Vilka frågor tycker praktiserande veterinärer är svåra att hantera? Kan etiker och filosofer bidra till att hitta sätt att hantera dessa frågor? Mot bakgrund av det faktum att alla veterinärer förr eller senare hamnar i svåra beslutssituationer, att de då visar sig ha en annan uppfattning än kollegorna, och att samhället och livsmedelsindustrin väntar sig olika saker av dem har ett treårigt projekt pågått i Österrike för att besvara de ovan nämnda frågorna.
Resultatet presenterades under symposiet ’Vethics for Vets’ den 17-18 September vid det veterinärmedicinska universitetet i Wien, under ledning av Herwig Grimm, föreståndare för avdelningen ’Etik i människa-djur-relationen’ vid Messerli forskningsinstitut, vid nämnda universitet. Inom projektet har man även tagit fram skriften Ethik in der amtstierärtzlicehn Praxis. Ein Wegweiser (2015).
Under projektets gång träffade veterinärer företrädare för en rad discipliner utöver etik, nämligen juridik, psykologi och historia för att under samtala kring tre övergripande teman, som rymmer många dimensioner: att döda djur, att bruka djur och att älska djur. Utifrån en rad autentiska fall fick deltagarna lära känna ett antal ’etiska verktyg’, och använda dem i för att reflektera och fatta beslut.
Under symposiet lyftes dessa och ytterligare aspekter upp, varav bara några kan nämnas här. Franck Meijboom, Utrecht, Holland, framhöll i sitt föredrag att den veterinära vardagen är komplex, och att detta kommer att öka iom ökad globalisering inom såväl livsmedelsindustrin som sällskapsdjursbranschen. En annan utmaning är den pluralitet I synen på djurs moraliska status som råder, såväl bland veterinärer sällskapsdjurägare som inom lantbruket. Veterinärer behöver en rad kompetenser för att hantera detta, där förmågan att hantera olika syn på djurvälfärd – på individ respektive gruppnivå – är en, en annan att överhuvud taget kunna bedöma djurs välfärd, inte bara dess hälsa. Meijboom efterlyste vidare en tydligare veterinär röst i samhället. För att bibehålla legitimitet och trovärdighet måste veterinärer visa att de kan hantera mångfalden i syn på djur, ta ställning och stå för sina val. Etiska koder är en bra hjälp, men räcker inte. Meijboom betonade avslutningsvis att varje veterinär har glädje av att reflektera över sin egen veterinära integritet.
Kate Millar, Nottingham, UK, talade om vikten av att veterinärer ges möjlighet att tala om svåra situationer på ett prestigelöst sätt. Hon efterlyste en diskussion bland veteriäner och de etiker som undervisar på veterinärskolor om hur sådana ’safe spaces’ kan skapas och upprätthållas. När väl tid och plats skapas, behövs dels förmågan att känna igen och respektera andras syn på vad som är relevanta etiska diemnsioner och dels erkännandet att det tar tid och kraft att lära sig föra ett sakligt och koeherent etiskt resonemang (utifrån en konkret situation).
Bland alla utmaningar som möter en veterinär är denna kanske en ny, men, tror jag, en som vore en långsiktig investering. I Sverige för veterinärer sedan länge samtal om normer kring olika behandlingar, ibland om veterinärens yrkeskodex, allt mer om avel på defekter (t.ex. hos vissa trubbnosiga eller skrynkliga hundar), men sällan möts veterinärer etiker och t.ex.sociologer för grundläggande samtal inom en ’safe space’ om t.ex. vilken roll veterinären har respektive bör ha i relation till djurägare och samhällle, vad som som rättfärdigar – etiskt respektive socialt sett – hur vi behandlar olika djurslag, eller hur veterinärkåren kan bemöta ’svarta får’ inom kåren, eller hantera balansen mellan avtrubbning och empati. Det kommer inte att finnas ett svar, utan många, och som så ofta inom filosofin, är det vägen – vars och ens reflektion – som är målet.
Bernard Rollin, ’veterinäretikens fader’, talade om risken för stress och ohälsa bland veterinärer när de egna etiska normerna strider mot vad man förväntas göra. Den är inte obetydlig. Med andra ord, om inte för annat än den egna hälsans skull, är samtal om veterinärens roll, ansvar och röst i samhället viktiga att föra. Ett aktuellt exempel på att sådana samtal förs är uppropet mot avel på trubbnosiga hundar med andningsproblem, Uppropet för sundare avel av brachycefala hundar.