En CRISP-ig sallad

Av Jens Sundström vid Institutionen växtbiologi SLU i Uppsala

Broccoli förädlad med hjälp av CRISPR/Cas9 har under sommaren odlats i fält. Det avslöjades i Vetenskapsradion och Odla med P1 där Stefan Jansson från Umeå universitet serverade världens första måltid med fältodlad broccoli som förädlats med den nya tekniken.

I ett internationellt perspektiv är detta kontroversiellt eftersom EU-kommissionen dragit frågan om hur odling av sådana grödor ska regleras i långbänk. Det som kommissionen funderar på är om grödor som förädlats med CRISPR/Cas9 ska omfattas av EUs restriktiva GMO-lagstiftning eller ej.

På direkta frågor från Stefan Jansson och från oss här på SLU i Uppsala gjorde Jordbruksverket i höstas bedömningen att fältförsök med CRISPR-grödor kan genomföras utan speciella tillstånd förutsatt att gen-kassetten som kodar för CRISPR/Cas9 inte längre finns kvar i den fältodlade grödan. Om inget nytt DNA är tillfört är grödan jämförbar med grödor som förädlats med hjälp av konventionella förädlingsmetoder och ska inte betraktas som en genetiskt modifierad organism.

I sommar har vi därför haft möjlighet att genomföra fältförsök med CRISPR-plantor här i Sverige. I vissa länder inom EU, till exempel Finland, har ansvariga myndigheter gjort en liknande bedömning som svenska jordbruksverket medan andra länders myndigheter utreder frågan. EU-kommissionens åsikt är svårt att sia om. De har aviserat att ett besked ska komma snart men gång på gång skjutit upp beslutet.

CRISPR-plantor odlade i pallkrage (Foto:Stefan Jansson)

CRISPR-plantor odlade i pallkrage (Foto:Stefan Jansson)

En förklaring till denna ambivalens från kommissionens sida kan vara att om grödor som förädlats med hjälp av CRISPR/Cas9 ska omfattas av GMO-lagstiftningen så kommer direktiven att behöva skrivas om. De nuvarande direktiven bygger på att det går att spåra och särskilja GM-grödor från konventionellt förädlade grödor. Det är inte möjligt med CRISPR-plantor eftersom inget nytt DNA är tillfört. I programmet Odla med P1 lyfte Stefan Jansson fram att om CRISPR-tekniken istället jämställs med mutationsförädling så öppnar det upp för små och medelstora förädlingsföretag att använda sig av tekniken i sitt förädlingsarbete.

En intressant aspekt av detta är synpunkter på CRISPR-tekniken från växtförädlare: Tekniken ger möjlighet att förädla på sorter som är kända för konsumenterna utan att odlingsegenskaper och smak förändras. Till exempel skulle välkända vinsorter kunna göras resistenta mot mjöldagg vilket minskar på vinproduktionens miljöpåverkan. Med dagens konventionella förädlingstekniker går det att ta fram resistenta druvsorter mot mjöldagg, men på grund av att man med dessa tekniker får med sig så mycket okänt genetiskt material som kan påverka odlingen och smaken negativt, samt att vi konsumenter är tämligen konservativa när det gäller val av druvor, går den utvecklingen mycket långsamt. För förädlarna innebär den nya tekniken ökade möjligheter att ta sig an många svåra miljö- och odlingsproblem och samtidigt ge producenterna möjlighet att odla gamla välkända sorter.

Dagens regler för sortskydd gör dock saken lite mer komplicerad än den borde vara. För att kunna registrera en ny sort på marknaden krävs att den avsevärt skiljer sig åt från befintliga sorter. Det är därför inte säkert att, till exempel, en Cabernet Sauvignon som gjorts resistent mot mjöldagg med hjälp av CRISPR/Cas9, en s.k. Cabernet Sauvignon 2.0, är tillåten att registreras som en ny sort eftersom den inte skiljer sig åt tillräckligt mycket från ursprungssorten. Från förädlarhåll finns det därför en önskan att särskilja CRISPR-tekniken från övriga förädlingstekniker, inte för att den ger upphov till grödor som skiljer sig från befintliga grödor utan för att tekniken är för exakt och inte ger upphov till så många okända variationer och oförutsedda re-arrangemang av DNA sekvensen som dagens konventionella tekniker gör och som krävs för att motivera ett uppdaterat sortnamn.

I diskussionen kring de nya förädlingsteknikerna finns det därmed både intressegrupper som vill reglera CRISPR-tekniken därför att den är ny, och andra grupper som vill reglera tekniken därför att dess produkter inte går att särskilja från produkter vi har sedan tidigare. Låt oss hoppas att ingen av dessa grupper blir tongivande i den fortsatta diskussionen om CRISPR-grödornas legala hemvist.

Länk till Umeå Universitets forskarblogg där Stefan delar med sig av recept och odlingstips.

Se pressmeddelande från Umeå universitet

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

 

 

 

Posted in GMO, Jens Sundström | Kommentarer inaktiverade för En CRISP-ig sallad

Låt inte Nagoyaprotokollets goda intentioner bli det godas fiende.

Av Jens Sundström, Institutionen för växtbiologi, SLU i Uppsala

När SLU lämnade remissvar på de förändringar i miljöbalken som kommer att ske om Nagoyaprotokollet implementeras var universitetet ganska tydlig:

Den svenska regeringen bör inte ratificera Nagoyaprotokollet och om den ändå gör det bör svenska myndigheter ges tillräckliga resurser för att minimera skadeverkningarna på svensk forskning.

I korthet innebär Nagoyaprotokollet att varje forskare som använder sig av en genetisk resurs insamlad i annat land måste ha ett avtal om nyttjanderätt med de nationella myndigheterna från vilken den genetiska resursen härstammar. Vad som räknas som en genetisk resurs är dock oklart och vilken nationalitet som ska tillskrivas mikroorganismer som lätt förflyttas mellan olika länder är inte lätt att förstå. Helt klart är dock att universitetet nu måste börja ge stöd och vägledning till de forskare som använder sig genetisk diversitet så att avtal upprättas i tid.

Enligt det regelverk som nu börjar gälla måste avtalen vara på plats när man tillträder forskningsmedlen från forskningsråden. Redan vid ansökningstillfället till VR i år skulle man lämna en redogörelse för hur det föreslagna projektet förhöll sig till Nagoyaprotokollet och biodiversitets konventionen. Om detta och den problematik som implementeringen av Nagoyaprotokollet innebär skriver jag om i dagens UNT.

På naturvårdsverkets hemsida ges en viss vägledning om hur man som användare av genetiska resurser ska bete sig för att följa det regelverk som nu byggs upp.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Pinnat på Intressant

 

 

Posted in Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Låt inte Nagoyaprotokollets goda intentioner bli det godas fiende.

Vem har störst avkomma i Sverige?

Av Dag Lindgren, professor emeritus i skogsgenetik vid SLU, Umeå

Tallen W4009 förefaller vara den individ i Sverige som fått störst avkomma. Det verkar nu finnas cirka tio miljoner avkommor till W4009 i de svenska skogarna. W4009 förefaller vara den reproduktivast framgångsrikaste individen i Sverige genom tiderna.

Reproduktiv framgång (antal avkommor) är fundamentalt för biologi, ekologi, evolution och biodiversitet. Det är därför lite förvånande att det inte verkar finnas skattningar om rekordet för reproduktiv framgång. Här nomineras Sveriges reproduktivt framgångsrikaste individ någonsin. Det är tallen W4009. Jag har rådfrågat ett antal ekologer, biologer och ”frågelådor”, men ingen har föreslagit en art eller individ med större barnaskaror. Viktigt är förstås definitioner.

(foto: Erik Stefansson).

(foto: Erik Stefansson).

Fotografiet visar W4009, som trädet såg ut när det valdes ut av Erik Stefansson 1947 (foto: Erik Stefansson). Trädet växte på lat 61 och 400 möh. Det upptäcktes från en väg vid genomresa, inte vid inventering i skogen.

W4009 är den skogsträdsklon, som använts mest. Tallen W 4009 har uppympats sedan början av femtiotalet och har funnits i 17 skogsfröplantager. Fröplantage är en anläggning för att förse skogsbruket med utsäde. Där klonas utvalda träd med ympning, det har funnits något tusental kopior av W4009 som producerat frö i plantager. Fröet från några av plantagerna med W 4009 används fortfarande för insådd i plantskolor.

Beräkning: Det är omöjligt att göra en exakt beräkning. Men storleksordningen kan skattas. Sverige planterar årligen drygt hundra miljoner tallplantor, det finns bra statistik på hur många tallplantor som försäljs (levereras) och nästan alla dessa planteras i skogen. Säg att en sjättedel planteras i den del av Sverige där W4009 avkommor ingår i nästan alla de plantpartier från plantager som utplanterats under säg 40 år. Säg att 75% av planterade plantor (kulturplantor) härrör från plantagefrö under perioden. (1975 skattades fröplantedelen till 60% och 2010 till 85%, men andelen är nog högre i det aktuella området.) Säg att 50% av de levererade plantorna blir 1.3 m höga träd i skogen (definitionsmässigt blir en planta ett träd när den uppnår 1.3 m). Säg att fem procent av fröplantageplantorna har W4009 som förälderA.

Storlek på avkomman till W4009 = hundra miljoner (plant/år)*1/6 (del i Sverige)*40 (år plantering) *0.75 (andel plantagefrö) *0.5 (överlevande plantor)*0.05 del av W4009A = 12.5 miljoner träd. Eftersom beräkningen inte är exakt, så kan den rundas av. W4009 är förälder till storleksordningen tio miljoner träd.

Svenskt rekord i flera grenar. Avkommor till W4009 planteras fortfarande idag, men omfattningen har minskat. Om man räknar kumulerat antal plantor som planterats i skogen blir nog rekordantalet dubbelt så stort. Men nära hälften av dem har nog försvunnit idag, så antalet nu levande avkommor blir ca 12 miljoner. Jag förmodar att avgångarna framöver blir större än ökningen genom ny plantering så det blir det högsta antalet någonsin. Men ett barn till ett träd bör också blivit ett träd för att räknas och övergången från planta till träd inträffar definitionsmässigt vid höjden 1.3 meter. Jag har antagit att hälften av levererade plantor når trädhöjd. Avgångarna sker mycket långsammare efter att plantorna nått trädhöjd än före, och det tar tid att växa från planta till trädhöjd. Maximum för idag levande träd inträffar mycket senare än för levande plantor. Gissningsvis nås maximum om något decennium. Beräkningen avser det kumulerade antalet träd som har W4009 som förälder, det är vad jag tycker är mest relevant och det tar decennier innan det beräknade värdet uppnås. Kanske ändå mer relevant vore antalet träd som nått fertil ålder. Avgången är vanligen låg mellan 1.3 m och säg 5 m, när tallar möjligen kan sägas nå fertil ålder, så antalet avkommor blir nog inte mycket lägre. W4009 förblir rekordinnehavare även om bara avkomma som själv får avkomma räknas, tillräckligt många avkommor kommer att få avkomma i skogen även i en framtid med lika mycket skogskultur som idag. Visserligen reduceras icke kulturplantor, men långt ifrån fullständigt. W4009 får säkert mer än tusen gånger större avkomma i skogen än någon icke klonad tall och är således reproduktivt framgångsrik i jämförelse med andra tallar oberoende av hur antalet avkommor mäts. Avkommans vikt kan vägas in vid bedömningen av reproduktiv framgång, det säger ju något om den ekologiska betydelsen. Avkomman till W4009 vid skörd eller död väger sammantaget några miljoner ton. W4009 förefaller vara rekordhållare för avkommans vikt.

Osäkerheter. Det går att diskutera antagandena 40 år och en sjättedel av planteringarna. Det är ”hoftningar” av ”effektiva” något så när jämna siffror. Fyrtio år är kanske i underkant och en sjättedel i överkant. Det skulle kunna vara en annan tallklon som är Sveriges mest reproduktiva individ. Fem kloner finns i två tredjedelar så många plantager som W4009. T ex ovanligt bra frösättning skulle kunna kompensera för lägre förekomst. Det ter sig dock inte särskilt troligt att någon annan klon har rekordet, och ännu mindre troligt att rekordet då skulle vara nämnvärt större. Rekordhållaren och rekordet skulle kunna fastställas med större säkerhet genom att skatta klonernas föräldraandel för ett stickprov av säg tio tusen tallar. Om bara ett relevant område undersöks räcker det med färre. Detta är tekniskt möjligt idag, men betraktas troligen som för resurskrävande. Det kanske finns andra domesticerade individer, där kloning hjälper en förälder att få många miljoner avkommor? Om W4009 slår ett rekord, så är det tack vare domesticeringen, det är inget rekord i naturen. Jag är osäker på vad alla små insekter och havsorganismer och andra organismer har för sig, och metoder för uppförökning av andra domesticerade arter kanske också ger mycket stora avkommor. Livet är mycket mångformigt och variationsrikt. Möjligen missar jag något. Risken för detta är större för arter där individerna är fysiskt små.

All time high”. Att en viss tall blivit så reproduktivt framgångsrik beror på att Sverige började anlägga fröplantager i industriell utformning och omfattning 1949, när W4009 blivit tillgänglig, och W4009 låg i framkant under mycket lång tid. Tallfröplantager med goda skördar kom igång relativt snabbt. Fröplantager för skogsbruket fanns inte tidigare och är en förutsättning för stor avkomma, därför finns ingen tall med tillnärmelsevis lika stor avkomma tidigare i historien. De fröplantager som anläggs nu är avsedda att betjäna mindre områden och plantagernas produktiva livstid förutses vara kortare. När en fröplantage anläggs finns nu många fler kandidater än förr och rangordningen mellan kandidaterna ändras oftare. Grankloner ger också stora avkommor, men en mindre andel av granplantorna har kommit från fröplantager och förutsättningarna för att få stora avkommor är nu sämre. Därför tror jag W4009 kommer att förbli Sveriges reproduktivt framgångsrikaste individ även vid framtida utvärderingar.

Världsrekord eller bara svenskt rekord? Tallindivider (kloner) med avkommor i samma storleksordning eller förmodligen något större jämfört med W4009 finns i några andra länder. En kandidat till nordiskt rekord finns i Finland och en kandidat till världsrekord i USA. Det kan finnas arter från andra släkten än tall i andra länder, som har bättre förutsättningar att få stor avkomma.

Orsaken till att klonen ofta valdes är att den en rad med ympar av W4009 såg skogligt bra ut på en försöksstation och att den betedde sig bra som plantageträd. Det är intressant att notera, att när man så småningom – långt efter beslutet att välja W4009 till många plantager – utvärderade hur avkommorna utvecklades i försök, så fick W4009 en hög placering för avelsvärde för skogligt viktiga egenskaper. Klontest har nu blivit ett viktigt verktyg i den långsiktiga skogsträdsförädlingen, även om en mycket liten del av dagens skogsplanteringar görs med klonade plantor. Detta tidiga ”klontest” styrker värdet av klontest i skogsträdsförädlingen.

Uppmaning till läsarna att framföra kandidater av andra arter som kan vara Sveriges reproduktiv framgångsrikaste individ: Är verkligen W4009 den reproduktivt framgångsrikaste individen i Sverige? Är det någon som känner till ett relevant exempel på större reproduktiv framgång? I första hand inom ramen för min definition, men andra rimliga definitioner kanske kan ge en annan rekordhållare? Kommer inget fram i kommentarerna blir rekordet av W4009 säkrare.

Hur stor andel av tallarna i Sveriges skogar? Det finns 89 miljarder träd i Sverige. Femton miljarder av dessa är tallarB. Mindre än en promille av tallarna och drygt en tiotusendel av alla träd kommer att ha W4009 som förälder när den levande avkomman når maximum. I några regioner kan avkomma från W4009 uppgå till någon procent av tallarna. Eftersom träd har två föräldrar är W4009s genbidrag hälften så stort som dess avkomma.

Definition: Det måste diskuteras vad reproduktiv framgång och avkommans storlek egentligen är när man bedömer om W4009 verkligen är Sveriges reproduktivt framgångsrikaste individ, det är långtifrån klart eller väldefinierat. Asexuell förökning räknas inte som avkomma. Avkommeindividerna skall vara genetiskt unika för att räknas. Annars finns det ett ofantligt antal encelliga arter, som det finns gigantiska antal kopior av. Asexuell förökning till stora antal gäller även för t ex potatis och maskros. Totala antalet ättlingar i nedstigande led godkänns inte (t ex tycks sju miljarder människor alla härstamma från samma urmoder) utan bara antalet barn. Däremot accepteras kloning av föräldraindividerna (om den skett relativt nyligen, bl a eftersom även inom en klon uppkommer olikheter, som blir allt större med tiden). Reproduktiv framgång bör egentligen ses som något relativt, hur framgångsrik en individ är jämfört med andra i att föra sina gener vidare genom stor avkomma och inte mätas i avkommans storlek. Individer kan producera många ägg liksom träd kan producera många frön, men denna potentiella avkomma brukar inte räknas som avkomma. Individer vara förälder till många småttingar, dödligheten är ofta mycket stor i början. I begreppet reproduktiv framgång kan läggas förmåga att ge avkomma som växer upp. Man kan också lägga praktiska synpunkter på det, för de flesta arter är det ogörligt att följa avkommorna länge, men i skogen låter det sig göra. Men det blir oöverskådligt och också osäkert att sas se mycket långt fram i tiden. I skogen läggs gränsen 1.3 meter höjd för att kallas träd, annars är det bara en planta. Det verkar logiskt att mäta reproduktiv framgång och storleken av avkomman för träd i antal avkommor som blir träd. Även om det skulle göras troligt att individer andra arter kan ge större avkomma, så kan detta förmodligen inte knytas till en väl identifierad, dokumenterad och fotograferad individ.

Tackord: Forskare på Skogforsk har sammanställt en del uppgifter och bidragit till resonemangen. En finsk kollega fäste min uppmärksamhet på en liknande framgångsrik tall i Finland. Skogstaxeringen har givit några uppgifter. Jag har konsulterat några kvalificerade bedömare om det fanns andra kandidater, jag tackar för deras ansträngningar.

 

Noter (för att avlasta texten):

A Jag uppskattar att W4009s bidrag till fröplantageskördarna är 5% för de plantager där W4009 ingår. En typisk fröplantage av de W4009 ingår i har fyrtio kloner i lika andelar. Bidrar alla kloner lika mycket till avkomman och om inga fäder finns utanför fröplantagen får en genomsnittlig klon bidraget 5%, hälften som mor och hälften som far. Men en del fäder finns utanför fröplantagen. I en ung plantage kommer huvuddelen av pollenet utifrån, och även i en mogen plantage finns en väsentlig del av fäderna utanför plantagen. I en undersökning av fröproduktionen per klon i en plantage, så låg W4009 obetydligt över medelvärdet. W4009 ansågs vara ett bra plantageträd när man fattade beslut att låta det ingå i plantagerna, och i kriterierna ingår kottsättning. W4009 har ett bra avelsvärde och kan i några plantager förekomma i högre andel och kan i senare delen av plantagens livstid förstärkts med särplockning, och därför ha något högre frekvens. Jag räknar därför med fem procent trots inkorsningen.

B Enligt skogstaxeringen (Per Nilsson personlig meddelande) finns det 15 miljarder tallar högre än 1.3 m i Sverige och 32 miljarder högre än 0.1 m. Härutöver finns tallar på andra ”ägoslag” än skogsmark, men det är nog försumbart få. Jag antar att en sjättedel (2.5 miljarder) finns i de områden där fröplantagerna med W4009 fått avsättning. Eftersom W4009 var så uppmärksammad så tidigt och bra under så lång tid förmodar jag att den spreds över ett något vidare område än en typisk klon. Dödligheten mellan 1.3 m och ”fertil ålder” kan nog antas vara måttlig, alla individer behöver ju inte vara fertila bara för att de nått fertil ålder.

Pangat på intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

 

Posted in Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Vem har störst avkomma i Sverige?

Att sätta bocken till trädgårdsmästare

Av Torbjörn Fagerström, Professor emeritus i teoretisk ekologi vid Lunds universitet, tidigare bl.a. prorektor vid SLU

Det tycks som om KTH provar ett nytt grepp när det gäller det som brukar kallas ”forskning om forskning”. Man sätter helt sonika bocken till trädgårdsmästare – eller åtminstone biträdande trädgårdsmästare. Till ett nystartat projekt som handlar om varför forskning ofta har svårt att nå fram till beslutsfattare knyts en person som till helt nyligen var centralt placerad inom Naturskyddsföreningen. Härigenom kan projektet direkt från hästens mun inhämta kunskap om hur miljörörelsen arbetar. Inte minst får man tillgång till rörelsens gedigna erfarenhet av att sätta den politiska agendan – med stöd av forskning när detta gynnar agendan, eller genom att desinformera om forskning när agendan så kräver. Typexemplet på det förra är klimatområdet, där miljörörelsen brukar rida högt på att det råder någorlunda vetenskaplig konsensus om människans bidrag till klimatförändringar. Typexemplet på det senare är jordbruksområdet, där det råder en minst lika stark vetenskaplig konsensus i centrala frågor, såsom att odling av gentekniskt förändrade grödor (GM-grödor) inte innebär några särskilda risker som kan relateras till tekniken (se t.ex. denna rapport från Europeiska vetenskapsakademiernas). Men eftersom detta inte stämmer med miljörörelsens agenda har den i många år varit pådrivande i den ovetenskapliga propaganda som har lett fram till dagens situation, där viktiga delar av jordbrukets utveckling knappast alls längre är kunskapsdrivet. Här kommer några exempel.

Det s.k. ekologiska jordbruket är en skickligt implementerad affärsidé, med den ekonomiska föreningen KRAV som en drivande ideologiproducent. Några speciella vetenskapliga skäl för denna form av jordbruk föreligger däremot inte, vilket fyra forskare inom området nyligen har utrett i en läsvärd bok (Kirchmann et.al. 2014, Den Ekologiska drömmen, Fri Tanke). Naturskyddsföreningen lämnar avsevärda bidrag till förytligandet av diskussionen på området genom bl.a. den infantila propagandafilmen om ”Eko” som kan nås från föreningens hemsida. Föreningen använder också flitigt begreppet ”kemikaliejordbruk” för att misskreditera det dominerande, vetenskapsbaserade jordbruket – som om kemiska ämnen i sig själva skulle bära på något slags inneboende problem. Effektsökeri är väl det bästa man kan säga, men med stort genomslag i skickliga propagandamakares händer.

När det gäller GM-grödor har miljörörelsen under lång tid ingått i den ovetenskapliga motståndsfront som åstadkommit att hela området har belagts med ett slags yrkesförbud i Europa. Inom EU härskar nu en nästan parodiskt restriktiv lagstiftning, ett envist hänvisande till försiktighetsprincipen för att kräva mera riskforskning, trots att kunskapsläget i riskfrågorna är klarare här än på de flesta områden, och en åtföljande nedrustning av modern växtförädling i hela regionen. Ett vanligt argument från motståndsfronten är insinuationer om att forskare är ”köpta”. Sittande ministrar i Miljöpartiet har tidigare hemfallit åt sådana oförskämdheter, och nu sällar sig även Naturskyddsföreningen till de konspiratoriskas skara. I föreningens tidskrift Fem frågor om gmo-tekniken kunde man läsa att ”Forskarna bedömer riskerna [med GM-grödor] olika beroende på vem som är deras finansiär och vilken akademisk bakgrund de har”. Morsning! Så beskäftigt uttrycker sig bara en självutnämnd expert som glömt bort den ädla konsten att sopa framför egen dörr. Hur vore det med lite självkritisk distans från föreningens sida, med tanke på hur den själv handskas med vetenskaplig kunskap?

Ett tredje exempel är Naturskyddsföreningens internationella verksamhet. Med massiv finansiering från Sida driver föreningen projekt runtom i utvecklingsländer som bl.a. handlar om att implementera ekologiskt jordbruk eller att motarbeta genteknik, eller bådadera. För ett par år sedan blev det internationellt uppmärksammat att föreningen ger pengar till en organisation på Filippinerna som stödjer vandaliseringen av fältförsök med det Gyllene riset. Detta är ett ris som har förändrats gentekniskt så att det producerar provitamin A i tillräckliga kvantiteter för att häva den vitaminbrist hos fattiga människor som kan leda till svåra synrubbningar. Föreningen ville då inte kännas vid det alla andra visste, nämligen att det nog inte var så mycket folklig vrede, utan snarare influgna aktivister, som låg bakom vandaliseringen:

Rent a Crowd – (Philippine farmers don’t have tattoos, coloured hair and video cameras)

Rent a Crowd – (Philippine farmers don’t have tattoos, coloured hair and video cameras)

Som sagt, ett djärvt och ovanligt grepp av KTH. Det kan kanske bli bra – med de erfarenheter och nätverk långt in i desinformationens innersta labyrinter som tillförs projektet. Men, det är klart, en viss uppförsbacke får projektledaren Karin Edvardsson Björnberg räkna med, i varje fall om projektet ger sig i kast med jordbruksfrågor. Vi är många i forskarsamhället som där har samma luttrade attityd som gräsänklingens fru i Povel Ramels ”Gräsänkling Blues”: vi tror mera på en hårnål än vi tror på Naturskyddsföreningen. Det omdömet gäller även före detta ordföranden i nämnda förening – tills ett bättre omdöme har förtjänats.

PS. Efter att jag skrev texten har jag blivit uppmärksammad på en föreläsning från Cornell av Keith Kloor. Den handlar om s.k. ”cultural brokers”, dvs. vilka som formar debatten, och visar att de frågor som jag tar upp i min artikel är internationellt uppmärksammade. Dessutom kan den väl ge en del tips till KTH-gruppen på intressanta forskningsfrågor. DS

Torbjörn Fagerström utkommer i vår med boken ”Bortom GMO – vetenskap och växtförädling för ett hållbart jordbruk” på Fri Tanke förlag, medförfattare Roland von Bothmer och Stefan Jansson.

Pingat på Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Posted in forskningspolitik, miljö, Okategoriserade, vetenskap | Kommentarer inaktiverade för Att sätta bocken till trädgårdsmästare

Är nötköttet en klimatbov och vad ska vi göra åt det?

Av Cecilia Sundberg, vid Institutionen för energi och teknik, SLU i Uppsala

Ett inlägg på DN-debatt av 14 forskare i Göteborg som vill ha klimatskatt på nötkött och flyg har lett till en bred debatt och nya frågor. I mitt inlägg här idag ger jag några svar på fyra frågor som jag tycker är viktiga i sammanhanget:

  • Är nötkött skadligt för klimatet?
  • Är klimatet det enda som räknas?
  • Hur påverkas köttsproduktionen av en skatt på nötköttskonsumtion?
  • Vad ska vi göra nu då?

Jag kommer inte att bidra med fler siffror idag, och inte särskilt många referenser, för det hade krävt för mycket tid. De finns i forskningsrapporter för den som är intresserad. Många citeras i den rapport jag skrev med Elis Röös m.fl. för EPOK . Jag har heller inte granskat Göteborgsforskarnas rapport, utan ger mig i kast med detta baserat erfarenheter från tidigare arbete och läsande av veckans debattartiklar. (Om du undrar vem jag är och om jag vet vad jag pratar om så får du gärna ta en titt på rapporten som nämns ovan eller min hemsida).

 Är nötkött skadligt för klimatet?

Ja, det mesta talar för det. Så vitt jag vet har alla forskare som verkligen satt sig in i frågan med en opartisk utgångspunkt hamnat där: nötkött är den mest klimatpåverkande maten, tillsammans med kött från andra idisslare (t.ex. får). Ost hamnar också riktigt högt. Gris och kyckling har mindre klimatpåverkan och de allra flesta vegetabilier ligger betydligt lägre. Det enda undantaget är den frukt och grönsaker som transporteras med flyg. Kor ger upphov till en mycket stor andel av växthusgasutsläppen från jordbruket, som orsakar en betydande andel av de totala växthusgasutsläppen.

Det finns ett antal forskare som inte vill att detta ska vara sant, och som letar efter sätt att visa att kor inte alls är farliga för klimatet. Sådan forskning är viktig då den kan bidra till att förbättra kunskapen om växthuseffekten orsakad av kor och den mat de ger oss. Men den blir ett problem för kunskapsutvecklingen, både inom akademin och i samhället, om man inte söker sanningen utan bara bekräftelse av sin egen åsikt, och när enstaka forskningsrapporter dras fram gång efter annan, trots att forskningen som helhet pekar åt ett annat håll.

Här är några synpunkter från ko-kramande forskning och debatt som jag tycker är värda att betrakta och bemöta:

  • ”Gräsmarker binder kol. Kor äter gräs, det gör inte grisar och kycklingar.” Ja, gräsmarker innehåller mer kol än marker som plöjs varje år. Och i förändring från plöjd åker till flerårigt gräs så binds koldioxid från atmosfären som organiskt kol i marken, genom växternas fotosyntes och markorganismernas omvandling av växtmaterial till mull. Men det allra mesta tyder på att denna inlagring av kol i marken inte är tillräckligt för att uppväga alla de växthusgasutsläpp som korna orsakar. Det är också så att kolinlagringen minskar mot noll när gräsmarken används på samma sätt år efter år. Det står mer om detta här.
  • ”Med träd i betesmarker blir nötköttet mer klimatsmart.” Träd tar upp koldioxid i marken och växer och skapar produkter av nytta för oss. Det kan vara äpplen, trä eller ved. Det är jättebra och här finns säkert mycket att göra både inom forskning, praktik och jordbrukspolitik, för att utveckla ett mer multifunktionellt landskap och jordbruk med både djur och träd. Det är bra för klimatet. Men jag vill hävda att det inte gör köttet mer klimatsmart. Det kan förenklat uttryckas så här: Kor växer inte på träd. Klimatnyttan av träd i betesmarker ska bokföras på trädens produkter, eller på jordbruket, eller landskapsvården, men inte på köttet. Kött och träd är oberoende (eller åtminstone separerbara) produktionsfaktorer, om inte djuren äter löv eller bark.
  • Markens färg och form påverkar hur mycket solljus som reflekteras (och försvinner ut från jorden igen) eller tas upp av marken och värmer planeten. Olika markanvändning ger oilka albedo, och det kan ha stor klimatpåverkan. Jag tror att frågan om markens albedo förtjänar mer uppmärksamhet inom forskningen om jordbrukets klimatpåverkan. Själv är jag inte tillräckligt insatt för att våga säga mer just nu.
  • ”Metan är inte koldioxid och har andra miljöeffekter.” En stor del av klimatpåverkan från kor kommer från metan, en växthusgas med andra egenskaper än koldioxid. Metan har mycket större klimatpåverkan än koldioxid på kort sikt, men bryts i atmosfären ner till koldioxid inom några decennier. En stor del av koldioxiden blir kvar i atmosfären i århundranden. Vilket tidsperspektiv man har spelar därför stor roll för hur man bör väga metan och koldioxid mot varandra. Är man mer orolig för kortsiktiga klimateffekter än för läget om hundra år så ska man räkna metan (och därmed kor) högre, och vice versa. Klimatforskarna har jobbat en hel del med hur man ska jämföra effekterna av olika växthusgaser med varandra, och IPCC tar upp det i sin senaste rapport. IPCC är nu tydliga med att man inte rakt av bör använda måttet GWP100 rakt av (vilket gjorts hittills), utan att det finns flera olika sätt att väga växthusgaser mot varandra, som bör användas beroende på syfte. GWP100, det mest utbredda måttet, ligger någonstans i mitten av olika viktningsmetoder för växthusgaser.

Är klimatet det enda som räknas?

Nej! Klimatet är jätteviktigt, men det är inte hela bilden. Här är några saker att ta hänsyn till, även i klimatpolitiken:

  • Mat är livsviktigt. Till skillnad från elektroniska prylar, väskor, flygresor och en massa annat roligt men klimatpåverkande som vi konsumerar för våra ihoptjänade pengar så är mat livsnödvändigt. Vi kan förändra livsmedelskonsumtionen, men vi bör inte minska den särskilt mycket (vi slänger en massa mat som hade kunnat ätas och vi har en del överviktsproblem i befolkningen).
  • Det finns goda skäl att ha kvar livsmedelsproduktion i landet. Det handlar om livsmedelssäkerhet, kultur, biologisk mångfald, ekonomi. Miljömålet ”Rikt odlingslandskap” kan inte nås utan ett levande lantbruk.
  • Jordbruket har en komplex miljöpåverkan. Klimatfrågan måste hanteras samtidigt som övergödning, påverkan på biologisk mångfald, spridning av bekämpningsmedel med mera. Produktionssystem som ger förbättringar inom flera miljöområden utan försämra något område, utvecklas inte med enkla styrmedel av stuprörskaraktär såsom skatter på växthusgasutsläpp. Här krävs mer. Livsmedelskedjans aktörer har mycket att göra, särskilt vi som sysslar med forskning! Här vill jag passa på att komma med en invändning mot göteborgsforskarnas förslag att vi kan byta nötkött mot gris och kyckling eftersom det har lägre klimatpåverkan: det är ett typiskt exempel på stuprörstänkande där man bara ser till klimatet, inte andra miljömål, eller djurvälfärd, eller jordbrukslandskapets produktionsförutsättningar.

Hur påverkas köttproduktionen av en skatt på nötköttskonsumtion?

Det här är inte mitt forskningsområde, så jag vill bara bidra med några saker:

  • Vi importerar mycket nötkött till Sverige så en skatt som syftar till att minska konsumtionen behöver inte leda till minskad svensk produktion. Det kan bli så att importen minskar. Den svenska produktionen kan till och med öka, genom att ta marknadsandelar eller öka sin export. Men då behövs motåtgärder, för den första effekten av en klimatskatt på nötkött är minskad efterfrågan, vilket leder till minskad produktion.
  • Om ska införa en klimatskatt på mat så är det viktigt att analysera vilken produktion som drabbas av minskad efterfrågan, så att styrmedlet slår klokt och inte blint. Detta är viktigt eftersom såväl klimatpåverkan som andra miljö- och samhällsvärden varierar stort mellan olika sätt att framställa nötkött, både inom Sverige och internationellt.

Jag håller inte med göteborgsforskarna när de säger ”Det finns inga tecken på att konsumenter eller företag själva kan nå lösningar som åstadkommer utsläppsminskningar”. Jag ser tecken på uppvaknanden både inom produktion, distribution och konsumtion. Och ett hot om klimatskatt på kött kanske är vad som krävs för att livsmedelskedjans aktörer, inte minst handeln, verkligen ska börja göra något?

Vad ska vi göra då?

Göteborgsforskarna uppmanar till en bred diskussion om konsekvenser av dagen matkonsumtion och kring värderingar och vårt moraliska ansvar. Jag håller med! Jag anser att vi har ett ansvar för att minska miljöbelastningen av vår konsumtion, men att detta ansvar inte bara gäller oss som enskilda konsumenter, utan även som medborgare och yrkesmänniskor. Så jag, i min yrkesroll, försöker sammanfatta några enkla budskap till dig, i någon av dessa olika roller:

Du som verkar politiskt inom en myndighet: Matkonsumtionen, liksom matproduktionen, har stor miljöbelastning och både produktionens och konsumtionens klimatpåverkan behöver minskas. Detta kräver politiska åtgärder. Men kom ihåg att lantbruk, och särskilt djurhållning, är en komplex verksamhet. Åtgärder får inte alltid önskad effekt, eftersom de oplanerade sidoeffekterna kan vara stora. Så se till att skaffa breda beslutsunderlag, och följ upp effekterna av beslut noga!

Du som verkar inom handel och servering av livsmedel: Anta utmaningarna och var kreativ! Utgå från det enkla budskapet ”mindre men bättre kött” och fundera på vad ni kan göra inom din verksamhet. Kanske något av detta: Mindre förpackningar av kött i butikerna, och mindre styckningsdetaljer av kött. Mindre köttportioner i recept och på restauranger. Bättre ursprungsmärkning av chark och mejerivaror, så att vi kan veta vad vi köper och hur det har producerats.

Du som avstår från kött: Fortsätt med det!

Du som är en medveten konsument som läser etiketter och märkningar och letar efter svenskt, (gärna naturbetskött eller ekologiskt), som frågar på restauranger vad det är för kött de serverar, eller som kanske köper kött direkt av en bonde: Fortsätt med det! Konsumenttryck är viktigt för förändring av handel och produktion. Men kom ihåg: en liten köttportion är alltid bättre för miljön än en stor.

Du som verkar inom produktion, forskning eller utveckling inom lantbruket: Fortsätt producera mat, och utveckla produktionen med ständigt minskade miljöpåverkan genom att ta fram och sprida praktisk och teoretisk kunskap från många olika ämnesområden!

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

 

 

 

Posted in Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Är nötköttet en klimatbov och vad ska vi göra åt det?

Ekoodlingens utvärdering måste stå på saklig grund

Av Holger Kirchmann, Lars Bergström, Thomas Kätterer och Rune Andersson, SLU i Uppsala

Jordbruket står inför den framtida utmaningen att producera mer mat på en krympande odlingsareal med minsta möjliga belastning på miljön, såväl i Sverige som globalt. För att kunna lösa den uppgiften krävs stora satsningar på jordbruksforskning. Ett inspel i debatten om att få fram ett uthålligt jordbruk har framförts i boken ’Den ekologiska drömmen’ (finns gratis att ladda ner, http://pub.epsilon.slu.se/11755), där en kritisk analys av den ekologiska odlingens för- och nackdelar presenteras. Vi är glada över att boken har rönt ett så stort intresse och skapat en intensiv debatt i samhället. I ett inlägg på SLUs forskarblogg skriver professor Jan Bengtsson att ’ståndpunkter mot ekologisk odling bör problematiseras och inte accepteras´. I motsats till honom tror vi att även forskningsrön som visar fördelar med ekoodling bör kritiskt analyseras. En debatt kan öka medvetenheten om ekosystemens komplexitet. Vi bemöter här två sakområden av det Bengtsson tar upp.

Ekoskördar

Bengtsson påpekar hur resultaten i en fältstudie kan påverkas av platsens förutsättningar och hur detta problem kan undvikas med så kallade meta-analyser, där resultat från flera fältförsök studeras i en samlad syntes. Bengtsson citerar en sådan meta-analys (Ponisio et al., 2014) som anger att man bara får 20 % lägre skörd vid ekoodling jämfört med konventionell odling. Han citerar denna artikel för att visa att de högre skördebortfall vi anför på basis av svensk officiell skördestatistik (upp emot 60 %) inte skulle vara representativa. En tidigare meta-analys publicerad i ’Nature’ (Seufert et al., 2012) visar dock att när man utesluter studier där man hade överfört organiska gödselmedel från konventionellt jordbruk för att gödsla ekologiska åkrar, så blev skördessänkningen betydligt större, nämligen 34 %. Överföring av organiska gödselmedel (stallgödsel, kompost, rötrester, slakteriavfall, mm) från konventionellt till ekologiskt jordbruk har visat sig vara den avgörande faktorn för ekoskördarnas storlek, vilket vi också utförligt diskuterat i en tidigare publicerad bok (Organic Crop Production – Ambitions and Limitations, kapitlet om skördenivåer kan laddas ner gratis, http://pub.epsilon.slu.se/3514).

Vi kan inte se att Bengtssons kritik av skördenivåer bekräftas av den meta-analys han hänvisar till eftersom information om hur mycket gödsel som har tillförts från konventionell odling saknas i databasen som ligger till grund för analysen. Dessutom kan man konstatera att huvuddelen av de studier som finns i databasen kommer från Nordamerika. Där tillåts en mycket större överföring av organiska gödselmedel från konventionell till ekologisk odling än i Sverige. Med andra ord, man måste vara försiktig när man tolkar en meta-analys. Meta-analyser kan inte vara bättre än studierna som ligger till grund för dem. En trovärdig analys och jämförelse av skördenivåer förutsätter att detta beaktas. Om ekoodlingen skulle stå på egna ben, i enlighet med upphovsmännens grundfilosofi, utan inköp av organiska gödselmedel från konventionell produktion, skulle ekoskördarna minska dramatiskt.

 Biologisk mångfald i ekologiska åkrar och i jordbrukslandskapet

Den förmodligen mest omfattande meta-analysen om biodiversitet i odlingssystem, som nyligen har publicerats i tidskriften ’Nature’ (Schneider et al., 2014), visar att mångfalden är ca 10 % högre i ekologiska jämfört med konventionella åkrar. Samma studie visade också att utanför åkern, dvs på gårds- eller landskapsnivå, påverkas inte mångfalden av att åkern odlas ekologiskt eller konventionellt. Det bör påpekas att åkern i sig inte är en plats där man eftersträvar biologisk mångfald utan syftet är att odla en enskild nyttogröda. Mer mångfald i ekoåkern betyder vanligen mer ogräs (tistlar, kvickrot, balderbrå mm), vilket man lätt kan observera om man kör runt i svenskt åkerlandskap under sensommaren. Jordbrukslandskapets biologiska mångfald gynnas främst av andra landskapselement än åkern såsom åkerholmar, diken, häckar, stenmurar mm, där olika organismer hittar sina nischer. Det betyder att lantbrukarens kunnande och intresse att gynna den biologiska mångfalden är viktigare än om han driver sin gård ekologiskt eller konventionellt. Generella stöd till ekoodling är därför tveksamma för att öka den biologiska mångfalden – istället behövs riktade stöd för att främja biodiversiten vid all odling. Enligt en ny rapport från Jordbruksverket är generella stöd till ekoodling inte heller samhällsekonomiskt lönsamma; de bör istället omformas till riktade åtgärder för exempelvis anläggning av våtmarker och vegetationsytor som gynnar nyttiga och hotade kräldjur, insekter och fåglar.

En annan sak man bör tänka på är att betydligt större areal behövs för att producera lika mycket mat genom ekoodling. Detta innebär att naturmark, där den biologiska mångfalden som regel är mycket större än på åkern, måste odlas upp om livsmedelsförsörjningen ska kunna säkras. Ekoodling kan därför i själva verket minska den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet.

Bengtssom menar att ”det är meningslöst att föra en diskussion med en grupp forskare som levererar vilseledande svar på alla komlexa frågor”. Vi har aldrig haft ambitionen att ge svar på alla komplexa frågor. Ett av SLUs strategiska mål är att ’forskningens resultat ska bli kända och nyttjas i samhället’. Vi anser därför att framkomna forskningsresultat ska kommuniceras ut i samhället oavsett om forskningsresultaten går emot politiska strömningar, liksom människors önskningar och värderingar. Vi känner inte heller igen oss i Bengtssons syn på SLU som ett ’stackars universitet’. Vi är stolta över att vara verksamma vid SLU där fri forskning med högt i tak kännetecknar verksamheten.

Holger Kirchmann, Professor i växtnäringslära och markvård, SLU

Lars Bergström, Professor i vattenvårdslära, SLU

Thomas Kätterer, Professor i systemekologi, SLU

Rune Andersson. Före detta programchef vid SLU

 

Schneider, M. et al., (2014) Gains to species diversity in organically farmed fields are not propagated at the farm level. Nature Communications 5, 4151.

Seufert, V., Ramankutty, N. & Foley, A.E. (2012) Comparing the yields of organic and conventional agriculture. Nature 485, 229-232.

Pingat på Intressant

Artikeln är en något modifierad version av en artikel publicerad i UNT den 18/2

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Posted in jordbruk, miljö, Okategoriserade, vetenskap | Kommentarer inaktiverade för Ekoodlingens utvärdering måste stå på saklig grund

Ståndpunkter emot ekologisk odling bör problematiseras, inte accepteras

Av Jan Bengtsson, Inst. Ekologi och Framtidens Lantbruk, SLU, Uppsala.

Frågorna om ekoodling och miljön har under mina 25 år på SLU dykt upp med cirka fem års mellanrum, drivna av samma grupp forskare, och varje gång utan att mycket nytt tillförs. Det är tröttsamt och improduktivt.

Nu får dessa forskare också stöd av Lars Christersson (UNT 31/1) som med viss arrogans menar att eko-odlingen fått ”kalla fötter”. Det tråkiga är att såväl Christersson som tidigare Kirchmann med flera (i bland annat SvD 16/11 -14) inte ger en korrekt bild av dagens kunskapsläge om ekoodlingens miljöeffekter. De visar dålig förståelse för moderna vetenskapliga arbetssätt, och verkar inte förstå att deras självsäkra ståndpunkter – exempelvis ”Ekologisk odling – vägen till svält” (SvD 16/11) – är fyllda av värderingar och grundas på tvivelaktiga antaganden som bör problematiseras, inte accepteras (se t ex Gunnar Rundgren, SvD 29/1 -15).

Ett antal kvantitativa vetenskapliga synteser visar tydligt att eko-odling vanligtvis inte alls är sämre för miljön. Det finns vissa aspekter som är problematiska för ekoodlingen, precis som för allt jordbruk. Dit hör kvävefrågorna, men också att eko-odlingen – givet allt annat lika – på grund av lägre skördar behöver mer jordbruksmark. Kirchmann m fl och Christersson överdriver dock skillnaderna. Ekoodlingens skördar anges felaktigt som 60 procent av konventionella, en riktigare siffra är kring 80 procent men den varierar mellan grödor (Ponisio m fl, PRSB 2014).

Men för andra miljöaspekter visar forskningen att eko-odlingen är miljövänligare: ingen pesticidanvändning, mindre energianvändning, högre mullhalt i marken, högre biologisk mångfald, och bättre ekosystemtjänster. Tyvärr har varken Christersson eller Kirchmann m fl har förstått styrkan i ett evidensbaserat arbetssätt – Christersson kritiserar raljant metaanalys, som numera är en kraftfull metod för att undersöka vad man generellt vet och vilka faktorer som påverkar till exempel biologisk mångfald. Metoden är vanlig inom exempelvis medicinämnena.

I stället framhärdar de i att se sina egna studier på några platser i Sverige som viktigare, riktigare och mer sanna än synteser av den stora mängd undersökningar som gjorts internationellt och publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Jag tycker att erfarna forskare borde förstå att även de egna undersökningarna är behäftade med problem i design och skala (fält, gårdar, landskap). Det går inte att generalisera från t ex studier på enskilda fält i Mälardalen till Europa eller världen, eller ens Skånes landskap. Tjugo års studier av biologisk mångfald i ekoodling har lärt mig hur beroende av plats, metodval och frågeställning även väl utförda enskilda studier är (se t.ex. Tuck m fl, Journal of Applied Ecology, 2014). De är också ofta behäftade med stor osäkerhet som metaanalyser delvis kan hantera, men som är något som inte diskuteras av Kirchmann m fl eller Christersson.

Det är också problematiskt att använda dagens konventionella jordbruk – eller ibland snarare en drömbild om ett idealt konventionellt jordbruk – som representativt för ett hållbart jordbruk. Då gör man ett ideologiskt val. Det svenska jordbruket kan se hållbart ut, men dels exporteras många miljöeffekter till andra länder, dels välter det över hållbarhetsfrågorna på nästa generation att lösa. Jag menar att detta är både vetenskapligt och etiskt svårt att acceptera.

Kirchmann m fl och Christersson väljer att undvika komplexiteten i jordbruk-, matproduktion- och hållbarhetsfrågorna. Därför blir jämförelserna de gör både ideologiska och förenklade. De intar en extrem ståndpunkt i en diskussion som till syvende och sist handlar om olika världsbilder och en mycket förhoppningsfull tro på teknologiska lösningar. Den delas inte av alla. Denna diskussion återkommer med jämna mellanrum inom vetenskapen, och det är utifrån dagens kunskapsläge felaktigt att förfäkta ett enda synsätt på frågor som har komplexa och värdeladdade svar. Vilka aspekter man väljer att betona är ideologiskt och subjektivt, även hos professorer.

Vad är viktigast? Klimatpåverkan? Kvävefrågan? Biologisk mångfald? Pesticidanvändning? Markens mullhalt, energianvändning, långsiktig hållbarhet? Matproduktion – och i så fall vilken mat? Energiproduktion på åkermark? Resiliens mot naturliga eller ekonomiska chocker, eller kanske det senaste modet ekosystemtjänster? Man kan som Lars Christersson tycka vad man vill om till exempel biologisk mångfald, men att hävda att just denna eller någon annan aspekt är oviktig eller viktig är ett val som inte är självklart och tål att diskutera.

Många av oss som arbetar för att utveckla ett mer hållbart jordbruk är trötta på att föra en i praktiken meningslös diskussion med en grupp forskare som verkar anse att just de har SVAREN på alla dessa komplexa frågor. Om man vill gå vidare och utveckla andra lösningar på jordbrukets hållbarhetsfrågor än fortsatt intensifiering, då är ekologisk odling ett viktigt redskap.

Så nej, Lars Christersson, ekoodlingen behöver inte få kalla fötter. Den bidrar med viktiga perspektiv på framtidens matproduktion. Utan dessa perspektiv är risken att jordbruket trosvisst och taktfast utvecklas längs en enda väg mot ökad intensifiering och storskalighet. Många etablerade jordbruksforskare anser att det intensiva jordbruket har nått vägs ände (t.ex. EC Standing Committee on Agricultural Research, 2011). Det är varken önskvärt eller ens möjligt utifrån många framtidsscenarios där naturresurser spås bli begränsande (t.ex. Öborn m fl, Fem framtidsscenarier för 2050 – förutsättningar för lantbruk och markanvändning. Framtidens Lantbruk, SLU, 2011; Ambio, 2014). Men om framtiden kan vi intet veta, så varje utsaga är problematisk, och måste bli just osäker, känslomässig och ideologisk. Tyvärr. Därför behövs ett öppet samtal kring olika perspektiv och möjliga lösningar, inte de färdiga men ändå vilseledande svar som levereras från vissa forskare vid mitt stackars universitet.

Och därmed har jag sagt mitt.

Jan Bengtsson, professor i ekologisk miljövård, Inst. Ekologi och Framtidens Lantbruk, SLU, Uppsala.

Detta är en något uppdaterad version av en artikel som publicerades i Upsala Nya Tidning 2014-02-08 med titeln ” Tröttsamt med meningslös anti-eko-debatt”, http://www.unt.se/asikt/debatt/trottsamt-med-meningslos-anti-eko-debatt-3588251.aspx,.

Pingat på Intressant

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Posted in Okategoriserade | 1 Comment

Science in Europe on the Verge of Entering a Time of Political Ignorance

By Jens Sundström, Department of Plant Biology, SLU in Uppsala

Blogginlägget nedan är en dubblering av en post tidigare publicerad på Cornell Alliance for Science hemsida. Ett längre debattinlägg på svenska av representanter från UPSC, PlantLink och Linnécentrum här i Uppsala publicerades även på SvD Brännpunkt den 16/12 med en replik av Torbjörn Fagerström.

Last month European scientist had their gaze fixed up in space and celebrated the successful touchdown of the Rosetta lander on Comet 67P. Meanwhile back on earth, science, at least in Europe, had little cause for celebrations.

Three political decisions signal that science in Europe now is on the verge of entering a time of political ignorance.

First, the European Commission decided to revoke the position as Chief Scientific Advisor held by the British professor Ann Glover. In her position as scientific advisor, Professor Glover has gained much respect and admiration for her consistent advocacy for science-based decision making, whenever appropriate.

The proposal to scrap the position as Chief Scientific Advisor has been known for a while and several scientific organizations have reacted with dismay. For instance, The European Academies Science Advisory Council (EASAC) lamented that “policy makers or lobbyists who seek to remove scientists because they do not like their findings or advice do so at the peril of their citizens.” It has also been known that Greenpeace and several other environmental NGOs have been putting up pressure on EU president Juncker to dismiss Professor Glover since they did not approve on her advice regarding biotechnology and crops bread with modern molecular tools. The decision to give in greatly undermines the confidence that EU will maintain science´s rightful place in policy making, especially on environmental and agricultural issues.

Secondly, the European Parliament Environment Committee voted on a proposal to nationalize the decisions to approve cultivation of GM-crops in Europe. The original proposal was meant to break the deadlock that now prevails and allow for individual countries to cultivate GM-crops that have passed the rigorous risk-assessment upheld in Europe. However, during the voting the original proposal was radically changed and it is now possible to ignore science and ban cultivation of GM-crops solely on politic or ideological grounds. Greenpeace applauds the decision and says, “Thumbs up to the new Parliament for wanting to secure a GM-free agriculture and environment… The Parliament has radically improved the text”. This makes it clear that this proposal, in fact, is a step in the campaign to stop the use of modern plant breeding in the EU. Also, it shows that Greenpeace and other anti-GMO lobbies have a profound influence on the decisions taken in Brussels.

Finally, in here in Sweden, the newly appointed Green/Social-democratic government has abandoned a long tradition of following the scientific recommendations provided by the European Food Safety Authority (EFSA) on issues concerning food safety and GM-crops. During the last meeting of the EU “standing committee”, which votes on approvals of GM-crops, the Swedish representative was instructed to abstain. This is a radical deviation from our previous position and in clear conflict with the principle of science-based decision-making.

I view these examples as symptoms of a growing international phenomenon that affects not only science but also environmental politics. Parts of the environmental movement has grown into a protest industry that increasingly moves away from science. Their agenda comprises destruction of field trials, production of slanted studies and extensive lobbying to influence agricultural- and research-politics. Sadly, the three examples represent the latest additions on a slippery road, pawed by the NGOs and unsuspectingly headed by European politicians, of which only few seem to have the wits and courage to stand up for Science.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

 

Posted in GMO, Jens Sundström, miljö, Okategoriserade, vetenskap | Kommentarer inaktiverade för Science in Europe on the Verge of Entering a Time of Political Ignorance

Genetiskt modifierade grödor och hållbart jordbruk: tankar om en väg framåt i samhällsdebatten.

Av Torbjörn Fagerström, professor emeritus i Ekologi vid Lunds Universitet och tidigare prorektor vid SLU

Jag blir ofta betraktad som en person som är ”för” genetiskt modifierade grödor (GM-grödor). Men jag är inte reservationslöst ”för” sådana grödor, lika lite som jag är ”för” elektricitet, rymdteknik, datorer eller någon annan vetenskapsbaserad teknologi. Jag vet att varje teknologi har sina för- och nackdelar, och kan utnyttjas för goda likaväl som för dåliga syften. Dessutom kan vi alltid begå misstag när det gäller att tillämpa nya teknologier.

Nej, det som jag är ”för” ’är ett vetenskapligt synsätt, som innebär att man kritiskt analyserar argumenten för och emot en viss ståndpunkt, och har en beredvillighet att ändra uppfattning om evidensen talar starkt för en sådan ändring. Så när vi säger att en viss uppfattning är vetenskapligt grundad så hävdar vi varken att den är sann eller att den kommer att förbli densamma i all evighet. Men däremot hävdar vi att uppfattningen har sin grund i en process där relevanta evidens har tagits på allvar, där alternativa uppfattningar har granskats på ett seriöst sätt, och där dessa har befunnits ha ett svagare stöd av tillgängliga evidens och teoretiska överväganden.

Så låt oss titta på evidensen när det gäller GM-grödor.

Läs artikeln i sin helhet i tidskriften  NJAS – Wageningen Journal of Life Sciences 70–71 (2014) 99–100 (Wageningen_J_Life_Sci_2014 ,Engelsk text)

***

Avslutningsvis ifrågasätter jag om ett antal NGOs verkligen är legitima ”stakeholders” när det gäller frågor om GM-grödor. Jag anser inte att Greenpeace och ett antal andra dogmatiska motståndare mot GM-grödor kvalar in som ”stakeholders”, lika lite som en kreationist kvalar in i en vetenskaplig debatt om evolutionsteorin. Istället anser jag att dessa NGOs ska marginaliseras genom att vi medvetet utesluter dem från varje seriös, vetenskapsbaserad diskussion. Sedan ett antal år gör jag själv precis detta: Jag vägrar att delta i debatter med Greenpeace och andra dogmatiska GM-motståndare, därför att i samma ögonblick som jag accepterar en sådan debatt så accepterar jag också att dagtinga med min övertygelse att varje meningsfull diskussion om en vetenskaplig fråga förutsätter en vetenskaplig grundsyn. Dogmatism är oförenlig med en vetenskaplig grundsyn.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Posted in GMO, Okategoriserade | 1 Comment

Ska SLU forska om ekologiskt lantbruk och ekologisk mat?

Av Cecilia Sundberg, vid Institutionen för energi och teknik, SLU i Uppsala

I den pågående massmediedebatten om ekologiskt lantbruk framkommer kritik mot forskningen om ekologisk odling. Jag har stor respekt för alla forskare som instinktivt är negativa till öronmärkta pengar för forskning om ekologiskt lantbruk. Ekologisk produktion, som börjar med att förbjuda mineralgödsel, GMO och kemiska bekämpningsmedel, och därefter frågar sig hur man kan bedriva ett produktivt och miljövänligt jordbruk. Det är väl inte förenligt med ett vetenskapligt förhållningssätt, där man systematiskt och utan förutfattande meningar prövar olika hypoteser med de metoder som man finner lämpliga för ändamålet? Det är en mycket sund utgångspunkt att vara skeptisk mot öronmärkta medel till ekologisk forskning. Därifrån finns det dock anledning att gå vidare med fler frågor: Hur ser forskningen om ekologisk odling ut i Sverige? Leder öronmärkta pengar till ekologisk forskning till en tudelning av forskarsamhället i ”riktiga forskare” som jobbar med konventionellt jordbruk och dogmatiskt, ideologiskt styrda ”ekoforskare” som ägnar sig åt ekologiskt lantbruk? Eller ger forskning om ekologiskt lantbruk vetenskaplig kunskap om hållbart lantbruk, till nytta för allt lantbruk, människor och miljö? Jag har inga färdiga fullständiga svar på dessa frågor, men vill bidra med några perspektiv. Tillsammans med Maria Wivstad har jag skrivit i ämnet tidigare i höst i UNT (länk), och här kommer lite mer:

Jag vill hävda att det i Sverige inte finns någon uppdelning mellan en fri och upplyst lantbruksforskning och en ideologiskt styrd ekoforskning. Det finns i Sverige inte många forskare som är specialiserade inom ekologiskt lantbruk. Man är forskare inom någon specialitet av lantbruket, t.ex. några växter, något djurslag eller någon grupp av sjukdomar. Denna specialitet kan av samma forskare undersökas inom konventionellt lantbruk, eller ekologiskt, eller i ett lantbrukssystem som inte är kommersiellt gångbart idag, eller i ett experimentellt system isolerat från lantbruket som helhet. Det finns inte många svenska forskare som identifierar sig som eko-forskare, och det finns inte någon egen gren av lantbruksforskningen som är eko-forskning. Det är inte så forskningslandskapet ser ut i Sverige. Det finns inga institutioner, avdelningar eller institut inriktade på forskning om ekologiskt lantbruk.

Eftersom det ekologiska lantbruket är en realitet, och eftersom det har särskilda behov av kunskap och information, så får SLU 5 miljoner öronmärkta medel av regeringen för kunskapsspridning. Detta görs vid EPOK, centrum för ekologisk produktion och konsumtion, som inte sysslar med egen forskning. EPOK har forskare inom olika ämnen knutna till sig genom deltidsuppdrag. EPOKs forskare ägnar huvuddelen av sin tid till forskning på sina hemmainstitutioner.

Det finns också öronmärkta ekologiska forskningsmedel, och dessa fördelas i konkurrensutsatta utlysningar på samma sätt som andra forskningsmedel. Detta görs av Formas, som delat ut 48 miljoner under 2014 och inom SLU Ekoforsk som delar ut 5 miljoner om året. EPOK har listat många svenska forskningsprojekt om ekologisk produktion här.

Borde inte forskningen ägna sig åt hållbart lantbruk utan att vara låst av frågan om ekologiskt eller konventionellt? Jo, absolut! Det senaste året har vi i Sverige haft flera större utlysningar på området, till exempel en gemensam utlysning av Mistra, Formas och Lantmännens forskningsstiftelse som 2014 delade ut 62 miljoner kronor till projekt om hållbara produktionssystem. Sen finns ju Formas årliga öppna utlysning inom miljö, areella näringar och samhällsbyggande som finansierar många forskningsprojekt som berör lantbruket.

Forskare är opportunister. De söker medel där de kan få finansiering för intressanta frågeställningar. I min forskargrupp har vi fått finansiering för att studera självförsörjning med biobränslen i ekologiskt lantbruk, i projekten Grön traktor och Grön gård. Detta trots att det finns en betydligt större skepsis mot att producera biobränslen från livsmedelsgrödor inom det ekologiska lantbruket än det konventionella i dagens Sverige. Men möjligheten att befria sig från fossilbränslena och producera sitt eget bränsle var frågeställningar som det fanns intresse för inom de ekologiska utlysningarna redan i början av 2000-talet, medan forskningsfinansiärer inom konventionellt lantbruk blev intresserade först flera år senare.

Jag forskar om miljöpåverkan från lantbruket med livscykelanalys som främsta metod. Jag har 10 % anställning vid EPOK och jag har aldrig haft mer än enstaka procents finansiering från öronmärkta eko-forskningsmedel.  Vill man hitta något tema som går igen i det mesta av min forskning så är det växthusgaser, inte ekologiskt jordbruk.

Det är mycket viktigt att forskning om ekologisk odling tillåts ta ut svängarna och inte är låst till regelverket för ekologisk produktion.  Även de delar av regelverket som kan betraktas som ideologiska och dogmatiska måste få ifrågasättas, och det görs även inom den eko-finansierade forskningen i Sverige.

En granskning av ideologisk styrning av lantbruksforskningen är mycket välkommen och angelägen. Där finns många fler aspekter att diskutera än bara den ekologiska forskningen. Det är till exempel värt att diskutera SLF (Stiftelsen lantbruksforskning) och deras krav på att forskningsprojekt ska leda direkt till ökad lönsamhet för lantbruksnäringen. Hur ska man som forskare förhålla sig till det? EUs system för forskningsfinansiering förtjänar också mer granskning och debatt.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

 

Posted in Okategoriserade | 1 Comment