Symposium om genmodifiering av lantbruksdjur

Galleri

Inom medicinsk forskning har genmodifierade möss länge varit en självklarhet, och genmodifierade grödor odlas på många fält världen över. I det förra fallet talas mycket lite om risker för människans hälsa, och i det förra mycket om biologiska risker. Vilka risker respektive … Läs mer

Rött ljus för räkor och magra torskar – vad händer under ytan?

Nordhavsräkan hamnade på ‘rött’ på WWFs fiskeguide i vintras, bl.a. med hänvisning till att icke uthålliga fiskemetoder används, vilket skapade starka reaktioner i vissa led. Nu har Artdatabanken (vid SLU) i dagarna meddelat att beståndet av Nordhavsräkan är hotat. Det har minskat med 30-50% på 10 år, vilket troligen inte bara kan förklaras med naturlig variation, enligt en radiointervju med Ulf Gärdenfors, chef för Artdatabanken. Fisket – uttaget – påverkar också. WWFs expert i fiskefrågor, marinbiolog Inger Näslund, säger i en intervju i senaste Buffé (ICAs medlemstidning) att det inte kan uteslutas att småräkor, som dött vid fångsten, kastas i, eftersom de inte ger tillräckligt bra pris i handeln. Dvs det klassiska glappet mellan det som fångas och det som landas finns även här. 

Beräkningar visar att 23% av den totala fångsten av kommersiella arter kastas över bord, en siffra som är än högre för den vita fisken. Detta, och överfisket generellt, har EU försökt råda bot på genom att nyligen fatta beslut om att reformera fisket för att skapa ett långsiktigt hållbart uttag av bestånden. Bla. har man infört krav på landningsskyldighet, dvs att inte ta upp mer än det som fångas. Detta kräver selektiva redskap, och Inger Näslund säger i intervjun att de nya reglerna kan initiera forskning för att få fram sådana – något WWF även påtalat behovet av långt tidigare i samband med krav på stoppad dumpning.

WWFs första fiskguide kom ut 2002, med den då hotade torsken högt på dagordningen. Informationen har nått fram, selektiva redskap har använts för att få bara fånga rätt storlek (större/äldre), konsumenterna blev medvetna, bestånden har vuxit, och för en tid sedan kunde vi glädjas åt att Östersjötorsken är ok att äta igen. Men säg den glädje som varar…  torskarna är många, men numera små och magra. Vadan detta? Reproduktionsområdena tycks fungera väl, inget klart samband till områden med syrefria bottnar kan fastslås, men troskarna blir inte stora, däremot är de äldre än vad forskarna trodde. Nu tror man att  bl.a. selektionen haft negativ påverkan och lett till stora grupper i en och samma storlek – som då konkukrrerar om samma föda. Men, det är komplext att reda ut orsakssamband under ytan, inte minst eftersom de påverkas av agerandet ovanför. Ett fiske utan selektion på storlek kräver tillförlitliga beståndsbedömningarna och väl genomförda förvaltningsplaner, och att de följs. Överfiske, behov av genomgripande reformer och kontroller visar att det nog inte är den starkaste grenen inom näringen. Nyligen kom dessutom uppgifter om att fartygens ljud påverkar fiskens beteende, och vi visste sedan tidigare att havsbaserad vindkraft kan påverka deras möjlighet att kommunicera. De tycks lämna områden med föda pga oljud, och lägger därmed kraft på förflyttning istället för födointag. Beståndsbedömningar är ingen lätt sak. Det är många aspekter som måste beaktas, och EU reformens krav på att tillämpa försiktighetsprincipen är välkommen.

WWF, MSC och KRAV som har till uppgift att hålla sig a jour med forskningen och beståndsbedömningar, och att kommunicera vad som är ‘ok’ till konsumenterna, har en grannlaga uppgift. Nu gäller det att få ut att försiktighet bör råda med Östersjötorsken och Nordhavsräkan. Besked som troligen varken är välkomna, eller lätta att förmedla. Men nödvändiga.

 

Grissvansar, frihandel och EU-val

I en gemensam debattartiel av forskare i Danmark och Sverige (GöteborgsPosten, Debatt, 15 maj) ifrågasätts EUs ovilja att agera mot den förbjudna rutinmässiga kupering av grissvansar som pågår. Denna slapphet medför ojämlika villkor för producenterna då det sätter EUs egna marknadsregler ur spel. På bekostnad av dem som följder direktivet. Långsamt sätter denna ‘grissvansdebatt’ press på politikerna, och landsbygdsminister Eskil Erlandsson har nu inbjudit sin danske kollega Dan Jørgensen att besöka svenska gårdar  där grisarna kan behålla sina svansar, tack vare annat att sysselsätta sig med.

Man får hoppas de även diskuterar den minskning av antibiotika som sådana stallsystem lägger grunden för. I Sverige får antibiotika inte användas i förbyggande syfte, vilket dock tillåts inom EU, och som bekant även görs. (Se tidigare blogginlägg på denna sida). Djurhållningen engagerar Europas medborgare (Eurobarometer 270, 2007), och artikel 13 (del 1/principer) i Lisabonfördraget anger att beslut inom lantbruk och fiske ska ‘pay full regard to the animal welfare requirements’.

I tider av demokratiska val har vi som medborgare all anledning att hålla ett vakande öga på det politiska engagemanget att förbättra, men som ett första steg tillse att medlemsländerna efterlever, gällande regelverk. Inte främst för frihandelns skull, utan för djurens, men med gällande regelverk och avtal som hävstång.

Djurskyddet Sveriges djurskyddspris till Bo Algers!

Bo Algers, professor i husdjurshygien vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Skara fick ta emot Djurskyddet Sveriges djurskyddspris vid organisationens förbundsstämma den 11 maj.

Ett mycket stort grattis till Bosse, för detta välförtjänta pris! Bosse har under många år varit en stark röst för djurskyddet, och alltid baserat sina uttalanden på aktuell forskning. Med ambitionen att medveraka till en lantbruksdjurhållning som bättre stämmer överens med djurskyddslagen – att djur ska må bra och kunna bete sig naturligt – har Bosse kombinerat sin forskning med lyhördhet för lantbrukares/djurägares situation och medialt engagemang för att hitta praktiskt genomförbara lösningar, och även strävat efter att väcka handeln och politiker till ansvarstagande. EUs djurskydd går inte lika långt som det svenska, men Bosse har visat på brister i lagefterlevnad inom EU, senast genom att visa att EU inte ser till att förbudet mot rutinmässig svanskupering av kultingar efterlevs. Svenska, finska och litauiska lantbrukare  kan hålla sina slaktgrisar så att svanskupering inte behövs. Samma krav på lagefterlevnad borde ställas på alla grisuppfödare inom EU. Bosse har även genom mångårigt engangemang i bl.a. EFSA bidragit till att öka internationell kompetens kring möjligheter att hålla suggor lösa, minska antibiotikaanvändnigen och att våra vanligaste matfiskar är kännande varelser med individuellt väl och ve. Bosse påtalar när glappet mellan ‘lovade löften’ och ‘hållna löften’ växer.

Vid prisutdelningen sa han:

– Jag känner mig väldigt hedrad och glad av att ha fått den här utmärkelsen av Djurskyddet Sverige. Djurskyddet Sverige är en oerhört viktig aktör i den svenska samhällsdebatten. Inte minst när vi befinner oss i den situation vi gör nu, där medborgarna har en bild av hur djurhållningen ska se ut för de djur som vi har för att producera livsmedel, och de som sysslar med det har en annan bild av detta – och de här två bilderna överlappar allt mindre. För att få en uthållig djurhållning i ett samhälle där medborgarna accepterar det, då måste vi försöka att få ihop de här bilderna igen. Och det kan vi bara göra genom att ta upp de här frågorna på bordet och prata i samhället om de här sakerna – och det gör Djurskyddet Sverige på ett jättebra och väldigt sakligt sätt.

Från djuretiken, ett verkligt stort grattis!!

Europeiska bönder riskfaktorer på mer än ett sätt

Djurvälfärd, djurhållning och folkhälsa hänger ihop. Det blir tydligt när europeiska grisbönder klassas som säkerhetsrisk när de söker vård. I söndagens Svenska Dagbladet (20 april) fanns en debattartikel om antibiotikaresistens skriven av forskare på SLU. Svenskt lantbruk har lägre antibiotikaanvändning än många andra EU-länder, men risken för resistens finns överallt. Det finns tydliga samband mellan djurhållningens kvalitet och behov av antibiotika, liksom mellan mängden som används och risk för att resitens utvecklas, och därmed för kraftigt försämrad sjukvård. Den som håller sina djur under sådana förhållanden att de behöver antibiotika i preventivt syfte, för att hålla sig ‘friska’, hotar inte bara djurens välfärd, utan även männniskors. Hittills har omsorgen om djuren inte lett till att industrinationerna klarat den nödvändiga och dratiska minskningen av antibiotikaanvändandet inom lantbruket. Kan kanske omsorgen om människors möjlighet till vård göra det? Om inte, är det illa ställt med vår förmåga att tänka efter före, och vår vilja att agera medan tid är.

Känns inte helt avlägset att dra paralleller till hur vi duckar för effekter av klimatförändringarna – avstår från att ta tag i de ‘små’ förändringar som är möjliga nu, och istället tycks invänta order om en rejäl katastrofhantering…

SLU forskare om djurtransporter i radio idag

Idag blev prof i husdjurshygien vid HMH, SLU, Bo Algers intervjuad av Louise Epstein i P1 om stress och skador vid djurtransporter, och Helena Röcklinsberg, docent i etik, HMH, SLU, om etiska aspekter på detsamma (sändes ung. kl 16.05).

Bakgrunden är den granskning av djurtransporter som SRs lokala redaktioner gjort som bl.a. visat att under förra året var det totalt 90 djur som dog under transporten eller fick avlivas före avlastning pga allvarlig skada. För att komma till bukt med detta är det i vanlig ordning en samlad satsning som behövs, t.ex.beredskap för småskaliga och lokala lösningar i form av mobila slakterier, men även samarbete i uftorming av transporter och slakterier så att djurens beteende användas för att motivera dem att gå framåt, logistiken förbättras för vart djuren skickas – forskining visar att det finns stora möjligheter att drastiskt minska transporttider (Center of Excellence for Farm Animal Welfare), och att den utbildning som alla transportörer och all slakteripersonal i EU  ska gå (sedan 2013) får avsedd effekt i termer av bl.a. kunskap om djurs beteende, lagstiftningen och vana till etisk reflektion.

Vem står upp för den svenska djurhållningens mervärden?

Problemen inom svensk konventionell grishållning är tyvärr inte nya. Nytt är däremot att landsbygdsministern bjudit in näringen till ett möte (19 feb.) och att finansministern uttalat att Sverige inte ska ha någon industriell produktion, utan satsa på småskaligt, högre grad av förädling och regional försäljning. Strävar de åt samma håll? Kanske, kanske inte. Helt klart är att grisbranschen har en mycket ovanlig chans att bli lyssnad på. Då gäller det att välja inriktning med omsorg, och vända den nedåtgående trenden.

Medan EU-ekologisk och KRAV-märkt griskött efterfrågas av konsumenterna, och KRAV söker producenter med ljus och lykta noterar alltså den konventionella produktionen årligen nya svårigheter. Det finns alltså intresse för både svenskt och dyrare kött. Nu senast att slakterier lägger ned p.g.a. för dålig ingång, som i sin tur beror på allt lägre slaktpriser, vilket minskar möjligheterna för lönsam produktion. Och så blir det kö vid de kvarvarande slakterierna. Grisnäringen biter sig i den svans de snart kuperat. Allt fler grisar säljs till utländska slakterier och förslag på dispenser från lagen om max 8 timmar transport till slakteri nämns.

Den egentliga boven anses således djurskyddslagen vara, som kritiseras för att orsaka högre kostnader i Sverige än i andra länder. Men vilka kostnader tar man med i beräkningarna? Att använda antibiotika i förebyggande syfte är kostsamt, däremot visar studier att strö som sysselsättning minskar antalet stressade och svansbitande individer och tillväxten ökar. Antibiotikafrågan rör dock en större ekonomi än den enskilde lantbrukarens, och är en långt större fråga än så – en än mer spridd antibiotikaresistens vore betydligt kostsammare för samhället än att stötta den befintliga grisnäringen.

Bortom frågan om djurskyddslagens nivå väcker ’griskrisen’ en rad värderingsaspekter som sällan diskuteras. En handlar om vilken slags djurhållning som är etiskt försvarbar. Ett synsätt är att varje kännande djur har rätt till sitt eget liv, och ett gott sådant: vi inte har rätt att avla, hålla och döda djur för våra egna syften. Efter en övergångsperiod där alla nu levande djur tas väl om hand – inte släpps vind för våg – skulle vi ha betydligt färre djur, och inga som hålls enbart för kött-, mjölk eller äggproduktion, men gamla djur, mjölken kalven inte vill ha och obefruktade ägg kan ätas (så resonerar t.ex. Gary L. Francione) . En annan syn är att vi har rätt att hålla djur, men endast under sådana former att djuret har ett bra liv och inte orsakas onödigt lidande (se t.ex. Per Jensen). Frågan är förstås vad ’onödigt’ innebär  – onödigt för vem, under vilka förutsättningar och under vilka tidsramar? Uppstår onödigt lidande om djuren inte är friska, inte har gott om plats, och inte kan utföra sina naturliga beteenden i en miljö och social grupp de är biologiskt anpassade för? Eller uppstår onödigt lidande först vid vanvård? Eller, är djurens behov helt underordnat vissa ekonomiska faktorer, d.v.s. att det lidande som krävs för viss ekonomisk vinning är nödvändigt?

Svensk djurskyddslags formulering att djur ej får orsakas ’onödigt lidande’ preciseras i olika detaljer i föreskrifterna – med det gemensamt att djurens förmåga att lida fysiskt och psykiskt ska beaktas. Lagstiftaren anser att det är etiskt relevant hur ett djur mår, och var och en som sköter ett djur har ansvar att säkerställa dess välmående. Det leder till en annan viktig fråga, som sällan behandlas i relation till ’griskrisen’: synen på ansvar. Vem är ansvarig för vad som produceras och konsumeras?

Länge har ansvaret för vilka varor som säljs i butikerna lagts på konsumenterna. Med hänvisning till marknadskrafterna har tanken varit att konsumenternas efterfrågan styr vad som erbjuds. Om djurvänliga eller klimatvänliga produkter efterfrågas, kommer de att säljas. De senaste årens utveckling har dock visat att ekvationen inte är så enkel: det finns mellanled. Ett sådant är upphandlare i kommuner och landsting, ett annat är dagligvaruhandeln, ett tredje är restauranger. Endast i mycket småskaliga sammanhang kan ett direkt samband mellan vad som å ena sidan efterfrågas och vad som å andra produceras och säljs etableras. Allt fler (i i-länder) söker sig till gårdsbutiker eller motsvarande och är beredda att betala mer för högre kvalitet (t.ex. gruppen LOHAS life styles of health and sustainability), men i övrigt så avgör de stora primärproducenterna och livsmedelskedjorna vad som står på hyllorna och serveras i skolorna. Inte ens den mest köpstarke konsument kan köpa något annat än det som finns på markanden. Ansvaret kan alltså inte ensidigt läggas på konsumentgruppen, även om den naturligtvis har sitt strå att dra till stacken. Och så har gjort – efterfrågan finns, men produktionen hänger inte med. Vem tillverkar salami på enbart svenskt kött? Efterfrågan finns, men handeln hänger inte med – varför är dansk fläskfilé lockvara, när den grishållningen inte ens lever upp till EUs låga djurskyddskrav, eller än mindre till svensk lag? 

Den som har makt har också ansvar. Ju större makt, desto mer ansvar. Denna etiska norm ger en hållhake på varje lärare, politiker och företagsledare – den som inte sköter sitt ansvarsområde, förlorar andras förtroende för sin maktutövning. Ett recept för att åtnjuta förtroende i en maktposition är att eftersträva klokhet, rättvisa, mod och måttfullhet – de klassiska kardinaldygderna – i sina beslut. Här kan klokhet handla om att se frågans många nyanser och dimensioner bl.a. djuromsorg i relation till klimathänsyn och framtida generationers behov; rättvisa om att inkludera alla som är berörda, även de kännande djurens behov, på ett rättvist sätt i alla beslut; mod om att agera för djurvänliga system trots politiskt motstånd, eller att se sambandet mellan djurhållningssystem och antibiotikaanvändning; måttfullhet om att arbeta sig successivt framåt för ett djurvänligt och klimatmässigt sett hållbart system, eller att inte trakta efter allas gillande.

Vem värnar mervärdena i svensk djurhållning?

  • Om grisbranschen väljer att även framgent bortse från de möjligheter till marknadsföring av ett mervärde som ges tack vare något högre djurskyddslagar och de djurhållningssystem som tagits fram med hjälp av forskningen och lett till friskare, mindre stressade djur, och låg antibiotikaanvändning etc. behöver ingen förundras att den svenska grisen inte säljer. Varför betala mer för en kotlett från en svensk gris om den inte haft det bättre än en dansk?
  • Det är dags att charkproducenterna och restaurangerna ser sin roll i att ta vara på både den svenska grisen och på folkhälsan. Innerätten ’pulled pork’ smakar väl bättre utan extrakryddan antibiotika?
  • Om inte handeln inser vikten av Corporate Social Responsibility (CSR) och tar sitt ansvar att sälja lagliga produkter, möter de inte den efterfrågan som finns, utövar makt utan att ta ansvar, och påtvingar konsumenterna större ansvarstagande än vad som är rimligt.
  • Är svenskt industriellt lantbruk inte viktigt, vilket finansministern påstått, kommer marknadsföring av det närproducerade att bli centralt, vilket bygger på radikalt ökat producent- och handlarinitiativ. Är svenskt industriellt lantbruk däremot viktigt, vilket landsbygdsministern påstår, måste de mervärden som baseras på kraven på god djurhållning värnas även framgent, inte monteras ned, det vore att försöka bita den i så fall redan kuperade svansen. Kraften bör istället läggas på att få övriga EU-länder att respektera förbudet att systematiskt kupera kultingars svansar, vilket skulle höja priserna på bl.a. danskt kött.

Det har sagts förr, och det tål att upprepas: ’billigt’ kött har ett högt pris – för djuren, för hälsan och för miljön. Det är det inte värt.

Diskussion om dansk gris – även i Danmark

Diskukssionen om den svenska grisnäringen har hettat til på sistone, inte minst pga Grisföretagarnas pilotstudie med försök att effektivisera grisproduktionen, bl.a. med hänvisning till Danmarks system och lägre spädgrisdödlighet (se tidigare inlägg på denna blogg). Problemen för suggorna är väl kända inom forskningen, men väger lätt när utgånspunkten är en instrumentaliserande djursyn. En debattartikel i danska Politikken av etikern Mickey Gjerris den 13 februari belyser en lång rad av de följder en sådan instrumentalisering får, och visar svårigheten att hitta rationella argument för det ‘tysta kontraktet’ mellan producenter o konsumenter: vi låtsas att vi inte vet, så kan vi fortsätta som om inget hänt. http://politiken.dk/debat/kroniken/ECE2207115/vi-er-alle-ansvarlige-for-svineriget/ Att såväl politiker som filosofer och producenter i Danmark nu för en intensiv debatt om sina egna produktionsformer, varifrån merparen exporteras, ger hopp, om än litet, att EUs lagstiftning i det sk grisdirektivet kan börja efterlevas.

Ämnet för den danska diskussionen är nära relaterat till en aspekt som länge diskuterats under lunchar och vid köksbord, men först nu tycks hetta till – livsmedelshandelns ansvar för vad den tar in och vad den säljer vidare. Bo Algers har jämfört med övriga handelns ambition att – ialla fall ibland – ta sitt gemensamma ansvar, Corporate Social Responsibility, i en debattartikel i Tidningen Land den 14 februari. http://www.lantbruk.com/debatt/fientlig-livsmedelshandel-dodar-svensk-grisnaring och efterlyser motsvarande ansvar och ambition när det gäller animaliska livsmedel. Då skulle de danska producenterna inte kunna exportera sitt antibiotikastinna kött, till ett pris som inte sällan är lägre i Sverige än i Danmark, med mindre än att de lever upp till – minst – grundläggande EU-lagstiftning.

Den danska lantbruksministerns engagemang i grisfrågan och uttalade ambition att ta itu med välfärdsproblemen är mycket välkommet, och säkerligen nödvändigt för att åstadkomma den lagefterlevnad som producenterna bevisligen inte klarar själva. Men, det vore olyckligt om denna danska ambition i Sverige skulle tas till intäkt för att återigen släppa engagemanget för att upprätthålla de svenska grisarnas välfärd. Detta är bara en allra första början, på en diskussion. Till en reell förändring är det långt kvar.

Danmark är ett föregångsland, inte inom grishållning, men väl vad gäller debatt- och diskussionsklimat. Utan en levande diskussion där argumentens tyngd avgör, inte vanan eller automatiskt ekonomiska kortsiktiga kalkyler, kan Sverige bara backa. Det vore synd, framförallt för grisarna, vår hälsa och miljön, men även för smaklökarna och samvetet.

 

 

Sund och laglig skolmat

Svenska konsumenter har tilltro till svensk livsmedelsproduktion, men köper gärna billigaste köttet. Samtidigt finns ett ökat intresse för matens kvalitet och ursprung, och det inte bara när vi själva handlar råvaror och halvfabrikat, utan även för det barnen får serverat i skolan och det vi serveras på sjukhus och vårdhem. Där kan vi sällan välja, där är vi hänvisade till vad som köpts in centralt.

Det är därför mycket glädjande att allt fler tjänstemän ansvariga för offentlig upphandling tar vara på sina möjligheter att bidra till att skolor och landsting serverar mat som är sund och animaliska produkter producerade på ett sätt som överenssämmer med svensk lag. Enligt en rapport beställd av Miljöstyrningsrådet (www.msr.se) fastställer den oberoende utredaren Niclas Bruun, professor i juridik, att ”Det är alltså skäl att understryka att ett motiverat och klart definierat djurskyddskrav, som går utöver EU:s minimumreglering, inte automatiskt är otillåtet i upphandlingssamman-hang.” (Rapport 2011:11, sid.10)

Man får förvisso inte hänvisa till svensk lag som skäl, men däremot till utvalda och väl motiverade djurskyddskrav, utan att detta kan klassas som diskriminering av upphandlare. Det är sedan tidigare välkänt  att Halland, Sigtuna och Dalarna har ansträngt sig i denna riktning. Nu rapporterar NT att även Landstinget i Östergötland kommer att skärpa sina krav vid uppandling redan nästa år: allt kött ska komma från djur som bedövats före slakt, suggor ska ha strö och får inte ha fixerats vid grisning, och antibiotika får endast användas vid behov, inte förebyggande.

Dessa krav ligger helt i linje med svensk lag, och därför svåra att klassa som särksilt stränga. Inte desto mindre innebär det ett viktigt steg i rätt riktning. Det innebär ett erkännande av dem som till skillnad från många andra europeiska djurhållare följer EUs lagstiftning, och en ovilja att servera mat producerad av dem som genom avsteg från lagen (bl.a. rutinmässigt kupera svansar och avliva utan bedövnig) kan producera till lägre priser. Vid det här laget vet de flesta konsumenter att billigt för oss innebär en kostnad i en annan ände – för djuren, för miljön eller för smittskyddet. I dagarna rapporteras att inte mindre än 18 av Norges grisgårdar drabbats av MRSA under året. Med tanke på att även de har en sjunkande antibiotikaanvänding, även inom aquakultur, ger det oss en del att fundera på. http://www.norsklandbruk.no/gaardsdrift/2013/12/16/18-svineprodusenter-rammet-av-mrsa.aspx 

Detta inte minst i ljuset av de – i det närmaste dolda – förhandlingar som förs mellan EU och USA om frihandel och import av livsmedel. Vi riskerar få in kött från djur som utfodras med antibiotika i förebyggande syfte, hålls under minimala djurskyddskrav och säljs till priser där ‘billigt’ bara räknas i en ände. Således högsta dags att alla som har ansvar för upphandling ställer de krav på god djuromsorg som går att ställa. Vektyg i den riktningen finns framtagna och presenterade på http://www.msr.se/sv/Uppdrag/Livsmedel/ 

 

Det lackar mot jul(skinka)…

Ännu en gång har Djurrättsalliansen filmat svenska grisgårdar, enligt egna uppgifter 15 st. slumpvis utvalda gårdar. Det är ingen uppbygglig bild av grishållning som visas på http://ettlivsomgris.se/ Budskapet är tydligt: så här ser det ut, o dessa produktionsformer stödjer var och en som köper griskött. Men, med filmen vill de, tror jag, bidra inte enbart till bojkott utan även till en skärpning av djurskyddslagen, och/eller dess tillämpning.

Vi som inte varit med får väl aldrig veta hur urvalet och själva filmningen gått till. Men det är förstås viktigt för tolkningen av dessa bilder att veta hur många gårdar som är med i filmen. För tack och lov ser det inte ut såhär i all svensk grishållning. Men, filmens poäng är troligen att om det så bara vore på en gård, är det juridiskt och moraliskt fel mot de djur som drabbas. Djurskyddslagen (1988:534) http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19880534.htm är också mycket tydlig med att sjuka djur ska tas om hand: 9 § Om ett djur är sjukt, skadat eller på annat sätt genom sitt beteende visar tecken på ohälsa, skall djuret snarast ges nödvändig vård, vid behov av veterinär, eller andra åtgärder vidtas, om inte sjukdomen eller skadan är så svår att djuret måste avlivas omedelbart.

Ett generellt krav i djurskyddslagen är att 4 §: Djur skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Att dessa lagkrav inte är tillgodoseda när en gris vadar i avföring, har bölder som utvecklats under längre tid eller inte har en torr plats att ligga på eller strö att manipulera, är knappast svårt att enas om, eller särskilt kontroversiellt. Jag vill tro att ingen lantbrukare, kontrollant eller veterinär skulle säga att det vore lagenlig grishållning.

Givet att det råder konsensus om den i filmen visade grishållningen inte är acceptabel, blir det intressant att följa den diskussion som följer. Exempel kommer att plockas fram som visar att djuren sköts lagenligt i många svenska grisstallar: suggorna har strö inför grisning, kultingar o slaktgrisar är rena o leker eller sover i halm etc., o myndigheter kommer hjälp av tydliga statistiska underlag kunna visa att detta är den vanligaste situationen. Frågan från förra filmningen kommer dock att väckas igen – hur hanterar samhällets ansvariga instanser de avsteg från lagen som sker? Innan vi vet vilka gårdar avarterna filmats på vet vi inget om vad en djurskyddskontrollant eller de som utför djurskyddsdeklarationen på varje grisgård mellan 5:e och 8:e vecka sagt. Hur såg det ut vid ett sådant besök? Har de nyligen varit på plats? Har de i så fall påtalat brister?

En punkt det inte råder konsensus om är huruvida det behövs en skärpning av lagen, eller inte, respektive om lagen redan är för sträng. Branschorganisationen Sveriges Grisföretagare menar att lagen i vissa avseenden inte leder till god djurvälfärd. De har fört samtal med Jordbruksverket och sedan ansökt och fått tillstånd av en djurförsöksetisk nämnd att genomföra ett pilotförsök i enlighet med det förslag till ’djuromsorgsprogram för svensk grisuppfödning’ de tagit fram. http://www.sverigesgrisforetagare.se/attachments/94/207.pdf  Syftet är att öka produktionen och konkurrenskraften i relation till annan europeisk grisköttsproduktion. Om detta program finns mycket att säga, bland annat att det rönt tydlig kritik från veterinärt håll och forskare inom just djurvälfärd. http://gunnela.nu/2013/06/27/grisforetagarna-lanserar-djuromsorgsprogram/

Rent principiellt är det även intressant att notera att såväl de som lanserat filmen som Grisföretagarna önskar en förändring av djurskyddslagen – åt helt olika håll – men båda med motiveringen att djurvälfärden inte är tillräckligt god. Det råder alltså diametralt olika uppfattningar om vad som är ’tillräckligt gott’ för en gris i dagens Sverige. En seriöst förd diskussion om olika värderingar, hur de begrundas, hur de relaterar till vanor, traditioner och kultur, olika formuleringar av vad den ideala människa-djur-relationen innebär, liksom kring olika former för ansvarstagande vore inte skadligt. Konsensus är nog svårt att nå, men en livlig och respektfull diskussion är nog så viktig för att komma framåt.