BISTÅND OCH UTVECKLING – AFRIKA: GIVARNAS STORA UTMANING

Av Inge Gerremo, sekreterare i kommittén för internationella lantbruksfrågor, Kungl. Skogs- och Lantbruksakademinen, KSLA

Referat: av Bistånd och Utveckling- Afrika: Givarnas stora utmaning
av Göran Hydén 

ISBN13:9789147095506

Göran Hydén har som få svenska statsvetare påverkat vår syn i Sverige på Afrikas utveckling. Inte minst boken Beyond Ujamaa in Tanzania – Underdevelopment and an Uncaptured Peasantry, 1980, blev en viktig väckarklocka för oss som arbetade med landsbygdsutveckling i Afrika på 1970- och 80-talen. Bönder fick sällan några positiva signaler från sina huvudstäder var ett av de tänkvärda budskapen.

Efter mer än 50 år av iakttagelser, presenterade i många böcker under årens lopp, kommer nu Hydén också med en kritisk granskning av biståndets roll i utvecklingsarbetet, Bistånd och utveckling – Afrika: Givarnas stora utmaning (Liber, 2010).

Hydén slutsatser i boken kan verka något överraskande för många. De är desto mer glädjande för mig som främst arbetat med jordbruksfrågor i biståndet och, ofta i stark motvind, pekat på tillväxtfrågornas betydelse för dagens Afrika. 

Hydén konstaterar att länder i ett historiskt perspektiv utvecklats genom att premiera tillväxt. Önskvärd social utjämning har följt som en konsekvens av det. För att få igång utvecklingen i Afrika behövs en afrikansk medelklass,som inte skor sig på allmänhetens bekostnad. Tillväxten är viktig för att de afrikanska länderna själva ska kunna ta sig ur fattigdomen. Jordbruket är den grund på vilken samhällsutvecklingen måste bygga. Istället har biståndsgivarna på senare år främst satsat på det han,lite vanvördigt, kallar ”tillväxtens baksida”, marginalisering, miljöförstöring mm. Bistånd har främst blivit ett slags internationell välfärdsinrättning.

Jordbruket var centralt i det utvecklingsarbete jag började arbeta med på 60- och 70-talen. Men jordbruket ansågs efter hand som en alltför svår och stor utmaning, särskilt att utveckla småbrukarsektorn. De viktiga väljargrupperna fanns dessutom i städerna. Det blev dem politikerna främst siktade in sig på.

Hydén menar att den afrikanska kontinenten gynnas bäst av ekonomisk tillväxt snarare än social utjämning. Investeringar i jordbruket är mer angelägna än i den sociala sektorn. Givarna måste frigöra sig från att fattigdomsbekämpning är det bästa sättet att bistå de afrikanska länderna. Detta kan de sköta själva. Smaka på det budskapet!

Något anekdotiskt påminns vi om hur dåvarande finansministern Gunnar Sträng, 1966, under det årets budgetdebatt, läxade upp Ulla Lindström, vår första biståndsminister, för hennes alltför stora biståndsanspråk när SIDA skulle inrättas 1967. Förslaget bantades till en tredjedel och Lindström avgick. Sträng menade att de afrikanska länderna måste gå igenom sin egen ”Gustav Vasa-period” och först skapa en stabil och hållbar värdegrund att stå på.

Millenniemålen, vars målgång, 2015, närmar sig med stormsteg, ser han som en succé på pappret, men knappast mer.  De är alltför styrda av givarsamfundet, vad än mottagarländerna bedyrar i officiella sammanhang. Givarna tycks fortfarande tro att i första hand pengar löser Afrikas problem. Hydén pekar istället på behovet av ökad kunskap som särskilt viktigt för utvecklingen. Fattiga länder är fattiga inte bara i brist på pengar utan i hög grad också kunskap. Den kunskapsbristen, menar Hydén, finns idag också hos Sida där tidigare generationer tjänstemän ofta hade både relevant fackutbildning och gedigen fälterfarenhet. Som exempel tar han jordbruksområdet. Sida har istället blivit ett mini-UD, som får allt svårare att ta sig an sådan komplex men avgörande verksamhet. 

En viktig fråga i boken är hur utveckling skapas. Hydén pekar på hur nödvändigt det är att bygga upp en kader av inhemska experter i länderna som motvikt till dagens ofta traditionsbaserade system. Han menar också att begreppet ”participation”, delaktighet, inte alltid är så oskyldigt och positivt som det kan låta. Många gånger kan det i stället stärka bestående maktstrukturer. Han tar upp den kontroversiella frågan om storjordbruken och den roll de faktiskt skulle kunna spela såsom en pådrivande kraft i utvecklingen. Vad skulle inte ha gått att göra i t.ex. Zimbabwe om den politiska viljan funnits, är också min egen reflexion efter att ha medverkat i diskussionerna om den tänkta landreformen i slutet av 90-talet?

Kan dagens bistånd bli bättre, frågar sig Göran Hydén slutligen. Ett svar är att biståndet måste ägas och då tänker han på mottagarna. Givarnas betoning av den sociala sektorn är överdriven, menar han. Det krävs i stället större fokus på ekonomisk tillväxt och en omvandling av samhällets elit. Folk och beslutsfattare i Afrika behöver samtidigt i olika sammanhang möta oss i de rika länderna och vi själva behöver mer kunskap om afrikanska miljöer. Forskningssamarbete är ett bra område för sådan samverkan.

3490762905_d5bfa1f695_m
Foto: By Malawi Elections 2009

Premiera sådana exempel som att Malawi, under president Mutharikas ledning, nu verkar kunna bli en modell på jordbruksområdet. Få fler afrikaner att träda fram av samma kaliber som den zambiska ekonomen Dambisa Moyo, hon med boken Dead Aid. Framför allt måste afrikanerna själva ta ledningen i utvecklingsarbetet. Det är en uppgift, upprepar Hydén, som krävs fokus på ekonomisk tillväxt snarare än social utjämning och investeringar i jordbruket snarare än den sociala sektorn. Det är prioriteringar också svenskt bistånd behöver göra, är min slutsats efter att ha läst Göran Hydéns tänkvärda bok och jämfört med vad som står i förslaget till årets biståndsbudget som likt tidigare år fortsätter att siktar in sig på det Hydén kallar ”tillväxtens baksida”.

 

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

This entry was posted in bistånd, jordbruk. Bookmark the permalink.

Comments are closed.