Tack för kommentarer och reflexioner (en del kom bara till min mejlbox) efter mina funderingar om förhållandet mellan praktik och teori. De bekräftar att Olle Pettersson, jag och Albert Einstein har rätt; det är landskapet, bonden, djuren, växterna, vardagen och verkligheten som är de viktiga för vetenskapen. En annan utforskare av verkligheten – Gunnar Ekelöf – lägger till en annan dimension på relationen.

– Det opraktiska är det enda praktiska i längden.

Det är bara den fria och ”opraktiska” nyfikenforskaren som – utan tanke på tillämpningen – vill veta hur allt hänger samman, som i längden får betydelse för praktiken. I den här ostyrbara pendelrörelsen mellan praktik, teori och tillbaka igen borde SLU med sin praktiska förankring ha en given fördel framför andra universitet. Men då måste vi vara minst lika angelägna om att vårda och utveckla förankringen i vardagen och verkligheten som vi är intresserade av att SLU platsar högt bland internationella rankinglistor och citeringsindex. Det ena ger sig av det andra och den snabbaste och kortaste vägen mellan två punkter går oftare på obruten mark än längs en rak och färdig motorväg. Det om något har jag lärt mig av alla år som lantbruks- och vetenskapsjournalist.

Liksom att det aldrig blir som man tänkt sig. Det som ser ut som en försvagning av Skara kan mycket väl utvecklas till något helt nytt och starkare. Beslutet att flytta utbildningarna har ju triggat en massa motkrafter. Vem vet. Blir de tillräckligt starka blir Skara kanske Sveriges första mångvetenskapliga centrum för framtidens internationella E-forskning. Den som skall ge oss det ekonomiskt, ekologiskt, etiskt, estetiskt och empatiskt hållbara landskaps-, vatten-, skogs-, jord och djurbruket. Men det kommer förstås att gälla hela SLU – Swedish Life Resource University?

Detta beror inte på att produktionsbortfallet genom ett antal dödade tamdjur, det blir praktiskt omöjligt att bedriva betesdrift i skogsbygder p g a indirekta skador, samt att inga djurhållare som värnar om sina djur kommer att vilja hålla dem för att lämna dem som levande föda till vargarna och ta hand om resterna.
Liknande resonemang för jakt innebär att många slutar att jaga, man vill inte föda och träna hundar som sedan slutar som föda åt varg. Detta syns redan i statistiken för registrering av jakthundar.

Bortfall av nyttjande av naturbeteskött och viltkött innebär ett avsevärt avbräck i produktion av ekologiskt kött, se http://torparanalysen.wordpress.com/2012/02/01/vargen-okuperar-enorma-betesarealer/ och läs gärna äldre inlägg av Mats Persson som innehåller kalkyler för produktionsbortfall.
(Tex boken Från torparkultur till miljardindustri)

Vad värre är, kanske innebär rovdjurspolitiken ett förintande av en genbank i (fäbod)betesbiotoperna både i vild flora och fauna men även för lantrasdjur där EU och FN har övergripande mål att bevara biodiversitet och hållbar utveckling. En genbank och kunskapsbank som även skulle ha ett stort värde om livsmedelsförsörjningen äventyras enligt diskussioner ovan.

Både genetiken för vargen och rovdjurspolitiken som helhet får inte hanteras som en isolerad prioriterad företeelse, se till helhet, biologisk mångfald och hållbar utveckling även i kulturbygderna.