Redlighet och etikutbildning

I ett debattinlägg på unt.se efterlyser Maria Henriksson, doktorand i psykologi, obligatoriska kurser i forskningsetik för att stävja forskningfusk. Det är vällovligt och det finns skäl att uppmärksamma hennes påpekande om att högskoleförordningen faktiskt kräver att för doktorsexamen ska doktoranden ”visa intellektuell självständighet och vetenskaplig redlighet samt förmåga att göra forskningsetiska bedömningar”. Ett par saker ytterligare saker bör man dock komma ihåg: För det första garanterar inte forskningsetikutbildning att deltagarna faktiskt kommer att bete sig på ett etiskt eller ens lagligt sätt. Det är ett första steg, men det räcker inte. För det andra bör fokus ligga minst lika mycket på seniora forskare som på doktorander. Behovet av utbildning finns även hos dem som handleder doktoranderna och leder verksamheten vid lärosätena. Ett konkret exempel: Trots att Lagen om etikprövning av forskning som avser människor (Etikprövningslagen) har funnits i ett decennium är innehållet fortfarande inte bekant för alla den berör. Att utbilda doktorander i etik riskerar att bli en åtgärd med begränsad effekt om den inte åtföljs av andra åtgärder. För det tredje ska vi inte glömma bort andra etikfrågor än den rena oredligheten i form av plagiering, fabrikation av data och liknande. I de de gråzoner som handlar om vem som har rätt att vara medförfattare på ett vetenskapligt verk, hur man förhåller sig till osäkra data med mera, finner vi vad som har kallats ”normal misbehavior” – sådant som kanske är mindre allvarligt men vanligare och tillräckligt problematiskt för att äventyra vetenskapens integritet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *