Vethics – symposium om veterinäretik i Wien

Vilka frågor tycker praktiserande veterinärer är svåra att hantera? Kan etiker och filosofer bidra till att hitta sätt att hantera dessa frågor? Mot bakgrund av det faktum att alla veterinärer förr eller senare hamnar i svåra beslutssituationer, att de då visar sig ha en annan uppfattning än kollegorna, och att samhället och livsmedelsindustrin väntar sig olika saker av dem har ett treårigt projekt pågått i Österrike för att besvara de ovan nämnda frågorna.

Resultatet presenterades under symposiet ‘Vethics for Vets’ den 17-18 September vid det veterinärmedicinska universitetet i Wien, under ledning av Herwig Grimm, föreståndare för avdelningen ‘Etik i människa-djur-relationen’ vid Messerli forskningsinstitut, vid nämnda universitet. Inom projektet har man även tagit fram skriften Ethik in der amtstierärtzlicehn Praxis. Ein Wegweiser (2015).

Under projektets gång träffade veterinärer företrädare för en rad discipliner utöver etik, nämligen juridik, psykologi och historia för att under samtala kring tre övergripande teman, som rymmer många dimensioner: att döda djur, att bruka djur och att älska djur. Utifrån en rad autentiska fall fick deltagarna lära känna ett antal ‘etiska verktyg’, och använda dem i för att  reflektera och fatta beslut.

Under symposiet lyftes dessa och ytterligare aspekter upp, varav bara några kan nämnas här. Franck Meijboom, Utrecht, Holland, framhöll i sitt föredrag att den veterinära vardagen är komplex, och att detta kommer att öka iom ökad globalisering inom såväl livsmedelsindustrin som sällskapsdjursbranschen. En annan utmaning är den pluralitet I synen på djurs moraliska status som råder, såväl bland veterinärer  sällskapsdjurägare som inom lantbruket. Veterinärer behöver en rad kompetenser för att hantera detta, där förmågan att hantera olika syn på djurvälfärd – på individ respektive gruppnivå – är en, en annan att överhuvud taget kunna bedöma djurs välfärd, inte bara dess hälsa. Meijboom efterlyste vidare en tydligare veterinär röst i samhället. För att bibehålla legitimitet och trovärdighet måste veterinärer visa att de kan hantera mångfalden i syn på djur, ta ställning och stå för sina val. Etiska koder är en bra hjälp, men räcker inte. Meijboom betonade avslutningsvis att varje veterinär har glädje av att reflektera över sin egen veterinära integritet.

Kate Millar, Nottingham, UK, talade om vikten av att veterinärer ges möjlighet att tala om svåra situationer på ett prestigelöst sätt. Hon efterlyste en diskussion bland veteriäner och de etiker som undervisar på veterinärskolor om hur sådana ‘safe spaces’ kan skapas och upprätthållas. När väl tid och plats skapas, behövs dels förmågan att känna igen och respektera andras syn på vad som är relevanta etiska diemnsioner och dels erkännandet att det tar tid och kraft att lära sig föra ett sakligt och koeherent etiskt resonemang (utifrån en konkret situation).

Bland alla utmaningar som möter en veterinär är denna kanske en ny, men, tror jag, en som vore en långsiktig investering. I Sverige för veterinärer sedan länge samtal om normer kring olika behandlingar, ibland om veterinärens yrkeskodex, allt mer om avel på defekter (t.ex. hos vissa trubbnosiga eller skrynkliga hundar), men sällan möts veterinärer etiker och t.ex.sociologer för grundläggande samtal inom en ‘safe space’ om t.ex. vilken roll veterinären har respektive bör ha i relation till djurägare och samhällle, vad som som rättfärdigar – etiskt respektive socialt sett – hur vi behandlar olika djurslag, eller hur veterinärkåren kan bemöta ‘svarta får’ inom kåren, eller hantera balansen mellan avtrubbning och empati. Det kommer inte att finnas ett svar, utan många, och som så ofta inom filosofin, är det vägen – vars och ens reflektion – som är målet.

Bernard Rollin, ‘veterinäretikens fader’, talade om risken för stress och ohälsa bland veterinärer när de egna etiska normerna strider mot vad man förväntas göra. Den är inte obetydlig. Med andra ord, om inte för annat än den egna hälsans skull, är samtal om veterinärens roll, ansvar och röst i samhället viktiga att föra. Ett aktuellt exempel på att sådana samtal förs är uppropet mot avel på trubbnosiga hundar med andningsproblem, Uppropet för sundare avel av brachycefala hundar.

Lönsasmt med betande kor

Under sommaren har allt fler röster höjts för att slopa det i Sverige lagstadgade beteskravet för mjölkkor, alltmedan korna ovetande njuter färskt gräs och bidrar till artmångfalden, eller hittar på hyss… Tyvärr rymmer – enligt Jordbruksverket – inte Landsbygdsprogrammet möjligheter att ersätta lantbrukare för sådant som redan är praxis i ett land, vilket uppmärksammas i en debattartikel på SvD Brännpunkt av en rad forskare på SLU. Vi påpekar även att de beräkningar som LRF bygger på när de anger att beteskravet är för kostsamt utesluter studier som visar motsatsen. Lantbrukarna kan snarare räkna med en vinst på 3000 kr/ko och år tack vare bättre hälsa och välfärd.

Det må finnas olika uppfattningar om hur viktig kors välfärd är, eller bevarad artmångfald, men debatten kring sakförhållanden måste hållas just saklig. Ekonomiska kalkyler måste baseras på alla relevanta parametrar, inte enbart kostnader, och att påstå att ersättning kommer att kunna betalas ut för rådande praxis, är att lura lantbrukare och konsumenter. När nu även lantbrukarna i bl.a. Frankrike och Tyskland har ekonomiska svårigheter, blir det tydligt att det inte är djurskyddet som är boven i dramat, utan tvärtom. Med slopat bete förlorar konsumenterna ett av de viktigaste incitamenten att köpa svensk mjölk, och lantbrukarna får än kärvare ekonomi.

 

Prisutdelningar

I slutet av maj tilldelades docent och veterinär Margareta Stéen, vid Nationellt centrum för djurvälfärd (SCAW), Svenska djurskyddsföreningens pris för Årets djurvän, med motiveringen ”Med en aldrig sinande energi har du alltid arbetat för djurens välfärd”. Grattis!

Margaretas gedigna erfarenhet som bl.a. länsveterinär och vid departementet  kommer väl till pass i hennes arbete vid SCAW för att främja forskning och samhällelig diskussion kring formerna för dagens djurhållning. Margaretas eget forskningsintresse ligger inom viltforskningen, men är även handledare i ett doktorandprojekt om välfärdsparametrar (lantbruksdjur), och engagerad i andra forskningsprojekt utifrån sin kompetens inom djurvälfärd. Pristagaren eftersträvar alltid en balans mellan hänsyn till djurs och människors behov och hälsa, och visar t.ex. i den aktuella frågan om antibiotika hur detta går hand i hand.

I dagarna fick Jan Hultgren vid Institutionen för husdjurens miljö och hälsa pedagogiska priset av Etologi- och djurskyddsstudenterna. Grattis! Den som sett Janne ‘in action’ vet att han alltid verkar för en tydlig och bra kursstruktur, försöker bemöta ensklida önsekmål och, inte minst viktigt, i själva undervisningen: alltid är väl förberedd och påläst, ser den enskilda studenten, motiverar sina svar väl samt väcker och inspirerar till att nya frågor dryftas under en öppen och saklig diskussion.

SLU kan således glädja sig åt två välförtjänta pristagare!

Djur – individer eller produktionsenheter? SLU-forskare i radio

Radio P4 Uppland har under våren haft en serie om djur, Folk och fä, som tagit upp bl.a. hur man förhåller sig till vilda djur, hoten mot och påverkan av många djurarter, fobier för visa djur och om vikten av att matcha häst och ryttare i en intervju med SLU-dokroranden Malin Axel-Nilsson. Varje häst har sin personlighet, och den som köper eller rider en häst gör klokt i att hitta en som matchar den egna karaktären. Om tränare och häst inte passar ihop riskerar båda parter att utsättas för missförstånd och ömsesidigt missnöje.

Veckans avsnitt handlar om människans ansvar för lantbrukets djur, med fokus på etiska aspekter på hållande av grisar för köttproduktion där Helena Röcklinsberg intervjuas. Grisar är nog inte mindre intelligenta eller sociala eller ‘personliga’ än hästar, men till vardags är det inget vi tar hänsyn till. Inom djuretiken reflekterar man dock över vilka skäl som kan motivera de skillnader vi gör.

En högst aktuell fråga som relaterar till synen på djur som indivier eller produktionsenheter är vilken nivå det svenska djurslyddet ska ligga på, inte minst utifrån Konkurrenskraftsutredningens förslag att sänka till lagen till EU-nivå för att stärka konkurrenskraften. Kritiken har inte låtit vänta på sig, bl.a. baserat på att de studier om kostnader för nuvarande nivå inte beaktar vinsterna med god välfärd, och att andra faktorer som lönenivåer, byggnadskonstruktioner och foderkostnader skapar högre kostnader. Och det mest självklara – av vilket skäl ska vi sedan köpa svenskt?

Men, näringen är positiv, LRF förordar en ‘målstyrd och modern’ lagstiftning, som även ska vara flexibel. Hur det ska uppnås utan att samtidigt sänka djurskyddsnivån, har de ännu inte visat, och inte heller hur det kan vara modernt att förmena kor bete på sommaren eller fixera suggor i samband med grisningen, samtidigt som allt fler konsumenter blir allt kunnigare, dvs. uppdaterade (läs moderna), och efterfrågar svenskt kött – baserat på kunskap om svenskt djurskydd och lägre antibiotikaanvändning än andra länder. Kort sagt, allt fler konsumenter är allt mer medvetna om kopplingen till ‘de svenska mervärdena’, och beredda att betala för det. Kanske ökar därmed även medvetenheten om att både hästar och grisar har personligheter? Tänk ett forskningsprojekt som försöker matcha gris och lantbrukare…

Försöksdjurens dag i Köpenhamn; om Refinement, avel och 5R

Den 24 april varje år infaller Försöksdjurens dag, instiftad 1979 av International Association Against Painful Experiments on Animals  (IAAPEA), vilket uppmärksammas på olika sätt runt om i världen. I Köpenhamn arrangerade Dyrens Beskyttelse och DOSO i år en gemensam temadag om Refinement – Danish Efforts in Refinement of Animal Experiments’. En rad danska forskare var inbjudna att tala om sätt att förfina försöksmetoder, föreståndaren för det danska 3R-centrumet presenterade detsamma (här ligger vi i Sverige långt efter), en föresträdare för industrin gav sitt perspektiv på refinement, Inspektoratet för djurförsök berättade om sin verksamhet under detta år och undertecknad höll ett föredrag om etiska aspekter på 3R.

3R-begreppet (Replacement, Reduction, Refinement) skapades 1959 av de brittiska forskarna Russel & Burch, och har kommit att få stort genomslag som en etisk måttstock för djurbaserad forskning. Det utgör även den etiska grunden I försöksdjursdirektivet 2010/63/EU som gäller sedan 1 januari 2013 och införlivats i svenska föreskrifter. Replacement, att ersätta djurförsök, är det första att fundera över, därefter reduktion av antalet djur och sedan att förfina de metoder som används. Det råder inget tvivel om att förfinade metoder inom djurförsök är angeläget att ta fram, och temat för seminariet i Köpenhamn är högst aktuellt. Såväl själva burhållningen som rutiningrepp, t.ex. blodprovstagning, som metoder vid specifika försök, exempelvis inom smärtforskning, har potential att föfinas avsevärt.

Enligt Direktivet ska sådan avel som riskerar att orsaka lidande etikprövas, men intressant nog diskuteras inte Refinement i relation till avel i någon större utsträckning. Trots att fungerande avel är basen för hela användningen av försöksdjur, finns väldigt lite forskning om orsaken till att så mycket som 20-30% (varierar mellan 15-50%) av musungarna dör under första dagarna. Etologen Elin Weber disputerade i vintras vid instututionen för husdjurens miljö och hälsa på en avhandling om detta, Pup Mortality in Laboratory Mice. En vanlig förklaring till ungdödligheten är att honan dödar, och ibland äter upp, sin avkomma, men Weber visade att orsakerna är relaterade till honans beteende runt förlossningen och hur boet byggdes, dvs även till tillgång till lämpligt bobyggnadsmaterial. Det finns alltså potential att förbättra hanteringen av honor och avkomma. Men är det etiskt relevant?

Ja, både utifrån Reduction, att minska antalet djur som används eller hålls för försök, eftersom man i nuläget måste öka aveln för att kompensera bortfallet, och utifrån Refinement. De musungar som självdör har troligen inte gjort det för att de är pigga och mår bra, dvs. det är fråga om låg välfärdsnivå. När många av dem dör pga deformationer relaterade till de gentiska modifikationer som görs för att få fram en speciell funktion eller sjukdomsmodell, ökar markant risken för sänkt välfärd. Det kan handla om att ungarna inte kan öppna munnen, saknar ben eller armar, eller att lungorna inte fungerar. ‘Inga armar-inga kakor’ är inte bara ett rått skämt, utan verklighet för dessa nyfödda.

Utgångspunkten i EU-direktivet är att djur är kännande varelser, vars väl och ve vi människor ansvariga för. Att inte beakta musungarnas välfärd strider alltså mot direktivet och målet att tillämpa 3R på all forskning. Ur ett etiskt perpspektiv finns det än mer att fundera över. 3R är inte i sig en etisk analys, utan ett redskap att tillämpa tre viktiga principer. Frågor om djurs egenvärde och forskarens ansvar och hantering av möjligheter och risker hamnar utanför.

Etiken är således vidare än 3R, men för att på ett effektivt sätt få in fler etiska aspekter i forskares och etiska nämnders dagliga reflektion, skulle två ytterligare R kunna införas:

  • Respekt för djuret som levande och kännande varelse (vi kan inte skapa liv, enbart omskapa), för det dilemma som varje djurförsök inom medicin balanserar kring: vi använder djur för att de är så olika oss att det är etiskt försvarbart OCH för att de är så lika oss att resultaten blir relevanta.
  • Responsibility: varje forskare har ansvar för sina handlingar och sina beslut, för djurens miljö och försökssituation, för att design och metoder är de bästa möjliga (inte enbart de möjliga) för den valda forskningsfrågan.

Detta skulle kunna inspirera alla ansvariga och inblandade att göra etiska överväganden som går utöver 3R eller en snäv lidande-vinst-kalkyl. Tillämpat på avelsarbetet och musungarna skulle det vara självklart att erbjuda en burmiljö som erbjuder honan möjlighet att skapa ett fungerande bo (värme, skydd etc) samt att man tar ansvar för att även födslar och ungvårdnad är en del av försöksdjursprocessen, och sträva efter att monitorera dem på ett sätt värdigt vetskapen att det rör sig om kännade individer.

Vinster genom välfärd – medel beviljade

Svenska Djurskyddsföreningen har vid sitt senaste styrelsemöte beviljat ett anslag till pilotstuden ”Vinster genom välfärd”. För det är vi mycket tacksamma! Syftet är att ta fram realistiska beräkningar av vilka ekonomiska fördelar det medför att ha friska djur, god välfärd och lägre dödlighet.

Vi vill undersöka denna fråga eftersom de ekonomiska beräkningar som finns att tillgå enbart tar med de kostnader djurskyddskraven medför för t.ex större ytor, strö för grisar eller kor på bete, medan de vinster god djurvälfärd medför för lantbrukaren (tack vare friskare djur och högre produktion) sätts till noll kronor i beräkningarna. Det ger förstås en skev bild.

Ur ansökan: Vi vill med detta pilotprojekt visa på en mer omfattande ekonomisk bild, där vi även räknar på vad god djurvälfärd med god hälsa, lägre sjukdomstal, och bättre reproduktion ger för siffror. Vi kommer att relatera uppskattade ekonomiska samband med utvalda parametrar där svensk djurskyddslag ställer högre krav än EU-lagstiftning för lantbrukets djur, t.ex. strö till växande grisar, ingen fixering av suggor och bete för mjölkkor. Här finns väl utförd och mångårig forskning som visar att sådana system innebär lägre stress och bättre hälsa och välfärd.

Pilotprojektet kommer att påbörjas under våren 2015 av Karin Alvåsen, med stöd av projektgruppen, som består av (alfabetiskt): Lotta Berg, Ulf Emanuelson, Jan Hultgren. Birgitta Staaf Larsson, Helena Röcklinsberg,  Elin Röös, Mats Sjöquist och Margareta Stéen.

Djurvälfärdsersättning – inte till det som redan är praxis

I samband med diskussionerna om lönsamheten i svensk djurhållning kan öka, framförs det att om Sverige skulle sänka lagkraven, skulle lantbrukare som bibehåller den nuvarande nivån kunna söka en s.k. djurvälfärdspeng, och på så vis få betalt för det ‘mervärde’ svensk produktion innebär.

Faktum är att Jordbruksverket inte kan ge stöd inom Landsbygdsprogrammet för sådant som är lagkrav, och, vilket är avgörande,  inte heller för sådant som är praxis i landet, genom pengar som kommer från EU. Jordbruksverket hänvisar till EU:s tillämpningsanvisning, ”Measure fiche” till artikel 33 (Animal welfare) i förordning 1305/2013:

The commitments have to go beyond both EU and national mandatory standards and requirements. In absence of legislative standards/requirements in one of the areas as defined in Article 10 of the Commission Delegated Regulation (EU) No 807/2014, the current farming practise may be considered as baseline requirement. However, it must be proven that the commitments provide upgraded standards of production methods compared to the existing current farming practise and result in additional costs/income forgone. (Min fetning).

Frågan blir därmed under hur lång tid de lägre kraven skulle behöva efterlevas, t.ex. att förmena grisar den lilla dos dagligt strö de ska ha enligt svensk lag, eller kor rätten till bete, för att sedan de lantbrukare som vill ska kunna återgå till nuvarande, eller högre nivå, och söka om djurvälfärdsersättning för det. 3, 5 eller 10 år? Det framstår som alltför cyniskt för att vara ett realistiskt alternativ. Dock är rösterna för att dra in kravet på bete höga, om än inte så många. I en studie genomförd av LRF Mjölk 2013 anger 86% av mjölkföretagarna att de skulle fortsätta att ha korna på bete även om det inte var lagstadgat;  37% tyckte att betesdriften fungerade mycket bra; endast 1% ansåg att den fungerade mycket dåligt, medan  53% hade korna på bete längre än fyra månader.

Det finns enligt denna studie alltså inget samlat stöd för att ta bort beteskravet. De 86% som angav att de skulle fortsätta med betesdrift även utan lagkrav, ska ha all heder av det, och lär få göra det även utan djurskyddspeng. I en DN-debattartikel den 26 mars framställs 5 förslag för att öka konkurrenskraften: tillåta GMO-soja, slopa beteslagen, se över skatterna på diesel och handelsgödsel och se över företagskoncentrationen inom mejeribranschen. Endast den sista punkten snuddar vid att ‘ta tjuren vid hornen’: fördelningen mellan aktörerna. Principerna för fördelning av vinsten mellan lantbrukare, förädlingsindustrin och handeln behöver ses över, så att lantbrukaren får en rimlig del av kakan. Utan kor och bonde ingen grädde, jordgubbsyoghurt, glass eller att sälja. Med tanke på att kor på bete är den vanligaste situationen i reklam för mjölkprodukter, vore det mer än ologiskt om mejeriföretagen stillatigande skulle bifalla slopat beteskrav. (Eller, är det att tro för mycket om reklambranschen…?)

Upprätthållande av denna praxis, som starkt bidrar till djurvälfärd, men även artrikedom och öppna landskap, måste få kosta, men betalningen ska nå lantbrukarna, inte mellanleden. Inte heller är alltså att räkna med att EU skulle betala för att kor får beta – eftersom de betalar ersättning för djurvälfärdsförbättringar, dvs. höjning över lagkrav och praxis.

 

Ny antibiotikastrategi initieras

I en artikel i Dagens medicin informerar landsbygdsministern tillsammans med folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister samt ministern för högre utbildning och forskning om att de idag genomför ett möte för att sjösätta en ny antibiotikastrategi. Det är glädjande att konstatera att de påtalar sambandet mellan hög antibiotikaanvändning inom djurhållningen och ökade risker för resistens i samhället. Att Sverige ligger på en radikalt lägre förbrukning inom djurhållningen än övriga länder i övriga Europa har vi medvetet och långsiktigt arbete för djurskydd att tacka för. Djur inom livsmedelsproduktionen ska kunna hållas friska utan antibiotika i fodret, vilket är möjligt genom god djuromsorg och i förväg väl genontänkta stallar, och kunna behandlas med det om de blir sjuka. Det bådar gott att Landsbygdsministern m fl vill värna om det. Inte minst mot bakgrund att LRF, Grisföretagarna och konkurrenskraftsutredningen tycks bortse från denna koppling.

Självklart måste allt göras för att minska förbrukningen inom EUs djurindustri. Ett prekärt problem är dock att om djurhållningen inte ändras i samband med det, t.ex. så att kultingarna ges en ärlig chans att bygga upp sitt immunförsvar innan de separeras från suggan (avvänjning vid 3 veckor ger dem inte den möjligheten) kommer de att inte bara må dåligt av undermåliga hållningssystem, utan stå utan behandling. Blir följden att än fler kultingar självdör eller avlivas relativt nära födseln har vi inget vunnit – varken djurvälfärdsmässigt eller djuretiskt.

Det är därför bra att den nu initierade strategin har ett tydligt internationellt anslag. För de miljontals djuren är det dock avgörande att Bucht och andra samtidigt driver på för att EU ska implementera befintliga direktiv inom djurhållningen, samt i nästa steg meverka för att skapa system anpassade till djurens beteeenden och behov. Håller vi dem för vår skull, ska de ha ett drägligt liv, och mer därtill. Blir vi sjuka av den medicin som behövs för att hålla dem på benen, är det att betrakta som ett systemfel, där en rad åtgärder behövs, inte minst handelns ansvar att låta lantbrukarna få ordentligt betalt för sina produkter, hantering av avfall och svinn, globala perspektiv på livsmedels-försörjningen och klimatförändrignar etc. Ett fast globalt grepp om riskerna för antibiotikaresistens är en god och nödvändig början. Låt den fortsätta med att åtgärda orsakerna till den internationellt höga förbrukningen inom djurhållningen. De är väl kända, det gäller ‘bara’ att våga och att orka ta striden.

 

Högre kostnader för svensk mat beror inte enbart på djurskyddet

I en debattartikel i UNT den 28 februari argumenterar sex forskare från SLU,  varav fem är knutna till Nationellt Centrum för djurvälfärd, för att värna om de svenska djurskyddsivåerna. 

”Om svenska livsmedel produceras på den låga djurvälfärdsnivån, finns det då anledning att köpa svensk mat? När inte bra djurvälfärd och låg antibiotikaanvändning längre ger skäl att köpa svenskt ökar importen av mat, med fortsatt utslagning av svenskt lantbruk. Även om djurvälfärden devalveras kommer svensk mat likväl alltid vara dyrare än importerade lågprisprodukter, på grund av det svenska kostnadsläget med dyrare foder, arbetskraft och byggnader.”

”Svenska system lyftes fram [i OECD-rapport] som vägledande för världens djurhållning och som ett lysande exempel på hur förbrukning av antibiotika kan minskas och stävjas. Vi bör därför värna om vår status som internationell förebild, inte nedmontera den.”

Devalverat djurskydd – hot mot folkhälsan

När dansk lantbrukspress nyligen gått ut till sina medlemmar med resonemanget att det är bättre att avliva 10% av de svaga kultingarna, och låta 90% växa sig till strarka individer, än att alla ska leva och vara svaga, är reaktionerna starka i Sverige. Så gör vi väl inte här? Nej, inte i den omfattningen – än. Avlivning av kultingar genom slag i bakhuvudet är dock enligt lag tillåtet upp till djuret når 14 dagars ålder. Gäller även andra däggdjur, tex kattungar, hundvalpar, lamm och rävvalpar. (Se Jordbruksverkets föreskrifter, L22 8 §).

Skillnaden är att vi ligger ‘efter’ vad gäller antalet kultingar. Men, i och med att Sverige inte längre har ett eget avelsarbete inom gris, importeras nu avesllinjer från Holland och Danmark där man satsat på stora kullar (uppåt 17 kultingar). Det forskning visat är dock att ju större kull, desto större smögrisdödlighet. Vad gör man då med många klena kultingar? Jo, avlivar de svagaste. Troligen är 10% en underestimering. Att avelsmålet kunde vara färre, men robusta, kultingar, och inte fler än en sugga har spenar (14) betraktas i dessa kretsar som ett tips ur bondepraktikan…

Denna fråga belyser det som just nu debatteras hett – framtiden för det svenska djurskyddet. Läget är prekärt – vi står inför ett vägskäl som är avgörande för både djurs och människors hälsa och välfärd. Devalverar vi djurskyddet nu, raserar vi den forskningsbaserade djurhållningskompetens och den lagstiftning om byggts upp under senaste 30 åren, och som visat att ju bättre djurhållning desto bättre djurhälsa, och desto mindre antibiotikaanvändning. (Se även tidigare inlägg i denna blogg, bl.a. SLUs forskning påverkar EUUnderstatement, Vem står upp för den svenska djurhållningens mervärden?, Diskussion om dansk gris – även i Danmark).

LRF, lantbrukspressen och snart konkurrenskraftsutredningen men även vissa forskare kastar djurvälfärden över bord och driver på för ökad industrialisering av djurhållningen. De menar att vi måste, annars kan vi inte konkurrera med importen. Men, hur ska vi kunna konkurrera med de länder som bryter mot grundläggande lagstiftning? EUs direktiv kräver t.ex. bedövning före slakt, att svansar inte kuperas rutinmässigt, att suggor halls lösgående under dräktigeten, men det  efterlevs inte. Är det så lågt de vill devalvera djurskyddet?  Det är som om dessa industriivrare inte ser de logiska bristerna i sin argumentation. Eller att vi får ökad antibiotikaanvänding – läs resistens – som ett brev på posten, dvs. de är beredda sätta folkhälsan på spel. Ökad resisten är något vi aldrig kan backa ifrån. Kortsiktig ekonomisk vinning är en farlig väg.

För kort lär det bli. Nedmonterat svenskt djurskydd kan omöjligt vara en ekonomiskt hållbar väg framåt – bortsett från lagbrott, kan vi inte konkurrera med dem som har lägre kostnader för byggnader pga mildare klimat och andra regler, inte erbjuder juste villkor för arbetsförhållanden och löner eller har lägre kostnader för foderframställning. I Jordbruksverkets rapport De ekonomiska verkningarna av de svenska djurskyddsreglerna för grisar från 2011 framgår att ”Den genomgång som gjorts här rörande de ekonomiska verkningarna av olika skötselkrav visar att det finns både fördelar och nackdelar med den delvis högre svenska ambitionsnivån.Det går inte, med ledning av den analysen, att påstå att nackdelarna är större än fördelarna eller vice versa.”

I andra ekonomiska rapporter som tas fram, t.ex. om beteskravet, beräknar man inte vinsten av att ha friska djur. Varje lantbrukare vet att friska djur kostar mindre än sjuka, men hälsan är svårare att sätta en siffra på än sjukdomen, och utesluts därför i kalkylerna. Det gör dem skeva, och oanvändbara. Det märkliga är att man ändå väljer att lyssna till dem. Vad är det som gör det så lockande att industrialiera mera? Djuren lider, kostnaderna ökar, folkhälsan står på spel – och ändå anses det värt det. Vi måste få fram siffror på ‘vinster genom djurvälfärden’, och planerar ett forskningsprojekt för att ta fram siffror som visar både kostnader och vinster med befintlig nivå på svenskt djurskydd. Men vi behöver också modiga politker, forskare, veterinärer och lantbrukare som står upp för det gott djurskydd. Varför annars betala mer för svenskt? Devalverat djurskydd är den svenska djurhhållningens död. Eller, mer positivt – bibehållet eller höjt djurskydd (och tydlig marking därav) visar vägen framåt för människor och djur!

Fler inlägg i debatten – för bevarad djurskyddsnivå  – finns om du följer dessa länkar

Den 23 feb. var Helena Röcklinsberg med i Aktuellt. Se inslaget här cirka 8,10 minuter in i sändningen http://www.svtplay.se/video/2687768/aktuellt/aktuellt-aktuellt-61

Den 24 feb. var Mats Sjöquist, föreståndare för Nationellt Centrum för djurvälfäd, med i SVT:s Gomorron Sverige som också pratade om produktion, nu med Gunnela Ståhle som är ordförande i Vi konsumenter. Inslaget börjar efter 15.50 min (eller 06.40 enligt klockan i bild). http://www.svt.se/gomorron-sverige/se-program/gomorron-sverige-gomorron-sverige-52?autostart=true

Bo Algers´, SVT Opinion: http://www.svt.se/opinion/article2699621.svt skrev bland annat att grisindustrin är på väg mot den situation som äggindustrin befunnit sig i många decennier – att systematiskt döda nyfödda liv som en del av produktionsmetoden.

Bo Algers i Nordegren & Epstein i P1 om grishållning och grisvälfärd den 26 februari: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4058&artikel=6103816