Vinster genom välfärd – medel beviljade

Svenska Djurskyddsföreningen har vid sitt senaste styrelsemöte beviljat ett anslag till pilotstuden ”Vinster genom välfärd”. För det är vi mycket tacksamma! Syftet är att ta fram realistiska beräkningar av vilka ekonomiska fördelar det medför att ha friska djur, god välfärd och lägre dödlighet.

Vi vill undersöka denna fråga eftersom de ekonomiska beräkningar som finns att tillgå enbart tar med de kostnader djurskyddskraven medför för t.ex större ytor, strö för grisar eller kor på bete, medan de vinster god djurvälfärd medför för lantbrukaren (tack vare friskare djur och högre produktion) sätts till noll kronor i beräkningarna. Det ger förstås en skev bild.

Ur ansökan: Vi vill med detta pilotprojekt visa på en mer omfattande ekonomisk bild, där vi även räknar på vad god djurvälfärd med god hälsa, lägre sjukdomstal, och bättre reproduktion ger för siffror. Vi kommer att relatera uppskattade ekonomiska samband med utvalda parametrar där svensk djurskyddslag ställer högre krav än EU-lagstiftning för lantbrukets djur, t.ex. strö till växande grisar, ingen fixering av suggor och bete för mjölkkor. Här finns väl utförd och mångårig forskning som visar att sådana system innebär lägre stress och bättre hälsa och välfärd.

Pilotprojektet kommer att påbörjas under våren 2015 av Karin Alvåsen, med stöd av projektgruppen, som består av (alfabetiskt): Lotta Berg, Ulf Emanuelson, Jan Hultgren. Birgitta Staaf Larsson, Helena Röcklinsberg,  Elin Röös, Mats Sjöquist och Margareta Stéen.

SLUs forskning påverkar EU

Frågan om den rutinmässiga kupering av grissvansar som flertalet av de Europeiska medlemsstaterna illegalt accepterar och praktiserar har i veckan debatterats i EU-parlamentet, utifrån en petition lagd av Dyrens Beskyttelse (Petition 0336/2012). Ett av de centrala underlag som användes var Frida Edmans examensarbete vid Etologi- och djruskyddsprogrammet, Institutionen för husdjurens miljö och hälsa, HMH, SLU.

Hon visar att kontrollerna är undermåliga, informationen bristfällig om direktivets krav och att endast få länder kan sägas leva upp till ‘grisdirektivet’ (Council Directive 2008/120/EC), dvs att vidta åtgärder för att säkerställa att fungerande manipulerbart material finns, innan kupering sker (Annex 1, kapitel 1, punkt 8). Uppsatsen är på engelska, vilket gjort den tillgänglig för hela EU, men i den svenska sammanfattningen anger Edman kärnfullt att ‘sammanfattningsvis finns det paragrafer i grisdirektivet som inte uppfylls. Inblandade parter, så som grisproducenter, myndigheter och EU-kommissionen, vill inte ta något fullt ansvar för att öka efterlevnaden.’

Med hänvisning till denna studie, liksom annan HMH-baserad forskning om lagefterlevnad (bl.a. Lerner och Algers, 2014*; EUWelNet) samt tidigare forskning om grisars välfärd och beteende sammanställt inom ramen för EFSA, drar EUs egen studie, Routine tail-docking of pigs (PE 509.997), som presenterades i veckan samma slutsats:

all the available evidence points at persisting high rates of non-compliance in the large majority of Member States in relation to the ban on routine tail-docking of pigs

Vidare förordas att kommissionens kontroller ska skärpas och information och transparensen ökas: ”The Commission could also more systematically collect, monitor and publish information on the transposition of the Directive by Member States, as well as on their degree of compliance with the ban on routine tail-docking of pigs, including through inspections and specific requests to Member States.”

Återstår att hoppas att kommissionen fångar bollen i luften och verkar för att säkerställa radikalt förbättrad lagefterlevnad. Det skulle inte bara gagna grisarna, utan även de svenska producenterna genom rättivsare prisbild. Förutsättningarna finns, tack vare framför allt tre faktorer: a) ett starkt konsumenttryck (t.ex. 475 576 underskrifter insamlade av Compassion in World Farming för att grisdirektivet ska efterlevas); b) samband mellan brist på manipulerabart material, svansbitning/svanskupering och hög antibiotikaanvändning, dvs koppling till folkhälsorisker och c) den överproduktion av griskött som nu pågår inom EU, pga Rysslands importstopp.

Är inte detta incitament nog, både för EU och för svenska politiker är det dags att på allvar ifrågasätta EUs ambition att skapa handel på lika villkor, iakttagande av medborgarnas intressen och att efterleva Lissabonfördraget (Avd II, allmänna bestämmelser, artikel 13) om att beakta djur som kännande varelser välfärd i alla jordbrukspolitiska beslut. Underlagen finns, SLU har bidragit till dukade bord! 

 

*H.Lerner, B. Algers, ”Tail docking in the EU: a case of routine violation of an EU directive” in ”The ethics of consumption : the citizen, the marked and the law”, edited by Helena Röcklinsberg, Per Sandin, Wageningen : Wageningen Academic Publishers, 2013.

Faror med förenkling och flexibilitet i djurskyddsarbetet

Det av Eva Eriksson 2011 framlagda betänkande Ny djurskyddslag (SOU 2011:75) allmänt kallad Djurskyddsutredningen, har som bekant inte lett till några större förändringar, än mindre till en ny djurskyddslag. Däremot har Jordbruksverket och LRF under 2013 genomfört en process i samma anda som angavs i direktivet till utredningen – öka flexibiliteten i lagstiftningen – den sk förenklingresan. I det fortsatta arbetet handlar det, enligt JV, bland annat om att ‘Se, utveckla och säkra landsbygden’ samt att sätta ‘Kunden först’. 

Gott och väl att landsbygdens företagande tas på allvar, liksom betydelsen av denna landsbygd för storstadsregionerna. Mera oroväckande är det att djuren inte nämns i någon av de fem fokuspunkterna för framtiden. Å ena sidan vill Jordbruksverket och LRF att vi konsumenter ska vara stolta över det goda svenska djurskyddet som (i vissa fall) ligger högre än EU-nivån, och av den anledningen stötta våra inhemska producenter. Å den andra vill man, med hänvisning till flexibilitet, förenkling och ‘kunden först’ sänka kraven på djurhållningen, harmonisera nivån på djurskyddet med EU. Det är en spagat som inte går ihop.

En annan vanlig diskussionspunkt är att kontrollerna är för krångliga (därav förenklingsresan, se även LRFs information). Mycket kan säkert göras för att skapa ett gott klimat kring kontrollerna. Vad som sällan framkommer är dock att ett lantbruk med djur sällan kontrolleras enbart av länsstyreslsen (som ser på lagefterlevnad),  utan av representanter för det (djurvälfärds)program företaget frivilligt är anslutet till, som Svenkskt Sigill (LRFs eget), KRAV eller Svensk Fågel, för att nämna några. De kontrollerar att de specifika krav just den standarden satt på anslutna djurhållare är uppfyllda, och det faktum att verksamheten kontrollerats är en del av marknadsföringen, eftersom det skapar tillit till produkten. Dvs. den höga frekevensen av kontroller som vissa upplever, är inte per se av ondo, eller ens genererad av djurskyddslagen.

När näringen och Jordbruksverket med en mun talar om att krånliga regelverk ska bort, kan det förtsås som att systemet med dessa dubbla, eller fler, kontroller behöver ändras. En förenklingssträvan kunde vara att sammanlänka de olika standarderna innehållsligt, vilket skulle minska möjligheterna att profilera sin djurhållning eller sitt företag, och därmed knappast vara attraktivt. En annan vore att möjliggöra att en och samma kontrollant kunde ta hand om allt, så att även lagkontrollen utförs av en privat certifieringsfirma. Riskerna för jäv eller beroenden finns förstås, men hellre det än att nedmontera djurskyddslagen.

Djurskyddslagen i Sverige och många andra europeiska länder är avsedd att verka förebyggande. Den som håller djur har skyldighet  att tillse att de har ett gott liv, och har då praktisk hjälp av de krav som anges i regelverken (lag, förordningar och föreskrifter). De ger förutsättningar att skapa och upprätthålla lagenlig/godkänd djurhållning, vilket underlättas när man på förhand kan veta vad som krävs. Mot bakgrund av detta framstår strävan efter flexibilitet och förenkling en aning oroande. Förvisso ska det kunna finnas flera sätt att uppnå gott djurskydd, och det kan vara rimligt att en faktor i vissa fall kan uppvägas av en annan. Men om flexibiliteten drivs så långt att det i princip enbart är portalparagrafer som ska följas, blir lagefterlevnad en fråga om tolkning, vilket ökar risken för rättsosäkerhet. Motsatsen efterlyses av alla parter.

Ett förebyggande djurskydd måste baseras på tydliga resurs- och skötselkrav (ex plats att röra sig i naturliga gångarter, ges tillräckligt med foder), och förtydligas i termer av djurbaserade mått (inte törst, hunger etc). Men förebyggande djurskydd kan inte ersättas av enbart djurbaserade mått, eftersom de endast kan avläsas i efterhand – och rättsosäkerheten hur djurets välfärdsnivå ska tolkas kommer som ett brev på posten. 

Även inom djurvälfärdsforskningen är djurbaserade mått i fokus, t.ex. Welfare Quality. Tyvärr leder varje uttalande från forskare om vikten att mäta djurvälfärd till en reaktion från näringen i linje med att ‘då behövs väl inte de krångliga reglerna och den dumma kontrollen!’. Ett sådant yttrande avslöjar att personen inte har skillnaderna mellan resurs- och skötselkrav (bas för förebyggande lagstiftning) å ena sidan och efterhandsmått genom djurvälfärdsmätning å den andra klart för sig. Djurvälfärdsprogram som syftar till att ‘spetsa’ lagstiftningen är en väl beprövad väg – som kan fungera fint som komplement, men kan inte på ett trovärdigt sätt ersätta grundläggande krav på stallar och skötsel. Dessvärre är det inte heller givet att ‘spetsningen’ gäller alla djur i ladugåden/stallet. Medan lagen kräver att alla djurindivider beaktas, sätter många privata standarder ett tröskelvärde. Först om fler individer än X% lider av Y (fotsakdor, mastit/juverinflamation, svansbitning etc) kan djurhållningen inte godkännas på den punkten. Ytterligare flexibilitet skulle inte hjälpa dessa djur, tvärtom.

Karnist – javisst!

Den amerikanska psykologen Melanie Joys bok Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor (2011) (den svenska versionen nyutkommen på Karneval, 216 s), har fått visst genomslag, inte för att den egentligen ställer några nya frågor, men för att den på ett slagkraftigt sätt upprepar en inom etiken alltid relevant fråga: av vilka skäl hålls befintlig praxis som berättigad? I detta fall, vad gör att den som äter kött- och mjölkprodukter (en ‘karnist’, eller tydligare, ‘carnist’) inte behöver motivera sitt ställningstagande, medan  vegetarianer och veganer ofta förväntas ge en förklaring? En kort sammanfattning av Joys syn ges i litteraturvetaren Amelie Björcks läsvärda recension SvD.

Utöver omsorg om djuren – baserat i hänsyn till deras välfärd och/eller rätt till liv – finns det numera välkända hälsoskäl och klimatskäl att fundera över nuvarande nivåer på konsumtion av livsmedel från intensiv djurhållning. Dvs. skälen har blivit flera – och därmed ökar provokationen från båda håll: ‘carnisten’ får svårare att hitta andra skäl än att vana eller egen njutning är viktigare än omsorg om andra (människor och djur), och vegetarianen/veganen får svårare att förstå att de argumenten inte ‘övertygar, och kan frestas att ta till än radikalare grepp. Risk finns för ett ökat glapp dem emellan. Låsta positioner främjar varken den ena eller den andra sidan. Återstår att hoppas att böcker som Melanie Joys läses av olika grupper, och att debatten hålls saklig och konsistent kring en av djuretikens svåraste grundfrågor: Vilka välgrundade skäl finns det att göra skillnad på hur vi hanterar en hund och en gris? Vilken etisk relevans bör tradition och vana ha?

Frågor som dessa besvaras inte över en middag, men ett stort steg för för den fria tanken vore taget om utropstecknet byttes till två frågetecken, så att båda delarna av argumentationen lyfts fram: karnist? javisst?

/Helena

Symposium om genmodifiering av lantbruksdjur

Galleri

Inom medicinsk forskning har genmodifierade möss länge varit en självklarhet, och genmodifierade grödor odlas på många fält världen över. I det förra fallet talas mycket lite om risker för människans hälsa, och i det förra mycket om biologiska risker. Vilka risker respektive … Läs mer

Rött ljus för räkor och magra torskar – vad händer under ytan?

Nordhavsräkan hamnade på ‘rött’ på WWFs fiskeguide i vintras, bl.a. med hänvisning till att icke uthålliga fiskemetoder används, vilket skapade starka reaktioner i vissa led. Nu har Artdatabanken (vid SLU) i dagarna meddelat att beståndet av Nordhavsräkan är hotat. Det har minskat med 30-50% på 10 år, vilket troligen inte bara kan förklaras med naturlig variation, enligt en radiointervju med Ulf Gärdenfors, chef för Artdatabanken. Fisket – uttaget – påverkar också. WWFs expert i fiskefrågor, marinbiolog Inger Näslund, säger i en intervju i senaste Buffé (ICAs medlemstidning) att det inte kan uteslutas att småräkor, som dött vid fångsten, kastas i, eftersom de inte ger tillräckligt bra pris i handeln. Dvs det klassiska glappet mellan det som fångas och det som landas finns även här. 

Beräkningar visar att 23% av den totala fångsten av kommersiella arter kastas över bord, en siffra som är än högre för den vita fisken. Detta, och överfisket generellt, har EU försökt råda bot på genom att nyligen fatta beslut om att reformera fisket för att skapa ett långsiktigt hållbart uttag av bestånden. Bla. har man infört krav på landningsskyldighet, dvs att inte ta upp mer än det som fångas. Detta kräver selektiva redskap, och Inger Näslund säger i intervjun att de nya reglerna kan initiera forskning för att få fram sådana – något WWF även påtalat behovet av långt tidigare i samband med krav på stoppad dumpning.

WWFs första fiskguide kom ut 2002, med den då hotade torsken högt på dagordningen. Informationen har nått fram, selektiva redskap har använts för att få bara fånga rätt storlek (större/äldre), konsumenterna blev medvetna, bestånden har vuxit, och för en tid sedan kunde vi glädjas åt att Östersjötorsken är ok att äta igen. Men säg den glädje som varar…  torskarna är många, men numera små och magra. Vadan detta? Reproduktionsområdena tycks fungera väl, inget klart samband till områden med syrefria bottnar kan fastslås, men troskarna blir inte stora, däremot är de äldre än vad forskarna trodde. Nu tror man att  bl.a. selektionen haft negativ påverkan och lett till stora grupper i en och samma storlek – som då konkukrrerar om samma föda. Men, det är komplext att reda ut orsakssamband under ytan, inte minst eftersom de påverkas av agerandet ovanför. Ett fiske utan selektion på storlek kräver tillförlitliga beståndsbedömningarna och väl genomförda förvaltningsplaner, och att de följs. Överfiske, behov av genomgripande reformer och kontroller visar att det nog inte är den starkaste grenen inom näringen. Nyligen kom dessutom uppgifter om att fartygens ljud påverkar fiskens beteende, och vi visste sedan tidigare att havsbaserad vindkraft kan påverka deras möjlighet att kommunicera. De tycks lämna områden med föda pga oljud, och lägger därmed kraft på förflyttning istället för födointag. Beståndsbedömningar är ingen lätt sak. Det är många aspekter som måste beaktas, och EU reformens krav på att tillämpa försiktighetsprincipen är välkommen.

WWF, MSC och KRAV som har till uppgift att hålla sig a jour med forskningen och beståndsbedömningar, och att kommunicera vad som är ‘ok’ till konsumenterna, har en grannlaga uppgift. Nu gäller det att få ut att försiktighet bör råda med Östersjötorsken och Nordhavsräkan. Besked som troligen varken är välkomna, eller lätta att förmedla. Men nödvändiga.

 

Grissvansar, frihandel och EU-val

I en gemensam debattartiel av forskare i Danmark och Sverige (GöteborgsPosten, Debatt, 15 maj) ifrågasätts EUs ovilja att agera mot den förbjudna rutinmässiga kupering av grissvansar som pågår. Denna slapphet medför ojämlika villkor för producenterna då det sätter EUs egna marknadsregler ur spel. På bekostnad av dem som följder direktivet. Långsamt sätter denna ‘grissvansdebatt’ press på politikerna, och landsbygdsminister Eskil Erlandsson har nu inbjudit sin danske kollega Dan Jørgensen att besöka svenska gårdar  där grisarna kan behålla sina svansar, tack vare annat att sysselsätta sig med.

Man får hoppas de även diskuterar den minskning av antibiotika som sådana stallsystem lägger grunden för. I Sverige får antibiotika inte användas i förbyggande syfte, vilket dock tillåts inom EU, och som bekant även görs. (Se tidigare blogginlägg på denna sida). Djurhållningen engagerar Europas medborgare (Eurobarometer 270, 2007), och artikel 13 (del 1/principer) i Lisabonfördraget anger att beslut inom lantbruk och fiske ska ‘pay full regard to the animal welfare requirements’.

I tider av demokratiska val har vi som medborgare all anledning att hålla ett vakande öga på det politiska engagemanget att förbättra, men som ett första steg tillse att medlemsländerna efterlever, gällande regelverk. Inte främst för frihandelns skull, utan för djurens, men med gällande regelverk och avtal som hävstång.

Djurskyddet Sveriges djurskyddspris till Bo Algers!

Bo Algers, professor i husdjurshygien vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Skara fick ta emot Djurskyddet Sveriges djurskyddspris vid organisationens förbundsstämma den 11 maj.

Ett mycket stort grattis till Bosse, för detta välförtjänta pris! Bosse har under många år varit en stark röst för djurskyddet, och alltid baserat sina uttalanden på aktuell forskning. Med ambitionen att medveraka till en lantbruksdjurhållning som bättre stämmer överens med djurskyddslagen – att djur ska må bra och kunna bete sig naturligt – har Bosse kombinerat sin forskning med lyhördhet för lantbrukares/djurägares situation och medialt engagemang för att hitta praktiskt genomförbara lösningar, och även strävat efter att väcka handeln och politiker till ansvarstagande. EUs djurskydd går inte lika långt som det svenska, men Bosse har visat på brister i lagefterlevnad inom EU, senast genom att visa att EU inte ser till att förbudet mot rutinmässig svanskupering av kultingar efterlevs. Svenska, finska och litauiska lantbrukare  kan hålla sina slaktgrisar så att svanskupering inte behövs. Samma krav på lagefterlevnad borde ställas på alla grisuppfödare inom EU. Bosse har även genom mångårigt engangemang i bl.a. EFSA bidragit till att öka internationell kompetens kring möjligheter att hålla suggor lösa, minska antibiotikaanvändnigen och att våra vanligaste matfiskar är kännande varelser med individuellt väl och ve. Bosse påtalar när glappet mellan ‘lovade löften’ och ‘hållna löften’ växer.

Vid prisutdelningen sa han:

– Jag känner mig väldigt hedrad och glad av att ha fått den här utmärkelsen av Djurskyddet Sverige. Djurskyddet Sverige är en oerhört viktig aktör i den svenska samhällsdebatten. Inte minst när vi befinner oss i den situation vi gör nu, där medborgarna har en bild av hur djurhållningen ska se ut för de djur som vi har för att producera livsmedel, och de som sysslar med det har en annan bild av detta – och de här två bilderna överlappar allt mindre. För att få en uthållig djurhållning i ett samhälle där medborgarna accepterar det, då måste vi försöka att få ihop de här bilderna igen. Och det kan vi bara göra genom att ta upp de här frågorna på bordet och prata i samhället om de här sakerna – och det gör Djurskyddet Sverige på ett jättebra och väldigt sakligt sätt.

Från djuretiken, ett verkligt stort grattis!!

Europeiska bönder riskfaktorer på mer än ett sätt

Djurvälfärd, djurhållning och folkhälsa hänger ihop. Det blir tydligt när europeiska grisbönder klassas som säkerhetsrisk när de söker vård. I söndagens Svenska Dagbladet (20 april) fanns en debattartikel om antibiotikaresistens skriven av forskare på SLU. Svenskt lantbruk har lägre antibiotikaanvändning än många andra EU-länder, men risken för resistens finns överallt. Det finns tydliga samband mellan djurhållningens kvalitet och behov av antibiotika, liksom mellan mängden som används och risk för att resitens utvecklas, och därmed för kraftigt försämrad sjukvård. Den som håller sina djur under sådana förhållanden att de behöver antibiotika i preventivt syfte, för att hålla sig ‘friska’, hotar inte bara djurens välfärd, utan även männniskors. Hittills har omsorgen om djuren inte lett till att industrinationerna klarat den nödvändiga och dratiska minskningen av antibiotikaanvändandet inom lantbruket. Kan kanske omsorgen om människors möjlighet till vård göra det? Om inte, är det illa ställt med vår förmåga att tänka efter före, och vår vilja att agera medan tid är.

Känns inte helt avlägset att dra paralleller till hur vi duckar för effekter av klimatförändringarna – avstår från att ta tag i de ‘små’ förändringar som är möjliga nu, och istället tycks invänta order om en rejäl katastrofhantering…

SLU forskare om djurtransporter i radio idag

Idag blev prof i husdjurshygien vid HMH, SLU, Bo Algers intervjuad av Louise Epstein i P1 om stress och skador vid djurtransporter, och Helena Röcklinsberg, docent i etik, HMH, SLU, om etiska aspekter på detsamma (sändes ung. kl 16.05).

Bakgrunden är den granskning av djurtransporter som SRs lokala redaktioner gjort som bl.a. visat att under förra året var det totalt 90 djur som dog under transporten eller fick avlivas före avlastning pga allvarlig skada. För att komma till bukt med detta är det i vanlig ordning en samlad satsning som behövs, t.ex.beredskap för småskaliga och lokala lösningar i form av mobila slakterier, men även samarbete i uftorming av transporter och slakterier så att djurens beteende användas för att motivera dem att gå framåt, logistiken förbättras för vart djuren skickas – forskining visar att det finns stora möjligheter att drastiskt minska transporttider (Center of Excellence for Farm Animal Welfare), och att den utbildning som alla transportörer och all slakteripersonal i EU  ska gå (sedan 2013) får avsedd effekt i termer av bl.a. kunskap om djurs beteende, lagstiftningen och vana till etisk reflektion.