Science in Europe on the Verge of Entering a Time of Political Ignorance

By Jens Sundström, Department of Plant Biology, SLU in Uppsala

Blogginlägget nedan är en dubblering av en post tidigare publicerad på Cornell Alliance for Science hemsida. Ett längre debattinlägg på svenska av representanter från UPSC, PlantLink och Linnécentrum här i Uppsala publicerades även på SvD Brännpunkt den 16/12 med en replik av Torbjörn Fagerström.

Last month European scientist had their gaze fixed up in space and celebrated the successful touchdown of the Rosetta lander on Comet 67P. Meanwhile back on earth, science, at least in Europe, had little cause for celebrations.

Three political decisions signal that science in Europe now is on the verge of entering a time of political ignorance.

First, the European Commission decided to revoke the position as Chief Scientific Advisor held by the British professor Ann Glover. In her position as scientific advisor, Professor Glover has gained much respect and admiration for her consistent advocacy for science-based decision making, whenever appropriate.

The proposal to scrap the position as Chief Scientific Advisor has been known for a while and several scientific organizations have reacted with dismay. For instance, The European Academies Science Advisory Council (EASAC) lamented that “policy makers or lobbyists who seek to remove scientists because they do not like their findings or advice do so at the peril of their citizens.” It has also been known that Greenpeace and several other environmental NGOs have been putting up pressure on EU president Juncker to dismiss Professor Glover since they did not approve on her advice regarding biotechnology and crops bread with modern molecular tools. The decision to give in greatly undermines the confidence that EU will maintain science´s rightful place in policy making, especially on environmental and agricultural issues.

Secondly, the European Parliament Environment Committee voted on a proposal to nationalize the decisions to approve cultivation of GM-crops in Europe. The original proposal was meant to break the deadlock that now prevails and allow for individual countries to cultivate GM-crops that have passed the rigorous risk-assessment upheld in Europe. However, during the voting the original proposal was radically changed and it is now possible to ignore science and ban cultivation of GM-crops solely on politic or ideological grounds. Greenpeace applauds the decision and says, “Thumbs up to the new Parliament for wanting to secure a GM-free agriculture and environment… The Parliament has radically improved the text”. This makes it clear that this proposal, in fact, is a step in the campaign to stop the use of modern plant breeding in the EU. Also, it shows that Greenpeace and other anti-GMO lobbies have a profound influence on the decisions taken in Brussels.

Finally, in here in Sweden, the newly appointed Green/Social-democratic government has abandoned a long tradition of following the scientific recommendations provided by the European Food Safety Authority (EFSA) on issues concerning food safety and GM-crops. During the last meeting of the EU “standing committee”, which votes on approvals of GM-crops, the Swedish representative was instructed to abstain. This is a radical deviation from our previous position and in clear conflict with the principle of science-based decision-making.

I view these examples as symptoms of a growing international phenomenon that affects not only science but also environmental politics. Parts of the environmental movement has grown into a protest industry that increasingly moves away from science. Their agenda comprises destruction of field trials, production of slanted studies and extensive lobbying to influence agricultural- and research-politics. Sadly, the three examples represent the latest additions on a slippery road, pawed by the NGOs and unsuspectingly headed by European politicians, of which only few seem to have the wits and courage to stand up for Science.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

 

Posted in GMO, Jens Sundström, miljö, Okategoriserade, vetenskap | Leave a comment

Genetiskt modifierade grödor och hållbart jordbruk: tankar om en väg framåt i samhällsdebatten.

Av Torbjörn Fagerström, professor emeritus i Ekologi vid Lunds Universitet och tidigare prorektor vid SLU

Jag blir ofta betraktad som en person som är ”för” genetiskt modifierade grödor (GM-grödor). Men jag är inte reservationslöst ”för” sådana grödor, lika lite som jag är ”för” elektricitet, rymdteknik, datorer eller någon annan vetenskapsbaserad teknologi. Jag vet att varje teknologi har sina för- och nackdelar, och kan utnyttjas för goda likaväl som för dåliga syften. Dessutom kan vi alltid begå misstag när det gäller att tillämpa nya teknologier.

Nej, det som jag är ”för” ’är ett vetenskapligt synsätt, som innebär att man kritiskt analyserar argumenten för och emot en viss ståndpunkt, och har en beredvillighet att ändra uppfattning om evidensen talar starkt för en sådan ändring. Så när vi säger att en viss uppfattning är vetenskapligt grundad så hävdar vi varken att den är sann eller att den kommer att förbli densamma i all evighet. Men däremot hävdar vi att uppfattningen har sin grund i en process där relevanta evidens har tagits på allvar, där alternativa uppfattningar har granskats på ett seriöst sätt, och där dessa har befunnits ha ett svagare stöd av tillgängliga evidens och teoretiska överväganden.

Så låt oss titta på evidensen när det gäller GM-grödor.

Läs artikeln i sin helhet i tidskriften  NJAS – Wageningen Journal of Life Sciences 70–71 (2014) 99–100 (Wageningen_J_Life_Sci_2014 ,Engelsk text)

***

Avslutningsvis ifrågasätter jag om ett antal NGOs verkligen är legitima ”stakeholders” när det gäller frågor om GM-grödor. Jag anser inte att Greenpeace och ett antal andra dogmatiska motståndare mot GM-grödor kvalar in som ”stakeholders”, lika lite som en kreationist kvalar in i en vetenskaplig debatt om evolutionsteorin. Istället anser jag att dessa NGOs ska marginaliseras genom att vi medvetet utesluter dem från varje seriös, vetenskapsbaserad diskussion. Sedan ett antal år gör jag själv precis detta: Jag vägrar att delta i debatter med Greenpeace och andra dogmatiska GM-motståndare, därför att i samma ögonblick som jag accepterar en sådan debatt så accepterar jag också att dagtinga med min övertygelse att varje meningsfull diskussion om en vetenskaplig fråga förutsätter en vetenskaplig grundsyn. Dogmatism är oförenlig med en vetenskaplig grundsyn.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Posted in GMO, Okategoriserade | Leave a comment

Ska SLU forska om ekologiskt lantbruk och ekologisk mat?

Av Cecilia Sundberg, vid Institutionen för energi och teknik, SLU i Uppsala

I den pågående massmediedebatten om ekologiskt lantbruk framkommer kritik mot forskningen om ekologisk odling. Jag har stor respekt för alla forskare som instinktivt är negativa till öronmärkta pengar för forskning om ekologiskt lantbruk. Ekologisk produktion, som börjar med att förbjuda mineralgödsel, GMO och kemiska bekämpningsmedel, och därefter frågar sig hur man kan bedriva ett produktivt och miljövänligt jordbruk. Det är väl inte förenligt med ett vetenskapligt förhållningssätt, där man systematiskt och utan förutfattande meningar prövar olika hypoteser med de metoder som man finner lämpliga för ändamålet? Det är en mycket sund utgångspunkt att vara skeptisk mot öronmärkta medel till ekologisk forskning. Därifrån finns det dock anledning att gå vidare med fler frågor: Hur ser forskningen om ekologisk odling ut i Sverige? Leder öronmärkta pengar till ekologisk forskning till en tudelning av forskarsamhället i ”riktiga forskare” som jobbar med konventionellt jordbruk och dogmatiskt, ideologiskt styrda ”ekoforskare” som ägnar sig åt ekologiskt lantbruk? Eller ger forskning om ekologiskt lantbruk vetenskaplig kunskap om hållbart lantbruk, till nytta för allt lantbruk, människor och miljö? Jag har inga färdiga fullständiga svar på dessa frågor, men vill bidra med några perspektiv. Tillsammans med Maria Wivstad har jag skrivit i ämnet tidigare i höst i UNT (länk), och här kommer lite mer:

Jag vill hävda att det i Sverige inte finns någon uppdelning mellan en fri och upplyst lantbruksforskning och en ideologiskt styrd ekoforskning. Det finns i Sverige inte många forskare som är specialiserade inom ekologiskt lantbruk. Man är forskare inom någon specialitet av lantbruket, t.ex. några växter, något djurslag eller någon grupp av sjukdomar. Denna specialitet kan av samma forskare undersökas inom konventionellt lantbruk, eller ekologiskt, eller i ett lantbrukssystem som inte är kommersiellt gångbart idag, eller i ett experimentellt system isolerat från lantbruket som helhet. Det finns inte många svenska forskare som identifierar sig som eko-forskare, och det finns inte någon egen gren av lantbruksforskningen som är eko-forskning. Det är inte så forskningslandskapet ser ut i Sverige. Det finns inga institutioner, avdelningar eller institut inriktade på forskning om ekologiskt lantbruk.

Eftersom det ekologiska lantbruket är en realitet, och eftersom det har särskilda behov av kunskap och information, så får SLU 5 miljoner öronmärkta medel av regeringen för kunskapsspridning. Detta görs vid EPOK, centrum för ekologisk produktion och konsumtion, som inte sysslar med egen forskning. EPOK har forskare inom olika ämnen knutna till sig genom deltidsuppdrag. EPOKs forskare ägnar huvuddelen av sin tid till forskning på sina hemmainstitutioner.

Det finns också öronmärkta ekologiska forskningsmedel, och dessa fördelas i konkurrensutsatta utlysningar på samma sätt som andra forskningsmedel. Detta görs av Formas, som delat ut 48 miljoner under 2014 och inom SLU Ekoforsk som delar ut 5 miljoner om året. EPOK har listat många svenska forskningsprojekt om ekologisk produktion här.

Borde inte forskningen ägna sig åt hållbart lantbruk utan att vara låst av frågan om ekologiskt eller konventionellt? Jo, absolut! Det senaste året har vi i Sverige haft flera större utlysningar på området, till exempel en gemensam utlysning av Mistra, Formas och Lantmännens forskningsstiftelse som 2014 delade ut 62 miljoner kronor till projekt om hållbara produktionssystem. Sen finns ju Formas årliga öppna utlysning inom miljö, areella näringar och samhällsbyggande som finansierar många forskningsprojekt som berör lantbruket.

Forskare är opportunister. De söker medel där de kan få finansiering för intressanta frågeställningar. I min forskargrupp har vi fått finansiering för att studera självförsörjning med biobränslen i ekologiskt lantbruk, i projekten Grön traktor och Grön gård. Detta trots att det finns en betydligt större skepsis mot att producera biobränslen från livsmedelsgrödor inom det ekologiska lantbruket än det konventionella i dagens Sverige. Men möjligheten att befria sig från fossilbränslena och producera sitt eget bränsle var frågeställningar som det fanns intresse för inom de ekologiska utlysningarna redan i början av 2000-talet, medan forskningsfinansiärer inom konventionellt lantbruk blev intresserade först flera år senare.

Jag forskar om miljöpåverkan från lantbruket med livscykelanalys som främsta metod. Jag har 10 % anställning vid EPOK och jag har aldrig haft mer än enstaka procents finansiering från öronmärkta eko-forskningsmedel.  Vill man hitta något tema som går igen i det mesta av min forskning så är det växthusgaser, inte ekologiskt jordbruk.

Det är mycket viktigt att forskning om ekologisk odling tillåts ta ut svängarna och inte är låst till regelverket för ekologisk produktion.  Även de delar av regelverket som kan betraktas som ideologiska och dogmatiska måste få ifrågasättas, och det görs även inom den eko-finansierade forskningen i Sverige.

En granskning av ideologisk styrning av lantbruksforskningen är mycket välkommen och angelägen. Där finns många fler aspekter att diskutera än bara den ekologiska forskningen. Det är till exempel värt att diskutera SLF (Stiftelsen lantbruksforskning) och deras krav på att forskningsprojekt ska leda direkt till ökad lönsamhet för lantbruksnäringen. Hur ska man som forskare förhålla sig till det? EUs system för forskningsfinansiering förtjänar också mer granskning och debatt.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

 

Posted in Okategoriserade | 1 Comment

Ekologiskt eller inte?

Av Cecilia Sundberg, vid Institutionen för energi och teknik, SLU i Uppsala

Så är den igång med full kraft igen, debatten för och emot ekologisk odling (SVD, DN, DN). För en utomstående måste det te sig märkligt, att de kan ha så olika uppfattningar i frågan, de där forskarna. Jag tänkte försöka ge en liten förklaring till varför.

För det första, man brukar inte reda ut vad man pratar om. Är det jordbruket i Sverige eller någon annanstans? Är det ekologiska eller konventionella så som det ser ut idag, i genomsnitt? Eller är det enstaka exempel från ekologiskt eller konventionellt, som man av någon anledning tycker är särskilt viktiga? Är det jordbrukets konskevenser totalt sett, för människor, fåglar, fiskar som man försöker greppa, eller fokuserar man bara på människor, eller bara vissa människor? Eller väljer man att prata om det ekologiska eller konventionella jordbruket som det skulle kunna se ut, om det inte var begränsat av ekonomin eller av regelverken så som de ser ut idag?

Det är inte alltför ovanligt i debatten att man talar illa om det jordbrukssystem man vill kritisera utifrån dess sämsta egenskaper historiskt och i dag (t.ex. låga skördar i eko och en historia av anti-vetenskapliga villfarelser) och talar väl om det man själv tror är bättre utifrån dess bästa egenskaper (t.ex höga spannmålsskördar i konventionell odling, och en historia av minskad bekämpningsmedelsanvändning och minskad övergödning från svensk åkermark). Detta kryddas sedan med de möjligheter man ser framför sig, i den bästa av världar utifrån ens egen världsbild (konventionellt skulle kunna bli ännu bättre på att leverera mat till låga kostnader och minskad miljöpåverkan med precisionsodling, växtförädling, vetenskapligt baserat miljöarbete m.m.). Andra kontrar på samma sätt – det sämsta med konventionellt: en fruktansvärd djurhållning och bekämpningsmedelsanvändning på många håll i världen utanför Sverige, följt av det bästa med eko: att man inte använder bekämpningsmedel och att man arbetar för slutna kretslopp, minskad miljöpåverkan och att bönder ska kunna leva på sitt jordbruk. Sen avslutar man med möjligheterna med mer ekologiskt i framtiden: gladare och friskare djur, människor och jordar över hela jordklotet. På detta vis kan man tala förbi varandra i timtal. Eller för den delen i decennier, om man är forskare i olika korridorer på samma universitet.

Själv har jag sluppit och undvikit denna debatt fram till nu. Mer om det en annan gång. Här kommer ett par tankar bara: För mig är det uppenbart att dagens globala livsmedelssystem har skapat enorma miljöproblem och inte är på väg mot att skapa en hållbar framtid, tvärtom. Och hundratals miljoner människor är hungrande och undernärda. Globalt sett har vi bara några enstaka procent ekologisk odling. Så det ekologiska jordbruket är inte orsak till övergödning, klimatproblem eller svält. Och jag har svårt att förstå varför några ser det ekologiska jordbruket som ett hot eller ett problem, särskilt när jag lyfter blicken till den globala skalan.

Det moderna jordbruket har dock inte bara orsakat miljöproblem och lidande, det har också skapat välstånd och producerat mycket mer mat än vi kunde producera innan 1900-talets vetenskapliga och tekniska utveckling. Vi är många fler människor på jorden idag, och vi blir fler. Så det är klart att vi behöver använda teknik och vetenskap även för framtidens jordbruksutveckling. Vi är inte framme vid historiens slut. Vi har stora utmaningar framför oss.

Pingat på Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

 

Posted in Okategoriserade | 8 Comments

Risken med artutdöende i skogen överdrivs!

Av Dag Lindgren, professor emeritus (skogsgenetik), SLU, Umeå.

Risk för nationellt artutdöende verkar ha överdrivits som motiv och styrning av inriktning för den skogliga naturvården. Förändringar i skogsbruket, såsom den sedan 1950 ökande andelen av skog som uppkommit efter kalavverkning, verkar inte haft en spårbar negativ effekt på artutdöendet.

Tidigare har uppfattningen spritts att vi nu lever i en fas av artutdöende, som är jämförlig med vad som hände för 65 miljoner år sedan när dinosaurierna dog ut. Skälet är människans påverkan. Det ligger mycket i detta om man ser det globalt och till den ackumulerade effekten sedan människan blev den ekologiskt viktigaste faktorn på jorden för kanske femtio tusen år sedan. Men för arterna i svensk skog är framtidsprognosen trots detta ganska bra.

Skogen hade en intressant webbartikel av Mats Nordberg. Det finns reaktioner på artikeln också på skogens webb, slutrepliken här. Med utgångspunkt från Nordbergs artikel som bl a analyserar rödlistan för skogsmarkslevande arter (1727 arter, enligt ”2010” års rödlista) sammanställer jag:

Antal arter utdöda i Sverige fördelade på senaste observation

  • Före 1950                    55
  • 1950-1969                   13
  • 1970-1979                   1
  • 1980-1989                  3
  • 1990-1999                  2
  • 2000-2012                 0

Det är en lång karenstid mellan sista observationen tills en art klassificeras som utdöd, vilket gör att utdöendetakten de sista decennierna i tabellen underskattas. Det vore av intresse att beräkna hur stor påverkan denna karenstid har. Man kan vara ganska säker på att nollan år 2000 inte kommer att stå sig. Jag har tittat på de senaste observationerna från akut hotade skogslevande arterna. Den noggrannare kontroll som skulle föregå ett konstaterande av att en art är nationellt artutdöd i framtida rödlistor, skulle ibland leda till att den sista observationen flyttades fram, men det är inte skattbart vilken påverkan detta kan ha. Karenstiden sträcker sig dock endast i undantagsfall bortom 1980. Det förekom noteringar, som kan tolkas som sista observation av en akut hotad art: senast på 1920-talet; 1956; och 1973. För 98 övriga akut hotade arter förekom inte formuleringar som tydde på senaste observation före 1981. Antalet utdöda av arterna tabellen analyserar efter 1980 kan i senare rödlistor antas öka i icke försumbar grad.

Det finns också ett mörkertal med otillräckligt kända arter, det kan kanske ändra antalen, men kanske inte relationerna.

Ändrade metoder tar lång tid att få genomslag. En eventuell effekt av ändrat skogsbruk sedan 1950 kan knappast förmodas blivit märkbart före 1969 eftersom endast en mindre del av skogsmarken påverkats och mest tidigt i successionen. Utdöendet sedan 1970 ligger på knappt två tiondels art per år, och har minskat sedan tiden före 1969. Det framstår som klart att artutdöendet inte har ökat sedan 1970 även om det är osäkert om det minskat. Att vi faktiskt har så få utdöenden i barrskogsområdet beror på att det är vår vanligaste landskapstyp och att den faktiskt inte generellt sköts så intensivt som man kan tro när man läser vissa omdömen. De naturvårdsmetoder som används i skogsbruket sedan 1990, de ökande avsättningarna och den tillväxande kunskapsmängden (inte minst tack vare artdatabanken) de sista decennierna måste rimligen ha effekt, även om det inte syns så bra ännu i artdatabank-statistiken.

Av de rödlistade skogslevande arterna ter det sig inte så troligt att mer än drygt en procent skall dö ut de närmaste hundra åren. Detta förutsätter förstås att resurser och intresse för artbevarande bibehålls och inte förslappas. Förmodligen går det inte att väsentligt reducera artdöden med ökade resurser, det är säkert viktigare hur resurserna prioriteras och forskningsarbete om hur naturvården skall effektiviseras. Av de arter som kommer att dö ut inom femtio år är nog en stor del redan bortom räddning.

Det är inte empiriskt belagt att artutdöendet i den svenska skogen ökat i nämnvärd grad genom förändringar i skogsbruksmetoder ca 1950, trots att detta brukar framhävas från naturvårdshåll. Däremot kan man förmoda att Sverige blivit mer medvetet om att artutdöende var något som skulle undvikas, och att chansen för artutdöende därför kontinuerligt sjunkit, och ganska påtagligt sedan ”det moderna” skogsbruket inleddes. Det finns inom bevarandekretsar en spridd föreställning om en ökande slutavverkningstakt, men slutavverkningsarealen har sjunkit sedan 70-talet och är ganska konstant sedan ungefär 1980, däremot har den avverkade volymen ökat i takt med att skogens tillväxt ökat.

Människans närvaro i närheten av skogen påverkar den. Det bor nu färre människor på landsbygden nu än 1750, och bara hälften så många som 1940. En mycket mindre del av dem som faktiskt bor på landsbygden påverkar skogen nu. Ur många aspekter var alltså stressen på skogen, och därmed dess arter, större före 1950 än nu. Sverige har långa och kalla vintrar som är begränsande för antalet människor som bebor arealen, och därför har befolkningstrycket varit lägre än i sydligare skogslandskap, och denna skillnad kvarstår fortfarande. Därför finns det skäl att tro att stressen för de skogslevande arterna varit lägre än i länder längre söderut och detta bör medföra att färre av skogsarterna utrotats i Sverige än längre söderut.

En del av de ”värdefulla” ”nyckel” biotoper i skogen med rödlistade skogsarter som observerats verkar inte varit ”orörd” skog eller ens ”skog” för drygt hundra år sedan. En trolig mekanism är att arter som var anpassade till mer öppna landskapstyper och som fick svårt att klara sig på grund av jordbruksmetoder som successivt avvecklades under tidigare delen av 1900-talet, och därför bara klarat sig i den marginella miljön som delar av den marginella eller nya skogen erbjöd. Det moderna skogsbruket är inte orsak till att sådana arter blivit hotade eller rent av utrotade.

Man kanske kan anta att det inte fanns pålitliga observationer av arter före Linne. Om man slår ut artutdöendet före 1950 på 20 decennier får man knappt tre per decennium. En trolig sänkning under denna nivå verkar inträffat först 1970, artutdöendet är relativt högt 1950-1969. Artutdöendet 1950-1969 kommer för tidigt för att vara en effekt av ökat kalhyggesskogsbruk.

Att en art är kategoriserad som utdöd i rödlistan, behöver inte innebära att den är utdöd. Den kan ”återupptäckas” med dagens bättre metoder. Arter som är upptagna som utdöda finns ibland kvar i små oupptäckta populationer. Närmare en tiondel av de nationellt utdöda arterna 2005 klassificerades inte utdöda 2010!! Orsaken kan också vara immigration. Därför bör förmodligen antalet utdöda i listan ovan reduceras. Å andra sidan finns det arter som är faktiskt utdöda sedan en tid, men inte överförts till listan över utdöda. Det finns också arter som inte observerats innan de dog ut, detta mörkertal ökar förmodligen den andel av arterna som dött ut före 1950.

Alla arter är inte med på rödlistan. För att sätta artutdöendet i perspektiv, så lever det ca 30000 arter i den svenska skogen (plus ett okänt antal oidentifierade), fast drygt nio tiondelar är varken hotade eller rödlistade.

Bara storleksordningen tre promille av alla skogslevande arter har dött ut nationellt de sista två hundra åren. Det verkar inte så alarmerande. Dessutom: Sverige är ett ganska litet land och en naturlig fluktuation över landets gränser måste också tas med i bedömningen. Ett antal av våra få utdöende kan nog antas inte vara orsakade av människan. Givet att artutdöendet nu inte förekommer oftare än förr, så känns det som ytterligare några promille eller nationellt utdöda arter nästa århundrade inte är ett hot vare sig mot naturen eller den civiliserade människans fortbestånd. Liknande svängningar i artsammansättningen borde rimligen skett förut. Det verkar rimligt klimatändringar är ett större hot mot arters fortlevnad än skogsbruk, t ex om Sverige flyttade några grader söderut skulle det rimligen medföra en ändrad artsammansättning så att en halv procent av artlistan ändrades.

Att en art dör ut i Sverige innebär mycket sällan att den dör ut i världen och utdöda arter kan faktiskt återkomma (vildsvin och bäver är arter som varit utdöda i Sverige, men återkommit). Jag känner inte till om något enda fall av det nationella utdöendet av de här uppmärksammade arterna också lett till globalt utdöende. Man kan se mindre allvarligt på nationellt utdöende om arten finns i livskraftiga populationer i andra länder (vitryggig hackspett är nog ett exempel). Det tillkommer nog nya arter i Sverige genom medveten introduktion eller oavsiktlig immigration i snabbare takt än de dör ut. Sverige har blivit varmare och prognosen är att det blir ännu varmare och ett varmare klimat ger underlag för fler arter, så artantalet i Sverige kan förutses öka det kommande seklet. Det prognosticerade nationella artutdöendet i den svenska skogen bör knappast ses som ett allvarligt hot mot biodiversiteten.

De flesta ”fysiskt små och obemärkta” arter med mycket låg numerär spelar liten kvantitativ roll för ekologin och det händer mycket lite i resten av landskapet och dess ekologiska funktioner om de försvinner.

Tre fjärdedelar av de rödlistade skogsarterna är rödlistade eftersom förekomsten minskat, inte för att förekomsten vore riskabelt låg om den vore stabil. Minskningen är dock en varningsklocka. Det är inte så märkvärdigt att arter ändrar antal och detta behöver inte alls vara ett inlett utdöende, även om det i undantagsfall kan vara det. Om t ex förekomsten av död ved av olika kategorier minskar så är det inget märkvärdigt att arter som nyttjar död ved minskar i antal. Men så länge den döda veden inte försvinner är det mycket sannolikt att de kommer att finnas kvar och att antalet stabiliseras så småningom och att varningsklockan bara hade en tillfällig funktion. Det är riktigt att uppmärksamma och analysera när arter minskar påtagligt i antal, men det är inget självändamål (snarare en orimlighet) att samtliga arter skall ha minst konstanta numerär. Sverige förändras och så gör också frekvensen av olika arter, det ligger inget självklart negativt i det.

Cirka 80 skogslevande arter klassificeras som ”akut hotade”. Om man trodde på procenttalet (50%) för akut hotade arter i artdatabankens figur så skulle 40 av dessa vara utrotade inom 100 år. Men utgående från statistiken verkar det otroligt att mer än 20-30 kommer att utrotas och sannolikt mindre (eftersom några arter som idag klassas i lägre hotkategori än akut hotad också kommer att dö ut det nästa seklet), vilket antyder att artdatabankens hypotetiska figur är för alarmistisk.

Rödlistan och dess ändringar har analyserats i följande i länkade dokument . Arter ändrar hotkategori, det finns många vanskligheter med en sådan analys, men den som gjorts för förändringar mellan 2005 och 2010 indikerar att ungefär lika många arter har ändrats i ena som i den andra riktningen för rödlistekategori. För skogsarter har 19 förbättrats och 11 försämrats, vilket är bättre än i andra landskapstyper. Fler fågelarter har ökat i antal i skogen än som minskat i antal. Artdatabankens förändringsanalys ger alltså underlag för att mångfalden i skogen förbättrats, snarare än att det är oförändrat eller försämrat.

Det finns ett miljökvalitetsmål 16, ”ett rikt djur och växtliv”. Skogen spelar en roll för detta. Jag anser inte skogens status försämrats sedan 2005 utan förbättrats (delvis byggt på annan information än analysen av rödlistan ovan), men inte förbättrats i den utsträckning som angivits i målsättningen. Miljökvalitetsmålet att väsentligt reducera hoten som de uttrycks i rödlistan kan inte förutses uppfyllas inom förutsebar framtid varken i skogen eller i övrigt. Detta beror enligt min uppfattning på att målet satts orealistiskt och utan tillräcklig djup kunskap om vad som kunde förväntas. Den kunskap som förknippas med rödlistans förändringar har hittills inte varit tillräcklig för att ge underlag till realistiska mål. Några delmål bör justeras nedåt.

De sista millioner åren har Sverige oftast varit täckt av tjock inlandsis och nästan artfritt. Under förhållandevis korta interglacialer har artantalet i skogen sprungit upp till 30 000, men detta artantal är långt över det ”typiska”. I genomsnitt har det svenska artantalet varit något i stil med en femtedel av vad det är nu. Under istiden fanns våra arter i refugier någonannanstans. Det är långsiktigt viktigare att arterna bevaras i de framtida refugierna än i Sverige. Om människans inte fanns så skulle en ny istid komma om kanske tiotusen år, då alla arter i den nuvarande svenska skogen skulle dö ut. Den genomsnittliga utdöendetakten från nu till istiden skulle då vara 30000/10000 arter per år = 30 arter per decennium, 20 gånger högre än idag. Vi lever alltså nu i en period av ovanligt långsamt artutdöende jämfört med vad vi kan förvänta i framtiden i en natur utan människor. De arter som flyttar in efter nedisning och etablerar sig i nytt land karaktäriseras förstås ofta av att de har lätt att sprida sig långa sträckor och lätt att anpassa sig till nya förhållanden. Vår flora och fauna blir därmed tåligare och mindre känsliga än i länder som inte varit nedisade. De länder som varit istäckta har förmodligen mycket sällan för landet unika arter, utan delar flora och fauna med många andra länder. Dessutom blir det relativt artfattigt. Sveriges biodiversitetsproblem blir därmed generellt ganska små i förhållande till länder, som inte var täckta av is för tjugo tusen år sedan.

Människan är och har varit en viktig faktor i att sprida fauna och flora. Många av de arter som finns i Sverige skulle knappast finnas om människan inte funnits, dvs. är ”onaturliga”. Troligen fler än som utrotats till följd av människans närvaro i Sverige.

Flora och Fauna och naturtyper är gränslösa. En nation är en onaturlig avgränsning. För mycket av uppmärksamheten på behovet av biodiversitet i Sverige fokuseras på nationen Sverige som vore det en helt isolerad ö utan immigration. Endast för arter där det anländer mindre än en effektiv invandrare per generation är det relevant att se Sverige som isolerat i de flesta avseenden.

Den svenska skogen är sig ganska lik över årtusendena och erbjuder likartade miljöer även om man kan peka på ändringar som kan ha stor betydelse för utrotningsrisken av en låg frekvens arter och kan medföra stora – men för artens överlevnad oväsentliga – förskjutningar i förekomst av andra arter.

Artdatabanken är bra i meningen att den sammanställer information om arter i Sverige och gör denna tillgänglig och detta bör stödjas. Rödlistan är också bra. Att ha dessa aktiviteter minskar risken för utrotning. Men underlagen utnyttjas förmodligen inte kostnadseffektivt när det gäller åtgärder och leder till ett kravmaskineri, som gör att Sverige totalt använder för mycket resurser till att förhindra nationellt utdöende av skogsarter.

Jag har tittat på antalet arter i olika hotkategorier i rödlistan sedan slutet av 90-talet. Jag menar att det inte går att se att förändringar sedan slutet av 90-talet till idag, som det borde ha gjort om den ökande delen skog som uppkommit efter kalhyggen spelar roll. Principer, kriterier, gränsdragningar och upplösning i rödlistan varierar så upplösningen är inte tillräckligt stor för att se små förändringarna. Artdatabankens talesman anser att det inte skett någon förändring för skogsarter 2005-2010, dvs. lika många arter finns i de olika hotkategorierna, även om individuella arter ibland bytt status. Jag tycker det finns indikationer på att det faktiskt skett en mindre förbättring och att det är obefogat att tala om en generell försämring eller understryka det negativa i att förändringarna inte är påtagliga. Att ask och alm drabbats av dramatiska och oroande förändringar är knappast kalhyggesskogsbrukets fel, förändringar i ”skogens arter” behöver inte hänga ihop med ”skogsbruket”. Att man inte kan säkerställa en förändring beror på att underlaget till rödlistan förändras, det kan mycket väl skett en förbättring sedan 1990, andra faktorer än rödlistan talar för det, och det är först om rödlistans förändringar över tiden direkt motsäger en förbättring, det kan påstås att en förändring skett.

Det är inte känt hur ”rödlistan såg ut” före industrialiseringen började, antalet arter i de olika hotkategorierna kan ha varit fördelade ungefär som idag. Tillfälligt nationellt utdöda arter kan återuppväckts genom invandring. Artantalet behöver inte varit högre än idag. Antalet hotade arter behöver inte nödvändigtvis varit lägre än idag.

Liknande tankar som här framförs av Jörund Rolstad.

Människan har otvivelaktigt påverkat jorden våldsamt och omtumlande och denna påverkan intensifieras. Det går inte att omintetgöra alla effekter, bara mildra dem. Ett artutdöende, som nu är så långsamt som i Sveriges skogar, kan ses som något vi får leva med, förutsatt att vi faktiskt vidtar omfattande åtgärder för att väsentligt mildra effekten av människans drastiska förändring av jorden. Det kan ha pedagogiska fördelar att artutrotning förekommer (i liten skala) och att man inte inbillar folket att människans påverkan helt kan förhindras. Detta känns ärligare och skärper motiveringen för andra åtgärder att minska människans påverkan.

Min slutsats är att ”skyddet” för skogsarter mot utdöende är ganska effektivt och att det blivit bättre sedan 50-talet.

Artdatabanken har huvudansvar för analyser omkring artutdöende, men deras skrifter verkar ibland tendensiöst alarmistiska. Som exempel återges en figur från artdatabankens rapport 9 från 2011 ”TILLSTÅNDET I SKOGEN – rödlistade arter i ett nordiskt perspektiv”. Den faktiska genomsnittliga risken för utdöende inom hundra år för skogens rödlistade arter tycks vara avsevärt lägre än figuren ger intryck av (se ovan om akut hotad). Rapporten skriver att ”Forskare konstaterar att den biologiska mångfalden i skogen fortsätter att utarmas”, men det förefaller vara en överdrivet alarmistisk formulering.

Det är mycket låga absoluta tal av artutdöende, vilket gör kvantitativa tolkningar av utdöenden sedan 1969 statistiskt osäkra. Man får ett bättre kvantitativt underlag när det kvantitativt analyseras vilka arter som vandrar mellan hot kategorierna ”akut hotad” och ”starkt hotad” över tiden, en sådan analys har bara gjorts i ett femårigt perspektiv, men med positivt resultat för skogen. Denna analys pekade på att arter sällan får höjd hotkategori.

Någon rödlista i modern mening har knappast funnits före 2000, och rödlistan verkar ännu inte funnit former som gör jämförelser bakåt säkra. Förändringar i hotbild i rödlistan bakåt är därför utomordentligt osäkra och det går knappast att med någon grad av säkerhet säga hur en modernt konstruerad rödlista skulle sett ut tidigare (säg 1950 eller 1850) eller vad som är ett acceptabelt ”normaltillstånd”, och därmed går det inte att annat än spekulera över förändringar över tiden. Det är ännu riskfylldare att spekulera över vilka specifika ingredienser av människans påverkan, som är centrala för att föra arter till utrotningens rand på nationell nivå. Människans påverkan är inte likadan överallt och utrotning är mycket mer hur små segment i landskapet påverkas, än hur genomsnittet påverkas.

Art och Habitat-direktivet syftar, liksom många andra styrinstrument, till att bevara biodiversitet. Detta är mycket vidare än att förhindra utdöende. Rödlistan tjänar andra ändamål än att motverka artutdöende, vilket berörs mycket perifert i just den här ”debatt”-artikeln. Det är till exempel av intresse att arten har en viss spridning och att det finns tillräcklig många individer och förekomster för att upprätthålla en genetisk variation och ge utrymme för en evolution som ger bättre anpassning till de rådande omständigheterna.

Andra faktorer kan förbättras om arten inte är utdöd, men är den globalt utdöd så är det irreversibelt. Detta gör att artutdöende är en central fråga, så det är inte fel att den diskuteras, men det finns vanligen motiv att minska hotbilden betydligt mer än vad som behövs för att göra risken för artutdöende måttlig. Eftersom i retoriken artutdöende eller uttryck som ger associationer till det ofta används, så tycker jag att risken för artutdödende i den svenska skogen i framtiden behöver kommenteras. Se till exempel hur figuren jag klippt in här pekar på utrotningsrisken. Och den nationella utdöenderisken är nog inte så stor och betydelsefull i den svenska skogen idag och imorgon, som de flesta tror efter den retorik de utsätts för. Detta var ett skäl att skriva den här artikeln.

Stora delar av skogsbruket tvivlar på att rödlistan används resurseffektivt http://miljoaktuellt.idg.se/2.1845/1.555006/lrf-biologrodlistan-daligt-verktyg-for-naturvardssatsningar

Det förefaller för tidigt att införa omfattande nya system av långtgående restriktioner på skogsbruket för att förhindra artutdöende av skogsarter innan effekten av de åtgärder som redan börjat tillämpas eller beslutats fått tid på sig att få klarare genomslag och analyseras bättre. Problemet verkar inte tillräckligt stort och akut för att motivera ytterligare stora satsningar. Den typ av nya restriktioner jag har i åtanke exemplifieras av kravet från naturskyddsföreningen på att alla markägare skall tvingas att ha minst 20 % skog äldre än 140 år. Och kravet på att andelen kalhyggesskogsbruk skall kraftigt reduceras. Och kravet att arealen ”boreal västlig taiga” måste mångdubblas. Men den här artikeln behandlar huvudsakligen artutdöende aspekten, och det finns fler aspekter.

Ett varmt tack till Mats Nordberg som inte bara genom sin webb-artikel i skogen väckte mitt intresse för frågan, utan också varit en värdefull diskussionspartner och bidragit med många synpunkter vid utarbetandet av den här artikeln. Det är möjligt jag överdrivit något i min sangviniska syn att artutdöende bara är ett måttligt problem för svenskt skogsbruk. De som har motargument och korrigeringar kan framföra dem i kommentar funktionen nedan.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

 

Posted in Okategoriserade | 2 Comments

Parallell Vetenskap

Av Jens Sundström, Institutionen för växtbiologi, SLU i Uppsala

I en serie inlägg i Vetenskapsrådets nättidning Curie och nu senast i UNT har jag tillsammans med Torbjörn Fagerström tagit upp ett internationellt fenomen som påverkar inte bara vetenskapen utan också miljöpolitiken. Vi har beskrivit hur delar av miljörörelsen utvecklats till en internationell protestindustri som har fjärmat sig alltmera från forskarsamhället och de vetenskapliga huvudfårorna. I agendan ingår förstörelse av offentligt finansierade fältförsök, produktion av vinklade studier och ett omfattande lobbyarbete i syfte att påverka jordbruks- och forskningspolitiken – allt bedrivet med stora subventioner med offentliga medel.

Detta har även uppmärksammats av den franske forskaren  Marcel Kuntz som myntat begreppet ”parallell vetenskap” för att beskriva hur protestindustrin arbetar för att få det att se ut som om deras agendor vore vetenskapsbaserade. Det har också uppmärksammats av den tidigare aktivisten Mark Lynas, som nu har ändrat sig och kommit till slutsatsen att miljörörelsen går i otakt med den gängse vetenskapliga hållningen i frågan om GM-grödors möjlighet att bidra till en hållbar utveckling av framtidens jordbruk.

Responsen på våra inlägg har varit överväldigande, läs dem i sin helhet här , här och här.

 

Posted in Okategoriserade | Kommentering avstängd

Setting upp a laboratory in the Galapagos part 13

En ung sjölejonhona som alltid försöker att smyga sig in i labbets förbjudna områden. Här lyckades hon att hitta en sovplats under en hylla. Foto: Beate Hillmann.

En ung sjölejonhona som alltid försöker att smyga sig in i labbets förbjudna områden. Här lyckades hon att hitta en sovplats under en hylla. Foto: Beate Hillmann.

 

Vardagen på Charles Darwin Research Station, CDRS, kan beskrivas som en stor utmaning. Så kändes det även denna gång (13 december 2013 till 26 januari 2014). Jag ägnade min tid åt att hjälpa CDRS att behålla standard på labbet och att fortsätta med samarbetet mellan veterinären Carolina Garcia på CDRS och patologer på institutionen för biomedicin och veterinär folkhälsovetenskap (BVF), SLU.

Denna gång jobbade Charles Darwin Foundation (CDF) i en annan roll. Jag var ”advisor” och hade till uppgift att stödja CDRS med råd om kemikaliehantering och labbrutiner.

Fortfarande finns det stora behov av att skapa arbetsrutiner på labbet. Svårigheten beror delvis på att Swen Lorenz, vd på CDF, inte lyckats få in tillräckligt med donationspengar för att kunna anställa en labbansvarig under en längre tidsperiod. Från april till oktober 2013 fanns en labbansvarig men resten av året saknades styrning av labbet. Eftersom många forskningsprojekt kräver tillgång till labbet, så var CDRS mycket tacksam och glad för min insats, dvs. att se till att labbet är säker och effektiv arbetsplats.

Det saknas fortfarande en labbansvarig som kan upprätthålla labbrutinerna. Foto: Beate Hillmann.

Det saknas fortfarande en labbansvarig som kan upprätthålla labbrutinerna. Foto: Beate Hillmann.

 

Mitt andra mål var att fortsätta samarbetet med veterinären Carolina Garcia på CDRS, eftersom institutionen för biomedicin och veterinär folkhälsovetenskap, SLU, deltar i samarbetsprojektet ”Rapid Response Network” som startade år 2012 av CDRS och Galapagos Nationalpark (se även blogginlägget: Setting up a laboratory in the Galapagos part 12).

Carolina sparar kontinuerligt organprover från marina djur som dött av okänd orsak. Jag har hjälpt henne att preparera provmaterialet, som skickas till Sverige inom kort. Här kommer Stina Ekman och Elisabet Ekman, båda patologer på BVF, SLU, att göra den histopatologiska bedömningen av proverna, vilket är en del av samarbetsprojektet.

Volontärerna Lorea och Loli lärde sig att snitta paraffininbäddat material. Foto: Beate Hillmann.

Volontärerna Lorea och Loli lärde sig att snitta paraffininbäddat material. Foto: Beate Hillmann.

 

Det övergripande målet är fortfarande att skapa goda förutsättningar för att upptäcka och följa upp miljöproblem på Galapagos genom ett utökat samarbete mellan CDF, Galapagos Nationalpark och SLU. SLU: s stöd till ett säkert och funktionellt labb samt histopatologisk diagnostik är fortsatt viktigt.

En eftertraktad plats bland de marina havsödlorna är Biomar-labbets båt. Foto: Beate Hillmann.

En eftertraktad plats bland de marina havsödlorna är Biomar-labbets båt. Foto: Beate Hillmann.

 

Beate Hillmann, biomedicinsk analytiker vid BVF, SLU.

Posted in biodiversitet, galapagos, international, miljö | Kommentering avstängd

Räkor i olika nyanser av rött

Räkor i olika nyanser av rött. Illustration: Illustrated Foods.

Räkor i olika nyanser av rött. Illustration: Illustrated Foods.

 

WWF gick nyligen ut i sin fiskeguide och gav rött ljus för nordhavsräkan överallt utom i Barents hav. Motivet bakom är enligt WWF ”i första hand dåliga beståndsuppskattningar, risk för överfiske, dumpning av små räkor i havet, otydlig förvaltning och kontroll”.

WWF framhåller att de vill se skärpt kontroll av det olagliga utkastet av småräkor, något som varit förbjudet sedan år 2009.

”Att kasta tillbaka småräka för att höja värdet på fångsten förbjöds i Västerhavet 2009, men kontrollen av den olagliga aktiviteten har inte skärpts tillräckligt.”

Gensvaret på WWF:s konsumentråd om räkan har varit stort i media och ett antal inlägg debatten har gjorts (bl.a. av Stefan Edman,  Fiskebranschens Riksförbund, lokalpolitiker och ledarskribenter, t.ex. Helsingborgs dagblad och Aftonbladet).

Vad säger det vetenskapliga underlaget i frågan?

Mats Ulmestrand som är forskare och arbetar med beståndsutveckling på SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, är inte överens med WWF om räkans status i våra vatten. Mats ingår i Internationella Havsforskningsrådet, ICES, som jobbar för ett hållbart fiske i Nordatlanten. Rådet ger varje år rekommendationer till EU-kommissionen om hur mycket vi kan fiska av olika arter, som t.ex. räkor. Enligt honom är det sant att räkbeståndet har minskat genom åren, men inte att det nu har nått några katastrofnivåer. I Skärgårdsbryggan säger han:

”– Att rödlista räkan med motivering att bestånden är osäkra och överfiskade är ingen korrekt bedömning, säger Mats Ulmestrand. Vi har bättre underlag att göra beståndsuppskattning på räkor än på många andra arter. Vi samarbetar med samtliga länder här uppe i norr och har en bra samlad bild av räkans situation. Det är riktigt att räkan idag är på en ganska låg nivå i volym, det är därför kvoterna också är låga. Tillgången på räka varierar och kan ändra sig snabbt på några år. Vi kommer att rekommendera en liten nedgång i fiske för nästa period som en försiktighetsåtgärd.”

Olyckligtvis har begreppet rödlistad kommit att användas på ett felaktigt sätt i debatten (se mer om det längre ned på sidan).

Havs- och vattenmyndigheten delar inte heller WWF:s bedömning utan anser att räkfisket kan fortsätta.

” – Vi anser att det finns ett utrymme för fortsatt räkfiske i Västerhavet. Vi grundar den bedömningen på vetenskaplig rådgivning från Internationella havsforskningsrådet säger Björn Risinger, generaldirektör för Havs- och vattenmyndigheten” i ett pressmeddelande.

Havs-och vattenmyndigheten har fört en dialog med yrkesfisket för att minska utkastet av små räkor.

”– I höstas beslutade vi också – då vi bedömde att detta fortfarande pågick – att bromsa fisket av räkor för att låta cirka 20 procent av den tilldelade svenska kvoten vara kvar i havet, förklarar Björn Risinger.”

Vad behöver göras för att förbättra förvaltningen av västkusträkan?

WWF, forskare, myndigheter och yrkesfiskare är alla överens om att det olagliga utkastet bör upphöra och att bättre och mer selektiva fiskeredskap bör utvecklas. Enligt Yngve Björkman, Sveriges Fiskares Riksförbund, har den utvecklingen redan inletts.

”De flesta svenska fiskebåtarna har sedan en längre tid ökat maskstorleken i sina fiskredskap från 35 mm till 47 mm för att minska andelen småräkor och reducera utkasten (småräkor som kastas), Redskapsutveckling mot mer selektiva fiskredskap för räkfisket drivs av utvecklingscentret Fiskareföreningen Norden, Smögen. Göteborgs Fiskauktion har dessutom startat arbetet med MSC-certifiering, under 2013.”

Att KRAV- och MSC-certifiering räkfisket i Bohuslän är på gång bekräftas bl.a. av Svensk Fisk.

Mer selektiva redskap, som släpper ut de små räkorna, ska bl.a. utvecklas i ett projekt där yrkesfiskare, SLU och nu även WWF är med.

”– Det är ett känt faktum att utkasten i fisket måste upphöra. I samarbete med SLU och WWF startar vi försök med en räktrålare för att få våra försök vetenskapligt säkrade. Vi ska pröva selektiva metoder för att se om läget förbättras, säger Jan Norlenius, styrelseledamot i Sveriges Fiskares Riksförbud i ett pressmeddelande.”

Det här med att det är skillnad på ”rött ljus” och ”rödlistad”

Att en art får rött ljus i WWF:s Fiskguide är inte samma sak som att den blir rödlistad av Artdatabanken. Olyckligtvis sker en sammanblandning av orden i medierna.

Artdatabanken förklarar skillnaden:

”I den nationella rödlistan som Artdatabanken tar fram bedöms risken för att en art kommer att dö ut beroende på populationsförändringar, medan WWF:s rött ljus är en rådgivande konsumentupplysning som baserar sig på flera faktorer som kan orsaka ekologiska konsekvenser, utöver riktat fiske.”

Arbetet pågår just nu för fullt med att ta fram en uppdaterad rödlista till våren 2015. Eftersom frågan aktualiserats i debatten har Artdatabanken kommenterat rödlisteläget för nordhavsräkan:

”Eftersom vi är mitt i bedömningsprocessen är det för tidigt för att uttala sig om huruvida arten kommer att bli rödlistad eller inte. Men, tillgängliga data publicerade av Internationella havsforskningsrådet (ICES) pekar på att beståndet av nordhavsräka i Skagerrak har minskat kraftigt sedan 2006. Minskningen är oroande och det är tydligt att förvaltningen hittills inte har kunnat häva nedgången.”

Det ska bli spännande att följa nyanserna i räkfiskefrågan framöver.

Kontaktpersoner:

Mats Ulmestrand (beståndsuppskattningar)

Charlott Stenberg (Rödlistan)

Posted in fiske, miljö, naturvård | 2 Comments

Öppet brev till Sidas Generaldirektör

Vi har tidigare berättat att Svenska naturskyddsföreningen delar ut Sida-medel till en organisation, Masipag, som på sin hemsida deklarerar att de stödjer vandaliseringen av fältförsök med det Gyllene riset på Filipinerna. Det har föranlett oss att skriva ett brev till biståndsminister Hillevi Engström där vi ifrågasätter om Svenska biståndsmedel har använts i enlighet med de riktlinjer som regeringen givit biståndsmyndigheten Sida. Biståndsministern har svarat och vi går nu vidare och hemställer frågan till Sidas Generaldirektör Charlotte Petri Gornitzka i ett brev daterat den 28 oktober (se nedan). Brevet är även publicerad i en engelsk översättning här.

 

Bästa Charlotte Petri Gornitzka,

Som du säkert känner till har vi i brev till biståndsminister Hillevi Engström den 20 oktober gjort henne uppmärksam på att biståndsmedel från Sida figurerar i den vandalisering av Internationella risforskningsinstitutets (IRRIs) fältförsök med det Gyllene riset som skedde i augusti.

Brevet undertecknades, förutom av oss, av Nina Fedoroff, tidigare chef för AAAS, och Robert Zeigler, chef för IRRI. Av bland annat den anledningen offentliggjordes vårt brev i engelsk översättning samma dag som den svenska versionen gick till UD. Brevet har observerats och kommenterats i positiva ordalag bland forskare och andra med insyn i forskningsinriktat bistånd i en omfattning som vi aldrig hade kunnat drömma om. Hans Rosling t.ex. – en svensk akademiker med världsrykte för sin kompetens i utvecklingsfrågor – har c:a 150 000 följare av sitt twitterflöde. Han har länkat till vårt brev in extenso.

I sitt svar den 25 oktober anför Hillevi Engström bl.a. följande:

”Jag uppskattar att ni framför denna viktiga information. Bistånd som är avsedd för jordbruksutveckling får självklart aldrig användas för finansiering av brottslig verksamhet.

Sida har ett tydligt uppdrag att bedriva ett effektivt bistånd och att motverka oegentligheter i sin hantering av biståndsinsatser.”

Vi har översatt även ministerns svar, och vi noterar särskilt hennes klargörande när det gäller Sidas uppdrag att motverka oegentligheter.

Både vi och våra internationella kollegor är dock förundrade över att ingen på ansvarig nivå ännu har gjort en klar markering när det gäller det som är kärnfrågan, nämligen att Svenska naturskyddsföreningen har anslag från Sida som delas ut till en organisation, Masipag, som på sin hemsida deklarerar att de stödjer vandaliseringen av IRRIs fältförsök med det Gyllene riset[1]. Detta är definitivt inget ”olycksfall i arbetet” från Masipags sida. Organisationen agerar som en kampanjorganisation mot modern växtförädling; ungefär hälften av de senaste sex månadernas notiser på Masipags egen hemsida[2] rör detta kampanjarbete.

Frågan om detta är en acceptabel användning av svenska biståndsmedel är naturligtvis inte i första hand en juridisk fråga. Den är därför på intet sätt avhängig av om enskilda medlemmar i Masipag kommer att fällas i domstol, vilket Naturskyddsföreningens ordförande försökte göra gällande i Vetenskapsradion den 25 oktober [3] och vilket återupprepas i ett inlägg från Sida i dagens UNT [4]. Nej, det är i högsta grad en policyfråga, vars djupare innebörd handlar om ifall svenskt bistånd ska användas till att understödja programmatiskt motstånd mot modern växtförädling. Masipag är inte det enda exemplet, ett sådant programmatiskt motstånd återfinns i flera Sida-stödda projekt, även om motståndet inte tagit sig uttryck i vandalisering av fältförsök.

Hillevi Engström skriver att ”regeringen eftersträvar att biståndets olika insatser… …skapar synergier” och att ”samverkan med såväl småbrukare som forskare är nödvändigt”. Vi stödjer dessa principer fullt ut och just därför ifrågasätter vi stöd till organisationer som driver kampanjer som syftar till att motverka synergier. Vetenskapsfientligt motstånd mot modern växtförädling är enligt vår mening alltid kontraproduktivt och till men för en positiv utveckling.

Vi emotser ditt klargörande svar.

 

Torbjörn Fagerström, Professor emeritus i teoretisk ekologi, Lunds universitet / f.d. prorektor Sveriges Lantbruksuniversitet

Stefan Jansson, Professor i växters cell- och molekylärbiologi, Umeå Universitet

Sten Stymne, Professor i växtförädling, Sveriges Lantbruksuniversitet i Alnarp

Jens Sundström, Docent i växtfysiologi, Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala

 


[2] http://masipag.org/category/news-updates

[3] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=415&artikel=5685719

[4] http://www.unt.se/debatt/vi-stodjer-masipag—men-inte-kriminalitet-2661137.aspx

 Uppdatering 5/11: 

Vi har fått ett svar från Charlotte Petri Gornitzka som finns att läsa här: Brev_Sida_okt 2013

Johan Nordberg berör stödet från Sida till de organisationer som förstört risfälten på Fillipinerna på SvDs ledarsida den 4/11.

Pingat på Intressant

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Posted in Okategoriserade | 4 Comments

SIDA, SNF och det gyllene riset

Av Jens Sundström, Institutionen för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Som rapporterats om i vetenskapsradion den 21:a oktober så har fältförsök med det vitaminberikade s.k. Gyllene riset vandaliserats på Filippinerna. Sverige stödjer via biståndsmedel till det internationella risforskningsinstitutet (IRRI) utvecklingen av det Gyllene riset. Det samlade internationella vetenskapssamhället har reagerat med bestörtning och kraftigt fördömt attacken mot fältförsöken med det Gyllene riset[1]. Filippinska myndigheter har bland personerna bakom attacken identifierat medlemmar av organisationen MASIPAG.

Det har nu visat sig att MASIPAG sedan flera år erhåller stöd från Sida, genom projekt som drivs av Svenska Naturskyddsföreningen (SNF)[2]. Svenska statliga biståndsmedel går alltså dels till organisationer som genom forskning och utveckling söker trygga en säker livsmedelsförsörjning, dels till organisationer som genom att stödja kriminella handlingar söker motverka en sådan utveckling.

I ett brev till biståndsminister Hillevi Engström har jag tillsammans med ett antal svenska och internationella forskare uppmanat regeringen att snarast undersöka om de biståndsmedel som tilldelats MASIPAG har använts i enlighet med de riktlinjer som regeringen gett till biståndsmyndigheten Sida.

Läs hela brevet i UNT via denna länk, eller på engelska via denna länk.

Carl Johan von Seth kommenterar på ledarsidan i dagens DN stödet till MASIPAG.

Uppdatering:

En replik på vårt brev till biståndsministern från Sida publicerades i UNT den 28/10 vilket föranledde ett svar från oss publicerat den 29/10.

Med anledning av detta har vi också skrivit ett brev till general direktören på Sida, Charlotte Petri Gornitzka, publicerat den 28/10 här på forskarbloggen.

Johan Norberg kommenterade den 4/11 vandaliseringen av fältförsöken på ledarsidan i SvD, vilket resulterade i ett replikskifte med Greenpeace den 6/11 med en slutreplik från Johan den 7/11.

Den vetenskapliga tidskriften Nature har på sin nyhets-blogg skrivit om det svenska stödet till MASIPAG den 13/11, i en artikel med titeln: Swedish scientists decry government links to anti-GMO ‘vandals’. Vilket har uppmärksammats av bland annat the Genetic Literacy project.

Klara Jacobson (SLU) och Thomas Böhn har skrivit ett inlägg i frågan den 16/11 publicerat i UNT vilket vi svarade på den 3/12.

Pingat på Intressant

 

 


[1] *B. Chassy et al., “Global scientifi c community condemns the recent destruction of field trials of Golden Rice in the Philippines”; http://chn.ge/143PyHo (2013).

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Posted in bistånd, GMO, Jens Sundström, Okategoriserade | 2 Comments