Författarskap som valuta – utnyttjade doktorander, hedersförfattarskap och publiceringstraditioner

I dagens UNT skriver Tobias Otterbring från universitetslärarförbundets doktorandförening (SDF) om hur doktorander inte får lära sig tillräckligt om publiceringsetik, och att även deras handledare kan för lite. Otterbring nämner att doktorandföreningens representanter har erfarenhet av

…välmeriterade forskare som ”tränger sig före” doktorander i författarordningen, yngre forskare som raderas från författarlistor till förmån för professorer och docenter, och ”hedersförfattare” som i praktiken inte har gjort någonting, men som ändå får stå som medförfattare i egenskap av position, akademisk titel eller tidigare meriter.

I ärlighetens namn ska man betona att det motsatta också kan inträffa. En doktorand kanske står som huvudförfattare på en artikel som handledaren i stor utsträckning skrivit.

Författarskap är som synes viktigt. Det beror främst på hur vetenskapssamhällets metoder för utvärdering fungerar. När en forskare söker en tjänst eller ansöker om pengar från forskningsråd och liknande finansiärer bedöms hon i stor utsträckning efter hur mycket hon publicerat och i vilken tidskrift. Tidskrifter som Science och Nature är finare än de flesta andra, medan publikationer på svenska knappt räknas alls. Publikationer och citeringar är alltså de viktigaste byggstenarna i en vetenskaplig karriär, och därför vetenskaplig hårdvaluta. Och de blir allt viktigare – många lärosäten, inklusive SLU, använder sig delvis av bibliometriska mått som underlag för resursfördelning. I korthet innebär det att ju mer en institutions forskare publicerat, desto mer pengar får institutionen.

Många tidskrifter har en policy för författarskap. Den mest kända är den som formulerats i form av de så kallade Vancouverreglerna, som Otterbring nämner. Vancouverreglerna säger ungefär att för att kvalificera sig som medförfattare ska man ha lämnat betydande bidrag både i den vetenskapliga processen och i skrivprocessen. Det räcker alltså inte att ha diskat provrören på laboratorier eller rättat stavfel i artikelmanus. Dessutom ska man godkänna den slutgiltiga textversionen för publicering.

Det här är dock inga regler som är ristade i sten, och praxis skiljer sig ofta från Vancouverreglernas förmenta ideal. Två saker bör man särskilt tänka på:

För det första skiljer sig publiceringstraditionerna högst påtagligt mellan olika fält. Humanister och samhällsvetare skriver oftare monografier än vad naturvetarna gör. I naturvetenskaperna är tidskriftsartikeln den helt dominerande publiceringsformen. Det är också mycket vanligt att humanister skriver artiklar som ensam författare, medan författarlistan i naturvetenskapliga artiklar återspeglar lagarbetet bakom. (Det finns en del avarter: artiklar med flera hundra “författare” har förekommit.) Den ena traditionen är inte bättre än den andra, men man måste vara medveten om skillnaderna. De kan ställa till problem, inte minst när man arbetar tvärvetenskapligt. En kollega sa en gång lite tillspetsat att om en humanist skriver artiklar tillsammans med andra, tror hennes kollegor att hon inte kan arbeta självständigt, medan om en naturvetare skriver artiklar ensam, tror kollegorna att hon är omöjlig att samarbeta med.

För det andra skiftar praxis mycket mellan olika institutoner, lärosäten och länder. Det som är etablerad sanning på den egna institutionen kanske kan vara ett dåligt skämt på granninstitutionen. Ett exempel är just författarordningen, som Otterbring tar upp. Det är relativt väl etablerat att första namnet i författarlistan är den som gjort mest. Men är andranamnet den som gjort näst mest? Här varierar uppfattningarna. Och den som står sist? I vissa fall tolkas det som att detta är den seniora forskare som haft det övergripande ansvaret att samordna arbetet; i andra fall är det den person som gjort minst. Idag är det därför vanligt att tidskrifter kräver att respektive författares bidrag tydligt anges.

Avsaknaden av entydiga regler gör det hela komplicerat. Vissa menar rentav att man bör skrota författarbegreppet helt och hållet till förmån för något annat.

Det är därför som det kollegiala samtalet kring dessa frågor är av yttersta vikt. Det räcker inte att informera om regelverket, eftersom “regelverket”, i bestämd form, inte finns. Det finns flera parallella informella regelverk, som dessutom förändras över tid. Dessutom behöver både doktorander och handledare förstå varför det ser ut som det gör, och vart vi är på väg.

På SLU finns möjlighet för doktorander att gå kurser i forskningsetik där bland annat dessa frågor tas upp. De ingår numera även i kursen i forskarhandledning som är obligatorisk för blivande huvudhanderader (docenter). Samtalen där är i regel mycket interessanta.