Setting upp a laboratory in the Galapagos part 13

En ung sjölejonhona som alltid försöker att smyga sig in i labbets förbjudna områden. Här lyckades hon att hitta en sovplats under en hylla. Foto: Beate Hillmann.

En ung sjölejonhona som alltid försöker att smyga sig in i labbets förbjudna områden. Här lyckades hon att hitta en sovplats under en hylla. Foto: Beate Hillmann.

 

Vardagen på Charles Darwin Research Station, CDRS, kan beskrivas som en stor utmaning. Så kändes det även denna gång (13 december 2013 till 26 januari 2014). Jag ägnade min tid åt att hjälpa CDRS att behålla standard på labbet och att fortsätta med samarbetet mellan veterinären Carolina Garcia på CDRS och patologer på institutionen för biomedicin och veterinär folkhälsovetenskap (BVF), SLU.

Denna gång jobbade Charles Darwin Foundation (CDF) i en annan roll. Jag var ”advisor” och hade till uppgift att stödja CDRS med råd om kemikaliehantering och labbrutiner.

Fortfarande finns det stora behov av att skapa arbetsrutiner på labbet. Svårigheten beror delvis på att Swen Lorenz, vd på CDF, inte lyckats få in tillräckligt med donationspengar för att kunna anställa en labbansvarig under en längre tidsperiod. Från april till oktober 2013 fanns en labbansvarig men resten av året saknades styrning av labbet. Eftersom många forskningsprojekt kräver tillgång till labbet, så var CDRS mycket tacksam och glad för min insats, dvs. att se till att labbet är säker och effektiv arbetsplats.

Det saknas fortfarande en labbansvarig som kan upprätthålla labbrutinerna. Foto: Beate Hillmann.

Det saknas fortfarande en labbansvarig som kan upprätthålla labbrutinerna. Foto: Beate Hillmann.

 

Mitt andra mål var att fortsätta samarbetet med veterinären Carolina Garcia på CDRS, eftersom institutionen för biomedicin och veterinär folkhälsovetenskap, SLU, deltar i samarbetsprojektet ”Rapid Response Network” som startade år 2012 av CDRS och Galapagos Nationalpark (se även blogginlägget: Setting up a laboratory in the Galapagos part 12).

Carolina sparar kontinuerligt organprover från marina djur som dött av okänd orsak. Jag har hjälpt henne att preparera provmaterialet, som skickas till Sverige inom kort. Här kommer Stina Ekman och Elisabet Ekman, båda patologer på BVF, SLU, att göra den histopatologiska bedömningen av proverna, vilket är en del av samarbetsprojektet.

Volontärerna Lorea och Loli lärde sig att snitta paraffininbäddat material. Foto: Beate Hillmann.

Volontärerna Lorea och Loli lärde sig att snitta paraffininbäddat material. Foto: Beate Hillmann.

 

Det övergripande målet är fortfarande att skapa goda förutsättningar för att upptäcka och följa upp miljöproblem på Galapagos genom ett utökat samarbete mellan CDF, Galapagos Nationalpark och SLU. SLU: s stöd till ett säkert och funktionellt labb samt histopatologisk diagnostik är fortsatt viktigt.

En eftertraktad plats bland de marina havsödlorna är Biomar-labbets båt. Foto: Beate Hillmann.

En eftertraktad plats bland de marina havsödlorna är Biomar-labbets båt. Foto: Beate Hillmann.

 

Beate Hillmann, biomedicinsk analytiker vid BVF, SLU.

Posted in biodiversitet, galapagos, international, miljö | Leave a comment

Räkor i olika nyanser av rött

Räkor i olika nyanser av rött. Illustration: Illustrated Foods.

Räkor i olika nyanser av rött. Illustration: Illustrated Foods.

 

WWF gick nyligen ut i sin fiskeguide och gav rött ljus för nordhavsräkan överallt utom i Barents hav. Motivet bakom är enligt WWF ”i första hand dåliga beståndsuppskattningar, risk för överfiske, dumpning av små räkor i havet, otydlig förvaltning och kontroll”.

WWF framhåller att de vill se skärpt kontroll av det olagliga utkastet av småräkor, något som varit förbjudet sedan år 2009.

”Att kasta tillbaka småräka för att höja värdet på fångsten förbjöds i Västerhavet 2009, men kontrollen av den olagliga aktiviteten har inte skärpts tillräckligt.”

Gensvaret på WWF:s konsumentråd om räkan har varit stort i media och ett antal inlägg debatten har gjorts (bl.a. av Stefan Edman,  Fiskebranschens Riksförbund, lokalpolitiker och ledarskribenter, t.ex. Helsingborgs dagblad och Aftonbladet).

Vad säger det vetenskapliga underlaget i frågan?

Mats Ulmestrand som är forskare och arbetar med beståndsutveckling på SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, är inte överens med WWF om räkans status i våra vatten. Mats ingår i Internationella Havsforskningsrådet, ICES, som jobbar för ett hållbart fiske i Nordatlanten. Rådet ger varje år rekommendationer till EU-kommissionen om hur mycket vi kan fiska av olika arter, som t.ex. räkor. Enligt honom är det sant att räkbeståndet har minskat genom åren, men inte att det nu har nått några katastrofnivåer. I Skärgårdsbryggan säger han:

”– Att rödlista räkan med motivering att bestånden är osäkra och överfiskade är ingen korrekt bedömning, säger Mats Ulmestrand. Vi har bättre underlag att göra beståndsuppskattning på räkor än på många andra arter. Vi samarbetar med samtliga länder här uppe i norr och har en bra samlad bild av räkans situation. Det är riktigt att räkan idag är på en ganska låg nivå i volym, det är därför kvoterna också är låga. Tillgången på räka varierar och kan ändra sig snabbt på några år. Vi kommer att rekommendera en liten nedgång i fiske för nästa period som en försiktighetsåtgärd.”

Olyckligtvis har begreppet rödlistad kommit att användas på ett felaktigt sätt i debatten (se mer om det längre ned på sidan).

Havs- och vattenmyndigheten delar inte heller WWF:s bedömning utan anser att räkfisket kan fortsätta.

” – Vi anser att det finns ett utrymme för fortsatt räkfiske i Västerhavet. Vi grundar den bedömningen på vetenskaplig rådgivning från Internationella havsforskningsrådet säger Björn Risinger, generaldirektör för Havs- och vattenmyndigheten” i ett pressmeddelande.

Havs-och vattenmyndigheten har fört en dialog med yrkesfisket för att minska utkastet av små räkor.

”– I höstas beslutade vi också – då vi bedömde att detta fortfarande pågick – att bromsa fisket av räkor för att låta cirka 20 procent av den tilldelade svenska kvoten vara kvar i havet, förklarar Björn Risinger.”

Vad behöver göras för att förbättra förvaltningen av västkusträkan?

WWF, forskare, myndigheter och yrkesfiskare är alla överens om att det olagliga utkastet bör upphöra och att bättre och mer selektiva fiskeredskap bör utvecklas. Enligt Yngve Björkman, Sveriges Fiskares Riksförbund, har den utvecklingen redan inletts.

”De flesta svenska fiskebåtarna har sedan en längre tid ökat maskstorleken i sina fiskredskap från 35 mm till 47 mm för att minska andelen småräkor och reducera utkasten (småräkor som kastas), Redskapsutveckling mot mer selektiva fiskredskap för räkfisket drivs av utvecklingscentret Fiskareföreningen Norden, Smögen. Göteborgs Fiskauktion har dessutom startat arbetet med MSC-certifiering, under 2013.”

Att KRAV- och MSC-certifiering räkfisket i Bohuslän är på gång bekräftas bl.a. av Svensk Fisk.

Mer selektiva redskap, som släpper ut de små räkorna, ska bl.a. utvecklas i ett projekt där yrkesfiskare, SLU och nu även WWF är med.

”– Det är ett känt faktum att utkasten i fisket måste upphöra. I samarbete med SLU och WWF startar vi försök med en räktrålare för att få våra försök vetenskapligt säkrade. Vi ska pröva selektiva metoder för att se om läget förbättras, säger Jan Norlenius, styrelseledamot i Sveriges Fiskares Riksförbud i ett pressmeddelande.”

Det här med att det är skillnad på ”rött ljus” och ”rödlistad”

Att en art får rött ljus i WWF:s Fiskguide är inte samma sak som att den blir rödlistad av Artdatabanken. Olyckligtvis sker en sammanblandning av orden i medierna.

Artdatabanken förklarar skillnaden:

”I den nationella rödlistan som Artdatabanken tar fram bedöms risken för att en art kommer att dö ut beroende på populationsförändringar, medan WWF:s rött ljus är en rådgivande konsumentupplysning som baserar sig på flera faktorer som kan orsaka ekologiska konsekvenser, utöver riktat fiske.”

Arbetet pågår just nu för fullt med att ta fram en uppdaterad rödlista till våren 2015. Eftersom frågan aktualiserats i debatten har Artdatabanken kommenterat rödlisteläget för nordhavsräkan:

”Eftersom vi är mitt i bedömningsprocessen är det för tidigt för att uttala sig om huruvida arten kommer att bli rödlistad eller inte. Men, tillgängliga data publicerade av Internationella havsforskningsrådet (ICES) pekar på att beståndet av nordhavsräka i Skagerrak har minskat kraftigt sedan 2006. Minskningen är oroande och det är tydligt att förvaltningen hittills inte har kunnat häva nedgången.”

Det ska bli spännande att följa nyanserna i räkfiskefrågan framöver.

Kontaktpersoner:

Mats Ulmestrand (beståndsuppskattningar)

Charlott Stenberg (Rödlistan)

Posted in fiske, miljö, naturvård | 2 Comments

Öppet brev till Sidas Generaldirektör

Vi har tidigare berättat att Svenska naturskyddsföreningen delar ut Sida-medel till en organisation, Masipag, som på sin hemsida deklarerar att de stödjer vandaliseringen av fältförsök med det Gyllene riset på Filipinerna. Det har föranlett oss att skriva ett brev till biståndsminister Hillevi Engström där vi ifrågasätter om Svenska biståndsmedel har använts i enlighet med de riktlinjer som regeringen givit biståndsmyndigheten Sida. Biståndsministern har svarat och vi går nu vidare och hemställer frågan till Sidas Generaldirektör Charlotte Petri Gornitzka i ett brev daterat den 28 oktober (se nedan). Brevet är även publicerad i en engelsk översättning här.

 

Bästa Charlotte Petri Gornitzka,

Som du säkert känner till har vi i brev till biståndsminister Hillevi Engström den 20 oktober gjort henne uppmärksam på att biståndsmedel från Sida figurerar i den vandalisering av Internationella risforskningsinstitutets (IRRIs) fältförsök med det Gyllene riset som skedde i augusti.

Brevet undertecknades, förutom av oss, av Nina Fedoroff, tidigare chef för AAAS, och Robert Zeigler, chef för IRRI. Av bland annat den anledningen offentliggjordes vårt brev i engelsk översättning samma dag som den svenska versionen gick till UD. Brevet har observerats och kommenterats i positiva ordalag bland forskare och andra med insyn i forskningsinriktat bistånd i en omfattning som vi aldrig hade kunnat drömma om. Hans Rosling t.ex. – en svensk akademiker med världsrykte för sin kompetens i utvecklingsfrågor – har c:a 150 000 följare av sitt twitterflöde. Han har länkat till vårt brev in extenso.

I sitt svar den 25 oktober anför Hillevi Engström bl.a. följande:

”Jag uppskattar att ni framför denna viktiga information. Bistånd som är avsedd för jordbruksutveckling får självklart aldrig användas för finansiering av brottslig verksamhet.

Sida har ett tydligt uppdrag att bedriva ett effektivt bistånd och att motverka oegentligheter i sin hantering av biståndsinsatser.”

Vi har översatt även ministerns svar, och vi noterar särskilt hennes klargörande när det gäller Sidas uppdrag att motverka oegentligheter.

Både vi och våra internationella kollegor är dock förundrade över att ingen på ansvarig nivå ännu har gjort en klar markering när det gäller det som är kärnfrågan, nämligen att Svenska naturskyddsföreningen har anslag från Sida som delas ut till en organisation, Masipag, som på sin hemsida deklarerar att de stödjer vandaliseringen av IRRIs fältförsök med det Gyllene riset[1]. Detta är definitivt inget ”olycksfall i arbetet” från Masipags sida. Organisationen agerar som en kampanjorganisation mot modern växtförädling; ungefär hälften av de senaste sex månadernas notiser på Masipags egen hemsida[2] rör detta kampanjarbete.

Frågan om detta är en acceptabel användning av svenska biståndsmedel är naturligtvis inte i första hand en juridisk fråga. Den är därför på intet sätt avhängig av om enskilda medlemmar i Masipag kommer att fällas i domstol, vilket Naturskyddsföreningens ordförande försökte göra gällande i Vetenskapsradion den 25 oktober [3] och vilket återupprepas i ett inlägg från Sida i dagens UNT [4]. Nej, det är i högsta grad en policyfråga, vars djupare innebörd handlar om ifall svenskt bistånd ska användas till att understödja programmatiskt motstånd mot modern växtförädling. Masipag är inte det enda exemplet, ett sådant programmatiskt motstånd återfinns i flera Sida-stödda projekt, även om motståndet inte tagit sig uttryck i vandalisering av fältförsök.

Hillevi Engström skriver att ”regeringen eftersträvar att biståndets olika insatser… …skapar synergier” och att ”samverkan med såväl småbrukare som forskare är nödvändigt”. Vi stödjer dessa principer fullt ut och just därför ifrågasätter vi stöd till organisationer som driver kampanjer som syftar till att motverka synergier. Vetenskapsfientligt motstånd mot modern växtförädling är enligt vår mening alltid kontraproduktivt och till men för en positiv utveckling.

Vi emotser ditt klargörande svar.

 

Torbjörn Fagerström, Professor emeritus i teoretisk ekologi, Lunds universitet / f.d. prorektor Sveriges Lantbruksuniversitet

Stefan Jansson, Professor i växters cell- och molekylärbiologi, Umeå Universitet

Sten Stymne, Professor i växtförädling, Sveriges Lantbruksuniversitet i Alnarp

Jens Sundström, Docent i växtfysiologi, Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala

 


[2] http://masipag.org/category/news-updates

[3] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=415&artikel=5685719

[4] http://www.unt.se/debatt/vi-stodjer-masipag—men-inte-kriminalitet-2661137.aspx

 Uppdatering 5/11: 

Vi har fått ett svar från Charlotte Petri Gornitzka som finns att läsa här: Brev_Sida_okt 2013

Johan Nordberg berör stödet från Sida till de organisationer som förstört risfälten på Fillipinerna på SvDs ledarsida den 4/11.

Pingat på Intressant

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Posted in Okategoriserade | 4 Comments

SIDA, SNF och det gyllene riset

Av Jens Sundström, Institutionen för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Som rapporterats om i vetenskapsradion den 21:a oktober så har fältförsök med det vitaminberikade s.k. Gyllene riset vandaliserats på Filippinerna. Sverige stödjer via biståndsmedel till det internationella risforskningsinstitutet (IRRI) utvecklingen av det Gyllene riset. Det samlade internationella vetenskapssamhället har reagerat med bestörtning och kraftigt fördömt attacken mot fältförsöken med det Gyllene riset[1]. Filippinska myndigheter har bland personerna bakom attacken identifierat medlemmar av organisationen MASIPAG.

Det har nu visat sig att MASIPAG sedan flera år erhåller stöd från Sida, genom projekt som drivs av Svenska Naturskyddsföreningen (SNF)[2]. Svenska statliga biståndsmedel går alltså dels till organisationer som genom forskning och utveckling söker trygga en säker livsmedelsförsörjning, dels till organisationer som genom att stödja kriminella handlingar söker motverka en sådan utveckling.

I ett brev till biståndsminister Hillevi Engström har jag tillsammans med ett antal svenska och internationella forskare uppmanat regeringen att snarast undersöka om de biståndsmedel som tilldelats MASIPAG har använts i enlighet med de riktlinjer som regeringen gett till biståndsmyndigheten Sida.

Läs hela brevet i UNT via denna länk, eller på engelska via denna länk.

Carl Johan von Seth kommenterar på ledarsidan i dagens DN stödet till MASIPAG.

Uppdatering:

En replik på vårt brev till biståndsministern från Sida publicerades i UNT den 28/10 vilket föranledde ett svar från oss publicerat den 29/10.

Med anledning av detta har vi också skrivit ett brev till general direktören på Sida, Charlotte Petri Gornitzka, publicerat den 28/10 här på forskarbloggen.

Johan Norberg kommenterade den 4/11 vandaliseringen av fältförsöken på ledarsidan i SvD, vilket resulterade i ett replikskifte med Greenpeace den 6/11 med en slutreplik från Johan den 7/11.

Den vetenskapliga tidskriften Nature har på sin nyhets-blogg skrivit om det svenska stödet till MASIPAG den 13/11, i en artikel med titeln: Swedish scientists decry government links to anti-GMO ‘vandals’. Vilket har uppmärksammats av bland annat the Genetic Literacy project.

Klara Jacobson (SLU) och Thomas Böhn har skrivit ett inlägg i frågan den 16/11 publicerat i UNT vilket vi svarade på den 3/12.

Pingat på Intressant

 

 


[1] *B. Chassy et al., “Global scientifi c community condemns the recent destruction of field trials of Golden Rice in the Philippines”; http://chn.ge/143PyHo (2013).

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Posted in bistånd, GMO, Jens Sundström, Okategoriserade | 2 Comments

GMOrganic

By Jens Sundström, Department of Plant Biology and Forest Genetics, SLU in Uppsala

The following text is an excerpt from a seminar arranged by KSLA on August 30 th 2012 with the title ”Sustainable agriculture – does it need modern biotech”. The seminar has caused some stir since participants and organizers made an effort to bridge the gap between the organic movement and modern biotechnology. Special invited speakers were Pamela Ronald and Raoul Adamchak who together have written the book Tomorrows table. See also their excellent video ”GMOrganic: A Botanical Love Story ”on the same theme.

The text along with several other excerpts from the seminar has recently been published in the Journal of the Swedish Seed Association (No 1 2013, page 6-7)  and is published here with their kind permission.

GMOs in agriculture and in research -a short introduction 

Agricultural practises are currently divided into conventional- and organic farming practises. In short, conventional farming allows the use of synthetic inputs such as mineral fertilisers and chemical pesticides while such inputs are not allowed in organic framing, as stipulated by the organic producers and their certification organisations.

The rules that are being implemented in Europe surrounding the cultivation and import of genetically modified (GM)-crops prohibit the integration of GM-crops, not only in organic farming systems but also in conventional farming systems. So called ”co-existence rules” that demand labelling, traceability and separation of GM-crops from conventionally bred varieties hinders the integration of GM-crops in existing crop-rotation schemes and we are, in practise, well under way to create three separate agricultural systems: one conventional-, one organic- and one GM-agricultural system, see e.g. (Fagerstrom et al, 2012).

One might argue that the ambition for agricultural science should be to develop an environmentally friendly agriculture that has the possibility to sustain an increasing demand for food and agricultural products, using the most efficient technologies available. However, the legal division between different agricultural practises that currently are being implemented is a major and sometimes unnecessary obstacle to this ambition.

Within the EU a GMO is defined as: “…an organism in which the genetic material has been altered in a way that does not occur naturally by mating and/or natural recombination” (EU Directive 2001/18).

In practise, what is considered a GM-crop is decided by the breeding technique used and not the final properties of the crop. Hence, two crops with identical traits, one being bred using transformation methods and one being bred using conventional methods such as mutagenesis, chromosome doubling and embryo rescue are treated as inherently differently when it comes to rules for risk-assessment and co-existence. The former being a GMO has to go through an extensive and very costly risk-assessment before any import or cultivation can be approved, while such rules do not apply to the latter. Despite the fact that many conventional breeding methods cause far more large-scale and unknown changes in the genome of a plant than the directed changes associated with transformation methods.

Modern biotechnologies such as large scale sequencing of entire genomes, functional studies of individual genes and marker-assisted breeding have also demonstrated that the domestication process in itself is associated with large and often unpredictable genomic changes. As also noted by Werner Arber in 2002, ” …naturally occurring molecular evolution, i.e. the spontaneous generation of genetic variants has been seen to follow exactly the same three strategies as those used in genetic engineering. These three strategies are:

  1. Small local changes in the nucleotide sequences,
  2. Internal reshuffling of genomic DNA segments, and
  3. Acquisition of usually rather small segments of DNA from another type of organism by horizontal gene transfer.”(Arber, 2002).

Despite this, the misconception still prevails that GM-crops have more unintended effects than conventional crops (Ammann 2012).

One specific aspect of having a legislation that is technology-based rather than based on agricultural properties of the resulting crop is that the legislation becomes irrelevant as technology development proceeds. In Europe, we now have several breeding techniques under development that are not covered by the current legislation. Those techniques include, but are not limited to: Oligo-Directed Mutagenesis (ODM), Reverse breeding, Zink-finger nucleases and Agro-infiltration.  Common for many of the new techniques are that they involve recombinant DNA in one step of the breeding process but the products that reach the market or crop that is cultivated do not harbour any recombinant DNA.

If legislators should decide that crops bred using the new breeding technologies indeed are GMOs this will pose a direct problem for risk-assessors, since many of the crops will be impossible to distinguish from existing conventionally bred varieties. In addition, depending on how legislators decide, further technology development of the new breeding techniques are likely going to be moved out of Europe causing loss of scientific know-how and future enterprises in Europe.

To conclude, the current GMO-legislation in Europe is not science-based and puts up unnecessary road-tolls on a specific technique that, if integrated with other improved agricultural practises, could help to develop a future sustainable agriculture. In fact, the current legislation hinders such integration and development. To amend this situation, European legislators need to reform the current bio-safety legislation and develop a legislation that is technology neutral and instead focuses on the properties of the developed products.

Ammann  K (2012) Genomic Misconception:A fresh look at the biosafety of transgenic and conventional crops. A plea for a process agnostic regulation. New Biotechnology: in press, pp 32

Arber W (2002) Roots, strategies and prospects of dunctional genomics. Current Science 83: 826-828

Fagerstrom T, Dixelius C, Magnusson U, Sundstrom JF (2012) Stop worrying; start growing. Risk research on GM crops is a dead parrot: it is time to start reaping the benefits of GM. EMBO reports 13: 493-497

 Note: On the KSLA seminar the chairman of the organic farmers association Carl-Eric Ehrenkrona made a statement that could be interpreted as if organic farmers in Sweden were open for using GM-crops if the crops would benefit the farmers. He has lately- in the program series ”Genvägen” by Swedish Public Radio- sadly backed from this statement and returned to his previous position on this matter. 

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Posted in GMO, Jens Sundström, jordbruk, Okategoriserade, vetenskap | Leave a comment

Setting up a laboratory in the Galapagos – part 12

By Beate Hillmann, SLU

Reflections and aims

Back at the Department of Biomedical Sciences and Veterinary Public Health (BVF)/SLU, I am content with the support we have given the Darwin Station concerning the lab facilities. During the time I worked at the Charles Darwin Research Station (CDRS), I got even more knowledge about their important work for the Galapagos Islands, a Human World Heritage site since 1978.

Many factors are threatening the health of marine wildlife populations in the Galapagos, including the rapidly expanding human population, increasing tourism industry (over 170000 tourists each year), the increase in contamination and in maritime traffic, and on top of that also climate changes as well as other changes in ecosystems.

Veterinary surgeon Carolina Garcia examining a dead sea turtle. Photo: David Acuna.

Veterinary surgeon Carolina Garcia examining a dead sea turtle. Photo: David Acuna.

An important project for the Galapagos Islands is the project lead by the wildlife veterinary surgeon Carolina Garcia at the Charles Darwin Foundation (CDF). She has established, in cooperation with the Galapagos National Park, a baseline for a long-term surveillance and monitoring program to evaluate the health status and threats to some of the most emblematic marine species in the Galapagos Marine Reserve.

Carolina Garcia mainly works with passive health surveillance, collecting data from all the individuals found sick, injured or dead throughout the archipelago, performing complete necropsies on dead specimens and clinical examinations of live specimens.

Only macroscopic examinations have been possible due to lack of funds to analyse the samples in a specialized pathology laboratory. Since the Swedish University of Agricultural Sciences (SLU) donated the histology equipment in 2011, the Darwin Station got the possibility to prepare histological cuts.

A sea lion found dead at Santa Cruz Island. Veterinary surgeon Carolina Garcia doing the necropsy. Photo: David Acuna.

A sea lion found dead at Santa Cruz Island. Veterinary surgeon Carolina Garcia doing the necropsy. Photo: David Acuna.

 

Veterinary surgeon Carolina Garcia still needs a specialist to analyse the slides in order to better understand the causes of death and the possible link to wildlife diseases or even zoonotic diseases (that is, infectious diseases that are transmitted between species from animals to humans or from humans to other animals).

A whale found dead on Isabela Island, Galapagos. Veterinary surgeon Carolina Garcia doing the necropsy.

A whale found dead on Isabela Island, Galapagos. Veterinary surgeon Carolina Garcia doing the necropsy. Photo: David Acuna.

 

My aim is to support her work with my experience in histology lab techniques so that she can apply for more funds to make it possible for the Charles Darwin Foundation (CDF) to cooperate with a veterinarian pathologist.

I have just spent my holidays, from the middle of February to the end of Mars, working as a volunteer at the Darwin Station, using the histology lab, to support Carolinas project. As a result I have helped her to prepare 65 samples, taken from marine animals with unknown cause of death (see pictures), by embedding them in paraffin, cutting them with the microtome and colouring them. Now the samples are ready for the transport to a veterinary pathologist for diagnostics.

My/our aim at the BVF department is/are to cooperate with the CDF, the Galapagos National Park and the Biosecurity (before Agrocalidad), to start an exchange of scientists and to promote cooperation related to the environmental monitoring and assessment (EMA) program ”Non-Toxic Environment” at SLU (coordinated by Pia Larsson).

Greetings from Galapagos in a very humid and hot season!

Posted in galapagos, international, miljö | Leave a comment

Dom är här nu -vattenbufflarna!

För drygt 4 år sedan skrev jag om dem på Forskarbloggen (http://blogg.slu.se/forskarbloggen/utbyta-biodiversitet-gudfar-till-vattenbuffelflicka-och-snart-finns-de-kanske-vid-tamnaren/). Och nu är dom här: vid sjön Tämnaren på Ängsholmens gård i norra Uppland hos familjen Elvingson – sedan februari  2012 (www.angsholm.se). Vägen dit gick via besök i slutet av april 2011 på en buffelfarm söder om Birmingham i England (http://buffalomilk.co.uk/) där en tjur och ett antal kor/kvigor valdes ut för att gå i karantän.

Bob Palmer och Pontus Elvingson på Upper Nineveh Farm Shipston on Stour, Warwickshire, april 2011

Bob med den snälle tjuren på kanske 7-800 kg….

 

Vid hemresan till Sverige hade vi med oss en hink med avföringsprover från bufflarna för analys bl a på SVA. Vid check in på Heathrow den 28/4 för flyg hem till Sverige utropade markvärdinnan ”My Goodness!” när vi förklarade vad hinken innehöll. Hon lindade ca 6 meter röd tejp runt hinken –och efter vi visat ”exportintyg” ställdes hinken i en särskild vagn som försvann mot bagagelinjen. Och den rödtejpade hinken var första bagage ut på Arlanda när vi sent på kvällen anlände dit!  Tyvärr klarade bufflarna ej kontrollerna efter de två karantänerna i England. Några av bufflarna visade vid provtagningarna ´möjliga´ tecken på någon sällsynt mikrob. Man ville inte ha en ny galna kosjukan-situation på sig…  Så rekryteringen från England avbröts.

 

Under hösten 2011 besökte Pontus Elvingson buffelgårdar i nordöstra Tyskland. Och till slut blev det napp. Med långtradare fördes 1 tjur och 12 kor/kvigor i januari 2012 från Tyskland till karantän på en granngård till Ängsholmens gård. Efter drygt en månad var alla prover tagna och veterinären förklarade att hjorden var smittofri. Den 23 februari lastades bufflarna på täckt lastbil. Med viss möda som innehöll många ”turer” när tjuren ångrade sig på flaket och gick tillbaka in i lagården och kvigorna följde efter. Vid ankomst till Ängsholmens nybyggda lösdriftsgård fick bufflarna för första gången på ca 5 veckor röra sig fritt. De sprang i både yster och nyfiken glädje in mellan stålstaketen,  halkade på golven och brölade framför fjällkorna. Och naturligtvis skulle hierarkin i flocken återbekräftas. Det small ganska ofta i lagårn av buffelpannor som stötte ihop. De undviker nogsamt att använda hornen! Korna/kvigorna var dräktiga. Nu började ett omfattande arbete för familjen Elvingson att få lagårdens infrastruktur att fungera: mockning, utfodring samt slutförande av installationerna för mjölkning mm. I början av maj 2012 var det dags för buffelsläpp. Om detta skrev Pontus på Ängsholmens webbsida:

”…Bufflarna for ut i samlad tropp och tog sig snabbt iväg till andra sidan hagen, forcerade stängslet mellan hagarna, skrämde slag på hästen som gick och finkulerade i hagen bredvid så att hon i sin tur forcerade sitt stängsel och rymde till nästgrannen och sprang under några timmar runt i hans nysådda havreåker till allmän förtret. Jag fick agera grindstolpe och sträcka på stängslet så att bufflarna hejdade sig, sen var allt lugnt. Det tog dock några månader innan hästen hade slutat titta snett på bufflarna.

Månntro det kan bli ett skådespel även denna gång.”  I år äger buffelsläppet rum kl 13.00 söndag den 5 maj. Det blir första gången buffelkalvarna får möta frodiga betesängar och springa fritt.

Den 19 juni förra året var det dags för landshövding Peter Egardt och TV4 att besöka Ängsholmen.

Pontus Elvingson, Peter Egardt och SLU´s VH-dekanus prof Kerstin Svennersten-Sjaunja

Lojt sommarbete på Ängsholmens marker

 

Det var ett ganska stort uppbåd besökare som fick se landshövdingen tillsammans med Pontus närma sig den lojt vilande buffelhjorden.  Mot sensommaren var det dags att förbereda för kalvningen. Och under september/oktober föddes 2 tjur- och 7 kvig-kalvar.

 

5 månader senare

5 veckor gammal buffelkalv (okt-12)

Mot senhösten kom mjölkningen igång. Och produktionen av hårdostar, mozzarella, grädde och smör kom igång. I det moderna mejeriet får familjen Elvingson arbeta hårt för att ta fram de s k nisch-produkter man har som affärsidé. En del av produkterna säljs på ”Bondens marknad” på Vaksala Torg eller vid Centralstationen i Uppsala. Restauranger och livsmedelskedjor i Stockholm och Uppsala har börjat visa intresse för Ägnsholmsmejeriets produkter I januari 2013 fick samtliga buffelkalvar flytta ihop med två fjällkokalvar i en större box.  Det är intressant att konstatera att de mer skygga fjällkokalvarna tagit intryck av buffelkalvarnas nyfikenhet och behov av nära kontakt med människor. Om de känner igen dig stormar de fram till stålgrinden sticker ut huvudet för att få nosa, lukta och slicka på dig. Samma gör mammorna och tjuren som vrider igenom sitt huvud för att dito få nosa –och gärna bli ryktade. När det är dags för vila och idisslande lägger kalvarna sig tätt tillsammans i ett hörn av den stora boxen. Det gör även mammorna och tjuren i sin box.

Det är en närmast religiös upplevelse att försiktigt gå in i lagårn när de lagt sig till ro.

Och prata litet med dem…
de ser, de hör, de känner, de signalerar, de vet vem du är! Som vår ´närmaste´ djurvän –hunden…

 

I Italien och t ex Frankrike används vattenbufflar även för våtmarksrestaurering. Familjen Elvingson för nu diskussioner med sjön Tämnarens Vänner om att använda bufflarna för att öppna upp kanterna fram mot Sörsjön och rensa igenvuxna strandängar som ej längre betas av boskap. Detta kan också bidraga till att öka den biologiska mångfalden i området. Kanske kommer det se ut så här i strandkanten på Sörsjön i sommar?

Familjen Elvingsons affärsidé och genomförandet av densamma är sannerligen oerhört arbetskrävande.  Och kräver många självuppoffringar och tålamod som går långt utöver det vanliga. Det kräver även realism, tålmodighet och målinriktat tänkande och arbete. Familjen Elvingson är härvidlag ett närmast enastående exempel på framåtanda och uthållighet för att genomföra sin egen vision rörande lokalproducerad mat. Att familjen dessutom omger sig med en veritabel Noaks Ark (här finns bl a lösgående fjällkor, får, kalkoner, hundar, katter, hästar -tidigare även renar) gör Ängsholmens Gård och dess mejeri till ett unikt initiativ i landsbygdssverige. Och här har Sveriges Lantbruksuniversitet en suverän möjlighet att studera en ny boskapsarts introduktion i Sverige: genetik och avel, utfodring och vård, etologi och djurskydd, landskapsvård mm.

Vad trevligt att just du hälsar på

 

Carl-Gustaf Thornström

Pingat på Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om
,
,

Posted in Carl-Gustaf Thornström, husdjur, jordbruk | Leave a comment

Synd på så rara ärtor!

Av Bo Algers, SLU Skara

Förslaget om en ny djurskyddslag – SOU  2011:75, ett långvarigt och gediget arbete som Eva Eriksson och många andra gjort för att modernisera samhällets syn på hur vi ska förhålla oss till våra djur – lägger nu regeringen mer eller mindre i skrivbordslådan!

Massor med remissinstanser har engagerat sig och utredningen, tillsammans med remissvaren, utgör ett fantastiskt bra underlag för de folkvalda att formulera hur vi medborgare ska förhålla oss till de djur som vi älskar, de djur som vi sportar med, de djur som vi har för spel, de djur som vi använder som ”verktyg” och de djur som vi äter.

I ett samhälle som glider allt längre bort från det gamla bondesamhället när vi växte upp tillsammans med djuren och där numera djur är allt ifrån älskade familjemedlemmar som sover mitt i dubbelsängen, via accessoarer i handväskan, totalisatormaskiner, laboratorieinstrument, m m till köttgeneratorer men där alla dessa djur är kännande varelser som kan lida, förmår inte den valda regeringen att göra mycket för att reglera vårt förhållande till dessa kännande varelser.

Möjligen blir det förbjudet att ha sex med dem. Men längre sträcker sig inte regeringens vilja att leva upp till Lissabonfördragets paragraf 13 där det helt klart står att eftersom våra husdjur är kännande varelser så ska vi i alla sammanhang ta hänsyn till deras välfärd. Frågan är av samma dignitet i EU som frågan om könens likaberättigande!

Eva Erikssons utredning lämnade en rad viktiga förslag som var väl förankrade i såväl forskning som praktik. Men av den fina kostymen blev det knappt en tummetott. Regeringen vill ingenting!

Pingat på Intressant

 

Läs även andra bloggares åsikter om
,,

Posted in djurskydd | 1 Comment

TEORINS BEROENDE AV PRAKTIKEN

Om varför förlusten i Skara är en förlust för hela SLU

Av Peter Sylwan, vetenskapsjournalist och ledamot av SLUs styrelse

SLU vill vara ett universitet i världsklass och har nyss avstått från ett medel att bli det. Vad är det SLUs forskning och hela SLU går miste om genom att utbildningarna i Skara flyttas till Ultuna? Jag reserverade mig mot beslutet just därför att jag tror att jag vet.

Eftersom jag inte längre kan ringa Olle Pettersson – vännen, agronomen och statskonsulenten som skulle fyllt 70 i höst och som tänkte och skrev djupare än de flesta om SLUs inre liv och framtid – frågar jag Albert Einstein om saken. Han funderar en stund. Tänker på Skara. Jämför med Ultuna och så berättar han vad som är vitsen med vetenskapen.

– The whole of science is a nothing but the refinement of everyday thinking, säger han. Vetenskap är förädling av vardagligt tänkande! Som Einstein ser på saken finns det då rimligen mer att hämta och förädla i Skara än i Uppsala. Att det förstås finns mycket fler akademiker och en mycket tätare akademisk miljö i Uppsala är en annan sak.

SLU i Skara, Foto: Carla Karlsson

 

Med hjälp av de mest välkända exemplen – låt vara att de är schabloner – på vetenskapliga genombrott ser man var Einstein får sin definition ifrån. Det var ju en vardaglig pomologisk iakttagelse som gav oss mekaniken, integralkalkylen och upptäckten av de lagar som gjorde det möjligt att skicka ut satelliter i rymden. Det är inte i de akademiska trädgårdarna som äpplena faller – det är i de vanliga vardagliga planteringarna. På universiteten tar man inte heller några bad som för tankarna till några archimediska principer.

Flyttar vi fokus till jorden och djuren så var det några slemmiga sockersaftsprover från skånska betor som ledde till grundforskning – med hjälp av kaniner – och slutade med dextran och blodersättningsmedlet och Pharmacias miljardsäljare Macrodex. Det läkemedel som lade grunden för Astras internationella succé började med några bleka kornplantor i Svalöv, någon som såg dem, fattade vad det betydde, trodde sig med deras hjälp kunna bygga upp ett proteinernas periodiska system – och i stället upptäckte Xylocain. Så där kan man hålla på.

Framgångsrik grundforskning omkring e-vitamin och selén kommer från iakttagelser av bristsjukdomar hos kor. Grundläggande kunskaper om det raffinerade samspelet och ”samspråket” mellan suggor och smågrisar – ända ner på molekylär och hormonell nivå – har inte bara gett oss helt nya etiskt, estetiskt och ekonomiskt tilltalande sätt att föda upp smågrisar. Den har också lett till nya europeisk djurskyddslagar (som många bryter mot utan att handeln bryr sig). Den forskningen har också klarlagt viktiga universella samspelsmekanismer mellan mor och barn och vad ”närhet” betyder för upp(till)växt och välbefinnande. Kunskaper som letat sig vidare både till sjukvården – och hälsoindustrin. Men vem utan egen närkontakt av minst tredje graden med suggor och smågrisar skull kommit på tanken att forska på saken, gå på djupet och föra kunskapen vidare.

Den moderna bioteknikens hetaste verktyg som gjort nästan all annan DNA-forskning och alla andra DNA-tillämpningar möjliga upptäcktes av en naturälskande forskare på semesterbesök i den verkliga världens heta källor i Yellowstone Park.  En riktigt häftig nutida (Nature 29 aug 2012) variant på temat är nyfikna frågor om töltande islänningar, galopperande travare och svar från grundforskning som upptäckt att enkla genmutationer bestämmer över hästen gångarter. Vart den upptäckten kommer att ta vägen i kommersiella tillämpningar i travsporten kan man bara spekulera om. Eller vad funderingar om varför bönderna odlat annuella växter i 10 000 år när de flesta växter är perenna kan leda till. Frågor som nu lett till grundforskning bl. a i Alnarp och Umeå om vad som gör att vissa växter kommer år efter år från samma rötter. Så långt har den forskningen gett en skymt av en vision om ett jordbruk utan erosion, som slänger ut plogen, minskar sitt behov av fossil energi och slutar läcka jord och gödsel till Östersjön – och begraver hela industrialismens hotande växthusgaser där de hör hemma – i underjorden.

En av vår tids mer märkliga grundvetenskapliga upptäckter inom SLUs område – det hållbara bruket av våra livsresurser – handlar om epigenetiken. Alltså det som kommer ”efter” eller ”ovanpå” all gammal vanlig genetik. Grundforskning som visar oss på mängder av komplexa och dynamiska mekanismer som slår på och av gener i samspel med miljön. Och vad som är mest märkligt. Epigenetiken lämnar sina spår. Det är inte bara mobilens basstationer och servrar som lagrar information om vad vi varit med om i livet. I epigenetikens basstationer finns informationen lagrad om hur väl – och illa – vi har levt. Perioder av stress – och misshandel i barndomen – sätter sina spår i hjärnans epigenetiska track record. Sjukdomar, näringstillgång, tillväxt, svält – mycket blir registrerat i epigenetikens biologiska lagringsminne. Hur mycket och hur detaljerat är det ingen som vet – ännu.

Men vem annars skulle komma på tanken att forska på saken – och komma på idén att tillämpa svaren på grisar – än forskare som både haft närkontakt med vanlig vardaglig grisuppfödning och dessutom själv kan forska på – eller förstår – epigenetiken?  En framgångsrik forskning i ämnet kan kanske ge oss ett säkert och djurbaserat välfärdsmått över grisen liv och leverne från smågris till slaktkropp. Att en artikel om den forskningen har en given plats i både Science och Nature är förstås uppenbart. Att den forskningen dessutom skulle kunna ge oss en grisnäringens motsvarighet till bilindustrins Euro NCAP borde rimligen ge en viss uppmärksamhet bland alla som intresserar sig för hur vi skall kunna föda upp grisar i framtiden med allt strängare krav på etik i djuruppfödningen. Ett litet chip vid födseln, ett DNA-test vid slakten och alla uppfödare som vågar och vill vara med i EFSAs nya (sedan 2015) Euro PWAP (Pig Wellfare Assesment Program) kan få sina testresultat publicerade på nätet och en öppen dörr till de handelskedjor som bara säljer fläsk från grisar med en garanterat lycklig barndom, en trivsam uppväxt i en stimulerande miljö. Allt troligen villkor för att man överhuvudtaget kommer att kunna föda upp kännande och medvetna varelser till slakt och göra mat av dem i framtiden. Att ett EuroPWAP dessutom skulle kunna erbjuda en säker DNA baserad ID-taggning som kan identifiera minsta lilla grisrest varhelst den uppträder – antingen det handlar om Findus Lasagne eller IKEAs köttbullar – är ju ett intressant sidospår. Tala om spårbarhet. Och vad skulle inte alla dessa intressanta ideér och möjligheter kunna ge i form av forskningsanslag och legitimitet för ett sektorsuniversitet?

När EuroNCAP kom någon gång på 1990- talet tog det bara några år så hade hela den europeiska bilindustrin börjat bygga bilar med massor av säkerhetsutrustning – och bilarna blev bara billigare!

– Slumpen gynnar det förberedda sinnet, sa en gång Louise Pasteur. Grundforskning värd namnet är de oväntade upptäckternas evigt oavslutade projekt. I djupare mening är det alltid en serie tillfälligheter – slumpen om man så vill – som leder och lett till den kunskap och den teknik vi har och använder idag. Vad som däremot inte är en slump är hur vi väl vi hjälper den på traven och om vi har förmåga att fånga tillfälligheterna i flykten. Den som aldrig sett en trattkantarell kan trampa runt bland tusen utan att se en enda. Den som förbereder sig väl och får syn på en kan se dem alla.

Täta forskningsmiljöer i all ära. Det är förvisso sant att alla kreativa vetenskapliga miljöer med nobelprisvärstingen Cambridge i spetsen, beskrivs som täta intellektuella – och kulturella – miljöer. Men vad som framförallt utmärker en kreativ miljö är mångfalden av olika sorters människor med vitt skilda kunskaper och skiftande erfarenheter från livets mångfald av miljöer. Människor med svampögon av lika skiftande karaktär som deras ägare har varierande kunskaper och bakgrund och dessutom utrustade med ett högt toleransindex för udda tankar och små minoriteter. Det är inte riktigt vad jag tycker präglar dagens följa John rankade och konserveringsindexerade kunskapsfabriker? De som rekryterar sina kunskapsarbetare direkt från gymnasieskolan utan mellanliggande livserfarenheter eller utbildningar. Medarbetare som förvisso både kan vara nyttigt produktiva och konstruktivt innovativa men knappast de kreativa tvärviggar som kan göra galna kopplingar mellan helt åtskilda världar. Kopplingar som ingen annan kommit på men som lägger ett helt nytt mönster och lär oss se saken på ett helt nytt sätt. De som både ser de enskilda träden och upptäcka att de egentligen är en snårskog.

Egentligen är SLU bättre rustat än andra universitet för allt detta. Allt finns ju ”in house”. Den geografiska spridningen över hela landet på många orter. Mångfalden av ämnen både på djupet och på tvären. De historiska rötterna väl förankrade i jord, djur, skog och natur och bland de människor som förvaltar alltsammans – våra gemensamma livsresurser. Dessutom med en gemensam vision om att kunna utveckla kunskap som gör att vi kan bruka dessa livsresurser på ett sätt som håller för all framtid – eller åtminstone så länge evigheten varar.  Och så en allt starkare insikt om att allt liv är egentligen ett enda liv – så vad skall vi egentligen med några fakultetsgränser till? Utom möjligen för att hålla någon sort rent administrativ ordning. Allt hänger ju samman.

Det är något av möjligheterna att rekrytera forskare till SLU med något av denna mångfald och närkontakt med vardagens och verkligheten som nu går förlorade när Skarautbildningarna flyttas till Ultuna. Om det som blir kvar i Skara är så viktigt som både region och näringslivet hävdat i debatten inför flyttbeslutet så kommer Skara dock att utvecklas med resurser från andra håll än också SLU. Förhoppningsvis också med forskning som håller internationell toppklass. Och är det något man vet om forskare så är det att de är (nästan) som alla andra människor.

– The desire to teach is almost visceral, säger Michael Bishop (Nobelpris1989) i sin bok ”How to win the Nobel Prize”. Lusten att undervisa sitter i magen. Den är en del av människans natur. Överallt där det finns forskning kommer det att uppstå undervisning. De nya utbildningar som därmed förr eller senare kommer att uppstå i Skara gör det förhoppningsvis i nära samarbete med resten av SLU. Men både Chalmers, KU och Århus Universitet ligger ju inom samma räckhåll som alla andra universitet i världen där det kan finnas väl så intressanta forskning och intresserade forskare som på SLU.

För SLU i sin helhet kan Skara förstås också utvecklas till en ny resurs på ett nytt sätt. Om nu närkontakt med verkligheten och mångfalden av erfarenheter är så viktig för forskningen är det förstås både enklare och billigare att flytta studenter och forskarstudenter till jorden, djuren, fisket, skogen, landskapet och naturen än tvärtom. I min dröm om ett SLU (Swedish Life Resource University) ingår ett förberedande (eller kompletterande) kreativitetsår i alla utbildningar. Ett skaparår där en av tyngdpunkterna för alla husdjursvetenskapliga utbildningar t.ex. kan ligga i Skara. Där finns ju också närkontakt med Nordens Ark och Havsforskningen i Lysekil. Både Umeå och Alnarp rymmer goda möjligheter till vardagliga närkontakter för alla växt- och markvetenskapliga utbildningar. Och allt som har med stad, land och landskap att göra kan hämta en mångfald vardagliga erfarenheter både i närheten av Ultuna och Alnarp.

I mitt drömda mångfaldsår får alla SLU-studenter en gemensam plattform av allmän vetenskapshistoria och vetenskapsteori – kanske dock med lite extra tyngd mot biovetenskaperna, var de kommer ifrån och vart de är på väg. Vi kommer ju högst troligt att få se lika stora samhällsomvandlingar kopplade till livsforskningen under de närmaste 100 åren som vi har sett under 1900-talet kopplade till fysik och kemi. Samhällsvetenskap, humaniora och beteendevetenskap är förstås också självklara inslag för alla.

– På SLU får man lära sig allt om hur man sköter skogen – men det första man måste lära sig när man kommer ut i skogen är hur man sköter människor – sa en luttrad jägmästare till mig i en nylig gjord intervju.

Det gigantiska misslyckandet med att anpassa gentekniken till människors värderingar och de krampaktiga men misslyckade försöken att anpassa människornas värderingar till gentekniken bär väl också syn för sägen; att det är mycket viktigare för SLUs – och alla andra forskare – att de lär sig förstå människor och samhälle än att människorna skall lära sig förstå forskare och vetenskapen. Kommunikation är med andra ord också ett viktigt strategiskt område som ingår i mitt drömda sabbatsår. Och så till sist och störst; mycket praktiskt arbete och många möten med alla de kreativa och inspirerande vardagsmänniskor, innovatörer och uppfinnare som sköter studiebesökens och praktikplatsernas alla skogar, stallar, åkrar, djursjukhus, byggföretag, livsmedelsindustrier, storkök, arkitektkontor, kommunala förvaltningar, skogsindustrier, oljeraffinaderier, biogasreaktorer, återvinningsanläggningar, vedpannor, växthus, travbanor och hundkennlar… Alla de människor och miljöer som inspirerar till och på ett eller annat sätt kommer att påverkas av den kunskap om hållbart bruk av våra gemensamma livsresurser som det är SLU´s strategiska sektorsuppdrag att ta fram. Det är ju där ute i det praktiska, vardagliga livet som alla frågor börjar och dit alla svaren skall ta vägen. Det är därför att är så viktigt för forskningen att vara nära praktiken. Att praktiken också får nytta av forskningen och att studenterna blir mer anställningsbara är förstås en intressant bieffekt som inte saknar betydelse – men det är liksom inte det som är vitsen med vetenskapen. Det är att försöka förstå hur alltsammans hänger samman.

Och om det nu till sist ändå är någon som undrar varför något så handfast som att odla jorden, sköta djuren, få skogen att växa och designa stad och land har ett så stort behov av djup teori och avancerad grundforskning så hade Olle Pettersson ett bra svar också på den frågan. När vi som kom från det lilla huset på prärien läste fysik inne På Det Stora Universitetet i staden fick Olle den frågan av en skeptisk kamrat från fysikum. Olle funderade en stund och sa som det var;

– Det kan vara bra att ha något att tänka på när man sitter på traktorn.

 

Pingat på Intressant

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Posted in forskningspolitik, SLU | 6 Comments

Nytt obefogat larm om GM-grödor

Av Jens Sundström, Institutionen för växtbiologi och skogsgenetik, SLU i Uppsala

Titt som tätt så dyker det upp historier på nätet om GM-grödors påstådda farlighet som föranleder journalister att höra av sig och fråga om utsagorna verkligen är sanna. I höstas hade vi ett cancerlarm arrangerat av den franska professorn Gilles-Eric Séralini och i förra veckan var det dags igen med ett rykte om en okänd giftig gen som skulle finnas med i alla tidigare godkända GM-grödor.

Ryktet som plockats upp av the Daily Mail härrör från en misstolkning av en bioinformatisk studie av Nancy Podevin och Patric du Jardin där de tittat på den promotor som vanligtvis ingår i genetiskt modifierade växter (GMcrops2012-Podevin).

En promotor är den DNA-sekvens som ligger uppströms om den proteinkodande delen av en gen och som bestämmer var och när genen ska uttryckas och ge upphov till en genprodukt (vanligast ett protein).

Den aktuella promotorn kallas 35S-promotorn och kommer ursprungligen från ett virus (Cauliflower mosaic virus) som angriper växter inom familjen Brassicaceae. 35S-promotorn används i GM-växter därför att den har förmåga att driva uttryck av gener i hela växten.

Promotorns sekvens har varit känd sedan länge och det har också varit känt att den delvis överlappar med den gen (P6) som ligger uppströms om 35S-genen. I deras studie har Podevin och du Jardin jämfört sekvensen i de element av P6-genen som ligger i  35S-promotorn med sekvenser av gener vars proteiner kan ge upphov till allergiska besvär eller som kan ha toxisk effekt, utan att hitta några signifikanta sekvenslikheter. Det finns därmed inte någon anledning att anta att de element av P6-genen som ingår i 35S-promotorn skulle kunna ge upphov till något ”giftigt protein” som antyds i the Daily Mail.

Det bästa är dock om sådana teoretiska studier kan kompletteras med experimentella data.  Utöver den dokumentering och riskanalys av 35S-promotorn som gjorts i samband med att olika GM-grödor genomgått riskbedömningar finns det, i det här fallet, en hel del information att hämta från naturligt förekommande virus som angriper växter. En stor andel av de växter som vi äter är infekterade av virus och växterna innehåller många rester av integrerade virus. Det finns dock inga studier som visar att virus som angriper växter skulle vara skadliga för människor eller andra däggdjur. Det är vanligt att banan är  infekterade med virus som är besläktade med Cauliflower mosaic virus.  De flesta äpplen och hallon som kommer från gamla trädgårdsplantor är också virusinfekterade även om det i dessa fall rör sig om ett virus som inte är nära besläktat med Cauliflower mosaic viruset. Detsamma gäller för tomater och potatis som ofta är virusinfekterade utan att detta utgör någon fara för oss människor.

Podevin och du Jardin nämner dock att beroende på var i genomet som 35S-promotorn integreras så kan det leda till oförutsedda händelser i växten. Dels så kan P6-elementen hamna bakom en befintlig promotor i växten och aktiveras och dels så kan integrationen av 35S-promotorn påverka  aktiviteten av omkringliggande gener. Det är därför som man regelmässigt tar fram flera oberoende linjer när man producerar GM-växter. Linjer där transformationen påverkar omkringliggande gener och plantans fenotyp kan därmed förkastas på ett tidigt stadium och endast de linjer som beter sig enligt förväntan behålls för vidare förädling.

De möjligheter till oförutsedda händelser i växten som kan ske vid en integration av 35Spromotorn och som diskuteras av Podevin och du Jardin är därmed endast av relevans för den forskare eller växtförädlare som vill ha en möjlig förklaring till varför vissa transformantlinjer inte beter sig enligt förväntan och inte lämpar sig fortsatta studier. Det påverkar inte den riskbedömning som gjorts av de GM-grödor som nått godkännande inom EU.

Virus som infekterar växter är ett allvarligt problem för världens lantbrukare eftersom växtsjukdomar orsakade av virus påverkar både skördens kvantitet och kvalitet. Det finns däremot inget som tyder på att växtvirus-DNA skulle utgöra någon hälsorisk för människor och djur. Därmed finns det heller ingen anledning att misstänka att 35S-promotorn skulle utgöra någon särskild hälsorisk när den ingår i GM-grödor.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Pingat på Intressant

Jag har placerat min blogg i Uppsalabloggkartan.se!

 

 

Posted in GMO, Jens Sundström | Leave a comment