Djurvälfärdsersättning – inte till det som redan är praxis

I samband med diskussionerna om lönsamheten i svensk djurhållning kan öka, framförs det att om Sverige skulle sänka lagkraven, skulle lantbrukare som bibehåller den nuvarande nivån kunna söka en s.k. djurvälfärdspeng, och på så vis få betalt för det ‘mervärde’ svensk produktion innebär.

Faktum är att Jordbruksverket inte kan ge stöd inom Landsbygdsprogrammet för sådant som är lagkrav, och, vilket är avgörande,  inte heller för sådant som är praxis i landet, genom pengar som kommer från EU. Jordbruksverket hänvisar till EU:s tillämpningsanvisning, ”Measure fiche” till artikel 33 (Animal welfare) i förordning 1305/2013:

The commitments have to go beyond both EU and national mandatory standards and requirements. In absence of legislative standards/requirements in one of the areas as defined in Article 10 of the Commission Delegated Regulation (EU) No 807/2014, the current farming practise may be considered as baseline requirement. However, it must be proven that the commitments provide upgraded standards of production methods compared to the existing current farming practise and result in additional costs/income forgone. (Min fetning).

Frågan blir därmed under hur lång tid de lägre kraven skulle behöva efterlevas, t.ex. att förmena grisar den lilla dos dagligt strö de ska ha enligt svensk lag, eller kor rätten till bete, för att sedan de lantbrukare som vill ska kunna återgå till nuvarande, eller högre nivå, och söka om djurvälfärdsersättning för det. 3, 5 eller 10 år? Det framstår som alltför cyniskt för att vara ett realistiskt alternativ. Dock är rösterna för att dra in kravet på bete höga, om än inte så många. I en studie genomförd av LRF Mjölk 2013 anger 86% av mjölkföretagarna att de skulle fortsätta att ha korna på bete även om det inte var lagstadgat;  37% tyckte att betesdriften fungerade mycket bra; endast 1% ansåg att den fungerade mycket dåligt, medan  53% hade korna på bete längre än fyra månader.

Det finns enligt denna studie alltså inget samlat stöd för att ta bort beteskravet. De 86% som angav att de skulle fortsätta med betesdrift även utan lagkrav, ska ha all heder av det, och lär få göra det även utan djurskyddspeng. I en DN-debattartikel den 26 mars framställs 5 förslag för att öka konkurrenskraften: tillåta GMO-soja, slopa beteslagen, se över skatterna på diesel och handelsgödsel och se över företagskoncentrationen inom mejeribranschen. Endast den sista punkten snuddar vid att ‘ta tjuren vid hornen’: fördelningen mellan aktörerna. Principerna för fördelning av vinsten mellan lantbrukare, förädlingsindustrin och handeln behöver ses över, så att lantbrukaren får en rimlig del av kakan. Utan kor och bonde ingen grädde, jordgubbsyoghurt, glass eller att sälja. Med tanke på att kor på bete är den vanligaste situationen i reklam för mjölkprodukter, vore det mer än ologiskt om mejeriföretagen stillatigande skulle bifalla slopat beteskrav. (Eller, är det att tro för mycket om reklambranschen…?)

Upprätthållande av denna praxis, som starkt bidrar till djurvälfärd, men även artrikedom och öppna landskap, måste få kosta, men betalningen ska nå lantbrukarna, inte mellanleden. Inte heller är alltså att räkna med att EU skulle betala för att kor får beta – eftersom de betalar ersättning för djurvälfärdsförbättringar, dvs. höjning över lagkrav och praxis.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *