varför inbillar vi oss att vi ska kunna konstruera maskiner som är mera effektiva på att tillvarata solenergi än fotosyntesen? Det är hela tanken att vi ska skörda solenergi för att ersätta mänskligt arbete som gör den till en samhällsvetenskaplig snarare än en renodlat teknisk fråga. Om Sahara en dag kommer att vara täckt av solpaneler är jag övertygad om att den elektriciteten kommer att vara förbehållen de som har råd med den – mera sannolikt tyskar än algerier. Alltså samma globala elit som idag har råd med oljan.

Djurfeldt kallar mig ”malthusian” trots att jag aldrig har uttryckt någon oro kring befolkningstillväxten. Tvärtom brukar jag åberopa min kollega Kenneth Hermeles beräkning att världens nuvarande åkerareal skulle kunna försörja 30 miljarder människor, om alla vore veganer. Problemet är de oerhörda skillnaderna i köpkraft, samt att endast hälften av åkerarealen används till livsmedelsproduktion, och hälften av den mat som skördas förstörs eller slängs. Det är inte nyfödda indier eller afrikaner som utgör det största hotet mot en ”globalt hållbar utveckling”, utan nyfödda svenskar och amerikaner.

Om jag i något avseende håller med Thomas Malthus så är det för att han insåg att det trots allt finns absoluta fysiska gränser för tillväxt och resursuttag. Att Djurfeldt liksom Timbro-författarna Andersson och Gunnarsson kan avfärda denna självklara ekologiska sanning som en problematisk ”tankefigur” är mycket besynnerligt. Även om ingen kan förutsäga när i tiden eller var i världen sådana gränser tangeras är det givet att de finns. Det är lätt att i efterhand håna Tertullianus, men har Djurfeldt glömt att romerska riket faktiskt bröt samman för drygt 1500 år sedan? Sedan dröjde det tusen år innan Europa på nytt kunde expandera, men fortfarande på andras bekostnad, som i det gamla Rom. Rom byggde sin tillväxt på slavar och vetefält i periferin. Att de koloniala imperierna följde samma strategi torde vara uppenbart. Varför tänker sig Djurfeldt att USA och EU utgör undantag?

De högre skördar som inger Djurfeldt sådant framtidshopp bygger i första hand på import av guano, fosfat, olja och andra resurser från periferin. Är det detta resursintensiva jordbruk som han vill se globaliseras? Visst kan man ur ett lokalt perspektiv hävda att ”tekniken” har gjort framsteg, men poängen jag vill göra i Myten om maskinen är att vi först nyligen har börjat ana i hur hög grad ”tekniska framsteg” i själva verket handlar om en omfördelning av tids- och rumsresurser i världssamhället. För att det skall vara rationellt att ersätta arbetskraft i en del av världen med maskiner som bygger på import av naturresurser från andra delar av världen är den avgörande frågan hur arbete och resurser prissätts i dessa två områden. Därför är ”teknik” ytterst en fråga för samhällsvetenskaperna (inte minst sociologin), snarare än för tekniska högskolor. Men tilltron till tekniska frälsningar är uppenbarligen så existentiellt avgörande för moderna människor att den omhuldas av alla ideologier – röda, gröna och blå.

Utan att ha förstått det påstår Djurfeldt att mitt resonemang om termodynamik och entropi inte håller. Med utgångspunkt i Georgescu-Roegens klassiker The Entropy Law and the Economic Process (Harvard University Press, 1971) konstaterar jag att ett industrisamhälle som bygger på ändliga resurser ägnar sig åt ojämnt utbyte av s.k. ”negativ entropi” eller exergi. Djurfeldt påstår att jag har bytt ut nymarxisternas fokus på arbetskraften mot ett fokus på råvaror, men då har han tydligen inte läst kapitel 6 i min bok, som i detalj empiriskt kartlägger det ojämna utbyte av både investerad arbetstid och investerad markareal som låg till grund för den Industriella Revolutionen. Djurfeldt har naturligtvis inte heller läst Georgescu-Roegen och förstår därför inte att även materia (som fosfor) skingras av ekonomiska processer och kräver mycket energi för att åter göras tillgänglig.

Även Djurfeldts fråga, ”Var ligger periferin (eller centrum) egentligen?”, har jag utförligt besvarat i boken. De ekonomiska polariseringar som är så uppenbara i dagens värld har inga tydliga rumsliga motsvarigheter i geografiskt avgränsade nationer. Kapitalflödenas och politikens skiftande öden gör att centrum-periferirelationer inte kan låsas i tid och rum, men det gör dem inte mindre synliga t.ex. på nattliga satellitfoton. Som Andre Gunder Frank visade redan på 60-talet återfinns polariseringen på flera nivåer, från haciendan på den latinamerikanska landsbygden till handeln mellan London och Buenos Aires. NIC-länderna i södra Asien fick uppleva stark tillväxt ungefär samtidigt som ett av världens två största teknikimperier – Sovjet – bröt samman. Det är säkert ideologiskt ändamålsenligt att utbrista att ”Tredje Världen finns inte längre!”, men så lätt blir vi (tyvärr) inte av med ojämlikheterna i världen. Trots att klyftorna på sistone åter i hög grad har internaliserats inom allmänt ”rika” länder som USA, finns det givetvis en oerhörd mängd statistik som visar att även en så klumpig analysenhet som ”nationer” tydliggör att världssystemets centrum-periferirelationer inte kan avskaffas genom önsketänkande. De jordlösa folkmassor som idag trängs i de latinamerikanska metropolernas fattiga utkanter hyllar nog inte den ”Gröna Revolution” som omvandlade deras fäders landskap till – för att tala med Georg Borgström – USAs och Europas spökarealer.

Djurfeldt avfärdar ”teorier som gör anspråk på att veta och förklara allt om världen och dess framtid” och som ”bygger på luftiga teoretiska spekulationer”. Därmed borde han avfärda inte bara sin egen tillväxtoptimism utan allt konventionellt ekonomiskt tänkande över huvud taget, inklusive de så ”konstruktiva” Andersson och Gunnarsson.

Pingat på Intressant

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

This entry was posted in miljö, vetenskap. Bookmark the permalink.

One Response to Finns det en gräns för tillväxtoptimismen?

  1. Dennis Eriksson says:

    Det är signifikant för hela debatten om en ekologiskt hållbar samhällsutveckling att den är fullständigt antropocentrisk. Det är hela tiden ”naturen klarar visst av att försörja oss” vs ”nej, naturen klarar inte att försörja oss så som vi håller på idag”. Jag är optimistisk när det gäller naturens kapacitet, och framförallt naturens ”resilience”, och även optimistisk när det gäller mänsklighetens framtida utveckling. Jag är övertygad om att vi någon gång i framtiden kan uppnå en hyfsad grad av balans i resursflödet in i och ut ur det mänskliga samhället och därmed förhindra – en från den nivån fortgående – miljöförstöring, och att den överväldigande majoriteten av människor kommer att ha sina grundläggande behov tillgodosedda. Men varför diskuteras aldrig hur resten av naturen kommer att se ut när vi har uppnått denna balans? Vad kommer det att kosta i form av skövlad natur innan vi har nått dit? Naturen klarar sig alltid i någon form, javisst. Men den kommer garanterat inte se ut som den gör idag. Precis som den idag i stora delar av världen inte längre ser ut som den gjorde för 10.000 år sedan. Ärligt talat, hur många av oss saknar de vidsträckta tempererade lövskogar som en gång i tiden täckte större delen av Europa? Förmodligen lika många som kommer sakna Brasiliens tropiska skogar om 1.000 år. Idag fälls en och annan tår över att tigern håller på att försvinna. Hur många kommer om några hundra år gråta över ett par hundratusen utrotade leddjursarter? Naturen repar sig alltid. I massutdöendet mellan perm och trias för 250 miljoner år sedan dog uppemot 90% av alla arter, och vem bryr sig idag när man njuter av artrikedomen på BBCs Planet Earth? Jag är optimistisk när det gäller människans utveckling. Jag är optimistisk när det gäller naturens förmåga att försörja oss människor. Men jag är inte optimistisk när det gäller vår förmåga att undvika att skövla mycket av den vildmark vi fortfarande har kvar på jorden.