Är nötköttet en klimatbov och vad ska vi göra åt det?

Av Cecilia Sundberg, vid Institutionen för energi och teknik, SLU i Uppsala

Ett inlägg på DN-debatt av 14 forskare i Göteborg som vill ha klimatskatt på nötkött och flyg har lett till en bred debatt och nya frågor. I mitt inlägg här idag ger jag några svar på fyra frågor som jag tycker är viktiga i sammanhanget:

  • Är nötkött skadligt för klimatet?
  • Är klimatet det enda som räknas?
  • Hur påverkas köttsproduktionen av en skatt på nötköttskonsumtion?
  • Vad ska vi göra nu då?

Jag kommer inte att bidra med fler siffror idag, och inte särskilt många referenser, för det hade krävt för mycket tid. De finns i forskningsrapporter för den som är intresserad. Många citeras i den rapport jag skrev med Elis Röös m.fl. för EPOK . Jag har heller inte granskat Göteborgsforskarnas rapport, utan ger mig i kast med detta baserat erfarenheter från tidigare arbete och läsande av veckans debattartiklar. (Om du undrar vem jag är och om jag vet vad jag pratar om så får du gärna ta en titt på rapporten som nämns ovan eller min hemsida).

 Är nötkött skadligt för klimatet?

Ja, det mesta talar för det. Så vitt jag vet har alla forskare som verkligen satt sig in i frågan med en opartisk utgångspunkt hamnat där: nötkött är den mest klimatpåverkande maten, tillsammans med kött från andra idisslare (t.ex. får). Ost hamnar också riktigt högt. Gris och kyckling har mindre klimatpåverkan och de allra flesta vegetabilier ligger betydligt lägre. Det enda undantaget är den frukt och grönsaker som transporteras med flyg. Kor ger upphov till en mycket stor andel av växthusgasutsläppen från jordbruket, som orsakar en betydande andel av de totala växthusgasutsläppen.

Det finns ett antal forskare som inte vill att detta ska vara sant, och som letar efter sätt att visa att kor inte alls är farliga för klimatet. Sådan forskning är viktig då den kan bidra till att förbättra kunskapen om växthuseffekten orsakad av kor och den mat de ger oss. Men den blir ett problem för kunskapsutvecklingen, både inom akademin och i samhället, om man inte söker sanningen utan bara bekräftelse av sin egen åsikt, och när enstaka forskningsrapporter dras fram gång efter annan, trots att forskningen som helhet pekar åt ett annat håll.

Här är några synpunkter från ko-kramande forskning och debatt som jag tycker är värda att betrakta och bemöta:

  • ”Gräsmarker binder kol. Kor äter gräs, det gör inte grisar och kycklingar.” Ja, gräsmarker innehåller mer kol än marker som plöjs varje år. Och i förändring från plöjd åker till flerårigt gräs så binds koldioxid från atmosfären som organiskt kol i marken, genom växternas fotosyntes och markorganismernas omvandling av växtmaterial till mull. Men det allra mesta tyder på att denna inlagring av kol i marken inte är tillräckligt för att uppväga alla de växthusgasutsläpp som korna orsakar. Det är också så att kolinlagringen minskar mot noll när gräsmarken används på samma sätt år efter år. Det står mer om detta här.
  • ”Med träd i betesmarker blir nötköttet mer klimatsmart.” Träd tar upp koldioxid i marken och växer och skapar produkter av nytta för oss. Det kan vara äpplen, trä eller ved. Det är jättebra och här finns säkert mycket att göra både inom forskning, praktik och jordbrukspolitik, för att utveckla ett mer multifunktionellt landskap och jordbruk med både djur och träd. Det är bra för klimatet. Men jag vill hävda att det inte gör köttet mer klimatsmart. Det kan förenklat uttryckas så här: Kor växer inte på träd. Klimatnyttan av träd i betesmarker ska bokföras på trädens produkter, eller på jordbruket, eller landskapsvården, men inte på köttet. Kött och träd är oberoende (eller åtminstone separerbara) produktionsfaktorer, om inte djuren äter löv eller bark.
  • Markens färg och form påverkar hur mycket solljus som reflekteras (och försvinner ut från jorden igen) eller tas upp av marken och värmer planeten. Olika markanvändning ger oilka albedo, och det kan ha stor klimatpåverkan. Jag tror att frågan om markens albedo förtjänar mer uppmärksamhet inom forskningen om jordbrukets klimatpåverkan. Själv är jag inte tillräckligt insatt för att våga säga mer just nu.
  • ”Metan är inte koldioxid och har andra miljöeffekter.” En stor del av klimatpåverkan från kor kommer från metan, en växthusgas med andra egenskaper än koldioxid. Metan har mycket större klimatpåverkan än koldioxid på kort sikt, men bryts i atmosfären ner till koldioxid inom några decennier. En stor del av koldioxiden blir kvar i atmosfären i århundranden. Vilket tidsperspektiv man har spelar därför stor roll för hur man bör väga metan och koldioxid mot varandra. Är man mer orolig för kortsiktiga klimateffekter än för läget om hundra år så ska man räkna metan (och därmed kor) högre, och vice versa. Klimatforskarna har jobbat en hel del med hur man ska jämföra effekterna av olika växthusgaser med varandra, och IPCC tar upp det i sin senaste rapport. IPCC är nu tydliga med att man inte rakt av bör använda måttet GWP100 rakt av (vilket gjorts hittills), utan att det finns flera olika sätt att väga växthusgaser mot varandra, som bör användas beroende på syfte. GWP100, det mest utbredda måttet, ligger någonstans i mitten av olika viktningsmetoder för växthusgaser.

Är klimatet det enda som räknas?

Nej! Klimatet är jätteviktigt, men det är inte hela bilden. Här är några saker att ta hänsyn till, även i klimatpolitiken:

  • Mat är livsviktigt. Till skillnad från elektroniska prylar, väskor, flygresor och en massa annat roligt men klimatpåverkande som vi konsumerar för våra ihoptjänade pengar så är mat livsnödvändigt. Vi kan förändra livsmedelskonsumtionen, men vi bör inte minska den särskilt mycket (vi slänger en massa mat som hade kunnat ätas och vi har en del överviktsproblem i befolkningen).
  • Det finns goda skäl att ha kvar livsmedelsproduktion i landet. Det handlar om livsmedelssäkerhet, kultur, biologisk mångfald, ekonomi. Miljömålet ”Rikt odlingslandskap” kan inte nås utan ett levande lantbruk.
  • Jordbruket har en komplex miljöpåverkan. Klimatfrågan måste hanteras samtidigt som övergödning, påverkan på biologisk mångfald, spridning av bekämpningsmedel med mera. Produktionssystem som ger förbättringar inom flera miljöområden utan försämra något område, utvecklas inte med enkla styrmedel av stuprörskaraktär såsom skatter på växthusgasutsläpp. Här krävs mer. Livsmedelskedjans aktörer har mycket att göra, särskilt vi som sysslar med forskning! Här vill jag passa på att komma med en invändning mot göteborgsforskarnas förslag att vi kan byta nötkött mot gris och kyckling eftersom det har lägre klimatpåverkan: det är ett typiskt exempel på stuprörstänkande där man bara ser till klimatet, inte andra miljömål, eller djurvälfärd, eller jordbrukslandskapets produktionsförutsättningar.

Hur påverkas köttproduktionen av en skatt på nötköttskonsumtion?

Det här är inte mitt forskningsområde, så jag vill bara bidra med några saker:

  • Vi importerar mycket nötkött till Sverige så en skatt som syftar till att minska konsumtionen behöver inte leda till minskad svensk produktion. Det kan bli så att importen minskar. Den svenska produktionen kan till och med öka, genom att ta marknadsandelar eller öka sin export. Men då behövs motåtgärder, för den första effekten av en klimatskatt på nötkött är minskad efterfrågan, vilket leder till minskad produktion.
  • Om ska införa en klimatskatt på mat så är det viktigt att analysera vilken produktion som drabbas av minskad efterfrågan, så att styrmedlet slår klokt och inte blint. Detta är viktigt eftersom såväl klimatpåverkan som andra miljö- och samhällsvärden varierar stort mellan olika sätt att framställa nötkött, både inom Sverige och internationellt.

Jag håller inte med göteborgsforskarna när de säger ”Det finns inga tecken på att konsumenter eller företag själva kan nå lösningar som åstadkommer utsläppsminskningar”. Jag ser tecken på uppvaknanden både inom produktion, distribution och konsumtion. Och ett hot om klimatskatt på kött kanske är vad som krävs för att livsmedelskedjans aktörer, inte minst handeln, verkligen ska börja göra något?

Vad ska vi göra då?

Göteborgsforskarna uppmanar till en bred diskussion om konsekvenser av dagen matkonsumtion och kring värderingar och vårt moraliska ansvar. Jag håller med! Jag anser att vi har ett ansvar för att minska miljöbelastningen av vår konsumtion, men att detta ansvar inte bara gäller oss som enskilda konsumenter, utan även som medborgare och yrkesmänniskor. Så jag, i min yrkesroll, försöker sammanfatta några enkla budskap till dig, i någon av dessa olika roller:

Du som verkar politiskt inom en myndighet: Matkonsumtionen, liksom matproduktionen, har stor miljöbelastning och både produktionens och konsumtionens klimatpåverkan behöver minskas. Detta kräver politiska åtgärder. Men kom ihåg att lantbruk, och särskilt djurhållning, är en komplex verksamhet. Åtgärder får inte alltid önskad effekt, eftersom de oplanerade sidoeffekterna kan vara stora. Så se till att skaffa breda beslutsunderlag, och följ upp effekterna av beslut noga!

Du som verkar inom handel och servering av livsmedel: Anta utmaningarna och var kreativ! Utgå från det enkla budskapet ”mindre men bättre kött” och fundera på vad ni kan göra inom din verksamhet. Kanske något av detta: Mindre förpackningar av kött i butikerna, och mindre styckningsdetaljer av kött. Mindre köttportioner i recept och på restauranger. Bättre ursprungsmärkning av chark och mejerivaror, så att vi kan veta vad vi köper och hur det har producerats.

Du som avstår från kött: Fortsätt med det!

Du som är en medveten konsument som läser etiketter och märkningar och letar efter svenskt, (gärna naturbetskött eller ekologiskt), som frågar på restauranger vad det är för kött de serverar, eller som kanske köper kött direkt av en bonde: Fortsätt med det! Konsumenttryck är viktigt för förändring av handel och produktion. Men kom ihåg: en liten köttportion är alltid bättre för miljön än en stor.

Du som verkar inom produktion, forskning eller utveckling inom lantbruket: Fortsätt producera mat, och utveckla produktionen med ständigt minskade miljöpåverkan genom att ta fram och sprida praktisk och teoretisk kunskap från många olika ämnesområden!

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

 

 

 

Posted in Okategoriserade | Leave a comment

Ekoodlingens utvärdering måste stå på saklig grund

Av Holger Kirchmann, Lars Bergström, Thomas Kätterer och Rune Andersson, SLU i Uppsala

Jordbruket står inför den framtida utmaningen att producera mer mat på en krympande odlingsareal med minsta möjliga belastning på miljön, såväl i Sverige som globalt. För att kunna lösa den uppgiften krävs stora satsningar på jordbruksforskning. Ett inspel i debatten om att få fram ett uthålligt jordbruk har framförts i boken ’Den ekologiska drömmen’ (finns gratis att ladda ner, http://pub.epsilon.slu.se/11755), där en kritisk analys av den ekologiska odlingens för- och nackdelar presenteras. Vi är glada över att boken har rönt ett så stort intresse och skapat en intensiv debatt i samhället. I ett inlägg på SLUs forskarblogg skriver professor Jan Bengtsson att ’ståndpunkter mot ekologisk odling bör problematiseras och inte accepteras´. I motsats till honom tror vi att även forskningsrön som visar fördelar med ekoodling bör kritiskt analyseras. En debatt kan öka medvetenheten om ekosystemens komplexitet. Vi bemöter här två sakområden av det Bengtsson tar upp.

Ekoskördar

Bengtsson påpekar hur resultaten i en fältstudie kan påverkas av platsens förutsättningar och hur detta problem kan undvikas med så kallade meta-analyser, där resultat från flera fältförsök studeras i en samlad syntes. Bengtsson citerar en sådan meta-analys (Ponisio et al., 2014) som anger att man bara får 20 % lägre skörd vid ekoodling jämfört med konventionell odling. Han citerar denna artikel för att visa att de högre skördebortfall vi anför på basis av svensk officiell skördestatistik (upp emot 60 %) inte skulle vara representativa. En tidigare meta-analys publicerad i ’Nature’ (Seufert et al., 2012) visar dock att när man utesluter studier där man hade överfört organiska gödselmedel från konventionellt jordbruk för att gödsla ekologiska åkrar, så blev skördessänkningen betydligt större, nämligen 34 %. Överföring av organiska gödselmedel (stallgödsel, kompost, rötrester, slakteriavfall, mm) från konventionellt till ekologiskt jordbruk har visat sig vara den avgörande faktorn för ekoskördarnas storlek, vilket vi också utförligt diskuterat i en tidigare publicerad bok (Organic Crop Production – Ambitions and Limitations, kapitlet om skördenivåer kan laddas ner gratis, http://pub.epsilon.slu.se/3514).

Vi kan inte se att Bengtssons kritik av skördenivåer bekräftas av den meta-analys han hänvisar till eftersom information om hur mycket gödsel som har tillförts från konventionell odling saknas i databasen som ligger till grund för analysen. Dessutom kan man konstatera att huvuddelen av de studier som finns i databasen kommer från Nordamerika. Där tillåts en mycket större överföring av organiska gödselmedel från konventionell till ekologisk odling än i Sverige. Med andra ord, man måste vara försiktig när man tolkar en meta-analys. Meta-analyser kan inte vara bättre än studierna som ligger till grund för dem. En trovärdig analys och jämförelse av skördenivåer förutsätter att detta beaktas. Om ekoodlingen skulle stå på egna ben, i enlighet med upphovsmännens grundfilosofi, utan inköp av organiska gödselmedel från konventionell produktion, skulle ekoskördarna minska dramatiskt.

 Biologisk mångfald i ekologiska åkrar och i jordbrukslandskapet

Den förmodligen mest omfattande meta-analysen om biodiversitet i odlingssystem, som nyligen har publicerats i tidskriften ’Nature’ (Schneider et al., 2014), visar att mångfalden är ca 10 % högre i ekologiska jämfört med konventionella åkrar. Samma studie visade också att utanför åkern, dvs på gårds- eller landskapsnivå, påverkas inte mångfalden av att åkern odlas ekologiskt eller konventionellt. Det bör påpekas att åkern i sig inte är en plats där man eftersträvar biologisk mångfald utan syftet är att odla en enskild nyttogröda. Mer mångfald i ekoåkern betyder vanligen mer ogräs (tistlar, kvickrot, balderbrå mm), vilket man lätt kan observera om man kör runt i svenskt åkerlandskap under sensommaren. Jordbrukslandskapets biologiska mångfald gynnas främst av andra landskapselement än åkern såsom åkerholmar, diken, häckar, stenmurar mm, där olika organismer hittar sina nischer. Det betyder att lantbrukarens kunnande och intresse att gynna den biologiska mångfalden är viktigare än om han driver sin gård ekologiskt eller konventionellt. Generella stöd till ekoodling är därför tveksamma för att öka den biologiska mångfalden – istället behövs riktade stöd för att främja biodiversiten vid all odling. Enligt en ny rapport från Jordbruksverket är generella stöd till ekoodling inte heller samhällsekonomiskt lönsamma; de bör istället omformas till riktade åtgärder för exempelvis anläggning av våtmarker och vegetationsytor som gynnar nyttiga och hotade kräldjur, insekter och fåglar.

En annan sak man bör tänka på är att betydligt större areal behövs för att producera lika mycket mat genom ekoodling. Detta innebär att naturmark, där den biologiska mångfalden som regel är mycket större än på åkern, måste odlas upp om livsmedelsförsörjningen ska kunna säkras. Ekoodling kan därför i själva verket minska den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet.

Bengtssom menar att ”det är meningslöst att föra en diskussion med en grupp forskare som levererar vilseledande svar på alla komlexa frågor”. Vi har aldrig haft ambitionen att ge svar på alla komplexa frågor. Ett av SLUs strategiska mål är att ’forskningens resultat ska bli kända och nyttjas i samhället’. Vi anser därför att framkomna forskningsresultat ska kommuniceras ut i samhället oavsett om forskningsresultaten går emot politiska strömningar, liksom människors önskningar och värderingar. Vi känner inte heller igen oss i Bengtssons syn på SLU som ett ’stackars universitet’. Vi är stolta över att vara verksamma vid SLU där fri forskning med högt i tak kännetecknar verksamheten.

Holger Kirchmann, Professor i växtnäringslära och markvård, SLU

Lars Bergström, Professor i vattenvårdslära, SLU

Thomas Kätterer, Professor i systemekologi, SLU

Rune Andersson. Före detta programchef vid SLU

 

Schneider, M. et al., (2014) Gains to species diversity in organically farmed fields are not propagated at the farm level. Nature Communications 5, 4151.

Seufert, V., Ramankutty, N. & Foley, A.E. (2012) Comparing the yields of organic and conventional agriculture. Nature 485, 229-232.

Pingat på Intressant

Artikeln är en något modifierad version av en artikel publicerad i UNT den 18/2

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Posted in jordbruk, miljö, Okategoriserade, vetenskap | Leave a comment

Ståndpunkter emot ekologisk odling bör problematiseras, inte accepteras

Av Jan Bengtsson, Inst. Ekologi och Framtidens Lantbruk, SLU, Uppsala.

Frågorna om ekoodling och miljön har under mina 25 år på SLU dykt upp med cirka fem års mellanrum, drivna av samma grupp forskare, och varje gång utan att mycket nytt tillförs. Det är tröttsamt och improduktivt.

Nu får dessa forskare också stöd av Lars Christersson (UNT 31/1) som med viss arrogans menar att eko-odlingen fått ”kalla fötter”. Det tråkiga är att såväl Christersson som tidigare Kirchmann med flera (i bland annat SvD 16/11 -14) inte ger en korrekt bild av dagens kunskapsläge om ekoodlingens miljöeffekter. De visar dålig förståelse för moderna vetenskapliga arbetssätt, och verkar inte förstå att deras självsäkra ståndpunkter – exempelvis ”Ekologisk odling – vägen till svält” (SvD 16/11) – är fyllda av värderingar och grundas på tvivelaktiga antaganden som bör problematiseras, inte accepteras (se t ex Gunnar Rundgren, SvD 29/1 -15).

Ett antal kvantitativa vetenskapliga synteser visar tydligt att eko-odling vanligtvis inte alls är sämre för miljön. Det finns vissa aspekter som är problematiska för ekoodlingen, precis som för allt jordbruk. Dit hör kvävefrågorna, men också att eko-odlingen – givet allt annat lika – på grund av lägre skördar behöver mer jordbruksmark. Kirchmann m fl och Christersson överdriver dock skillnaderna. Ekoodlingens skördar anges felaktigt som 60 procent av konventionella, en riktigare siffra är kring 80 procent men den varierar mellan grödor (Ponisio m fl, PRSB 2014).

Men för andra miljöaspekter visar forskningen att eko-odlingen är miljövänligare: ingen pesticidanvändning, mindre energianvändning, högre mullhalt i marken, högre biologisk mångfald, och bättre ekosystemtjänster. Tyvärr har varken Christersson eller Kirchmann m fl har förstått styrkan i ett evidensbaserat arbetssätt – Christersson kritiserar raljant metaanalys, som numera är en kraftfull metod för att undersöka vad man generellt vet och vilka faktorer som påverkar till exempel biologisk mångfald. Metoden är vanlig inom exempelvis medicinämnena.

I stället framhärdar de i att se sina egna studier på några platser i Sverige som viktigare, riktigare och mer sanna än synteser av den stora mängd undersökningar som gjorts internationellt och publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Jag tycker att erfarna forskare borde förstå att även de egna undersökningarna är behäftade med problem i design och skala (fält, gårdar, landskap). Det går inte att generalisera från t ex studier på enskilda fält i Mälardalen till Europa eller världen, eller ens Skånes landskap. Tjugo års studier av biologisk mångfald i ekoodling har lärt mig hur beroende av plats, metodval och frågeställning även väl utförda enskilda studier är (se t.ex. Tuck m fl, Journal of Applied Ecology, 2014). De är också ofta behäftade med stor osäkerhet som metaanalyser delvis kan hantera, men som är något som inte diskuteras av Kirchmann m fl eller Christersson.

Det är också problematiskt att använda dagens konventionella jordbruk – eller ibland snarare en drömbild om ett idealt konventionellt jordbruk – som representativt för ett hållbart jordbruk. Då gör man ett ideologiskt val. Det svenska jordbruket kan se hållbart ut, men dels exporteras många miljöeffekter till andra länder, dels välter det över hållbarhetsfrågorna på nästa generation att lösa. Jag menar att detta är både vetenskapligt och etiskt svårt att acceptera.

Kirchmann m fl och Christersson väljer att undvika komplexiteten i jordbruk-, matproduktion- och hållbarhetsfrågorna. Därför blir jämförelserna de gör både ideologiska och förenklade. De intar en extrem ståndpunkt i en diskussion som till syvende och sist handlar om olika världsbilder och en mycket förhoppningsfull tro på teknologiska lösningar. Den delas inte av alla. Denna diskussion återkommer med jämna mellanrum inom vetenskapen, och det är utifrån dagens kunskapsläge felaktigt att förfäkta ett enda synsätt på frågor som har komplexa och värdeladdade svar. Vilka aspekter man väljer att betona är ideologiskt och subjektivt, även hos professorer.

Vad är viktigast? Klimatpåverkan? Kvävefrågan? Biologisk mångfald? Pesticidanvändning? Markens mullhalt, energianvändning, långsiktig hållbarhet? Matproduktion – och i så fall vilken mat? Energiproduktion på åkermark? Resiliens mot naturliga eller ekonomiska chocker, eller kanske det senaste modet ekosystemtjänster? Man kan som Lars Christersson tycka vad man vill om till exempel biologisk mångfald, men att hävda att just denna eller någon annan aspekt är oviktig eller viktig är ett val som inte är självklart och tål att diskutera.

Många av oss som arbetar för att utveckla ett mer hållbart jordbruk är trötta på att föra en i praktiken meningslös diskussion med en grupp forskare som verkar anse att just de har SVAREN på alla dessa komplexa frågor. Om man vill gå vidare och utveckla andra lösningar på jordbrukets hållbarhetsfrågor än fortsatt intensifiering, då är ekologisk odling ett viktigt redskap.

Så nej, Lars Christersson, ekoodlingen behöver inte få kalla fötter. Den bidrar med viktiga perspektiv på framtidens matproduktion. Utan dessa perspektiv är risken att jordbruket trosvisst och taktfast utvecklas längs en enda väg mot ökad intensifiering och storskalighet. Många etablerade jordbruksforskare anser att det intensiva jordbruket har nått vägs ände (t.ex. EC Standing Committee on Agricultural Research, 2011). Det är varken önskvärt eller ens möjligt utifrån många framtidsscenarios där naturresurser spås bli begränsande (t.ex. Öborn m fl, Fem framtidsscenarier för 2050 – förutsättningar för lantbruk och markanvändning. Framtidens Lantbruk, SLU, 2011; Ambio, 2014). Men om framtiden kan vi intet veta, så varje utsaga är problematisk, och måste bli just osäker, känslomässig och ideologisk. Tyvärr. Därför behövs ett öppet samtal kring olika perspektiv och möjliga lösningar, inte de färdiga men ändå vilseledande svar som levereras från vissa forskare vid mitt stackars universitet.

Och därmed har jag sagt mitt.

Jan Bengtsson, professor i ekologisk miljövård, Inst. Ekologi och Framtidens Lantbruk, SLU, Uppsala.

Detta är en något uppdaterad version av en artikel som publicerades i Upsala Nya Tidning 2014-02-08 med titeln ” Tröttsamt med meningslös anti-eko-debatt”, http://www.unt.se/asikt/debatt/trottsamt-med-meningslos-anti-eko-debatt-3588251.aspx,.

Pingat på Intressant

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Posted in Okategoriserade | 1 Comment

Science in Europe on the Verge of Entering a Time of Political Ignorance

By Jens Sundström, Department of Plant Biology, SLU in Uppsala

Blogginlägget nedan är en dubblering av en post tidigare publicerad på Cornell Alliance for Science hemsida. Ett längre debattinlägg på svenska av representanter från UPSC, PlantLink och Linnécentrum här i Uppsala publicerades även på SvD Brännpunkt den 16/12 med en replik av Torbjörn Fagerström.

Last month European scientist had their gaze fixed up in space and celebrated the successful touchdown of the Rosetta lander on Comet 67P. Meanwhile back on earth, science, at least in Europe, had little cause for celebrations.

Three political decisions signal that science in Europe now is on the verge of entering a time of political ignorance.

First, the European Commission decided to revoke the position as Chief Scientific Advisor held by the British professor Ann Glover. In her position as scientific advisor, Professor Glover has gained much respect and admiration for her consistent advocacy for science-based decision making, whenever appropriate.

The proposal to scrap the position as Chief Scientific Advisor has been known for a while and several scientific organizations have reacted with dismay. For instance, The European Academies Science Advisory Council (EASAC) lamented that “policy makers or lobbyists who seek to remove scientists because they do not like their findings or advice do so at the peril of their citizens.” It has also been known that Greenpeace and several other environmental NGOs have been putting up pressure on EU president Juncker to dismiss Professor Glover since they did not approve on her advice regarding biotechnology and crops bread with modern molecular tools. The decision to give in greatly undermines the confidence that EU will maintain science´s rightful place in policy making, especially on environmental and agricultural issues.

Secondly, the European Parliament Environment Committee voted on a proposal to nationalize the decisions to approve cultivation of GM-crops in Europe. The original proposal was meant to break the deadlock that now prevails and allow for individual countries to cultivate GM-crops that have passed the rigorous risk-assessment upheld in Europe. However, during the voting the original proposal was radically changed and it is now possible to ignore science and ban cultivation of GM-crops solely on politic or ideological grounds. Greenpeace applauds the decision and says, “Thumbs up to the new Parliament for wanting to secure a GM-free agriculture and environment… The Parliament has radically improved the text”. This makes it clear that this proposal, in fact, is a step in the campaign to stop the use of modern plant breeding in the EU. Also, it shows that Greenpeace and other anti-GMO lobbies have a profound influence on the decisions taken in Brussels.

Finally, in here in Sweden, the newly appointed Green/Social-democratic government has abandoned a long tradition of following the scientific recommendations provided by the European Food Safety Authority (EFSA) on issues concerning food safety and GM-crops. During the last meeting of the EU “standing committee”, which votes on approvals of GM-crops, the Swedish representative was instructed to abstain. This is a radical deviation from our previous position and in clear conflict with the principle of science-based decision-making.

I view these examples as symptoms of a growing international phenomenon that affects not only science but also environmental politics. Parts of the environmental movement has grown into a protest industry that increasingly moves away from science. Their agenda comprises destruction of field trials, production of slanted studies and extensive lobbying to influence agricultural- and research-politics. Sadly, the three examples represent the latest additions on a slippery road, pawed by the NGOs and unsuspectingly headed by European politicians, of which only few seem to have the wits and courage to stand up for Science.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

 

Posted in GMO, Jens Sundström, miljö, Okategoriserade, vetenskap | Kommentering avstängd

Genetiskt modifierade grödor och hållbart jordbruk: tankar om en väg framåt i samhällsdebatten.

Av Torbjörn Fagerström, professor emeritus i Ekologi vid Lunds Universitet och tidigare prorektor vid SLU

Jag blir ofta betraktad som en person som är ”för” genetiskt modifierade grödor (GM-grödor). Men jag är inte reservationslöst ”för” sådana grödor, lika lite som jag är ”för” elektricitet, rymdteknik, datorer eller någon annan vetenskapsbaserad teknologi. Jag vet att varje teknologi har sina för- och nackdelar, och kan utnyttjas för goda likaväl som för dåliga syften. Dessutom kan vi alltid begå misstag när det gäller att tillämpa nya teknologier.

Nej, det som jag är ”för” ’är ett vetenskapligt synsätt, som innebär att man kritiskt analyserar argumenten för och emot en viss ståndpunkt, och har en beredvillighet att ändra uppfattning om evidensen talar starkt för en sådan ändring. Så när vi säger att en viss uppfattning är vetenskapligt grundad så hävdar vi varken att den är sann eller att den kommer att förbli densamma i all evighet. Men däremot hävdar vi att uppfattningen har sin grund i en process där relevanta evidens har tagits på allvar, där alternativa uppfattningar har granskats på ett seriöst sätt, och där dessa har befunnits ha ett svagare stöd av tillgängliga evidens och teoretiska överväganden.

Så låt oss titta på evidensen när det gäller GM-grödor.

Läs artikeln i sin helhet i tidskriften  NJAS – Wageningen Journal of Life Sciences 70–71 (2014) 99–100 (Wageningen_J_Life_Sci_2014 ,Engelsk text)

***

Avslutningsvis ifrågasätter jag om ett antal NGOs verkligen är legitima ”stakeholders” när det gäller frågor om GM-grödor. Jag anser inte att Greenpeace och ett antal andra dogmatiska motståndare mot GM-grödor kvalar in som ”stakeholders”, lika lite som en kreationist kvalar in i en vetenskaplig debatt om evolutionsteorin. Istället anser jag att dessa NGOs ska marginaliseras genom att vi medvetet utesluter dem från varje seriös, vetenskapsbaserad diskussion. Sedan ett antal år gör jag själv precis detta: Jag vägrar att delta i debatter med Greenpeace och andra dogmatiska GM-motståndare, därför att i samma ögonblick som jag accepterar en sådan debatt så accepterar jag också att dagtinga med min övertygelse att varje meningsfull diskussion om en vetenskaplig fråga förutsätter en vetenskaplig grundsyn. Dogmatism är oförenlig med en vetenskaplig grundsyn.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Posted in GMO, Okategoriserade | 1 Comment

Ska SLU forska om ekologiskt lantbruk och ekologisk mat?

Av Cecilia Sundberg, vid Institutionen för energi och teknik, SLU i Uppsala

I den pågående massmediedebatten om ekologiskt lantbruk framkommer kritik mot forskningen om ekologisk odling. Jag har stor respekt för alla forskare som instinktivt är negativa till öronmärkta pengar för forskning om ekologiskt lantbruk. Ekologisk produktion, som börjar med att förbjuda mineralgödsel, GMO och kemiska bekämpningsmedel, och därefter frågar sig hur man kan bedriva ett produktivt och miljövänligt jordbruk. Det är väl inte förenligt med ett vetenskapligt förhållningssätt, där man systematiskt och utan förutfattande meningar prövar olika hypoteser med de metoder som man finner lämpliga för ändamålet? Det är en mycket sund utgångspunkt att vara skeptisk mot öronmärkta medel till ekologisk forskning. Därifrån finns det dock anledning att gå vidare med fler frågor: Hur ser forskningen om ekologisk odling ut i Sverige? Leder öronmärkta pengar till ekologisk forskning till en tudelning av forskarsamhället i ”riktiga forskare” som jobbar med konventionellt jordbruk och dogmatiskt, ideologiskt styrda ”ekoforskare” som ägnar sig åt ekologiskt lantbruk? Eller ger forskning om ekologiskt lantbruk vetenskaplig kunskap om hållbart lantbruk, till nytta för allt lantbruk, människor och miljö? Jag har inga färdiga fullständiga svar på dessa frågor, men vill bidra med några perspektiv. Tillsammans med Maria Wivstad har jag skrivit i ämnet tidigare i höst i UNT (länk), och här kommer lite mer:

Jag vill hävda att det i Sverige inte finns någon uppdelning mellan en fri och upplyst lantbruksforskning och en ideologiskt styrd ekoforskning. Det finns i Sverige inte många forskare som är specialiserade inom ekologiskt lantbruk. Man är forskare inom någon specialitet av lantbruket, t.ex. några växter, något djurslag eller någon grupp av sjukdomar. Denna specialitet kan av samma forskare undersökas inom konventionellt lantbruk, eller ekologiskt, eller i ett lantbrukssystem som inte är kommersiellt gångbart idag, eller i ett experimentellt system isolerat från lantbruket som helhet. Det finns inte många svenska forskare som identifierar sig som eko-forskare, och det finns inte någon egen gren av lantbruksforskningen som är eko-forskning. Det är inte så forskningslandskapet ser ut i Sverige. Det finns inga institutioner, avdelningar eller institut inriktade på forskning om ekologiskt lantbruk.

Eftersom det ekologiska lantbruket är en realitet, och eftersom det har särskilda behov av kunskap och information, så får SLU 5 miljoner öronmärkta medel av regeringen för kunskapsspridning. Detta görs vid EPOK, centrum för ekologisk produktion och konsumtion, som inte sysslar med egen forskning. EPOK har forskare inom olika ämnen knutna till sig genom deltidsuppdrag. EPOKs forskare ägnar huvuddelen av sin tid till forskning på sina hemmainstitutioner.

Det finns också öronmärkta ekologiska forskningsmedel, och dessa fördelas i konkurrensutsatta utlysningar på samma sätt som andra forskningsmedel. Detta görs av Formas, som delat ut 48 miljoner under 2014 och inom SLU Ekoforsk som delar ut 5 miljoner om året. EPOK har listat många svenska forskningsprojekt om ekologisk produktion här.

Borde inte forskningen ägna sig åt hållbart lantbruk utan att vara låst av frågan om ekologiskt eller konventionellt? Jo, absolut! Det senaste året har vi i Sverige haft flera större utlysningar på området, till exempel en gemensam utlysning av Mistra, Formas och Lantmännens forskningsstiftelse som 2014 delade ut 62 miljoner kronor till projekt om hållbara produktionssystem. Sen finns ju Formas årliga öppna utlysning inom miljö, areella näringar och samhällsbyggande som finansierar många forskningsprojekt som berör lantbruket.

Forskare är opportunister. De söker medel där de kan få finansiering för intressanta frågeställningar. I min forskargrupp har vi fått finansiering för att studera självförsörjning med biobränslen i ekologiskt lantbruk, i projekten Grön traktor och Grön gård. Detta trots att det finns en betydligt större skepsis mot att producera biobränslen från livsmedelsgrödor inom det ekologiska lantbruket än det konventionella i dagens Sverige. Men möjligheten att befria sig från fossilbränslena och producera sitt eget bränsle var frågeställningar som det fanns intresse för inom de ekologiska utlysningarna redan i början av 2000-talet, medan forskningsfinansiärer inom konventionellt lantbruk blev intresserade först flera år senare.

Jag forskar om miljöpåverkan från lantbruket med livscykelanalys som främsta metod. Jag har 10 % anställning vid EPOK och jag har aldrig haft mer än enstaka procents finansiering från öronmärkta eko-forskningsmedel.  Vill man hitta något tema som går igen i det mesta av min forskning så är det växthusgaser, inte ekologiskt jordbruk.

Det är mycket viktigt att forskning om ekologisk odling tillåts ta ut svängarna och inte är låst till regelverket för ekologisk produktion.  Även de delar av regelverket som kan betraktas som ideologiska och dogmatiska måste få ifrågasättas, och det görs även inom den eko-finansierade forskningen i Sverige.

En granskning av ideologisk styrning av lantbruksforskningen är mycket välkommen och angelägen. Där finns många fler aspekter att diskutera än bara den ekologiska forskningen. Det är till exempel värt att diskutera SLF (Stiftelsen lantbruksforskning) och deras krav på att forskningsprojekt ska leda direkt till ökad lönsamhet för lantbruksnäringen. Hur ska man som forskare förhålla sig till det? EUs system för forskningsfinansiering förtjänar också mer granskning och debatt.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

 

Posted in Okategoriserade | 1 Comment

Ekologiskt eller inte?

Av Cecilia Sundberg, vid Institutionen för energi och teknik, SLU i Uppsala

Så är den igång med full kraft igen, debatten för och emot ekologisk odling (SVD, DN, DN). För en utomstående måste det te sig märkligt, att de kan ha så olika uppfattningar i frågan, de där forskarna. Jag tänkte försöka ge en liten förklaring till varför.

För det första, man brukar inte reda ut vad man pratar om. Är det jordbruket i Sverige eller någon annanstans? Är det ekologiska eller konventionella så som det ser ut idag, i genomsnitt? Eller är det enstaka exempel från ekologiskt eller konventionellt, som man av någon anledning tycker är särskilt viktiga? Är det jordbrukets konskevenser totalt sett, för människor, fåglar, fiskar som man försöker greppa, eller fokuserar man bara på människor, eller bara vissa människor? Eller väljer man att prata om det ekologiska eller konventionella jordbruket som det skulle kunna se ut, om det inte var begränsat av ekonomin eller av regelverken så som de ser ut idag?

Det är inte alltför ovanligt i debatten att man talar illa om det jordbrukssystem man vill kritisera utifrån dess sämsta egenskaper historiskt och i dag (t.ex. låga skördar i eko och en historia av anti-vetenskapliga villfarelser) och talar väl om det man själv tror är bättre utifrån dess bästa egenskaper (t.ex höga spannmålsskördar i konventionell odling, och en historia av minskad bekämpningsmedelsanvändning och minskad övergödning från svensk åkermark). Detta kryddas sedan med de möjligheter man ser framför sig, i den bästa av världar utifrån ens egen världsbild (konventionellt skulle kunna bli ännu bättre på att leverera mat till låga kostnader och minskad miljöpåverkan med precisionsodling, växtförädling, vetenskapligt baserat miljöarbete m.m.). Andra kontrar på samma sätt – det sämsta med konventionellt: en fruktansvärd djurhållning och bekämpningsmedelsanvändning på många håll i världen utanför Sverige, följt av det bästa med eko: att man inte använder bekämpningsmedel och att man arbetar för slutna kretslopp, minskad miljöpåverkan och att bönder ska kunna leva på sitt jordbruk. Sen avslutar man med möjligheterna med mer ekologiskt i framtiden: gladare och friskare djur, människor och jordar över hela jordklotet. På detta vis kan man tala förbi varandra i timtal. Eller för den delen i decennier, om man är forskare i olika korridorer på samma universitet.

Själv har jag sluppit och undvikit denna debatt fram till nu. Mer om det en annan gång. Här kommer ett par tankar bara: För mig är det uppenbart att dagens globala livsmedelssystem har skapat enorma miljöproblem och inte är på väg mot att skapa en hållbar framtid, tvärtom. Och hundratals miljoner människor är hungrande och undernärda. Globalt sett har vi bara några enstaka procent ekologisk odling. Så det ekologiska jordbruket är inte orsak till övergödning, klimatproblem eller svält. Och jag har svårt att förstå varför några ser det ekologiska jordbruket som ett hot eller ett problem, särskilt när jag lyfter blicken till den globala skalan.

Det moderna jordbruket har dock inte bara orsakat miljöproblem och lidande, det har också skapat välstånd och producerat mycket mer mat än vi kunde producera innan 1900-talets vetenskapliga och tekniska utveckling. Vi är många fler människor på jorden idag, och vi blir fler. Så det är klart att vi behöver använda teknik och vetenskap även för framtidens jordbruksutveckling. Vi är inte framme vid historiens slut. Vi har stora utmaningar framför oss.

Pingat på Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

 

Posted in Okategoriserade | 8 Comments

Risken med artutdöende i skogen överdrivs!

Av Dag Lindgren, professor emeritus (skogsgenetik), SLU, Umeå.

Risk för nationellt artutdöende verkar ha överdrivits som motiv och styrning av inriktning för den skogliga naturvården. Förändringar i skogsbruket, såsom den sedan 1950 ökande andelen av skog som uppkommit efter kalavverkning, verkar inte haft en spårbar negativ effekt på artutdöendet.

Tidigare har uppfattningen spritts att vi nu lever i en fas av artutdöende, som är jämförlig med vad som hände för 65 miljoner år sedan när dinosaurierna dog ut. Skälet är människans påverkan. Det ligger mycket i detta om man ser det globalt och till den ackumulerade effekten sedan människan blev den ekologiskt viktigaste faktorn på jorden för kanske femtio tusen år sedan. Men för arterna i svensk skog är framtidsprognosen trots detta ganska bra.

Skogen hade en intressant webbartikel av Mats Nordberg. Det finns reaktioner på artikeln också på skogens webb, slutrepliken här. Med utgångspunkt från Nordbergs artikel som bl a analyserar rödlistan för skogsmarkslevande arter (1727 arter, enligt ”2010” års rödlista) sammanställer jag:

Antal arter utdöda i Sverige fördelade på senaste observation

  • Före 1950                    55
  • 1950-1969                   13
  • 1970-1979                   1
  • 1980-1989                  3
  • 1990-1999                  2
  • 2000-2012                 0

Det är en lång karenstid mellan sista observationen tills en art klassificeras som utdöd, vilket gör att utdöendetakten de sista decennierna i tabellen underskattas. Det vore av intresse att beräkna hur stor påverkan denna karenstid har. Man kan vara ganska säker på att nollan år 2000 inte kommer att stå sig. Jag har tittat på de senaste observationerna från akut hotade skogslevande arterna. Den noggrannare kontroll som skulle föregå ett konstaterande av att en art är nationellt artutdöd i framtida rödlistor, skulle ibland leda till att den sista observationen flyttades fram, men det är inte skattbart vilken påverkan detta kan ha. Karenstiden sträcker sig dock endast i undantagsfall bortom 1980. Det förekom noteringar, som kan tolkas som sista observation av en akut hotad art: senast på 1920-talet; 1956; och 1973. För 98 övriga akut hotade arter förekom inte formuleringar som tydde på senaste observation före 1981. Antalet utdöda av arterna tabellen analyserar efter 1980 kan i senare rödlistor antas öka i icke försumbar grad.

Det finns också ett mörkertal med otillräckligt kända arter, det kan kanske ändra antalen, men kanske inte relationerna.

Ändrade metoder tar lång tid att få genomslag. En eventuell effekt av ändrat skogsbruk sedan 1950 kan knappast förmodas blivit märkbart före 1969 eftersom endast en mindre del av skogsmarken påverkats och mest tidigt i successionen. Utdöendet sedan 1970 ligger på knappt två tiondels art per år, och har minskat sedan tiden före 1969. Det framstår som klart att artutdöendet inte har ökat sedan 1970 även om det är osäkert om det minskat. Att vi faktiskt har så få utdöenden i barrskogsområdet beror på att det är vår vanligaste landskapstyp och att den faktiskt inte generellt sköts så intensivt som man kan tro när man läser vissa omdömen. De naturvårdsmetoder som används i skogsbruket sedan 1990, de ökande avsättningarna och den tillväxande kunskapsmängden (inte minst tack vare artdatabanken) de sista decennierna måste rimligen ha effekt, även om det inte syns så bra ännu i artdatabank-statistiken.

Av de rödlistade skogslevande arterna ter det sig inte så troligt att mer än drygt en procent skall dö ut de närmaste hundra åren. Detta förutsätter förstås att resurser och intresse för artbevarande bibehålls och inte förslappas. Förmodligen går det inte att väsentligt reducera artdöden med ökade resurser, det är säkert viktigare hur resurserna prioriteras och forskningsarbete om hur naturvården skall effektiviseras. Av de arter som kommer att dö ut inom femtio år är nog en stor del redan bortom räddning.

Det är inte empiriskt belagt att artutdöendet i den svenska skogen ökat i nämnvärd grad genom förändringar i skogsbruksmetoder ca 1950, trots att detta brukar framhävas från naturvårdshåll. Däremot kan man förmoda att Sverige blivit mer medvetet om att artutdöende var något som skulle undvikas, och att chansen för artutdöende därför kontinuerligt sjunkit, och ganska påtagligt sedan ”det moderna” skogsbruket inleddes. Det finns inom bevarandekretsar en spridd föreställning om en ökande slutavverkningstakt, men slutavverkningsarealen har sjunkit sedan 70-talet och är ganska konstant sedan ungefär 1980, däremot har den avverkade volymen ökat i takt med att skogens tillväxt ökat.

Människans närvaro i närheten av skogen påverkar den. Det bor nu färre människor på landsbygden nu än 1750, och bara hälften så många som 1940. En mycket mindre del av dem som faktiskt bor på landsbygden påverkar skogen nu. Ur många aspekter var alltså stressen på skogen, och därmed dess arter, större före 1950 än nu. Sverige har långa och kalla vintrar som är begränsande för antalet människor som bebor arealen, och därför har befolkningstrycket varit lägre än i sydligare skogslandskap, och denna skillnad kvarstår fortfarande. Därför finns det skäl att tro att stressen för de skogslevande arterna varit lägre än i länder längre söderut och detta bör medföra att färre av skogsarterna utrotats i Sverige än längre söderut.

En del av de ”värdefulla” ”nyckel” biotoper i skogen med rödlistade skogsarter som observerats verkar inte varit ”orörd” skog eller ens ”skog” för drygt hundra år sedan. En trolig mekanism är att arter som var anpassade till mer öppna landskapstyper och som fick svårt att klara sig på grund av jordbruksmetoder som successivt avvecklades under tidigare delen av 1900-talet, och därför bara klarat sig i den marginella miljön som delar av den marginella eller nya skogen erbjöd. Det moderna skogsbruket är inte orsak till att sådana arter blivit hotade eller rent av utrotade.

Man kanske kan anta att det inte fanns pålitliga observationer av arter före Linne. Om man slår ut artutdöendet före 1950 på 20 decennier får man knappt tre per decennium. En trolig sänkning under denna nivå verkar inträffat först 1970, artutdöendet är relativt högt 1950-1969. Artutdöendet 1950-1969 kommer för tidigt för att vara en effekt av ökat kalhyggesskogsbruk.

Att en art är kategoriserad som utdöd i rödlistan, behöver inte innebära att den är utdöd. Den kan ”återupptäckas” med dagens bättre metoder. Arter som är upptagna som utdöda finns ibland kvar i små oupptäckta populationer. Närmare en tiondel av de nationellt utdöda arterna 2005 klassificerades inte utdöda 2010!! Orsaken kan också vara immigration. Därför bör förmodligen antalet utdöda i listan ovan reduceras. Å andra sidan finns det arter som är faktiskt utdöda sedan en tid, men inte överförts till listan över utdöda. Det finns också arter som inte observerats innan de dog ut, detta mörkertal ökar förmodligen den andel av arterna som dött ut före 1950.

Alla arter är inte med på rödlistan. För att sätta artutdöendet i perspektiv, så lever det ca 30000 arter i den svenska skogen (plus ett okänt antal oidentifierade), fast drygt nio tiondelar är varken hotade eller rödlistade.

Bara storleksordningen tre promille av alla skogslevande arter har dött ut nationellt de sista två hundra åren. Det verkar inte så alarmerande. Dessutom: Sverige är ett ganska litet land och en naturlig fluktuation över landets gränser måste också tas med i bedömningen. Ett antal av våra få utdöende kan nog antas inte vara orsakade av människan. Givet att artutdöendet nu inte förekommer oftare än förr, så känns det som ytterligare några promille eller nationellt utdöda arter nästa århundrade inte är ett hot vare sig mot naturen eller den civiliserade människans fortbestånd. Liknande svängningar i artsammansättningen borde rimligen skett förut. Det verkar rimligt klimatändringar är ett större hot mot arters fortlevnad än skogsbruk, t ex om Sverige flyttade några grader söderut skulle det rimligen medföra en ändrad artsammansättning så att en halv procent av artlistan ändrades.

Att en art dör ut i Sverige innebär mycket sällan att den dör ut i världen och utdöda arter kan faktiskt återkomma (vildsvin och bäver är arter som varit utdöda i Sverige, men återkommit). Jag känner inte till om något enda fall av det nationella utdöendet av de här uppmärksammade arterna också lett till globalt utdöende. Man kan se mindre allvarligt på nationellt utdöende om arten finns i livskraftiga populationer i andra länder (vitryggig hackspett är nog ett exempel). Det tillkommer nog nya arter i Sverige genom medveten introduktion eller oavsiktlig immigration i snabbare takt än de dör ut. Sverige har blivit varmare och prognosen är att det blir ännu varmare och ett varmare klimat ger underlag för fler arter, så artantalet i Sverige kan förutses öka det kommande seklet. Det prognosticerade nationella artutdöendet i den svenska skogen bör knappast ses som ett allvarligt hot mot biodiversiteten.

De flesta ”fysiskt små och obemärkta” arter med mycket låg numerär spelar liten kvantitativ roll för ekologin och det händer mycket lite i resten av landskapet och dess ekologiska funktioner om de försvinner.

Tre fjärdedelar av de rödlistade skogsarterna är rödlistade eftersom förekomsten minskat, inte för att förekomsten vore riskabelt låg om den vore stabil. Minskningen är dock en varningsklocka. Det är inte så märkvärdigt att arter ändrar antal och detta behöver inte alls vara ett inlett utdöende, även om det i undantagsfall kan vara det. Om t ex förekomsten av död ved av olika kategorier minskar så är det inget märkvärdigt att arter som nyttjar död ved minskar i antal. Men så länge den döda veden inte försvinner är det mycket sannolikt att de kommer att finnas kvar och att antalet stabiliseras så småningom och att varningsklockan bara hade en tillfällig funktion. Det är riktigt att uppmärksamma och analysera när arter minskar påtagligt i antal, men det är inget självändamål (snarare en orimlighet) att samtliga arter skall ha minst konstanta numerär. Sverige förändras och så gör också frekvensen av olika arter, det ligger inget självklart negativt i det.

Cirka 80 skogslevande arter klassificeras som ”akut hotade”. Om man trodde på procenttalet (50%) för akut hotade arter i artdatabankens figur så skulle 40 av dessa vara utrotade inom 100 år. Men utgående från statistiken verkar det otroligt att mer än 20-30 kommer att utrotas och sannolikt mindre (eftersom några arter som idag klassas i lägre hotkategori än akut hotad också kommer att dö ut det nästa seklet), vilket antyder att artdatabankens hypotetiska figur är för alarmistisk.

Rödlistan och dess ändringar har analyserats i följande i länkade dokument . Arter ändrar hotkategori, det finns många vanskligheter med en sådan analys, men den som gjorts för förändringar mellan 2005 och 2010 indikerar att ungefär lika många arter har ändrats i ena som i den andra riktningen för rödlistekategori. För skogsarter har 19 förbättrats och 11 försämrats, vilket är bättre än i andra landskapstyper. Fler fågelarter har ökat i antal i skogen än som minskat i antal. Artdatabankens förändringsanalys ger alltså underlag för att mångfalden i skogen förbättrats, snarare än att det är oförändrat eller försämrat.

Det finns ett miljökvalitetsmål 16, ”ett rikt djur och växtliv”. Skogen spelar en roll för detta. Jag anser inte skogens status försämrats sedan 2005 utan förbättrats (delvis byggt på annan information än analysen av rödlistan ovan), men inte förbättrats i den utsträckning som angivits i målsättningen. Miljökvalitetsmålet att väsentligt reducera hoten som de uttrycks i rödlistan kan inte förutses uppfyllas inom förutsebar framtid varken i skogen eller i övrigt. Detta beror enligt min uppfattning på att målet satts orealistiskt och utan tillräcklig djup kunskap om vad som kunde förväntas. Den kunskap som förknippas med rödlistans förändringar har hittills inte varit tillräcklig för att ge underlag till realistiska mål. Några delmål bör justeras nedåt.

De sista millioner åren har Sverige oftast varit täckt av tjock inlandsis och nästan artfritt. Under förhållandevis korta interglacialer har artantalet i skogen sprungit upp till 30 000, men detta artantal är långt över det ”typiska”. I genomsnitt har det svenska artantalet varit något i stil med en femtedel av vad det är nu. Under istiden fanns våra arter i refugier någonannanstans. Det är långsiktigt viktigare att arterna bevaras i de framtida refugierna än i Sverige. Om människans inte fanns så skulle en ny istid komma om kanske tiotusen år, då alla arter i den nuvarande svenska skogen skulle dö ut. Den genomsnittliga utdöendetakten från nu till istiden skulle då vara 30000/10000 arter per år = 30 arter per decennium, 20 gånger högre än idag. Vi lever alltså nu i en period av ovanligt långsamt artutdöende jämfört med vad vi kan förvänta i framtiden i en natur utan människor. De arter som flyttar in efter nedisning och etablerar sig i nytt land karaktäriseras förstås ofta av att de har lätt att sprida sig långa sträckor och lätt att anpassa sig till nya förhållanden. Vår flora och fauna blir därmed tåligare och mindre känsliga än i länder som inte varit nedisade. De länder som varit istäckta har förmodligen mycket sällan för landet unika arter, utan delar flora och fauna med många andra länder. Dessutom blir det relativt artfattigt. Sveriges biodiversitetsproblem blir därmed generellt ganska små i förhållande till länder, som inte var täckta av is för tjugo tusen år sedan.

Människan är och har varit en viktig faktor i att sprida fauna och flora. Många av de arter som finns i Sverige skulle knappast finnas om människan inte funnits, dvs. är ”onaturliga”. Troligen fler än som utrotats till följd av människans närvaro i Sverige.

Flora och Fauna och naturtyper är gränslösa. En nation är en onaturlig avgränsning. För mycket av uppmärksamheten på behovet av biodiversitet i Sverige fokuseras på nationen Sverige som vore det en helt isolerad ö utan immigration. Endast för arter där det anländer mindre än en effektiv invandrare per generation är det relevant att se Sverige som isolerat i de flesta avseenden.

Den svenska skogen är sig ganska lik över årtusendena och erbjuder likartade miljöer även om man kan peka på ändringar som kan ha stor betydelse för utrotningsrisken av en låg frekvens arter och kan medföra stora – men för artens överlevnad oväsentliga – förskjutningar i förekomst av andra arter.

Artdatabanken är bra i meningen att den sammanställer information om arter i Sverige och gör denna tillgänglig och detta bör stödjas. Rödlistan är också bra. Att ha dessa aktiviteter minskar risken för utrotning. Men underlagen utnyttjas förmodligen inte kostnadseffektivt när det gäller åtgärder och leder till ett kravmaskineri, som gör att Sverige totalt använder för mycket resurser till att förhindra nationellt utdöende av skogsarter.

Jag har tittat på antalet arter i olika hotkategorier i rödlistan sedan slutet av 90-talet. Jag menar att det inte går att se att förändringar sedan slutet av 90-talet till idag, som det borde ha gjort om den ökande delen skog som uppkommit efter kalhyggen spelar roll. Principer, kriterier, gränsdragningar och upplösning i rödlistan varierar så upplösningen är inte tillräckligt stor för att se små förändringarna. Artdatabankens talesman anser att det inte skett någon förändring för skogsarter 2005-2010, dvs. lika många arter finns i de olika hotkategorierna, även om individuella arter ibland bytt status. Jag tycker det finns indikationer på att det faktiskt skett en mindre förbättring och att det är obefogat att tala om en generell försämring eller understryka det negativa i att förändringarna inte är påtagliga. Att ask och alm drabbats av dramatiska och oroande förändringar är knappast kalhyggesskogsbrukets fel, förändringar i ”skogens arter” behöver inte hänga ihop med ”skogsbruket”. Att man inte kan säkerställa en förändring beror på att underlaget till rödlistan förändras, det kan mycket väl skett en förbättring sedan 1990, andra faktorer än rödlistan talar för det, och det är först om rödlistans förändringar över tiden direkt motsäger en förbättring, det kan påstås att en förändring skett.

Det är inte känt hur ”rödlistan såg ut” före industrialiseringen började, antalet arter i de olika hotkategorierna kan ha varit fördelade ungefär som idag. Tillfälligt nationellt utdöda arter kan återuppväckts genom invandring. Artantalet behöver inte varit högre än idag. Antalet hotade arter behöver inte nödvändigtvis varit lägre än idag.

Liknande tankar som här framförs av Jörund Rolstad.

Människan har otvivelaktigt påverkat jorden våldsamt och omtumlande och denna påverkan intensifieras. Det går inte att omintetgöra alla effekter, bara mildra dem. Ett artutdöende, som nu är så långsamt som i Sveriges skogar, kan ses som något vi får leva med, förutsatt att vi faktiskt vidtar omfattande åtgärder för att väsentligt mildra effekten av människans drastiska förändring av jorden. Det kan ha pedagogiska fördelar att artutrotning förekommer (i liten skala) och att man inte inbillar folket att människans påverkan helt kan förhindras. Detta känns ärligare och skärper motiveringen för andra åtgärder att minska människans påverkan.

Min slutsats är att ”skyddet” för skogsarter mot utdöende är ganska effektivt och att det blivit bättre sedan 50-talet.

Artdatabanken har huvudansvar för analyser omkring artutdöende, men deras skrifter verkar ibland tendensiöst alarmistiska. Som exempel återges en figur från artdatabankens rapport 9 från 2011 ”TILLSTÅNDET I SKOGEN – rödlistade arter i ett nordiskt perspektiv”. Den faktiska genomsnittliga risken för utdöende inom hundra år för skogens rödlistade arter tycks vara avsevärt lägre än figuren ger intryck av (se ovan om akut hotad). Rapporten skriver att ”Forskare konstaterar att den biologiska mångfalden i skogen fortsätter att utarmas”, men det förefaller vara en överdrivet alarmistisk formulering.

Det är mycket låga absoluta tal av artutdöende, vilket gör kvantitativa tolkningar av utdöenden sedan 1969 statistiskt osäkra. Man får ett bättre kvantitativt underlag när det kvantitativt analyseras vilka arter som vandrar mellan hot kategorierna ”akut hotad” och ”starkt hotad” över tiden, en sådan analys har bara gjorts i ett femårigt perspektiv, men med positivt resultat för skogen. Denna analys pekade på att arter sällan får höjd hotkategori.

Någon rödlista i modern mening har knappast funnits före 2000, och rödlistan verkar ännu inte funnit former som gör jämförelser bakåt säkra. Förändringar i hotbild i rödlistan bakåt är därför utomordentligt osäkra och det går knappast att med någon grad av säkerhet säga hur en modernt konstruerad rödlista skulle sett ut tidigare (säg 1950 eller 1850) eller vad som är ett acceptabelt ”normaltillstånd”, och därmed går det inte att annat än spekulera över förändringar över tiden. Det är ännu riskfylldare att spekulera över vilka specifika ingredienser av människans påverkan, som är centrala för att föra arter till utrotningens rand på nationell nivå. Människans påverkan är inte likadan överallt och utrotning är mycket mer hur små segment i landskapet påverkas, än hur genomsnittet påverkas.

Art och Habitat-direktivet syftar, liksom många andra styrinstrument, till att bevara biodiversitet. Detta är mycket vidare än att förhindra utdöende. Rödlistan tjänar andra ändamål än att motverka artutdöende, vilket berörs mycket perifert i just den här ”debatt”-artikeln. Det är till exempel av intresse att arten har en viss spridning och att det finns tillräcklig många individer och förekomster för att upprätthålla en genetisk variation och ge utrymme för en evolution som ger bättre anpassning till de rådande omständigheterna.

Andra faktorer kan förbättras om arten inte är utdöd, men är den globalt utdöd så är det irreversibelt. Detta gör att artutdöende är en central fråga, så det är inte fel att den diskuteras, men det finns vanligen motiv att minska hotbilden betydligt mer än vad som behövs för att göra risken för artutdöende måttlig. Eftersom i retoriken artutdöende eller uttryck som ger associationer till det ofta används, så tycker jag att risken för artutdödende i den svenska skogen i framtiden behöver kommenteras. Se till exempel hur figuren jag klippt in här pekar på utrotningsrisken. Och den nationella utdöenderisken är nog inte så stor och betydelsefull i den svenska skogen idag och imorgon, som de flesta tror efter den retorik de utsätts för. Detta var ett skäl att skriva den här artikeln.

Stora delar av skogsbruket tvivlar på att rödlistan används resurseffektivt http://miljoaktuellt.idg.se/2.1845/1.555006/lrf-biologrodlistan-daligt-verktyg-for-naturvardssatsningar

Det förefaller för tidigt att införa omfattande nya system av långtgående restriktioner på skogsbruket för att förhindra artutdöende av skogsarter innan effekten av de åtgärder som redan börjat tillämpas eller beslutats fått tid på sig att få klarare genomslag och analyseras bättre. Problemet verkar inte tillräckligt stort och akut för att motivera ytterligare stora satsningar. Den typ av nya restriktioner jag har i åtanke exemplifieras av kravet från naturskyddsföreningen på att alla markägare skall tvingas att ha minst 20 % skog äldre än 140 år. Och kravet på att andelen kalhyggesskogsbruk skall kraftigt reduceras. Och kravet att arealen ”boreal västlig taiga” måste mångdubblas. Men den här artikeln behandlar huvudsakligen artutdöende aspekten, och det finns fler aspekter.

Ett varmt tack till Mats Nordberg som inte bara genom sin webb-artikel i skogen väckte mitt intresse för frågan, utan också varit en värdefull diskussionspartner och bidragit med många synpunkter vid utarbetandet av den här artikeln. Det är möjligt jag överdrivit något i min sangviniska syn att artutdöende bara är ett måttligt problem för svenskt skogsbruk. De som har motargument och korrigeringar kan framföra dem i kommentar funktionen nedan.

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

 

Posted in Okategoriserade | 2 Comments

Parallell Vetenskap

Av Jens Sundström, Institutionen för växtbiologi, SLU i Uppsala

I en serie inlägg i Vetenskapsrådets nättidning Curie och nu senast i UNT har jag tillsammans med Torbjörn Fagerström tagit upp ett internationellt fenomen som påverkar inte bara vetenskapen utan också miljöpolitiken. Vi har beskrivit hur delar av miljörörelsen utvecklats till en internationell protestindustri som har fjärmat sig alltmera från forskarsamhället och de vetenskapliga huvudfårorna. I agendan ingår förstörelse av offentligt finansierade fältförsök, produktion av vinklade studier och ett omfattande lobbyarbete i syfte att påverka jordbruks- och forskningspolitiken – allt bedrivet med stora subventioner med offentliga medel.

Detta har även uppmärksammats av den franske forskaren  Marcel Kuntz som myntat begreppet ”parallell vetenskap” för att beskriva hur protestindustrin arbetar för att få det att se ut som om deras agendor vore vetenskapsbaserade. Det har också uppmärksammats av den tidigare aktivisten Mark Lynas, som nu har ändrat sig och kommit till slutsatsen att miljörörelsen går i otakt med den gängse vetenskapliga hållningen i frågan om GM-grödors möjlighet att bidra till en hållbar utveckling av framtidens jordbruk.

Responsen på våra inlägg har varit överväldigande, läs dem i sin helhet här , här och här.

 

Posted in Okategoriserade | Kommentering avstängd

Setting upp a laboratory in the Galapagos part 13

En ung sjölejonhona som alltid försöker att smyga sig in i labbets förbjudna områden. Här lyckades hon att hitta en sovplats under en hylla. Foto: Beate Hillmann.

En ung sjölejonhona som alltid försöker att smyga sig in i labbets förbjudna områden. Här lyckades hon att hitta en sovplats under en hylla. Foto: Beate Hillmann.

 

Vardagen på Charles Darwin Research Station, CDRS, kan beskrivas som en stor utmaning. Så kändes det även denna gång (13 december 2013 till 26 januari 2014). Jag ägnade min tid åt att hjälpa CDRS att behålla standard på labbet och att fortsätta med samarbetet mellan veterinären Carolina Garcia på CDRS och patologer på institutionen för biomedicin och veterinär folkhälsovetenskap (BVF), SLU.

Denna gång jobbade Charles Darwin Foundation (CDF) i en annan roll. Jag var ”advisor” och hade till uppgift att stödja CDRS med råd om kemikaliehantering och labbrutiner.

Fortfarande finns det stora behov av att skapa arbetsrutiner på labbet. Svårigheten beror delvis på att Swen Lorenz, vd på CDF, inte lyckats få in tillräckligt med donationspengar för att kunna anställa en labbansvarig under en längre tidsperiod. Från april till oktober 2013 fanns en labbansvarig men resten av året saknades styrning av labbet. Eftersom många forskningsprojekt kräver tillgång till labbet, så var CDRS mycket tacksam och glad för min insats, dvs. att se till att labbet är säker och effektiv arbetsplats.

Det saknas fortfarande en labbansvarig som kan upprätthålla labbrutinerna. Foto: Beate Hillmann.

Det saknas fortfarande en labbansvarig som kan upprätthålla labbrutinerna. Foto: Beate Hillmann.

 

Mitt andra mål var att fortsätta samarbetet med veterinären Carolina Garcia på CDRS, eftersom institutionen för biomedicin och veterinär folkhälsovetenskap, SLU, deltar i samarbetsprojektet ”Rapid Response Network” som startade år 2012 av CDRS och Galapagos Nationalpark (se även blogginlägget: Setting up a laboratory in the Galapagos part 12).

Carolina sparar kontinuerligt organprover från marina djur som dött av okänd orsak. Jag har hjälpt henne att preparera provmaterialet, som skickas till Sverige inom kort. Här kommer Stina Ekman och Elisabet Ekman, båda patologer på BVF, SLU, att göra den histopatologiska bedömningen av proverna, vilket är en del av samarbetsprojektet.

Volontärerna Lorea och Loli lärde sig att snitta paraffininbäddat material. Foto: Beate Hillmann.

Volontärerna Lorea och Loli lärde sig att snitta paraffininbäddat material. Foto: Beate Hillmann.

 

Det övergripande målet är fortfarande att skapa goda förutsättningar för att upptäcka och följa upp miljöproblem på Galapagos genom ett utökat samarbete mellan CDF, Galapagos Nationalpark och SLU. SLU: s stöd till ett säkert och funktionellt labb samt histopatologisk diagnostik är fortsatt viktigt.

En eftertraktad plats bland de marina havsödlorna är Biomar-labbets båt. Foto: Beate Hillmann.

En eftertraktad plats bland de marina havsödlorna är Biomar-labbets båt. Foto: Beate Hillmann.

 

Beate Hillmann, biomedicinsk analytiker vid BVF, SLU.

Posted in biodiversitet, galapagos, international, miljö | Kommentering avstängd